… men jag ska inte klaga. Vi var på IKEA i helgen. Jag tror inte svenskar i Sverige riktigt kan uppfatta hur viktigt IKEA kan bli om man inte kan resa tillbaka regelbundet. Det handlar delvis om en miljö som ser likadan ut överallt, men även om en estetik: allt på IKEA är inte snyggt, men i princip allt följer ett stilideal svenskar blivit uppfostrade de senaste fyrtio åren. Att slippa sängkjolar och gammelrosa blommor är en jävla lättnad, måste jag säga. Men allt handlar inte om möbler, eller ens saker. Det handlar om ord. Inte ens ord, förresten: lingvistiska mönster. Saker heter saker på svenska. Eller som konstiga platser som trots allt är svenska – eller ibland norska – och därmed ser svenska ut på skyltarna. Det känns tryggt på en helt omedveten nivå, samma nivå som skakades på djupet de första månaderna av gula streck på gatorna och vattenspridare som liksom pulserar istället för att luta fram och tillbaka. Jag sitter i restaurangen Småland och käkar lingonsylt med min vegetariska lasagne (vad fan? Jag gillar inte ens lingon.) och liksom myyyser. Cholkaden, osten, oboyen och möblerna är bara extrapynt.
Men grejer blev det. Krukor och växter och mattor, en och annan bokhylla och kanske en dyna till griskrokodilmonstret*. Lägenheten tar sig, tammetusan. Skrymsle efter skrymsle betas av, snart är allt fult gömt. Då kan vi flytta :)
* – Katten.
