“That shirt has good boobs” sa maken just.

Jag förstod ju vad han menade, men iallafall. Som om det inte var min förtjäntst*.

Men vad i helvete? TV4 sänder inte grammisgalan i webbteve? Vad ska jag göra nu?

Inget kan de göra ordentligt. Idioooter.

… nästa person som säger “.. och i år ska jag inte äta så mycket kolhydrater” får på käften, okej?

Varje gång jag handlar mat blir jag milt schizofren. Jag får för mig att hemliga tevekameror dokumenterar mig och alla andra handlade för att sedan skapa ett program typ Du är vad du äter, där folk kan förfasa sig över vilka äckligheter andra människor betalar pengar för. Till viss del har det positiva effekter; jag undviker gärna godis och kakor, samma sak gäller mejeriprodukter, och jag övertalar helst maken att göra samma sak (han har begåvats med ett jobb där han bränner kalorier som fan, så han kan äta glass varje dag utan att det syns – fruktansvärt orättvist.) Det känns mindre obehagigt så – och jag kan unna mig att se ner på de av mina medshoppare som handlar påsvis av chips, flaskvis av coca cola, majonäs, vitt ris eller vadduvill.

Och så finns det dagar som igår. Vi delade upp handligen i två delar, eftersom vi hittat ett PCC bara en kvart bort, där jag kan handla till samma pris som på min vanliga Safeway fast lokalt, ekologiskt och oftast rättvisemärkt. Bäst av allt: de har i princip alla gryn (och då menar jag alla) i lösvikt. Alltså: grönsaker, gryn, och en del annat där. Sedan Safeway för det som är billigare där… vilket var mjölk, sour cream, glass, en storpack clementiner, ost och bröd (se makens energiförbränning ovan.) Jag tror alldrig jag har känt mig så olustig i en kö i hela mitt liv. Egentligen vill jag ställa mig upp och skrika att jag bara kompletterade min handling; jag hade redan köpt den riktiga maten. Lät dock bli.

Så om ni någonsin ser ett program med en dold shoppingkamera, och jag är med och handlar mest onyttiga fettgrejer  — not guilty, your honor.

Mem:

Årets vardagsglädje: Inredning.

Årets tacksamhet: Att jag fick jobb, och uppehållstillstånd.

Årets största förväntan och “hur kommer det kännas”: Jobbet? Men allvarligt, det tog halva året bara vänja sig vid livet.

Årets största besvikelse: Att maken inte lyckats skaffa bättre jobb; förseningarna i visumprocessen.

Årets största glädje: Arbetstillståndet och jobbet, igen. Och att vara här.

Årets största triumf: Se ovan.

Årets största “jag önskar det hade hänt mer under detta år”: Maken och jobbet igen. Att processen gått snabbare och att jag hade haft råd med mer kaffe.

Årets skönaste helg: Herregud, jag vet inte. Ngn. gång i augusti, när vi var lediga båda två och bara slappade.

Men fan vad tråkigt då. Mina egna:

Årets godaste kaffe: Sarahs, i November, Chai House.

Årets äckligaste kaffe: Starbucks en hel del vardagsmornar.

Årets mest överskattade fest: bröllopsfest med släkt i Helena, Montana.

Årets  mest lyssnade på nya skiva: delas lika mellan Winnerbäcks Gaudava och Suzanne Vegas Beauty and Crime

Årets  teve: Nu Who, men allvarlig, någon måste göra ngt åt Russel T. Davis mer misogyna (hjärndöda?) drag innan han pajar så mycket att det inte går att laga mer. Och Good Eats.

Årets  mat: burritos! Och linsgryta under potatistäcke. Och thai.

Årets  tidning: The Stranger. Dan Savage blir mer och mer bäst för varje dag.

Årets  tidskrift: Bitch Magazine

Årets museum: SAM. Det enda jag besökte :(

Årets  bok: The Eyre Affair

Årets tvspel: Katamari Damacy. Alltid alltid alltid.