Jag skaffade optikertid idag och missade därmed tjugoåttan hem. I väntan på nästa buss lufsade jag runt på Borders. De har Halloweenskyltat, mest Twilight förstås, men längs fram i resten av butiken och omgiven av skyltar och citat stod vad om inte Stieg Larsson? Intressant titelöversättning dock.

Recensioner:
NY Times
LA Times

Jag orkar inte mera finanskris nu. Orkar inte. Orkar inte. Trots att företaget jag jobbar hos sitter stadigt och mitt jobb inte är i fara. Jag orkar inte.

Vilket är rätt roligt med tanke på att jag blev människa (nyhetsläsare, världsmedveten) mitt under början av nittiotalet, när Krisen var ett faktum mer än en fas. Det kanske är det som spökar?

Jag orkar inte. Jag vill bara hem och lägga mig under sängen och gråta, kanske käka upp en burk gamla värktablett så jag slipper vara med när världen går under.

Vår ekonomi är bättre en någonsin; vi har två helstidsinkomster och åker i princip inte bil längre. Men varje gång jag läser tidningarna är det JÄMMER OCH DÖD OCH ELÄNDE OCH ALLA FÖRETAG KOMMER ATT GÅ UNDER OCH ALLA KOMMER ATT BLI ARBETSLÖSA OCH DET KOMMER ATT BLI SOM I AFRIKA OCH SÅ DÖR VI ALLA YTTERST PLÅGSAMT.

När jag och maken precis blivit ihop hade vi planer på att flytta till Kanade. Jag ville inte bo i Sverige och han ville inte vara i USA när, som han sa “allt imploderar.” Imploderar det nu? Kommer jag får bo i en låda på gatan? Han får inte uppehållstillstånd i Kanade, de ändrade reglerna efter Vietnamkriget, när massvis av unga män som inte ville bli inkallade flyttade över gränsen.

Och trots att vi fortfarande har jobb osv funderar jag på om det kanske vore smartast att flytta tillbaks till Sverige medan vi fortfarande har råd med biljetter och lite sparade pengar. Hur pass långt tid skulle det ta för maken att få uppeållstillstånd? Man vill ju inte tvingas hora för att ha råd med mat.

Portland vartdeja.

Där ska ni: köpa böcker, käka donuts, dricka kaffe, äta mat (The Farm Cafe – jag trodde jag skulle dö av lycka.) Böcker, sa jag böcker?

Första semestern (= semesterresan) på typ tre år. Hur gick det? Joråsådär. Tex:

Maken tycker: att jag inte har bra lokalsinne men att han har det.

Jag tycker: att jag inte har något lokalsinne alls och att han har dåligt sådant.

Bra lokalsinne, det är att vara som min mamma; jag tror fan aldrig hon varit vilse någonsin. Hon vet alltid precis var hon är och hur hon snabbast kan ta sig precis dit hon vill. Sen hjälper det ju inte att jag få panik av att inte veta precis var jag är, att ingen talat om vilka områden vi skulle undvika efter mörkrets inbrott, att jag kan Jönköping, Bjärred, Lund och Seattle vi erfarenhet och Stockholm via rykte men inte Portland alls.

Jag: är vi på väg till Burnside nu?
Maken: Ja
Jag: Lovar du?
Han: Ja! Jag lovar!

Fem minuter senare:
Han: Jag tror vi skulle gått åt andra hållet. Får jag kolla…?
Jag: Menhelvetesjävlaidiot, du kan väl inte kolla kartan när folk ser? Då vet de ju precis vilka se ska rånmörda!

Typ så. Jag kom på varför jag inte åker till nya ställen: jag orkar inte med ångesten att inte hitta. Jag tog långa vägen runt Ballard de första tre månaderna för att slippa paniken, tårarna och den ofrånkomliga post-adrenalinhuvudvärken som kommer som ett brev på posten. Måste ta små kliv. Nu kan jag hela Ballard, mesta Fremont, downtown, Wallingford, delar av U-Distric och Tacomas SoDo, men jag måste få ta en bit i taget. Att slänga ut mig i en helt ny stad har liksom mer än lite roulette över sig.

All that being said, så hade vi kul. God mat, sjutton tum böcker (jamen jag vet inte varför han mätte så; bilder imorgon ), gott kaffe, inga donuts pga tidsbrist, och trötta fötter.

Det kanske vi gör om om sex år :)

I går öppnade den tredje och sista (iallafall av de som kommer i höst) av H&M-butikerna i Seattle, den i downtown (de övriga finns i Southcenter Mall och University Village; den senare är egentligen närmare mig, men dit äker jag aldrig.) Jag hade tänkt med att vara där, eftersom pressmedelandet lovade presentkort till de första 300. Nå, nu vet jag att öppnandet i Southcenter lockade 600 pers, men det var a) samtidigt som hela köpcentrat nyöppnade, b) som sagt, i ett köpcentrum, c) en fredagseftermiddag. Det här var en torsdagslunch i downtown, kunda jag komma undan med att komma en timme innan? Jag försökte. Det stod typ 400 skolkande high schoolers i kö, ungefär hälften av dem spinkiga asiatiska pojkar med färgat hår. Så jag gick och fikade, sen åkte jag tillbaks till jobbet.  Enligt Seattle PI hade någrade av dem suttit där sedan fem på morgonen, eller tidigare.

,,, nu, semester! Ledig idag, vi ska till Portland hela helgen. Baaaaaai!

Nu har jag blivit vampyrpimpad. Dat var kanske inte meningen – men jag kan se att kategorin är på väg.

Jag har inget att rekommendera bortom det första inlägget just nu (måste tänka, måste läsa om), men jag kan anti-rekommenera.

Laurell K. Hamilton. Läs inte Hamilton. Gör inte det. Första boken i hennes serie Anita Blake, Vampire Hunter, Guilty Pleasures, lyckades faktiskt ta sig upp till nummer ett på listan av sämsta böcker jag läste 2007. Förutom att språket är väldigt blaj är problemet att Hamilton försöker så mycket och missar målet med dryga kilometern. T.ex.: hon försöker skriva sexigt, som Anne Rice, och resultater blir fnitterframkallande och ytterst skämskuddevärdigt. När hon försöker vara kvick och sarkastisk, som Joss Whedon, blir det tårta-på-tårta av bajsnödigt utspottade spydigheter; varken Laurell (eller Anita) innehar en enda procent av Joss (eller Buffys) självdistans. Öht tar boken sig själv på alldeles för stort allvar, och det blir pannkaka av alltihop.

Handlingen? Kommer inte riktigt ihåg, det var något med vampyrer och en nattklubb och sex, och var det en motorcykel? Jobbig att ta sig igenom var det iaf.

Härnäst ska jag tydligen läsa Meredith Anne Pierce, vi får se vad jag tycker om henne.

jag kom ihåg såhär i lunchtider:

Müsli uppfanns på ett hälsohem. Den hade som huvudsaklig uppgift att bota förstoppning hos alla rika knussar som bara käkade kött och fett.

Tänk på det, aktinsidioterna.

Jag blir, som ni kanske märkt, väldig provocerad av Twilightböckerna. Vadan detta? Det handlar naturligtvis om en hel hög med grejer; att som feminist se en kvinnlig huvudkaraktär som helt saknar personlighet och som med författarens goda minne går upp helt upp i sin pojkvän och förlorar sin mänsklighet på kuppen; en chockande jobbig gruppmentalitet bland fansen*; sandlådenivån på debatten**. Men det handlar samtidigt om något mer: de själ mitt särintresse, de själ mina vampyrer, de gör mina vampyrer mainstream. Plötsligt förstår jag hur alla hardcore-Ringers kände sig när Peter Jacksons filmer kom; de gick och lade på kvällarna med ett någorlunda hemligt specialintresse, och vaknar en morgon i en värld där varenda trettonåring vill lära sig Sindarin. Fast fel. Större delen av nuRingers hade knappt läst böckerna, liksom s.k. fanpires (fult jävla ord förresten) inte kan sin vampyrhistoria bortom Twilight, utan tvingas ta hjälp av en skruttig artikel på DN-kultur.

Jag är en hyfsat välanpassad person. Tjugofyra, going on tjugofem, gift, boende i lägenhet i en stor stad, med make och katt. Heltidsjobb. Hel och ren. Högskoleutbildning med höga betyg. Läsande, lagom intresserad av ord och färger, men knappast besatt. Jag överlevde tonåren med minimala smärtor, jag rökte inte, drack inte, knullade inte runt (det senare önskar jag att jag hade gjort, men jag hade finnar och glasögon so there you go.) Överhuvudtaget skapade jag mycket lite ro hos min ömma moder annat än i mitt vampyrintresse.

Det började när jag var elva och läste Anne Rices En vampyrs bekännelse (Interview with the Vampire). Interview är knappast ett litterärt mästerverk, men den är långt mycket bättre en mycket som ligger och krälar på botten av vampyrgenren. Melodramatiskt? O ja. Båda huvudkaraktärerna, Louis och Lestat, är fruktansvärt melodramatiska, och Rice själv var redan då på gränsen till galen***. Men inte för dens skull av dålig kvalitet. Rice hade sensualiteten, färgerna och även ångesten om driver Vampyrkrönikan****, och de fångade mig redan som elvaåring. Rices vampyrer är mänsklighetens trasiga spegelbilder; de är allt vi är plus övernaturliga förmågor men minus förmågan att förändras. De har frysit fast, och blir mer och mer vilse ju mer deras omvärld förändras. Interview handlar egentligen inte alls om de vuxna vampyrerna, utan om Claudia, den lilla flickan som blir vampyr som femåring och vars tragedi är att hon aldrig kan bli vuxen på riktigt. Claudia är delvis Rices dotter som dog i leukemi, och Interview är delvis terapiarbete, och just därför kan boken upplevas väldigt stark. Sedan tog sensualismen mig. Vampyrer har den kanske starkaste erotiska symboliken av alla övernaturliga varelser: förhöjda sinnesfunktioner, outhärdlig törst, penetrerade av hud, nacken som erogen zon*****, drickande av blod…  Vampyrsexigheten är härligt androgyn; vemsomhelst kan dominera och penetrera vemsomhselst; det funkade på mig som det funkat på många andra. Dessutom kommer vampyrpaketet utan mycket att den mänskliga sexualitetens knöggel; ingen svett eller stön eller ben i kläm. Inga kroppsvätskor annat än blod. Visst, lite död kommer på köpet, men det får man ta.

Och jag behövde Lestat. Jag tog mig igenom tonåren tack vare mina vampyrer. De var lika självcentrerade, melodramariska, törstande och mörka till sinnes som jag var. De förstod mig; när Lestat var fast i Auvergne och ville till Paris var han jag och jag var honom. Men jag hade ingen att dela min fascination med förren en engelsklektion i oktober mitt första år på gymnasiet. Vi skulle diskutera vad vi gillade att läsa, och jag hamnade i samma grupp som A, som läste mycket av samma saker som jag inom fantasygenren; när vi upptäckte vår gemensamma fascination för Rice spontankramades vi, och fru A har varit min bästa vän sen dess. På fullt allvar, fast vi kanske inte hörs lika mycket som vi brukade nu när jag haft den dåliga smaken att flytta utomlands.

(Unnar jag då inte de s.k. fanpires samma sak? Visst gör jag det; det finns bra vampyrböcker på i princip alla bibblor i Sverige. Vuxenböckerna är oftast bättre än ungdomsböckerna. Men hur ska de växa med Twilight? Med Bella, som varken har personlighet eller mål i livet bortom sin pojkvän? Som förlorar sin mänsklighet utan att sörja den? Med Edward, som är kontrolllerande och manipulativ och snarast manodepressiv, som inte ens gillas av Robert Pattison (som spelar honom) och som är lika fast som någonsin Claudia, bara lite större? Twilight är nämligen varken en fantasy- eller skräckhistoria (undantaget andra halvan av Breaking Dawn) utan kärleksromaner med lite huggtänder utspridda i handlingen. Inte alls samma sak, således.)

Efter Rice (vampyrkrönikan består av ett otal böcker, varav jag inte läst alla eftersom de blev så sanslöst dåliga med tiden (läs efter Queen of the Damned)) läste jag Chelsea Quinn Yarbros böcker om St. Germaine, som har en annorlunda tolkning av vampyrvarat (alla författare har naturligtvis en annan tolking av vampyrtemat) men har aldrig riktigt fastnat för någon annan serie. Jag lånade antologin  The Penguin Book of Vampire Stories och läste klassikerna (Carmilla är fantastisk, Dracula är bra och allt, bra men inte min grej) och nytolkningarna (en av mina favoritnoveller någonsin, Fleur de Feu or Bite-Me-Not av Tanith Lee, har vampyrtema.) Jag läste ungdomsböckerna och hittade inte vad jag letade efter (Meyer har klart inspirerats av L.J Smiths The Vampire Diaries-serie.) Jag älskar Joss Whedons Buffy, men inte så mycket för hans vampyrers skull utan för att Whedon är en så fantastisk historieberättare. Jag har spelat The Masquerade och läst de tillhörande böckerna****** (att franchiseböcker till ett rollspel har bättre kvalitet än Twilight säger väl något?)

De vampyrhistorier jag känner för räknas inte som skräcklitteratur utan som dark fantasy; mina vampyrer är inga monster. Mina vampyrer är etiska frågeställande om parasitism och sexualitet. Mina vampyrer är utanförskap och regelbrott, inre och yttre mörker, religion och blod, liv och död. Mina vampyrer är alla vackra tills man tittar närmare, de är miss Havishams ruttnande bröllopsfest. Mina vampyrer har inga sparkles.

Re: Twiligt (jag tjatade här): Lena Kjersén-Edman svarar på all-läsning-är-bra-argumentet i DN.

Nu tycker jag inte att man ska sätta trettonåringar att läsa enbart Tjocka Klassiker, och det tycker inte Kjersén-Edman heller; hon ger exempel på bra ungdomslitteratur. Ärligt talat behöver man inte ens gå så långt, det räcker att läsa okej eller halvdåliga grejer, så länga man skippar dåligt skriven, sexistisk, reaktionistisk* bajs.

Eller okej, låt ungjävlarna läsa skiten. Men vuxna människor ska fan veta bättre, och de ska inte uppmuntra eländet.

När man kollar på en såndär vanlig väst-centrisk karta i Europa eller USA ligger USA ganska mycket i övre vänstra hörnet; i nordvästra änden av världen.

I USA ligger Washington i nordvästra hörnet.

I Washington ligger Seattle i gaanska mycket nordvästra hörnet. Inte helt, men nästan.

I Seattle ligger Ballard i nordvästra hörnet.

Våran busshållplats ligger vid 8th Avenue Northwest och Northwest Market Street.*

Det ni.