Jag blir, som ni kanske märkt, väldig provocerad av Twilightböckerna. Vadan detta? Det handlar naturligtvis om en hel hög med grejer; att som feminist se en kvinnlig huvudkaraktär som helt saknar personlighet och som med författarens goda minne går upp helt upp i sin pojkvän och förlorar sin mänsklighet på kuppen; en chockande jobbig gruppmentalitet bland fansen*; sandlådenivån på debatten**. Men det handlar samtidigt om något mer: de själ mitt särintresse, de själ mina vampyrer, de gör mina vampyrer mainstream. Plötsligt förstår jag hur alla hardcore-Ringers kände sig när Peter Jacksons filmer kom; de gick och lade på kvällarna med ett någorlunda hemligt specialintresse, och vaknar en morgon i en värld där varenda trettonåring vill lära sig Sindarin. Fast fel. Större delen av nuRingers hade knappt läst böckerna, liksom s.k. fanpires (fult jävla ord förresten) inte kan sin vampyrhistoria bortom Twilight, utan tvingas ta hjälp av en skruttig artikel på DN-kultur.
Jag är en hyfsat välanpassad person. Tjugofyra, going on tjugofem, gift, boende i lägenhet i en stor stad, med make och katt. Heltidsjobb. Hel och ren. Högskoleutbildning med höga betyg. Läsande, lagom intresserad av ord och färger, men knappast besatt. Jag överlevde tonåren med minimala smärtor, jag rökte inte, drack inte, knullade inte runt (det senare önskar jag att jag hade gjort, men jag hade finnar och glasögon so there you go.) Överhuvudtaget skapade jag mycket lite ro hos min ömma moder annat än i mitt vampyrintresse.
Det började när jag var elva och läste Anne Rices En vampyrs bekännelse (Interview with the Vampire). Interview är knappast ett litterärt mästerverk, men den är långt mycket bättre en mycket som ligger och krälar på botten av vampyrgenren. Melodramatiskt? O ja. Båda huvudkaraktärerna, Louis och Lestat, är fruktansvärt melodramatiska, och Rice själv var redan då på gränsen till galen***. Men inte för dens skull av dålig kvalitet. Rice hade sensualiteten, färgerna och även ångesten om driver Vampyrkrönikan****, och de fångade mig redan som elvaåring. Rices vampyrer är mänsklighetens trasiga spegelbilder; de är allt vi är plus övernaturliga förmågor men minus förmågan att förändras. De har frysit fast, och blir mer och mer vilse ju mer deras omvärld förändras. Interview handlar egentligen inte alls om de vuxna vampyrerna, utan om Claudia, den lilla flickan som blir vampyr som femåring och vars tragedi är att hon aldrig kan bli vuxen på riktigt. Claudia är delvis Rices dotter som dog i leukemi, och Interview är delvis terapiarbete, och just därför kan boken upplevas väldigt stark. Sedan tog sensualismen mig. Vampyrer har den kanske starkaste erotiska symboliken av alla övernaturliga varelser: förhöjda sinnesfunktioner, outhärdlig törst, penetrerade av hud, nacken som erogen zon*****, drickande av blod… Vampyrsexigheten är härligt androgyn; vemsomhelst kan dominera och penetrera vemsomhselst; det funkade på mig som det funkat på många andra. Dessutom kommer vampyrpaketet utan mycket att den mänskliga sexualitetens knöggel; ingen svett eller stön eller ben i kläm. Inga kroppsvätskor annat än blod. Visst, lite död kommer på köpet, men det får man ta.
Och jag behövde Lestat. Jag tog mig igenom tonåren tack vare mina vampyrer. De var lika självcentrerade, melodramariska, törstande och mörka till sinnes som jag var. De förstod mig; när Lestat var fast i Auvergne och ville till Paris var han jag och jag var honom. Men jag hade ingen att dela min fascination med förren en engelsklektion i oktober mitt första år på gymnasiet. Vi skulle diskutera vad vi gillade att läsa, och jag hamnade i samma grupp som A, som läste mycket av samma saker som jag inom fantasygenren; när vi upptäckte vår gemensamma fascination för Rice spontankramades vi, och fru A har varit min bästa vän sen dess. På fullt allvar, fast vi kanske inte hörs lika mycket som vi brukade nu när jag haft den dåliga smaken att flytta utomlands.
(Unnar jag då inte de s.k. fanpires samma sak? Visst gör jag det; det finns bra vampyrböcker på i princip alla bibblor i Sverige. Vuxenböckerna är oftast bättre än ungdomsböckerna. Men hur ska de växa med Twilight? Med Bella, som varken har personlighet eller mål i livet bortom sin pojkvän? Som förlorar sin mänsklighet utan att sörja den? Med Edward, som är kontrolllerande och manipulativ och snarast manodepressiv, som inte ens gillas av Robert Pattison (som spelar honom) och som är lika fast som någonsin Claudia, bara lite större? Twilight är nämligen varken en fantasy- eller skräckhistoria (undantaget andra halvan av Breaking Dawn) utan kärleksromaner med lite huggtänder utspridda i handlingen. Inte alls samma sak, således.)
Efter Rice (vampyrkrönikan består av ett otal böcker, varav jag inte läst alla eftersom de blev så sanslöst dåliga med tiden (läs efter Queen of the Damned)) läste jag Chelsea Quinn Yarbros böcker om St. Germaine, som har en annorlunda tolkning av vampyrvarat (alla författare har naturligtvis en annan tolking av vampyrtemat) men har aldrig riktigt fastnat för någon annan serie. Jag lånade antologin The Penguin Book of Vampire Stories och läste klassikerna (Carmilla är fantastisk, Dracula är bra och allt, bra men inte min grej) och nytolkningarna (en av mina favoritnoveller någonsin, Fleur de Feu or Bite-Me-Not av Tanith Lee, har vampyrtema.) Jag läste ungdomsböckerna och hittade inte vad jag letade efter (Meyer har klart inspirerats av L.J Smiths The Vampire Diaries-serie.) Jag älskar Joss Whedons Buffy, men inte så mycket för hans vampyrers skull utan för att Whedon är en så fantastisk historieberättare. Jag har spelat The Masquerade och läst de tillhörande böckerna****** (att franchiseböcker till ett rollspel har bättre kvalitet än Twilight säger väl något?)
De vampyrhistorier jag känner för räknas inte som skräcklitteratur utan som dark fantasy; mina vampyrer är inga monster. Mina vampyrer är etiska frågeställande om parasitism och sexualitet. Mina vampyrer är utanförskap och regelbrott, inre och yttre mörker, religion och blod, liv och död. Mina vampyrer är alla vackra tills man tittar närmare, de är miss Havishams ruttnande bröllopsfest. Mina vampyrer har inga sparkles.
** Jag älskar sandlådedebatter. Så länge jag inte personligen bryr mig om ämnet.
*** Skäller ut recensenter på Amazons forum, förföljer fans, och bryter sedan med sin egen historia och blir knasreligiös, Yupp, galen.
**** Serien heter så. Interview with the Vampire, The Vampire Lestat, Queen of the Damned, The Tale of the Body Thief, Memnoch the Devil.… eh, sen vet jag inte. Skräp, som sagt.
***** Det begreppet har ni nog inte läst sedan sexspalterna på nittiotalet.
****** ♥ Theo Bell!
Men jösses amalia så bra skrivet! Jag blir helt lycklig av detta! Ska hädanefter kasta Anne Rice på alla mina stjärnögda låntagare, har dessvärre inte läst själv…
Vilket VITALT inlägg.
Heja,heja, heja!
Kan du inte också skicka det till bloggen “Bokhora?
hälsar
Lena
… och till och med jag (som for the record också blev helt golvad av de första böckerna i vampyrkrönikan men tappade intresset någonstans runt The Tale of the Body Thief… kul bonusinfo om Rices meltdown!) måste joina hyllningskörerna och säga: SJUKT BRA INLÄGG! Jag förstås precis hur du känner, och vill för sakens skull flika in att jag INTE är helt distanslös när det gäller Bella och Edwardserien. Snarare handlar det för mig om rätten att få läsa sk skräp utan att få moraliserande “läs istället!”-påhopp som ett brev på posten. I barn- och ungdomssammanhang anser jag att det är livsviktigt. Då kommer engagemanget och de stora gesterna per automatik.
PS: Gillar du Neko Case? Apropå din hemstad.
Ka- Alltså, kasta vet jag inte om du ska – generellt ska man nog läsa Rices tidiga innan man reckar henne, om så bara för att se om de pallar (Rice har även skrivir erotika/porr under pseudonym, och trots att vampyrernas sexualitet begränsas till blod finns mycket av känslan kvar i åtminstone delar av serien.) Men tack!
Lena – Men tack :) Nu blir jag glad.
Helena – Nej, jag vet hur det blir när det blir jättedebatt och man bara måste tycka -du ser ju hur upprörd jag blev :) Jag tror att min eh, svengelska biff, är just feministgrejen; Bellas brist på mål, Edwards manipulativitet, och att ingen av hyllningskörerna problematiserar just den delen. Och att de snor mina vampyrer då :) Jag håller dock med om att man ska få läsa skräp, det är väl just i det här fallet som jag tycket det blev för skräpigt. Eller nej, det är kanske det onyanserade i vuxnas hyllande? Tonåringarna förväntar jag mig inget annat av, tror jag. Jag vet inte, jag får tänka mer.
Ang: Neko Case. Har inga intryck alls, tyvärr. Jag är så fruktansvärt dålig på musik numera.
Åh, men kolla upp Neko! Hon har gjort en hyllningslåt till Tacoma (hennes hemstad) och låter som någon som skulle kunna framträda på en rökig sylta i en David Lynch-film. Otroligt bra!
Okej, jag kollade upp Tacomalåten, och den var väldigt på pricken :) (jag bor ifs inte i Tacoma längre, men jag jobbar där här, så jag tillbringar mer vakna timmar här än i Seattle.
Jag håller visserligen med om mycket av det negativa med Twilight, men…
“Twilight är nämligen varken en fantasy- eller skräckhistoria utan kärleksromaner”
Det ena utesluter väl inte det andra?
Maria – Well, jo. Kärleksomaner med stort k (romance novels) följer generellt en viss sorts handlingslinje, karaktärerna förväntas förhålla sig till varandra på ett speciellt sätt, och själva målet med historien speglas på ett visst sätt. Fantasygenren har ett annat. Skräckgenren likaså (bl.a hur dark fantasy skiljer sig fr skräck.) Naturligtvis kan det finnas skräckiga kärleksromaner och romantiska skräckromaner, och naturligtvis finns det böcker och författare som grenslar genrerna på riktigt, men Meter skriver kärleksromaner med dark fantasy- och skräckströssel.
EDIT: nu har jag skruvat på det hela kvällen och berättarkonventioner var naturligtvis det svenska ordet jag letade efter.
[...] (se nedan), men mest? Jag tyckte fruktansvärt mycket om Anne Rices Lestat när jag var yngre (se detta inlägg) men fortfarande? Så förhållandevis få skönlitt. Kanske någon hos Gaiman… nä. Eller. [...]