Maken och jag har i vid vilken tidpunkt som helst åtminstone tre mindre krig på gång*. Det är köksbordskriget (jag vill ha ett nytt, mindre), plocka-undran-kriget, placering-av-tygkassar-kriget… you name it. Och så byxkriget. Byxkriget ser ut ungefär så här:

Maken är amerikan. Jag är svensk.

eller:

Maken tycker att byxor är för små, och fruktansvärt obekväma, om de råkar nudda hans hud. Han är dessutom ganska spinkig (om fr. A i Malmö läser det här och ställer sig undrande: han har, utan att försöka, gått ner säkert femton kilo sen han var i Sverige sist.) Jag tycker att han är fin och att det borde synas, och är nu tajta byxor modernt ska man för fan passa på. Han tycker att tajta byxor är för emopojkar med svartfärgat hår, konformistiska tatueringar och My Chemical Romance i ipoden. Jag tycker att han borde bry sig mer om hur han ser ut.  Han tycker att det är för pretantiöst. Jag tycker att han uppenbart redan bryr sig genom att vara anti. Han ser sur ut. Vi bråkar egentligen inte om det, men vi går omkring och irriterar oss (till saken hör att han verkligen behöver nya kläder av alla sorter – se ovan ang. viktnedgång.)

Två gånger har jag vunnit. Sist han var i Sverige botaniserade vi på H&M i Lund och skaffande bl.a. två par jeans. Då gnällde han också om obekvämt och litet och bla bla – två månader senare var det de enda jeans som passade. Idag var vi på Urban Outfitters och kollade på jeansrea, och det slutade med att han fick (jag är snäll) ett par – som passar, om än inte i stuprörsformatet.

Problemet är naturligtvis delvis i den amerikanska maskulitetsestetiken. I alla västerländska nutida mainstreamklädkulturer är vidd och storlek kodat maskulint och tajthet feminint, men ingenstans så mycket som i den amerikanska. Man skulle kunna tro att varannan man man träffar har hiphopambitioner, åtminstone om det inte varit för skärpet som håller byxorna uppe. Och shorsten! Ingen, och jag menar ingen, strejt amerikansk man skulle ta på sig caprishorts. Det signalerar bög klarare än en regnbågsflagga. Att hitta snygga herrbyxor suger helt enkelt. I Loose fit får man plats med sina ben tre gånger, i Casual fit bara två. Same shit, different name. Och hur bra han än är på andra saker är maken uppvuxen i enlighet med den kulturen. Därav krig.

Men jag vinner. Jag vinner alltid. Ety jag är envisast.