Jag: If I get this job we can afford getting the tasty Minute Maid juice instead of the Safeway brand.

Maken: That’s what really matters.

Jag säger bara en sak.

Arbetstillstånd.

(Och “hoppas SC fortfarande vill ha mig.”)

Två saker, då.

Folk tog studenten, eh? Examenstjosan här med. I helgen var vi på fest hemma hos B och JIII då den senare precis blivit klar på PLU. Det innebär att det var över två år sedan för mig. Två år, och vad har jag gjort? Pluggat en termin filosofi utan att bli klar med en magister, hoppat av, pluggat etnologi. Jobbat lite på ett skitjobb som personlig assistent medan jag hjälpte mamma sälja huset och väntade på visum. Flyttat hit igen, gjort ingenting alldeles för länge medan jag väntat på arbetstillstånd. Suck. Fem år sedan jag tog studenten (jag var förresten tvungen att göra mig av med min egensydda smaragdgröna studentklänning innan jag flyttade, det var lite sorg.) Ja jisses.

Fast jag vet inte. Det finns säkert folk som gjort mindre. Jag är en elitist bitch och det är jag helt tillfreds med, jag finner tröst i det faktum att folk jag gick i mellanstadiet med har jobbat på samma vård/industrijobb sedan efter gymnasiet.

Jag är kanske fast just nu. Men jag flyttade. Jag pluggade. Jag har gjort något med mitt liv (bara det går i fortsättningen…) Så det så.

Nu, om ni ursäktar, har jag en analys av likheterna i barn/vuxen relationerna i Harry Potter-böckerna och Orson Scott Cards Enders Spel att skriva. Ety I don’t have a life. Men mitt icke-liv är smartare än deras liv.

Så var det dags för småtimmesångest. Fast det är torsdag och klockan inte ens är midnatt än (när jag skrev.)

Dagens tema: könsrollsångest. Jag menar, de finns ju. I världen, och i vårat, mitt och makens förhållande med. Fast jag inte vill. Just nu väldigt märkbart, eftersom jag inte kan jobba än och inte har nåt annat att göra än att pyssla omkring (+ är mycket mer ordningsam i det att jag gärna stökar ner, men när jag vill ha ordning vill jag ha ordning NU, jag skiter i att jag är kissnödig/hungrig/ska träffa folk, städning är viktigare. Jo, jag har golvfobi med. Inget får vara på golvet utom möbler.)

Anledning idag: makens kläder på sovrumsgolvet. Maken är ingen idiot, såklart han inte tycker att jag ska plocka upp dem (maken har läst genus, han lyssnar bäst i världen, han ogillar porr, han fattar hur patriarkatet funkar, han vägrar skratta åt sexistiska skämt, han har varit geisha på Halloween helt seriöst, han är inte vulgär.) Men han fattar liksom inte att det är vad han signalerar när han lämnar dem där. “Låt dem ligga då,” säger han. Men det kan jag ju inte, civilicerade människor har fan inte saker på golvet.

Kortslutning: tjatar jag blir jag tjatbruden. Plockar jag upp blir jag hemmafrun. Och det är inte rättvist att den med mest stöktolerans bestämmer.

När jag gick i gymnasiet hade jag sånär bestämt med för att bara dejta brudar just för att slippa allt sånt här. A tyckte att det skulle vara att fuska, om man inte ens försöker, men jag vet inte. Med tanke på vilket jävla pucko mitt ex var hade det ju inte funkat mkt bättre med henne. Men jag hade åtminstone inte känt mig som en jävla femtiotalskärring*.

Allergimedecin.

Nu, tack.

Maken har köpt en radio.

Just ljudet av radio har stort.. inte nostalgiskt värde så mycket som helt obligatoriskt. Vardagligt. I mitt föräldrahem satte personen som gick upp först på radion vid sju-tiden (p4. Alltid p4: både lokala och eko-nyheter, och enlig min ömma moder, “trevliga pratare”) och sen gick den hela dagen. Man vaknade till radio, gick man och lade sig sist fick man stänga av radion. På sommaren skaffade vi batterier och hade en radio på altanen. Det enda som kunde få dem att stänga av ljudmaskinen under dagen av Radiosporten; ingen gillade stora sportevenemang, eftersom de pajade radioschemat.

När jag flyttade med mamma till hennes lägenhet några veckor förra hösten (jag satt i limbo och väntade på visum) körde hon samma grej, vilken i det fallet inte var fullt lika mysigt eftersom jag sov i en tältsäng i vardagsrummet och vaknade så fort det satte igång. Men iallafall. Radio = hemma.

Vakande av NPR i morse. Intervju med guvernören, Chris Gregoire. Henne gillar vi.

Filmpuddingar:
1. David Tennant
2. Hugh Jackman (så länge han låter bli att kamma sig)
3. David Krumholtz (numera, kan sägas.)
Filmpinglor:
1. Jeri Ryan! (Tyvärr fruktansvärt oanvänd talang; jag är kär i hennes Seven of Nine till denna dag. Men även to swoon for i dåliga Dracula 2000, för henne +  vampyrtänder= iiiiiiiiiii!
2. Famke Jansen? Fast låt mig inte höra människan prata, hon pajar min Jean Grey kthxbai.
3. Gillian Anderson. Minns ni Arkiv X? Ok, men har ni sett Glädjens Hus? GA är vacker!

Kärlekspar:
1. Eric och Shelly i Crow. När man återuppstår för att hämnas någons död, det är true love.
2. Jean och Scott i X-Men och X2 (Let’s not låtsas att X3 finns, jävla pajasfilm)
3. Zoe och Wash – Serenity ::teardrop::

(men gud vad hetero det blev nu då. Men det finns i princip inga lesbiska par jag gillar i filmer, och vad det gäller bögar… det skulle vara Ennis och Jack då, men trots stor kemi ogillar jag deras respektive personliga fel alldeles för mycket för någon listplacering. Fast om subtext gäller blev det nog inga heteopar kvar :) )

Favoritmonster:
1. Reavers – Serenity
2. The Sarlacc – Return of the Jedi
3. Nej, jag ger upp.

Plats/ställe du sett i en film och gärna skulle vilja bo på:
1. Minas Tirith
2. Mattisborgen
3. Serenity. ety jag är nörd

Filmer som kräver näsdukar:
1. Brokeback Mountain
2. Dragonheart
3. Milo & Otis (obs! pratande djurungar på äventyr! obs!)

Actionrullar för hårdkokta stunder:
1. Jag älskar explosioner, men förutom…
2. Die Hard
3. …kollar jag mest på äventyr med action och scifi och alltihop blandat.

Skrattframkallande filmer:
1. eh…
2. Shaun of the Dead
3. Monty Python and the Holy Grail

Tre rollfigurer du skulle vilja ha spelat själv:
1. Selene – Underworld
2. Evey – V för Vendetta
3. The Bride – Kill Bill

Jaha. Säger jag. All tid spenderad med makens familj är intressant, så mycket kan jag säga. Och Montana: storslaget räcker liksom inte till. Jag har inte upplevt makens föräldrahem på sommaren; tidigare besök har skett vintertid och kryddats av snöstormar och skottning. Det känns nästan konstigt, den tidigare sommaren ser på nära håll i princip ut som densamma i småland: värme, grusvägar, ängar med vildblommor, barrskog. Men så tittat man längre och inser hur otroligt mycket större allting är. Skogarna sträcker sig vidare över hela norra Klippiga bergen, ängarna är kilometerlånga, och det mesta av naturen år orörd. Montana är 381156 kvadratkilometer stort och har strax under en miljon invånare, de flesta i städerna, och de indianer som bodde i Helena-området var nomader som följde buffelhjordarna. Visst har det bott folk ute i vildmarken, men inte många och inte länge, och jorden brukas inte åt säd utan (i den mängd den används alls) åt köttdjur som betar på samma mark som en gång bufflarna (det finns förresten folk som håller bufflar. Och emuer och antiloper och allt möjligt konstigt.) Vi var ute och gick en kväll, maken och jag, och jag frågade om potentiella faror. “Nej”, säger han. “Björnarna håller sig undan så här års, och vi är för nära huset för pumor. Det skulle vara skallerormar i så fall, men de håller sig till vägar och stenrösen.”

Tack, liksom. Nu är jag mycket lugnare.

Man ser berg, höga berg, miltals bort. Och bortom dem mer berg, och bortom dem… Det går inte att veta hur långt man kan se, men långt är det. Vi åker tillbaka i juli, jag kommer att ta kort då.