Jaha. Kläder. Ska man ju ha på sig, annars fryser man (jag vill dessutom passa på och klaga på de låga temperaturerna idag. Igår var jag ute och påtade i trädgården1 i elva grader och solsken, men idag var det kallt. Bara inte krokusarna och påskliljorna dör.) Jag har aldrig varit modeslav till 100%; under gymnasiet och de första åren på PLU var jag dessutom någon slags halvgothare2. Jag klär mig fortfarande mest i svart (snyggast så), men känner mig lite för gammal för sammet och spetsar. Nå, jag bodde i Sverige förra året, och kunde inte stå emot den allmänna konformiteten, och dessutom var ju modet snyggt.
Ni anar inte hur glad jag blev när tidningarna basunerade ut farfarströjans återkomst. Jag var visserligen bara en liten plutt sist de var moderna, men sedan dess har jag längtat. Samma sak med oversizade tröjor; en jul i slutet på åttiotalet önskade jag en påhittat stickad tröja av min mamma: lång, v-ringad, med breda lila och svarta ränder. Jag fick en kort collegetröja i vinrött. I höstas fanns min drömtröja på H&M, men jag var för dum för att köpa den.
Just därför blev jag ganska putt när jag kom tillbaka hit. USA ligger nämligen cirka ett år efter i modeutveckligen jämfört med Europa3. Inga långa tröjor. Inga stuprörsjeans (nu börjar folk prata om dem; ungefär ett år, va?) Men så kom jag på det: jag får ett helt extra år medan allt jag gillar försvinner från butikerna i Sverige, bara för att ersättas av något fult4 som alla mer eller mindre tvingas ha på sig (har man något val?) Jag, å andra sidan, får ha mina präriekjolar, farfarströjor5 och långa toppar ett helt år till. Hurra.
