Jag ska aldrig mera lyssna på mina kollegors shared* iTunes igen.

Aldrig aldrig.

Det tog en kvart att gå igenom de senaste nitton dagarna på last.fm och ta bort allt Savage Garden. Lite värdighet har jag trots allt.

Här vart det vår. Elva grader, och sedan en vecka har vi snödroppar. Jag har bildbevis:

Varför kunde jag inte varit född blondin?

Det gör så helvetes mycket mindre ont att färga håret och ögonbrynen och använda mascara än att vaxa i ansiktet.

eller

AJ SOM FAAAAAAN!

Idag ska vi prata om Wilcox.

Wilcox är chokladmjök. Eller, förresten, Wilcox är till chokladmjölk vad Marabou är till någon polsk skitmjölkchoklad från Netto. Wilcox är allt en mjölkchoklad ska vara: krämig, chokladig, lokalproducerad och totalt fri från lågkaloriprodukter.

Jag smakade underverket första gången dagen innan jag åkte hem till Sverige efter mitt första år på college, och sen saknade jag smaken hela sommaren.

Wilcox är egentligen inte chokladmjölk, det är mer som chokladgrädde. Väldigt lätt grädde, men iallafall. När man duckit ur men glömt att skölja ur glaset efteråt blir det en hinna av fett, precis som med grädde. Nu ska jag inte oroa er; jag man dricker inte Wilcox. Det vore både ohälsosamt och slöseri med smak. Istället häller man upp ett halvt glas och sitter och småsmuttar, så mellan mig och min söta man räcker en halvlitersflaska till utgångsdatum (dessutom är det i princip det enda mjölkfett jag får i mig, då jag dricker sojamjölk och käkar margarin istället för mjölk och smör.) Inga förhöjda blodfetter här inte. Än.

Jag tänkte laga lite currygryta; inget konstigt med det. Gick till affären. Först kunde jag inte hitta mango chutneyn. Inget konstigt med det heller, jag har inte vant mig om vid hur affärerna är ordnade här än. Ringer min söta man, han har inte heller någon aning. Letar. Hittar inte. Frågar en inkompetent jävla kärring dam som arbetar i affären. Hon har aldrig hört talas om mango chutney.

Kom igen nu. Vi pratar inte precis om något obskyrt. På Ica i hålan där min mamma bodde kunde man få tag på två olika märken.

Kvinnan kommer tillbaka. Hon har kollar i datorn. De har inte mango chutney. De har ingen chutney alls.

Jag svär och talar om att jag aldrig kommer handla där igen, får promenera en halvtimme till, och kan inte köpa äpplen.

FörbannadejävlaidiotkukhuvudinkompetentajävlaSKITAFFÄR! AAAARRGGHHHH!!

::kisspaus::

Men vad söta ni äääär! Det har visat sig att de flesta som kommer hit (eller, nej, det gör de inte. De flesta som hittar den här sidan ska det vara) gör det for att de letar efter info om Kahls te- och kaffehandel i Jönköping.

Det här är allt jag vet om dem: de har inte sojamjölk. Plus att de som startade den skulle kunna vara långväga släkt till mig. Min gammelmormor hette Kahl som flicka.

Det vore lite smartare om ni letade på deras hemsida.

Nånstans runt middagstids i torsdags messade min söta man mig och frågade om jag ville följa med på ‘Open mic’ på The Chai House. Jag ville egentligen inte, det finns en alltför stor risk att det blir ruskigt, ruskigt pinsamt, och då sitter man där och kan inte gå, för då blir det ännu värre.

Åsiktstorpeden har ett ord som jag verkligen gillar: skämskudde. Han ger dessutom ordet ett kreativt andvändningsområde genom att tagga sina inlägg med “skämskuddevarning” (tänk: du sitter framför TVn. Det är, säg, uttagningarna till Idol. Folk gör bort sig. Är inte din första impuls att gömma huvudet under, eller åtminstone bakom, en kudde? Just det. Voìla skämskudden) när han skriver om fenomen där en skämskudde skulle behövas eller om folk som förtjänar att övertäckas av en.
Min version av skämskudden (vid tv-tittande) består av muteknappen eller text-tv, ibland i kombination. Jag utnyttjar dem ungefär, tja, var tionde sekund. Jag skäms jämt. Jämtjämtjämt. Över allting, precis allting. Speciellt när jag tittar på House. Jag skäms över saker som ska vara rörande, roliga, jobbiga… Allt. Speciellt när Camerson är Känslosam. En kursare till mig påpekade att det förmodligen är anledningen till att jag inte klarar av (någon form av) anime. Japansk humor verkar bestå till stor del av folk som hamnar i pinsamma situationer (jag försöker inte vara generaliserande, det bara verkar så. Ungefär som att Amerikans humor mest handlar om prutt- och sexskämt) och det GÅR bara inte. Jag skäms, jag skäms jag dööööör. Kan. Inte. Titta.

Men varför? Jag har undrat och undrat, och inte kommit fram till någonting. Verkliga livet innehåller faktiskt inte särkilt många sådana situationer – hade det det hade jag låst in mig i en garderob och svultit ihjäl för länge sen. Så frågan är om det inte är jag som är frisk här. Vad har ni andra för problem, ni som njuter av andra människors skam, va va, va?

(Open Mic var bra. På riktigt. En tjej spelade dragspel och sjöng visor som var så jävla bra att jag önskar att hon hade släppt skivor.)