Jag SKA inte läsa fitness (EH. TRÄNINGS-) bloggar, jag ska inte. Lika lite som jag ska läsa dyliga tidningar. Jag mår bara dåligt.

Det här känner jag att de säger till mig:

"Det tror fan att du inte är smal, din lata jävla kossa. Fyra ggr i veckan på gymmet, och ingen crosstraining? Jag lovar att du kan äta godis utan att tvängsmässigt träna ett tretimmarspass. Och du spinnar inte heller. JAG VET ATT DU HAR NÄSTAN EN HALVTIMME VARJE DAG då du inte är på jobbet, på bussen, äter eller sover. VARFÖR ÄR DU INTE PÅ GYMMET? VARFÖR TRÄNAR DU BARA NÅGON TIMME PÅ HELGERNA? HADE DU INTE VARIT EN SÅDAN LAT KOSSA HADE DU GÅTT UP KLOCKAN FEM OCH TRÄNAT TILL ELVA, BARA LATA MÄNNISKOR ÄR TRÖTTA. DU SAKNAR UPPEBARLIGEN ALL MOTIVATION OCH KOMMER ALLTID VARA EN FET JÄVLA SUMOSUBBA, JÄVLA IDIOTFITTA."

Precis det. Nu vill jag bara gråta. Och fettsugas. 

… Seattle PI skrev om svenska sexköpslagen för ett par dagar sen.

Jag antar att det här är lite av en uppföljning av Emelies text om svenskar som pratar engelska.

Kära modebloggare,

Eftersom ni verkar ha lite problem med svenska språket, har jag här satt ihop en liten guide åt er:

Det heter inte heels. Det heter höga klackar.

Det heter inte wrap, det heter omlott-. (Je ne suis pas un taco.)

Det heter inte outfit, man kan säga t.ex. utstyrsel eller varför inte kläder. Funkar i de flesta sammanhang.

Det heter inte tote, vete fan vad det heter, men jag kan lova att det finns ett svenskt namn.

Det heter inte tee, jag bryr mig inte om att t-shirt är lika importerat; det är etablerat och det finns ingen lingvististisk lucka som ytterligare en import fyller.

Det heter inte over-knee socks, och ni låter otroligt fåniga när ni använder en massa engelska uttryck på svenska.

Så var det dags då: Idag ska vi prata om kaffe. Jag har skrivit en del om det innan, men då handlade det mest om att få tag på sådant på sättet jag ville i Sverige. Nu befinner jag mig i vad som förmodligen är kaffets amerikanska huvudstad (kaffe och regn är vad de flesta associerar med Seattle) och har inte direkt det problemet. Mitt kaffeliv är trots det inte felfritt; ju mer jag dricker, desto mer petig blir jag.

Konstig faktum: även i kaffets mecca köper folk Starbucks. Jag kan inte förstå varför; det kostar lika mycket eller mer än på lokalägda ställen, och har generellt sämre kvalitet. Man behöver knappast var kaffekännare för att märka det; har man provat andra sorters espresso märker man att starbuckskaffe har en vagt metallisk och ganska platt smak, och att baristorna drösar på med alldeles för mycket syrop. Dessutom har man en suspekt företagsstrategi: att fylla upp marknaden med så många kaféer att de konkurrerar ut både lokala och egna ställen. Okej att man dricker Starbucks om man bor i ingenstans i Idaho, men vilket mellanstort samhälle som helst har ordentliga latte numera.

Vad vill jag ha, då?

1) God espresso. Trevlig, rund smak; inte för besk eller platt. Det beror både på bönorna, rostningen, och baristan. Kvaliteten på bönorna och rostningen är generellt ganska jämn hos samma rosteri, så har man hittat ett bra märke kan man hålla sig till det. Baristorna varierar så klart, jag följer principen att ge rejält med dricks till dem jag gillar och komma tillbaka till dem.

2) Ingredienserna jag gillar.  Jag vill ha sojamjölk (helst Silk) iställer för komjölk, och antingen vit choklad eller kola (white moccha/caramel latte.) Inte för mycket syrop, och inte för lite kaffe (hos Starbucks är ett espressoshot standard för en 12oz/över fyra dl, herreguud), två shots för en short, tre för en tall. Större kaffe än så förstår jag inte varför man skulle vilja dricka. Dessutom: blandar man caramel, sojamjölk och espresso rätt får man en underbar dryck som inte smakar som ingredienserna utan som en underbart sötbittermjuk balanserad version av deras allra bästa egenskaper.

Och var får man tag på dem? I Seattle finns Lighthouse Roasters (mina favoriter) och Umbria, båda säljer till andra kaffeer, Trabant som har åtminstone två ställen, Portlands Stumptown Coffee Roasters och Sleepy Monk (som jag inte provat) säljs på en massa ställen.

Fyra bra rosterier, en ändå dricker folk Starbucks. Jag fattar inte.

… meeeen jag har inget att göra på jobbet idag heller (förrförra veckan hade jag inte tid att äta lunch, planering, cheferna?) så nu börjar vi:

Kommer ni ihåg Fredrik Lindströms teveprogram om svenskar? Okej att det var fullt av sterotyper och felaktiga slutledningar, det var ju kul. Jag älskar att utforska nära kulturer, därav etnologipoängen.

Nå.

Härmed länkar jag nu till Stuff White People Like, som gör samma sak fast om vita amerikanska medelklasstorstadsbor, i bloggformat, och mycket mindre seriöst. Hittils har den bl.a. avhandlat The Wire, designmöbler, yoga och ekologisk mat. Skitkul, dock. Läs.

I helgan ska jag:

:: Träffa tränaren för nytt lyftprogram
:: Klippa håret (å, Heather. Du är saknad.)
:: Fårga KJs hår rosa. (ooops. Fel helg)
:: Skriva blogg om kaffe
:: Skriva blogg om tjejskor
:: Påbörja blogg om att vänja sig
:: Sätta upp persienner
:: Käka frukost på Original Pancake House (inställt)
:: Tipsa bloggen om underbara Stuff White People Like
:: Inte köpa fina saker
:: Köpa mat 

.. hur har ni tänkt er att jag ska hinna sova va?

… men jag ska inte klaga. Vi var på IKEA i helgen. Jag tror inte svenskar i Sverige riktigt kan uppfatta hur viktigt IKEA kan bli om man inte kan resa tillbaka regelbundet. Det handlar delvis om en miljö som ser likadan ut överallt, men även om en estetik: allt på IKEA är inte snyggt, men i princip allt följer ett stilideal svenskar blivit uppfostrade de senaste fyrtio åren. Att slippa sängkjolar och gammelrosa blommor är en jävla lättnad, måste jag säga. Men allt handlar inte om möbler, eller ens saker. Det handlar om ord. Inte ens ord, förresten: lingvistiska mönster. Saker heter saker på svenska. Eller som konstiga platser som trots allt är svenska – eller ibland norska – och därmed ser svenska ut på skyltarna. Det känns tryggt på en helt omedveten nivå, samma nivå som skakades på djupet de första månaderna av gula streck på gatorna och vattenspridare som liksom pulserar istället för att luta fram och tillbaka. Jag sitter i restaurangen Småland och käkar lingonsylt med min vegetariska lasagne (vad fan? Jag gillar inte ens lingon.) och liksom myyyser. Cholkaden, osten, oboyen och möblerna är bara extrapynt.

Men grejer blev det. Krukor och växter och mattor, en och annan bokhylla och kanske en dyna till griskrokodilmonstret*. Lägenheten tar sig, tammetusan. Skrymsle efter skrymsle betas av, snart är allt fult gömt. Då kan vi flytta :)

Nytt telefonsystem. Mensvärk. Inget kaffe.

Check! Definitiv måndag. 

Kära svenska folket,

Idag ska vi prata om väsentligheter i skriftspråk. Jag bor inte ens i Sverige på längre (och språk bryts ner ganska snabbt, vill jag lova), ändå har jag bättre koll¹ på saker än många av er². T.ex:

:: Svenska använder sig generellt inte av sammandragningar i skriftspråk. Du säger nån, du skriver någon. Samma sak gäller något, tagit, sade och en mängd andra ord. Du skulle väl inte skriva egengklen bara för att man säger så?
  Emellertid kan jag köpa argument för sammandragningar om de handlar om språkförändring och utveckling. Okej, dra ihop då. Men använd för guds skull inte apostrofer! De används överhuvudtaget inte i inhemska eller försvenskade ord, helst inte överhuvudtaget. Det finns ingen jävla sån’t, OKEJ?

:: Sluta missbruka citationstecken, de indikerar att utrycket du använder inte är etablerat. Hip hop är etablerat. Likaså bowlinghall. Kanske inte browncoats³, men du kan alltid skriva s.k. innan och förklara i parentesen, eller hur?

:: Apropå apostrofer: Genitiv bildas utan. Utan! Avslutas inte ordet innan⁴ med s-ljud (från ett s eller ett x) läggs ett s till⁵. Max boll. Mias boll. Inte annars. I de få fall lånade ord bildar plural med -s skulle det aldrig ha varit någon apostrof där i något fall. Uppfattas?

:: Ett museum. Det där museet. Två museer. Med eller utan akut accentmarkering (é), bara du kör konsekvent. Ett medium, flera media. Eller flera medier, dock aldrig ett/ett media.

Allt klart? Okej, gå nu, och synda inte mer. 

Läst om en bok:

“Ganska bra men lite för feministisk för min smak.”

ÅH GUD KAN JAG INTE BARA FÅ SLÅ ALLA MÄNNISKOR*?

Eller kollegan som har slipover och sidbena och läser böcker om hur man uppfostrar sina söner i dagens samhäller utan att emaskulera dem. FÖR DET ÄR JU SÅ SYND OM DEM, DE MÅSTE VÄXA UPP OCH INTE FÅ SLÅ OCH VÅLDTA SINA FRUAR SOM DE VILL, STÅ UT MED ATT DERAS KVINNOR HAR EGENDOM OCH FÅR JOBBA,  DE MÅSTE VISA VISSA BASALA KÄNSLOR, STACKARS JÄVLA UNGAR ALLTSÅ.

Dessutom:

Jag kan fortfarande inte greppa att folk som anser att mäns våld (mot kvinnor och mot varanrda) har kulturella orsaker kallar manshatare, medan de som åberopar (den intrinsikalt våldsamma manliga) natuuuren är the good guys?

Eller jo, det gör jag ju. De kräver ju att folk ändrar på sig. OCH DET VORE JU JÄVLIGT JOBBIGT ATT TVINGAS GÖRA.

Artmord på människosläktet, vore det något? Vi räddar både jorden och vår egen värdighet.