Jag tröstäter Nutella och försöker lugna ner mig; jag försöka åstadkomma något som iallfall liknar en sammanhängande text, vilket är inte helt lätt med tanke på hur mycket Twitterskrik och ilskna dödsakronymer jag hällt ur mig idag. Jag blir så trött. Jag orkar inte hålla på och vara sansad när folk är så otroligt jävla pissdumma och ignoranta att ord inte räcker till, jag orkar inte argumentera med verifierade idioter.

Om ni missade det så har Frankrike bestämt sig för att riva romska läger och specialutvisa romska invandrare. Nu är det inget problem i sig att utvisa illegala invandrare, men att Sarkozy väljer att rikta in sig på just romer är ingen tillfällighet. För det första, och den officiella anledningen, handlar det om ett uplopp efter att en romsk man blivit ihjälskuten av polis. För det andra är romer den i princip enda grupp i västvärlden gentemot vilken hat är helt accepterat. Naturligtvis har inte alla romer i Frankrike del i upploppet. Naturligtvis är det inte romskheten i sig som är propblemet, det handlar om utsatthet, om samhällsförakt, om anpassningsprobem från båda hållen. Problemet är att Sarkozy och resten av den franska regeringen ägnar sig åt instutionaliserad rasism. Igen. Och det var här någonstans i morse jag blev arg på Frankrike, re: hijablagen härom veckan. Men sen tog jag förnuftet till fånga och tänkte efter: Det handlar inte om Frankrike.

I april förra året  kastade nynazister i Tjeckien  in en molotovcocktail i ett romsk familj bostad och gav en tvåårig flicka så svåra brännskador att hon fick vårdas på sjukhus i över åtta månader.

Finland utvisar och tvångsomhändertar romska barn.

2008 drunknade två romska flickor , elva och tolv år gamla, utanför Neapel efter att folk vägrat rädda dem.

Romer diskrimineras regelbundet både i öst- och västeuropa, får inget jobb, får lägre lön, kallas invandrare i land de bott i i generationer… Och här blir jag trött. Här, där man enligt den så kallade politiska korrektheten (jag älskar politiskt korrekthet då jag tycker att det generellt sätt är jävligt bra att ta hänsyn till andra människor) inte får dra generella påståenden om någon etniskt grupp, kan folk fortfarande häva ur sig “zigenarna är tjuvar” UTAN ATT EN JÄVEL ANNAT ÄN DE MEST POLITISKT MEDVETNA HÖJER PÅ ÖGONBRYNEN. Nu blev jag upprörd igen. Men kom igen. Kan ni inte sluta vara så jävla omänskliga? Jag kan inte komma på något mer. Jag blir inte ens arg. Jag blir bara ledsen.

Eller nej.

Jag blir skitarg. jag blir så arg att jag inte vet vad jag ska ta vägen, för varje brott ovan, för varje sak på HRWs lista över hatbrott mot romer, står det stora medhållande massan. Sure, en nynazist kastade bomben, men vanliga människor försvarade honom. En vanlig kypare hävdar att etnicitetsregistering inte är rasism. Högerpartier i Östeuropa vinner tusentals röster på att hetsa mot romer. FUCKING TA ÅT ER. ALLIHOPA. I alla länder, för problemet är inte begränsat till ett ett enskilt land eller en enskild del av världen.

Men allvarligt, Sarkozy. När Amnesty säger åt sig att skärpa dig bör du kanske tänka efter ett ögonblick, ärthjärna?

Eftersom Inception fortfarande är så bra (vi såg den igen för att ha riktigt koll och för att den är så bra): vagt relevant dikt av Lotta Olsson (ur Skuggor och speglingar:)

Det slår mig, och jag hör min rädsla eka:
jag kan ej veta om jag levt här jämt.
Är mina minnen mina helt bestämt?
Vad ska jag lita till? Och vad förneka?

En tydlig minnesbild, och jag ska tveka.
Har tiden sargat minner, gjort det skämt?
Jag mindes mycket, men har något stämt?
Jag minns, men mina minnen är för veka.

Är det min egen barndom som jag minns?
Det är bedrägligt, jag kan inte veta.
Hur veta vad som funnits när det finns

så mycket som har lyckats med att reta
mitt minne? Det som bryts av ögats lins
är kanske inte sant. Var skall jag leta?

Se den! Gudars skymning vad bra. Kanske inte lika mycket mindfuck som The Machinist eller Memento, men snygg och lagom komplicerat och herregud Cillian Murphy. Snyggare finns inte.

Inception. Se den.

Har jag inte, tack och lov. Men jag kom att tänka på det när jag läste en annan blogg, om medicinska rön och allehanda otrevligheter.

Min ömma moder är utbildad till sjuksköterska. Hon hade redan omskolat sig till lärare när jag föddes, men sköterskeutbildningen var från sextiotalet, och en del grejer satt i. T.ex. upptäckte jag när jag ansökte om visum att jag tillsammans med vaccinationspapperna hade hela feberkurvor från varje gång jag var sjuk under hela åttiotalet. Och t.ex. så ansågs det, och därmed mamma, att det var dåligt att vara för varm när man hade feber, även under fasen när febern stiger och man fryser. Allså fick jag bara ha max en extra filt och inga extra kläder i sängen när jag var sjuk.

Sedan dess har rönen ändrats, jag såg en artikel av en barnläkare för något år sidan (jag nu inte för mitt liv minnas var) där han angav att man numera inte anser det inte finnas någon fara med att låta barnet (eller vuxna) få känna sig så varma som möjligt, så länge kläderna eller filtarna kan tas av så fort febern vänder (gäller ej för barn under 6 månader, som inte kan reglerna sin egen kroppstemperatur utan drabbas av överhettning förhållandevis lätt.) Och stöd finns bl.a på Sjukvårdsupplysningen, de säger:

Det kan vara skönt att ha det svalt, men inte kallt, i rummet. Det är vanligt att man huttrar och fryser när febern stiger. Då kan man ta på sig extra tills man känner sig varm och sedan klä av sig igen.

och webMD har följande info:

Attempts to cool the skin may only make you more uncomfortable. This may also cause shivering, which will actually increase your body temperature if the fever is being caused by an infection.

Apoteket har tyvärr kvar gamla uppgifter om att hålla sig sval och inte använda täcke osv… och egenligen skulle det här inlägget handlat om hur glad jag är att vara vuxen, om hur skönt det var första gången jag hade feber när jag flyttat hemifrån. Inte skönt att ha feber såklart, och inte att vara ensam utan någon som kunde ge mig apelsinjuice eller köpa en tidning, men skönt att få ta på sig dubbla pjamasar och ha två extra filtar ovanpå täcket om det behövs. För jag FRYSER när jag feberfryser – svettfasen när febern sjunker brukar bara vara någon timme, men frysa kan jag göra i dagar. Frysa så jag skakar. Frysa så jag inte kan tänka på något annat – jag är inte varm i vanliga fall, och när jag har feber blir det liksom gånger tretusen. Och det är som sagt inte alla som håller reda på att läkarvetenskapen äntrat sig – när jag letade info hamnande jag på otaliga föräldraforum där nerkylding rekommenderas. T.ex skulle man ge kalla drycker eller glass (vilket frysande barn vill ha glass?) Eller, sa någon, kan man ta med sig ungen ut på balkongen om det är kallt.

VA? VAD I HELA HELVETET ÄR DET FÖR FEL PÅ MÄNNISKOR? (nedkylning är inte helt fel, och används inom sjukvården i extrema fall, eller då patienten inte kan behandlas med, eller inte svara på, farmakologisk febernedsättning.) Men det handlar inte om extremfebriga bäbisar, utan treåringar med trettionio. Som tas med ut på BALKONGEN. Förmodligen storgråtande och matta och undrande varför mamma eller pappa plågar dem så. Och jag minns hur det var och vara liten och ligga och inte orka gråta mer och bara vilja försvinna för jag frös så, och jag trodde jag aldrig skulle bli varm igen. Och jag undrar hur dumjävlarna bara kan med att vara så okänsliga. Vad de tror de uppnår. Och jag skulle gärna sticka en spik genom huvudet på dem just nu, eller köra över dem med en buss.

(för att klargöra: min mamma var och är en mycket god mor, hon tog hand om mig när jag var sjuk, såg till att jag fick vätska och var någorlunda underhållen, tog temp och förde feberkurva, tröstade mig och allt. Men ingen extravärme dårå.)

Sista riktiga. Eep!

1. Berätta om en bok med övernaturliga inslag.
Hahahahah. Men allvarligt nu. Gaiman igen? Neverwhere (heter samma i övers. tror jag ) handlar om Richard, som lever ett helt vanligt (eller kanske ovanligt tråkigt) liv i London, men efter att han plåstrat om en skadad hemlös flicka upptäcker han att han är blivit princip osynlig, eller ickeexisterande, i den vanliga världen. Istället hamnar han i London Below, där han och Door (flickan han tog hand om) har helt andra problem. (Boken har även en ängel som heter Islington. Jag vet inte varför, man jag gapskrattar åt det varje gång.) Det är lite intressant att  den enda jag kan komma på med bara övernaturliga inslag är Urban Fantasy.

2. Berätta om en bok som innehåller en viktig överenskommelse.
Eeeeeeeeeeh. Alla har bara nämnt deckare och gaaaah eugh nej. Men oj. Nej. Men gud. Jag har ju inte nämnt Roger Zelaznys The Great Book of Amber (tio böcker i en, men skippa de sista fem och läs 1-5 som en vanlig roman; de enskilda böckerna är supertunna.) På svenska heter de Nio prinsar i Amber,  Vapen från Avalon, Enhörningens tecken, Oberons hand och Kaos hov, och låt er inte luras av vulgoomslagen eller vulgofantasybeskrivningarna – Zelazny var en ytterst skicklig och subtil författare. Först boken börjar med en man som vaknar ur en koma någonstans i en förort i USA, utan minne av vem han är eller vad som hänt. Ganska snart blir det dock klart att han hållits nedsövd och att någon försökt mörda honom – boken innehåller en viktig överenskommelse, men jag kan inte avslöja om vad utan att spoila. Otroligt bra böcker, reckas även till folk som inte annars läser fantasy.

3. Berätta om en bok som innehåller en rejäl överraskning.
Det får bli Drood, av Dan Simmons, igen. Det är egenligen två överraskningar, dels det som händer i handlingen, dels att det blir en skitbra bok helt plötsligt. De första 450 sidorna är bara tråkgnällviktoriana, och så plötsligt blir det nästan Lovecraftkänsla på allt. Så om man inte gillar början på Drood, håll ut!

4. Vilka tre böcker står överst på din önskelista?
Räknar vi inte med böckerna jag beställer idag: Orientalism av Edward Said, Baba Yaga Laid an Egg av Dubravka Ugresic och The Independence of Miss Mary Bennet av Colleen Mccullough. Nu är väl ingen av dem direkt akuta; jag lyckades få tag på Orientalism på bibblan så den åker nog av, och tyckte de senare två verkade intressanta men de fanns inte att låna. Jag köper ytterst sällan böcker olästa om jag har något alternativ; har helt enkelt inte tillräckligt med plats för böcker jag inte redan vet att jag tycker om. Köper jag oläst blir det lätt att jag inte gillar, och sedan secondhandbokhandeln på hörnet stängde försöker jag bara desperat ge bort boken i min bekantskapskrets (nu senast: The Girl with the Glass Feet, Promiscuities, och Superfreakonomics.) Så egentligen kanske min need-to-own-lista på Goodreads är bättre? Den har PopCo av Scarlett Thomas, We Have Always Lived in the Castle av Shirley Jackson och Foucaults Discipline and Punish: The Birth of the Prison (jag ORKAR inte kolla upp vad den heter i original eller på svenska.) Fina böcker jag redan gillar.

Nu har alltså sommaren kommet (still Sverige iallafall, här ramlar vi fram och tillbaka och mellan sommar och november) och därmed diskussionen om alla bredbenta män på kommunala färdmedel. Här blir det ingen diskussion, det blir ilska:

Om jag hör EN ENDA person hävda att personer av hankön sitter mer bredbenta för att de BEHÖVER MER LUFT, KOMMER JAG PERSONLIGEN TA MIG AN UPPGIFTEN ATT KASTRERA VEDERBÖRANDE MED EN GLÖDGAD ÄGGSKED. Ni sitter still med benen ihop som vanliga civiliserade människor, era jävlar!

*andningspaus*

Nästa utbrott blir troligen på folk som klagar på “feministmaffian” i tidningarnas kommentarsfält. Alternativt ett mer diskuterande inlägg om vi verkligen behöver kommentarsfält på allt (nej, det gör vi inte.)

Harper: In my experience, the mind, which is where hallucinations come from, shouldn’t be able to make up anything that wasn’t there to start with, that didn’t enter it from experience, from the real world. Imagination can’t create anything new, can it? It only recycles bits and pieces from the world and reassembles them into visions. Am I making sense right now?
Prior: Given the circumstances, yes
Harper: So when we think we’ve escaped the unbearable ordinariness and, well, untruthfulness of our lives, it’s really only the same old ordinariness and falseness rearranged into the appearance of novelty and truth. Nothing unknown is knowable. Don’t you think it’s depressing?
Prior: The limitations of the imagination?
Harper: Yes.
Prior: It’s something you learn after your second theme party: it’s all been done before.
Harper: The world… finite. Terribly, terribly… Well, this is the most depressing hallucination I’ve ever had.

(ur Angels in America, av Tony Kushner)

Idag har jag AiA spelande i bakgrunden när jag jobbar. Finfint. Happy Friday och trevlig helg på er.

1. Berätta om en bok som beskriver ett riktigt lyckligt, konstigt, hemskt eller kanske tråkigt äktenskap.
Nej, inte riktigt. Men eftersom min blogg i annat än boksammanhang just nu handlat om äktenskap ur ett mer analytiskt perspektiv tänker jag nämna The Trouble with Normal (med undertiteln Sex, Politics, and the Ethics of Queer Life) av Michael Warner. Den skildrar inte ett äktenskap, utan handlar snarare om äktenskapsidén. Warner ställer sig tveksam till kampen för samkönade äktenskap, han menar snarare att själva äktenskapstanken är föråldrad och att hetero, cis- och monomänniskor har mer att lära av folk som bryter traditioner än vice versa. Boken är naturligtvis mycket mer nyanserad, och en av be bästa jag läst om relationspolitik.

2. Ärlighet varar längst brukar det heta. Vilken bok tycker du om som tar upp ärlighet eller bristen därpå?
Den enda jag kommer på är Kranes konditori av Cora Sandel, men den handlar mer om skvaller än faktiska lögner. Meh.

3. Vilken bok är den ultimata äventyrsboken?
Det bliv lite svårt här. Kanske låter det konstigt med tanke på hur mycket fantasy jag har i ryggen, men mest på grund av min tolkning av frågan; med äventyrsbok menar jag rent äventyr, utan sidostick och utan större moraliska ställningstaganden eller tankemöda. Men det gick inte, så det får bli nyanserat istället. Jag väljer böckerna om Elric of Melniboné av Michael Moorcock. Moorcock har gjort sig känd dom kritiker av fantasykonventioner a la Tolkien, och Elric är en ickemänsklig albinoprins av ett dött kungarike, en tragisk hjälte med ett svärd som heter Stormbringer och som dricker själar, en konstant deprimerad motviljeäventyrare som trots allt far runt genom ett multiversum som inbegriper allting och fightas och har sig, men jag gillar honom.

4. Änglar finns dom? Har du läst någon bra bok där änglar förekommer?
Jag kommer omedelbart att tänka på en pjäs snarare än en bok, men en som med fördel kan läsas: Tony Kushners fantastiska Angels in America (mest för att jag ska till NYC och se den i höst, OMGYAY.) Den finns även som miniserie på dvd om ni inte vill läsa, och handlar om… alltså, den handlar om en massa saker, men för mig handlar den om att vi aldrig får glömma hur jävla illa åttiotalet var. Den handlar om Prior som är aidssjuk och dumpad av sin pojkvän, om Harper som är mormonhustru och egentligen övergiven av sin man fast de bor tillsammans (mannen är smygbög), hennes mans chef som är ärkeond jurist och gammal kommunistangivare och också smygbög och döende i aids och Prior och Harper har samma droghallucinationer och Prior har visioner av en ängel som kallar honom till att bli profet… alltihop är fantastiskt och fruktansvärt smärtsamt.
Vill man hellre läsa vanlig prosa kan man läsa Jostein Gaarders I en gåtfull spegel som handlar om Cecilia som är hemma från sjukhuset över julen. Hon är någon form av döende, och en ängel hälsar på henne, vilket resulterar i att de diskuterar vad det innebär att vara människa. Vet ni, jag tror inte änglar lånar sig väl till småtrevliga ämnen.

Nej vet ni, det blir en femte bonusfråga idag:

5. Vilken är den äckligaste boken du läst?
Rollspelsföretaget WhiteWolf has gett ut en serie romaner runt spelet Vampire, där temat i respektive bok är en av klanerna, och den genomgående historien är ett klankrig. I vilket fall, boken Brujah innehåller en hygglig äcklig scen i vilket ett foster slits ut ur en levande kvinna och folk hänger i köttkrokar och ett gäng andra blodbadstemade grejer. Jag läste den på tåget på morgonen med dåligt blodsocker någon gång i gymnasiet och fick för första gången sätta mig med huvudet mellan knäna för att inte svimma. Annars är boken bra över förväntan, huvudpersonen Theo Bell är en av mina favoritvampyrer.

Julia Skott skrev ett förlovningstillkännagivandeblogginlägg (grattis igen!) där hon i även säger:

Man kan få förklara några gånger att ja, det betyder att vi ska gifta oss. Det är tydligen inte alla som hört mig uppröra mig över folk som förlovar sig bara för att förlova sig. (Förkortad version: Jag blir enormt provocerad av det.)

Ett flertal kommenterar håller med om att det är jobbig och provocerande att folk bara förlovar sig utan att ägna giftemål en tanke, alternativ är förlovade i massvis av år först. Och jag bara oj. Jag blev lite nyfiken på varför långtidsförlovningar provocerar, och vad jag förstår beror det mest på förlovningens ursprungliga mening samt definition av order förlovning. Någonstans här blev jag lite för mångordig för ett bloggkommentarsfält, och nu blir det alltså inlägg.

Jag gillar, personligen, inte äktenskapsidén. Det har jag sagt innan; jag gillar inte att relationer mellan vuxna ska lagstadgas, jag tycker inte att staten har något att göra med vem jag knullar med, eller vem jag är kär i. Att jag är gift i alla fall beror helt och hållet på den amerikanska invandringspolitiken: jag fick inte komma och bo här om inte jag och Hanjaglevermed skrev på ett papper, så vi gjorde det. Jag förstår personligen inte varför mina vänner som inte måste gifta sig gör det (eller, okej, försäkringar och skatteförmåner. (Just därför beundrar jag David och Virginia desto mer: de vill inte gifta sig, det kostar dem massvis av pengar varje år och lika mycket oförstående från arbete och familjer, men de viker inte.) Andra låter bli att gifta sig av andra anledning, de vill t.ex kanske inte känna sig fastlåsta (med rätta: skilsmässor är skitkrångliga, och att tvingas samarbeta runt en juridisk process med en människa man inte kan med, eller har blivit sviken av, måste vara något av det motigaste som finns.)

Men att ha en motvilja mot juridiskt inblandning behöver ju knappast betyda motvilja mot relationer i sig. Och det finns bevisligen hundra olika nivåer av relationer, alltifrån kk till fikar-varje-torsdag via distans-on-and-off och alldeles vanliga särbo- och samborförhållanden till flerårsförhållanden som ämnar hålla hela livet. För femtio år sedan gifte man sig om man ville vara tillsammans tills man blev gamla, men det är inte längre ett självklart val. Naturligtvis kan man flytta ihop och använda själva flytten som ett sätt ett annonsera sina långtidsavsikter, men hur många flyttar inte ihop för att det är praktiskt, eller pga bostadsbrist? Jag tror att långtidsförlovningar fyller ett tomrum: man är inte bara ihop, man är ihop med avsikt att alltid vara ihop, eller iallafall så långt det går. Men man skriver inte på papper. Man lovar ingen annan något. Man är lite mer pragmatisk om alltihop, men fortfarande lite traditionsbunden. Lite ritualiserad.

Och  uppslagsboksdefinitionen av förlovning är faktiskt för diskussionen helt irrelevant. Ritualer uppstår genom agerande, inte efter manualer. Lika självklart som att förlovning varit ett förstadium till äktenskapet innan, lika självklart är det att ritualen förändras, och att definitionen kommer att förändras med den. Folk förlovar sig utan att gifta sig, och kommer sannolikt att fortsätta med det. Naturligtvis får man vara irriterad på det, men jag tror inte det kommer någon förändring, och personligen gillar jag förlovningsutvecklingen massvis.

MEN VAD FAN JAG HAR INTE ENS SETT AVSNITTET AV UPPDRAG GRANSKNING ÄN OCH JAG ÄR REDAN ARG.

VAD I HELVETE DN, KOGNITIV FUCKING JÄVLA BETEENDETERAPI? INGEN  JÄVEL ORDINERAR VÄL BETEENDETERAPI FÖR URINVÄGSINFLAMMATION ELLER CANCER?

DÖ DÖ DÖ DÖ DÖ.

Okej. Jag har inte haft riktig, kronisk vestibulit. Min gick över efter två, tre år. Men INTE FAN TÄNKTE JAG BORT DEN.
Detta funkade för mig:
- SLUTA MED P-PILLER. NUUU!  Ta ut hormoninplantat. Okej. Bra. Nu kommer det bara ta några månader innan allt går ur kroppen.
- Inte göra något som gör ont. Inget sex, ingen cykel, inga jeans, sitta på kanten på stolen… Försök inte ens. Du bara skadar slemhinnorna mer.
- Olja före och efter dusch, efter toabesök om det behövs (barnolja utan tillsatser funkar, men vadsomhelst som är milt.)
- Använd någon form av receptfri östrogensalva avsedd för kvinnor i klimakteriet (det var progesteronet i ppillerna som pajade min kropp).
- Undvik klorbad.

Typ så. Men alla jag pratat med har blivit lika arga som jag när man pratar om PSYKISKA JÄVLA ORSAKER. Slemhinnorna har pajat, eller nervsluten funkar inte som de ska, MEN DET ÄR INGEN JÄVLA INBILLNING. Gå och dö nu, idioter.