Ååååh nu är jag sur. Hatkaka till alla!

Jag  vet att jag inte borde dissa folk jag känner här, men de kan ju inte läsa det! Dessutom tror jag maken tröttnade på mitt gnäll någon gång igår.

Situation:

Jag står inte ut med flaky människor. Jag står inte ut med folk som blandar svenska och engelska heller, men just nu kommer jag inte på nåt bra ord på svenska, så ni får fan stå ut. Typ folk som sa ’vi ska åka och shoppa’ i fredags och ställde in samtidigt som hon skulle komma och hämta mig (rimligtvis borde hon vetat åtminstone en halvtimme tidigare, då detta är tiden det tar att ta sig från hennes hem till mitt) vilket ledde till att jag kastat i mig mat och panikduschat helt i fucking onödan. Sen ändrade tiden till början av förra veckan, sen till “torsdag eller fredag”. Men mest hatar jag folk som inte svarar i sina mobiler, och sen inte svarar på meddelanden, då kan man slänga mobiljäveln i närmsta dike iställer för att lura folk att de kan få tag på en

I min värld gör man så här: man diskar på kvällen, man städar ordentligt en gång i veckan, helst på fredagar, man kommer i tid, helst c:a 30 sekunder efter utsatt tid (satellitklocka i mobilen, inte så jävla svårt), man ställer in dagen innan eller åtminstone minst två timmar innan, bestämmer tider flera dagar innan så den andra personen har tid att planera sitt liv och inte behöver sitta och undra om hon borde städa en torsdag VILKET JAG INTE KOMMER ATT GÖRA EFTERSOM JAG HATAR ATT STÄDA och maken jobbar typ tio timmar och ååååååååååååååh hatkaka. Jävla idioooot.

Enligt DN har de slutligen bevisat att Atkins-tjosan får en att gå ner i vikt.

Problemet är ju att ingen talar om (i artikeln, jag kan inte tala för undersökningen) vad försökspersonerna åt innan. Om man säger så här: jag skulle bli förvånad om deras kolhydratintag bestod av fullkorn och kokt potatis. Jag vägrar tro att det ska vara nyttigt att äta tretton gånger sitt behov av protein och fett; hit med en långtidsstudie av försökspersonernas blodfettvärden. Och någon borde påminna folk om att Atkins dog av hjärtproblem.

Ja, jag hade blåbärssirap på min rostade macka.

Sluta titta så konstigt.

Jaha. Här sitter jag och dricker fejk-7up med is, ty jag är varm. Det blev vår ute helt plötsligt, kanske till och med försommar, sådär helt appropå (ok. á propos. Whaaaaatever.) Femton grader och sol, collegepojkarna har redan knälånga utility shorts och flip flops, men det kan man ju inte veta innan man gick. Rock tog jag inte, men däremot stickad klänning, om än kort.

Varmt. Jog tog lite kort på blommor, och hittade tre till inredningsbutiker. Nu måste jag skaffa en reproduktion av en gammal karta av Londons tunnelbanesystem och en jättefin kaffespegelklocka. Suck. Men fint.

På vägen hem passade jag på att köpa nya tandborstar och ett stort svart pappersark som bakgrund till Horus-papyrustavlan maken köpte i London. Samt en dricka, eftersom allt jag drack till lunch var en iskaffe. Naturligtvis glömde jag bort dess hela existens tills jag kom hem, för ett pucko är jag, men iallafall.

Om jag nu fick fortsätta hela istemat med att stoppa mina stackars fötter i en hink isvatten vore jag glad, men det går inte, p.g.a a) brist på hink och b) måste laga middag nu. Dhal. Enligt recept, bara det!

Jag har telefobi. Och nej, det betyder inte att jag är rädd för saker som är långt borta, det är ett i mitt tycke smart sätt att förklara att jag är rädd för att ringa folk. Paniskt. Det är så mycket som kan gå fel – jag kan slå fel nummer, inte höra vad de svarar, råka säga mitt namn fel, sluddra på något annat sätt, bli tillsagt att vänta och sedan bli glömd, vadsomhelt. Det går inte att ringa. Jag får kräkkänningar och börjar gråta. Någon gång har det funkat, när paniken över att inte veta överröstar ringpaniken, men annars är det tvärstopp.

Konstigt nog är det bara privat som jag har den här fobin – de gånger jag ringt (eller svarat i telefon) i jobbet har det bara varit lite nervöst. Jag har t.o.m. arbetat som telefonförsäljare i några veckor utan att panikavlida, även om jag var lättad när det var över (kan i och för sig ha något att göra med idiotisk arbetsplats och bli pratskriken på¹. )
Då är det på något sätt Arbetsplatsen som ringer, och det värsta som kan hända är att någon tycker Arbetsplatsen är lite dålig i telefon². Jag står inte ut med att folk tycker att jag är dum.

Nå. För ett antal veckor sedan skickade jag en jobbansökan till ett ställe jag verkligen, verkligen vill jobba på. Flera gamla kollegor och en chef från min arbetsplats under studenttiden jobbar där, så jag har en väldigt reell chans. Säger alla. Nu var det dags att ringa och följa upp.

Ni anar vartåt det lutar?  I fredags lät telefonplanerna helt realistiska, och sen förträngde jag dem hela helgen. Framåt tio-tiden (jag skulle ringa vid elva, hade jag planerar) började jag kallsvettas. Vid tio över elva ringer jag maken: jag kan inte, det går inte. Maken säger att jag borde ringa iallafall. Hmpf. Mailar exkollegan: Det går inte, jag kan inte, kan jag inte maila? Han svarar: Faktiskt är X inte inne idag, så du är nog tvungen att maila iallafall.

Jaha. Snopet. All panik i onödan.

Jag vill inte ha frukost. Jag vill inte ha yoghurt och banan (fast jag borde.) Jag vill inte ha bagel med cream cheese. Jag vill inte ha rostat bröd, eller flingor och sojamjölk.

Jag vill ha pizza.

Jag fick en ide.

Alla gillar webcomics, eller hur? Alla alla alla. Och jag är snäll. Jättesnäll. Så jag tänkte, i min geniala blygsamhet, dela med mig. Av mina favoriter, menar jag. I bokstavsording.

Count You Sheep

Söt (och smart) monokrom sak om sexåriga Katie och hennes får Ship. Sheep var från början Katies mamma Lauries osynliga vän, men är numera rådgivare och sunt förnuft åt båda. Wiki.

Ctrl+Alt+Del

En sådan alla läser. Två snubbar som spelar tv-spel. En är mer missanpassad än den andra. Wiki.

Friendly Hostility

Sandra Fuhr skrev Boy Meets Boy, här fortsätter historien med två sidokaraktärer. Och den enes föräldar. En kort satanist. En demon. Och en rödhårig tjej. Wiki.

Penny Arcade

En till som alla läser om två snubbar som spelar TVspel. Kul. Wiki.

Questionable Content

Om en samling udda typer någonstans i New England. Har en tydligt egen humor och egna t-shirts, uppdateras varje dag. Wiki.

Scary Go Round

En tjej. Hennes polare. Luffarnas kung. Galna vetenskapsmän. Ett högstadium med en rektor som har en pakt med djävulen. Småfolk. Demonbjörnar. Riktigt dåliga lönnmördare. Allt i en mellangengelsk stad. Wiki.

Gillar vanligtvis inte memes, men den här, snodd från Åsa, var ju värd min tid.

Favoritbok/böcker som barn: Jadu. Jag skulle vilja säga Astrid Lindgren, men jag tror att det skulle vara en efterkontruktion. Jag vet att jag verkligen gillade Maria Gripes Två trappor upp med hiss-serie, och egentligen allt som utspelade sig under artonhundratalet-sekelskiftet och hade klassperspektiv (även om jag inte förstod det då – gillade böcker som handlade om någon Magdalena på Stjärneholm, men kommer inte ihåg för fattarens namn [Inger Kullenberg, sa Google].) Hade en period med hästböcker. Gillade Narnia. Lilla Huset på Prärien. Typ allt jag läste.
Favoritgenre idag: Alltså, jag är inte helt såld på romaner överhuvudtaget. Ett tag skulle jag vilja säga fantasy, men det finns så jävla mycket oläsbar skit, och det blir bara mer hela tiden. Jag har egentligen inte läst tillräckligt mycket sci-fi för att kalla det en favoritgenre. Historiska romaner med fokus på historien? Och vampyrskildringar i alla former, bra som dåliga. Allt som tar upp genus och sexualitet, speciellt med en filosofiskt utgångspunkt. Speciellt speciellt epistemologi. Jo, Genevieve Lloyd.
Typ av böcker jag inte gillar: Kärleksromaner. Och då menar jag alla, inte bara flärdtjafs. Författaren kan vara hur bra som helst och säga hur mycket om Livet och Meningen och Tiden han/hon vill, men om huvudhandligen är en kärlekshistoria vill jag inte vara med.
Underskattad genre: Scifi! Mest för att folk fortfarande verkar tro att det bara är för nördar som bor i sin mammas källare (allvarligt? Till och med kass fantasy tar sig upp på listorna numera. Kiss my ass, mr. Paolini) och scifi kan vara så jävla mycket mer. Samtidsskildring (vanligtvis gäspvarning, men iallfall), moralisk frågeställning, ursäkt till snygga namn och explosioner. Makt. Kön. Rymden! Kom igen, alla gillar rymden.
Författare som betytt nåt särskilt för mig: Jag kan inte komma på någon specifik. Eller jo. Jostein Gaarder. Hade jag inte läst Spelkortsmysteriet när jag var tolv hade jag inte läst Sofies Värld, och då hade jag aldrig börjat läsa andra filosofigrejer, aldrig börjat plugga filosofi, inte kommit över till USA. Och inte haft en fräck kortkalender.
’Nya’ författare jag gärna skulle vilja läsa mer av: Nej.
Favoritkaraktär i bok: Jag måste tyvärr härma Åsa och säga Snape från Harry Potterböckerna. Han är mer komplex än några av de andra karaktärerna, Rowling gick utanför sin ganska mediokra författarförmåga med honom. Lovyan från Katharine Kerrs Deverryböcker, hon är en kvinna som regerar i ett strikt patriarkat, men hon ber inte om ursäkt för det. Hade hon varit med i hela serien hade inget otäckt hänt, hon hade givit de som förtjänade på käften och talat om för dem att de var idioter. Hon tycker om att ha makt, och hon hymlar inte med det.
Karaktär i bok som mest liknar mig själv: Det kan jag faktiskt inte svara på. Någon jämförde mig nyligen med Nuala från Neil Gaimans Sandman-svit. Kanske det. EDIT: Eller Mary från Jane Austens Stothet och Fördom, som inte gillar sociala happenings utan föredrar torr litteratur.
Om jag skrev en egen bok, vad skulle den handla om: Jag har ingen större skrivarlust, du. Kanske en roman om William James? Hmm. Man skulle bli upprörd över hans hycklande men intresserad av hans filosofiska tankegångar.
Favoritblogg med litteraturanknytning: Åsas Girlafraid

I måndags vågade jag ner i downtown. Med bussen (det är faktiskt ännu läskigare med bil, eftersom nästan precis alla gator är enkelriktade och inte leder dit de borde. När jag och söta maken gifte oss tvingade jag honom att åka på övningsrunda dagen innan och dessutom ta till en halvtimme extra. Vi var precis i tid.) Själv. Och det gick finfint.

Jo. Jag vet. Jag är lite chockad själv. (Vänta. Stavade jag det rätt?)

Thing is, Seattle är en av de där trevliga städerna med ett riktigt downtown. Vanligtvis måste man ta sig till ett av många köpcentra för att kunna handla, men i Seattle kan allting alltså klaras av mellan 1st och 5th Street, med en liten avstickade till Pike’s Place, för det går bara inte att låta bli. Då jag leder av handikappet att ännu inte inneha något körkort tvingades jag tidigare bero på att söta maken eller KJ (vi kommer till henne) ger mig skjuts. No more! Allt jag behöver finns inom antingen gång- eller bussavstånd.

Nu lyckades jag ju iochförsig inte hitta något av värde. Men jag lärde mig att hitta, och det är alltid något.

Till detta kan bara tilläggas att bussen tar en halvtimme, men att expressbussen (som inte stannar varje kvarter) tar lite mer än tio minuter. Det blir expressbussen i fortsättningen. I win.