Jaha. Säger jag. All tid spenderad med makens familj är intressant, så mycket kan jag säga. Och Montana: storslaget räcker liksom inte till. Jag har inte upplevt makens föräldrahem på sommaren; tidigare besök har skett vintertid och kryddats av snöstormar och skottning. Det känns nästan konstigt, den tidigare sommaren ser på nära håll i princip ut som densamma i småland: värme, grusvägar, ängar med vildblommor, barrskog. Men så tittat man längre och inser hur otroligt mycket större allting är. Skogarna sträcker sig vidare över hela norra Klippiga bergen, ängarna är kilometerlånga, och det mesta av naturen år orörd. Montana är 381156 kvadratkilometer stort och har strax under en miljon invånare, de flesta i städerna, och de indianer som bodde i Helena-området var nomader som följde buffelhjordarna. Visst har det bott folk ute i vildmarken, men inte många och inte länge, och jorden brukas inte åt säd utan (i den mängd den används alls) åt köttdjur som betar på samma mark som en gång bufflarna (det finns förresten folk som håller bufflar. Och emuer och antiloper och allt möjligt konstigt.) Vi var ute och gick en kväll, maken och jag, och jag frågade om potentiella faror. “Nej”, säger han. “Björnarna håller sig undan så här års, och vi är för nära huset för pumor. Det skulle vara skallerormar i så fall, men de håller sig till vägar och stenrösen.”

Tack, liksom. Nu är jag mycket lugnare.

Man ser berg, höga berg, miltals bort. Och bortom dem mer berg, och bortom dem… Det går inte att veta hur långt man kan se, men långt är det. Vi åker tillbaka i juli, jag kommer att ta kort då.