Nu behöver jag hjälp.

Jag vet att jag har åtminstone två pers med mer erfarenhet av det har än jag har, so here goes: förrförra torsdagen fick jag ont i halsen. sedan blev jag som sagt dunderförkyld med feber och hela kalaset. Nu är jag *nästan* symptomfri, men inte helt. Jag hostar ibland (kanske max 6-7 ggr/dag), sist jag snöt mig var i lördags, och på kvällarna svullnar slemhimmorna i näsan lite. Grejen är att jag inte känner mig ett dugg sjuk eller hängig, det är bara efterhängsna smågrejer.

Kan jag träna i morgon onsdag (c:a 30-40 min cykel)? Kan jag lyfta, om jag lyfter förhållandevis försiktigt, på torsdag?

Mamma den gammeldagsa sjuksköterskan säger nixpix, ingen fysisk träning med förkylningssymptom, men jag tycker det låter konstigt att jag inte kan cykla. Dessutom: kommer jag inte tillbaka till gymmet snart vänjer jag mig vid att slippa, och då blir det skitjobbig när jag ska tillbaka.

Maken och jag har i vid vilken tidpunkt som helst åtminstone tre mindre krig på gång*. Det är köksbordskriget (jag vill ha ett nytt, mindre), plocka-undran-kriget, placering-av-tygkassar-kriget… you name it. Och så byxkriget. Byxkriget ser ut ungefär så här:

Maken är amerikan. Jag är svensk.

eller:

Maken tycker att byxor är för små, och fruktansvärt obekväma, om de råkar nudda hans hud. Han är dessutom ganska spinkig (om fr. A i Malmö läser det här och ställer sig undrande: han har, utan att försöka, gått ner säkert femton kilo sen han var i Sverige sist.) Jag tycker att han är fin och att det borde synas, och är nu tajta byxor modernt ska man för fan passa på. Han tycker att tajta byxor är för emopojkar med svartfärgat hår, konformistiska tatueringar och My Chemical Romance i ipoden. Jag tycker att han borde bry sig mer om hur han ser ut.  Han tycker att det är för pretantiöst. Jag tycker att han uppenbart redan bryr sig genom att vara anti. Han ser sur ut. Vi bråkar egentligen inte om det, men vi går omkring och irriterar oss (till saken hör att han verkligen behöver nya kläder av alla sorter – se ovan ang. viktnedgång.)

Två gånger har jag vunnit. Sist han var i Sverige botaniserade vi på H&M i Lund och skaffande bl.a. två par jeans. Då gnällde han också om obekvämt och litet och bla bla – två månader senare var det de enda jeans som passade. Idag var vi på Urban Outfitters och kollade på jeansrea, och det slutade med att han fick (jag är snäll) ett par – som passar, om än inte i stuprörsformatet.

Problemet är naturligtvis delvis i den amerikanska maskulitetsestetiken. I alla västerländska nutida mainstreamklädkulturer är vidd och storlek kodat maskulint och tajthet feminint, men ingenstans så mycket som i den amerikanska. Man skulle kunna tro att varannan man man träffar har hiphopambitioner, åtminstone om det inte varit för skärpet som håller byxorna uppe. Och shorsten! Ingen, och jag menar ingen, strejt amerikansk man skulle ta på sig caprishorts. Det signalerar bög klarare än en regnbågsflagga. Att hitta snygga herrbyxor suger helt enkelt. I Loose fit får man plats med sina ben tre gånger, i Casual fit bara två. Same shit, different name. Och hur bra han än är på andra saker är maken uppvuxen i enlighet med den kulturen. Därav krig.

Men jag vinner. Jag vinner alltid. Ety jag är envisast.

Jag tänkte att jag skulle passa på att tala om att jag lever. Huvudet tjockt av snor och annat slajmigt, intressant hostningar javisst. Men lever gör jag.

Det var kanske lite mitt eget fel, men vad ska man göra? Köpa ansiktsmask när folk hostar rätt ut på bussen? I vilket fall var jag och lyfte i torsdags, trots att det killade i halsen, och i fredags fick jag stå och vänta på bussen i trekvart i regnet, så det var kanske inte så konstigt att jag vaknade med trettionio i feber dagen efter.

Lördagen tillbringades alltså i horisontalläge och med flussrädsla. Söndagen började feberfritt, men runt middagstid var jag uppe i trettioåtta igen. Jag jobbade hemifrån idag, med rinnande täppt näsa och huvudvärk men väldigt låg alternativ ingen feber. I morgon ska jag till jobbet igen, förhoppningsvis utan att smitta ner alla andra.

—

Jag är inte riktigt säker på hur det blev att jag alltid blir helt utslagen av vanliga förkylningar – så har det varit sedan jag var runt nitton. Flera dagars feber osv., både i Sverige och USA. Vadan detta? Mamma sjuksköterskan har ingen svar.

Jag har en soffa därborta som saknar mig.

Halsont, ingen röst, feber. Jag väntar på snuvan, jag hoppas verkligen inte att det här är halsfluss. Hypokondicentrum, vilket upptar 87% av min hjärna, påpekar att jag har feber och att en jobbarkompis var hemma i halsfluss halva veckan, men att inkubationstiden är tre till sju dagar. Det sunda förnuftet menar att mina förkylningar alltid börjar så här och att jag fortfarande kan svälja.

Soffanvareja.

Mai gad.

Klockan är inte ens två på eftermiddagen, och jag vill bara soooooova. Jagade zombies hela natten; det blev inte så mycket vila. Men flyga kunde jag.

På tredje koppen kaffe. Det funkar inte; pannan krockar med tangentbordet. Ge mig en säng!

Eller åtminstone ett huvudstöd.

Det bidde ingen tebjudning.

Det bidde semlor.

Bullarna blev konstigt platta, och lite torra, men ingen visste hur de skulle vara, och marsipanen och grädden fixade det mesta.

Vet ni vad som skulle ha varit trevligt? Om hon som jobbade i den lilla skandivanska butiken talat om att de hade marsipan “i lösvikt” i kyldisken för $11/pound INNAN jag köpte fem pyttesmå paket för dubbelt så mycket pengar. Det skulle ha varit trevligt.

Fail, Olsen’s, epic fail.

:: tekanna
:: matchande tekoppar. Eller, egentligen, mer än en tekopp.
:: sockerskål
:: gräddsnipa/mjölkkanna
:: serveringsfat*

Tänker man så kan det verka underligt att jag ska ha alla jag känner hemma på te i helgen. Kanske.

Men ni är välkomna om ni har vägarna förbi. Hur nu det ska gå till.