Nej, jag har inte dött. Nu bloggar jag igen, ju. Kolla bara.

21: PopCo av Scarlett Thomas

Okej, jag erkänner att jag läste PopCo för att jag älskade The End of Mr. Y. PopCo är för leksaksindustrin och kryptologi vad Mr Y är för akademia och filosofi — fast det lät otroligt krångligt. Vad jag menar är att ämnesvalet kunde tilltalat mig mer. Thomas verkar ha en förkärlek för kvinnliga huvudkaraktärer med anpassningsproblem och udda specialintressen; Alice reser enbart nattetid för att slippa röra vid andra människor, hon har haft samma frisyr varje dag sedan hon var nio, och hon löser koder som hobby. Lägg sen till en konferens, ett litet mysterium och ett stort, lite homeopati (igen…) och, tja… Det blir bra. Men inte mer.

22. The World Without Us av Alan Weisman

Wiseman frågar sig vad som skulle hända om mänskligheten försvann. Alltså inte långsamt dog ut, utan bara gick upp i rök. Hur skulle husen klara sig? Vilka djur och växter skulle inte överleva? Vilka skulle ta över? Sen reser han runt i välden och frågar experter i New Yorks tunnelbana, Polen, Chernobyl, Australien… Intressant blir det, och ganska hoppfullt (i många fall har våra klanterier helt läkts inom hundra år.) Boken blev en TV-serie på Discovery, men den blev inte i närheten av lika djup eller intressant

23: A Darkling Plain av Philip Reeve

Ju mer jag tänker på det, desto mera tror jag att fyran är bäst i hela serien. Dessutom gillar jag Reeves filosofi, till skillnad från t.ex. Joss Whedons (jamen jag vet att det blir en himla massa snack om Joss, jag kan inte hjälpa det.) Reeve tror på att saker och ting kan fixas. Lösa trådar kan vävas ihop till en någorlunda tillfredsställande väv. Man kan bli lycklig. Det innebär iochförsig inte att inget går fel, folk dör och dödar. Speciellt Hester.

The woman was tall, and very thin, and she carried a long gun on her shoulder. She was dressed in all black: black boots, black breeches, black waistcoat, and a long black duster coat that flew out behind her like black wings when the wind caught it. In a place where everyone went masked or veiled, you might have expected her to wear a black veil too, but she chose to go bareheaded. Her gray hair had been tied back, as if she wanted everyone to see that she was hideous. A terrible scar ran down her face from forehead to jaw, making it look like a portrait that had been furiously crossed out. Her mouth was wrenched sideways in a permanent sneer, her nose was a smashed stump, and her single eye stared out of the wreckage as gray and chill as a winter sea.

Her name was Hester Shaw, and she killed people.

24: Going Out av Scarlett Thomas

Det finns tusentals Oz-referenser i den här boken. Den kan lätt läsas som en allegori på Oz-temat. Lätt. Eller så kan man, som jag, missa hela den biten och inte inse det förren efteråt. Kanske för att man identifierar sig så mycket med Julie, som är blixtintelligent med rädd för allting (hon gör avancerade sannolikhetskalkyler innan hon prövar en aktivitet, för att se hur stor risken att dö är) och som misslyckades med alla sina examensprov med flit för att slippa flytta och plugga på universitetet. Hennes bästa vän Luke är allergisk mot solljus och vill inget annat än att få gå ut. Lägg sedan till ett regnväder, en lotterivinst, en kollega med cancer, ett antal kvickheter om essex girls och lite annat smått så blir det nog bra till slut. Fast början är bättre.

25: Dead Clever av Scarlett Thomas

Smart brittisk chick-lit deckare? Hepp. Lily Pascale (halvengelsk, halvfransk, med litteraturexamen (hon specialiserar sig på deckare)) lämnar sin loserpojkvän och London för sin barndoms Devon. Där får hon jobb som föreläsare på det lilla universitetet där ett mord har begåtts… Sen vet man typ hur det går, fast inte riktigt. Men nästan. Lily är otroligt ostörd för att vara Thomashjältinna, och hon har en trevlig, välanpassad familj. Riktigt myspys blir det när det inte mördas och har sig. Inte min grej, men lättläst och lätt beroendeframkallande.

26: In your Face av Scarlett Thomas

Mera Lily Pascale.  Nu med pappans psykologflickvän till hjälp. Samma som ettan, fluffigt men relativt gediget hantverk.

27: Seaside av Scarlett Thomas

Meeeeera Lily Pascale – nu med mystisk amerikan och en död tvillingsyster (frågan är bara vilken.) Svagast i serien, men helt OK. Titeln är ett slags grymt skämt som inte uppdagas förren efter ett lååång tag.

28: Soon I will be Invincible av Austin Grossman

Invincible för en million pluspoäng för en skitbra tanke, men flera hundra tusen minus för halvtaskigt utförande; det här är en en seriedningsroman i textform. Alla klassiska ingredienser (superhjältar, utomjordiska hot, fantasifulla dräkter, dödsstrålar, cyborger) men inga bilder, vilket get utrymme för en annan sorts berättande; en inre monolog med bakgrundshistoria. Det blir förstås en hel massa ironi och sarkasm i språket; en otroligt postmodern text som kan ställas mot t.ex. Watchmen. Och som i W måste superhjältar mecka med samma grejer som vanliga dödliga: familjer, skilsmässor, arbetslöshet, mammor från yttre rymden, eh… Men bäst är kanske att Doctor Impossible (superskurk och bokens huvudperson) inte ens försöker förklara sina handlingar. Han är skurk. Någon måste vara skurk, nu blev det han, och han har inget direkt val, så han bygger sina dödsstrålar och sina hemliga fort, han smider sina onda planer och så är det bara, fast han egentligen inte är en särskilt elak person.
Det lyfter som sagt i början, men det håller inte hela vägen. Till slut blir det bara intetsägande och tråkigt, och sen tar det slut. Jaha. Men läs för börjans skull.

29. Övervakning och straff: fängelsets födelse av Michel Foucault
Jamen vad tror ni? Läs.

30. What would Shakespeare Do av Jess Winfield
… Okej. Det fungerar. Det borde vara bajs, men det här är faktiskt en kul bok. Winfield (från så-roliga-att-jag-skrattar-tills-jag-kräks Reduced Shakespeare Company) har helt enkelt skrivit ett gäng om olika moderna saker typ aktiemarknaden och trendiga bantningsmetoder, och sen dragit slutsatser om vad Shakespeare skulle tyckt om dem baserat på lagom lösryckta citat. Borde suga, är kul.

11: English as a Global Language, by David Crystal
Okej. Bättre nu. Inte direkt samma snärtighet som i The Fight for English (och här försöker Crystal inte vara rolig), men småintressant – men det skulle vara så mycket mer intressant om han faktisk hade åsikter istället för att bara redovisa andras (ämnen omfattar bl.a. nya former av engelska, amerikansk och kanadensisk språkhistoria, och den amerikanska English Only-rörelsen.)

12: Mortal Engines (De vandrande städerna på svenska), av Philip Reeve
Alternativhistoria? Alternativscifi? Fantasy? Det tar ett tag att fundera ut hur sjutton man ska kategorisera den här historien, som utspelar sig i London, men inget London du eller jag skulle känna igen. Gott så. Jag gillar fartfylld ungdomssf, och Reeve har ett fantastiskt sinne för namn; luftkeppen Jenny Hanniver och The Thirteenth Floor Elevator är mina personliga favoriter.

13: Extras, av Scott Westerfield
Mer av samma sak som i Uglies, Pretties och Specials. Fast här är folk japanska. Eh. Och lever i någon slags live-Facebook en s.k. reputation economy. Inte ett dugg orginell, men jag gillar vad vi ser at Tally från de tidigare böckerna; det har gått några år och hon är inte tillnärmelsevis lika irriterande.

14: Biting the Wax Tadpole – Confessions of a Language Fanatic, av Elizabeth Little
Mycket mera kul än Crystal; lite mindre substans, typ som Fredrik Lindström fast nördigare och på engelska. Har man läst något poäng lingvistik lär man sig inget nytt, men fnissa får man iallafall.

15: Predator’s Gold (Förrädarens guld på svenska), av Philip Reeve
Inte illa. uppföljaren till Mortal Engines, och med samma grundhistoria; du måste ha läst ME om ska läsa PG, men inte tvärtom. Eller. Ni fattar. Den första boken är avslutad, men den här historien tar vid efterråt. Jag är inte superentusiastisk, men Reeve har ett mycket säkrare språk än i ettan, och första kapitlet var helt underbart skrivit.

16: The End of Mr Y, av Scarlett Thomas
ZOMG YOU GUYS! Ojojoj. Skitbra; det börjar som mainstream lit med akademiaporrande (alltså inte riktig porr, utan akademiaporr som Star Trek är rymdskeppsporr) och homeopati, efter hundra sidor blir det magisk realism, sen glider det över i en fenomenologiskt alternativvärldsfantasy. Med praktiska användande av överdrivet Derridaintresse! Jag älskade alltihop.

17: We Have Always Lived in the Castle, av Shirley Jackson
Spökigt utan spöken, i något slags obestämbart sydstatssextiotal, med en mycket konstig relation till verkligheten. Men bra!

18: Coraline, av Neil Gaiman
Ja, jag väntade så länge. Men jag visste ju redan att den var asbra. Och jag hade rätt.

19: The Silver Isle, av Katharine Kerr
Mer Kerr! Köpt en hel månad efter släpp, eftersom jag totalt missade att denkom ut. Såhär i backspegel skulle jag nog läst om boken innan, för jag hade lite svårt med namn och plarser (och Kerr har många, många.) Nog sagt om det: Deverry!  HAEN MARN! Kom igen, magiska flyttande öar som tar sig till medeltida skottland, hur kan ni inte gilla det? Och kärlek till Dallandra, som visserligen älskar sin lilla dotter, men inte blir sötsliskigt sentimental för det, utan längtar tills ungen blir lite större och kan föra ett ordentligt samtal. Mycket Dalla, och lite av den gamla sortens (m.a.o som Lovyan och Jill) kvinnliga karaktärer. Mm.

20: Infernal Machines, (Grön storm på svenska) av Philip Reeve
Trean i serien utspelar sig sjutton år senare, och utan att avslöja för mycket (det är ju meningar att ni ska läsa) kan jag säga att saker blev som man trodde, men att det kanske inte riktigt gick helt perfekt efter det… Huvudpersonen Wren är sexton och äventyrslysten (och irriterande) och gör precis vad Tom gjorde – ger sig iväg och hamnar i trubbel. Här finns även en föräldralös pojke vid namn Fishcake och den fantastiska Oenone Zero. Namnglädjen hålller i sig.

Och det är inte du.

(mina vänner, tag detta inlägg som en varning om vad som händer om man glömmer sitt puder. Hepp!)

Ny tradition! På onsdagar ska jag numera bokblogga, var tanken. Innan jag kommer på mer spännande grejer att skriva om blir det böckerna jag läst hittils. Eftersom jag är på nummer 44 just nu tror jag att jag blir klar innan årsskiftet (speciellt som jag läst de sista 20 den senaste enochenhalv månaden, obs skojar ej) och innan vi kommer till 40-50. Nå.

1: The Trouble with Normal, av Michael Warner
Jag förstår inte riktigt hur jag missat den här boken hela mitt liv. Briljant skrivet och precis lika klart analyserat, om homofobi som sexfobi, som i sig kanske bara är rationalitetsdyrkan. Warner analyserar också äktenskapet som institution. Heja.

2-4: Uglies, Pretties och Specials, av Scott Westerfield
Eh. Ungdomscifi. Det börjar lovande, med en slags efter-katastrofen dystopi där alla egentligen har det rätt bra. Det är bara det att alla ungdomar måste bo isolerade tills de blir tillräckligt gamla för att genomgå operationen som gör dem vackra.
Det forsätter inte fullt lika bra. Ettan är helt okej; Westerfield jobbar, liksom Joss Whedon gjorde med första säsongen av Buffy the Vampire Slayer, med riktiga händelser som metaforer for tonårsupplevelser; förlorade vänner, förvandlingen till vuxen, inre konflikter och svek. Men han har inte Whedons språkkänsla och det snabbt riktigt tjatigt att läsa. Jag kanske är vuxenpetig, tonåringar verkar gilla dem.

5: Last Chance to See, av Douglas Adams
På åttiotalet mötte Douglas Adams zoologen Mark Carwardine och insåg hur få individer som fanns kvar av många utrotningshotade arter. Det resulterade i en resa jorden runt, som i sin tur blev en bok. Eftersom det är Adams görs det väldigt tydligt hur absurd världen – och ännu mera människorna – är. Rolig och sorglig på samma gång.

6: Blindness (Blindheten på svenska), av José Samarago
Ta en tesked Kafka. Blanda med en rejäl näve Camus och en nypa James Joyce, men plocka bort det mest fantastiska med alla ingredienterna.
Blindheten är en nästan-stream-of-conciousness or mänsklig moral under en attack av smittande blindhet. Utan kommantering, utan personnamn och utan någon form av markeringar runt dialogen.. eh. Nej. Vi gillar inte det här, vi blir irriterade när vi måste läsa om.

7: The Fight for English: How Language Pundits Ate, Shot, and Left av David Crystal
For några år sedan kom en bok ut på engelska som hette Eats, Shoots and Leaves (mer info här). Boken handlade om grammatik, närmare bestämt kommatering, och hade vad författaren själv kallade en nolltolerans mot felaktig sådan. Crystal hade tidigare varit medverkande som expert i Trusse radioprogram, och gillade inte hennes preskriptiva attityd. Här drar han upp engelskans historia, förklarar hur folk alltid har bråkat om vissa grejer, och hur reglerna helt enkelt ofta är så tvetydiga att man inte kan ha rätt. Sen passar han på ett kritisera skolväsendet med, och det är alltid roligt.

8: The Improbable Cat, av Allan Ahlberg
En intressant, konstig liten barnbok. Läskig men bra.

9: How Language Works, av David Crystal
Nej. Nej. Hela världens språkteori på femhundra sidor = tresidiga kapitel och ingen fördjupning alls.

10: Language and the Internet, av David Crystal
Läs inte den här heller. Säker åtta-nio år gammal och helt daterad.

Jag har lite svårt att ta till mig och njuta av hösten. Dels såklart för att höstfan aldrig kommer igång  -det var typ tjugofem grader i söndags cch jag trodde jag skulle avlida -, dels för att jag har så mkt negativa associationer vid det här laget. Hösten 2005 insåg jag att jag hatade Lund med var fast där i ett helt år. Hösten 2006 satt jag och väntade på visum; min pappa dog, vi sålde huset och mamma flyttade till lägenhet; jag bodde på hennes vardagsrumsgolv från oktober till Lucia (min rygg hämtade sig, det trodde jag aldrig.) Förra hösten fick jag besked att det blivit krångel med min ansökan om uppehållstillstånd. Nojjig som jag är var jag i tre månader övertygad om att jag skulle skickas hem, maken fick kolla posten och ringa mig varje dag klockan halv fyra. Magen hämtade sig, det trodde jag inte heller.

Den här hösten är det finanskris och Sarah Palin och gud vet vad, men jag försöker. Jag har köpt långkofta med polokrage och läderfilofax. Stickad turkos beanie. Böcker av Jeanette Winterson. På måndag ska vi börja sticka igen. Idag regnade det när jag var och köpte kaffe, man kan bli glad för mindre. Det har slutat regna nu, och det är fortfarande äckligt varmt, (det började igen!) men det tar sig. Lite, iallafall.