Ny tradition! På onsdagar ska jag numera bokblogga, var tanken. Innan jag kommer på mer spännande grejer att skriva om blir det böckerna jag läst hittils. Eftersom jag är på nummer 44 just nu tror jag att jag blir klar innan årsskiftet (speciellt som jag läst de sista 20 den senaste enochenhalv månaden, obs skojar ej) och innan vi kommer till 40-50. Nå.
1: The Trouble with Normal, av Michael Warner
Jag förstår inte riktigt hur jag missat den här boken hela mitt liv. Briljant skrivet och precis lika klart analyserat, om homofobi som sexfobi, som i sig kanske bara är rationalitetsdyrkan. Warner analyserar också äktenskapet som institution. Heja.
2-4: Uglies, Pretties och Specials, av Scott Westerfield
Eh. Ungdomscifi. Det börjar lovande, med en slags efter-katastrofen dystopi där alla egentligen har det rätt bra. Det är bara det att alla ungdomar måste bo isolerade tills de blir tillräckligt gamla för att genomgå operationen som gör dem vackra.
Det forsätter inte fullt lika bra. Ettan är helt okej; Westerfield jobbar, liksom Joss Whedon gjorde med första säsongen av Buffy the Vampire Slayer, med riktiga händelser som metaforer for tonårsupplevelser; förlorade vänner, förvandlingen till vuxen, inre konflikter och svek. Men han har inte Whedons språkkänsla och det snabbt riktigt tjatigt att läsa. Jag kanske är vuxenpetig, tonåringar verkar gilla dem.
5: Last Chance to See, av Douglas Adams
På åttiotalet mötte Douglas Adams zoologen Mark Carwardine och insåg hur få individer som fanns kvar av många utrotningshotade arter. Det resulterade i en resa jorden runt, som i sin tur blev en bok. Eftersom det är Adams görs det väldigt tydligt hur absurd världen – och ännu mera människorna – är. Rolig och sorglig på samma gång.
6: Blindness (Blindheten på svenska), av José Samarago
Ta en tesked Kafka. Blanda med en rejäl näve Camus och en nypa James Joyce, men plocka bort det mest fantastiska med alla ingredienterna.
Blindheten är en nästan-stream-of-conciousness or mänsklig moral under en attack av smittande blindhet. Utan kommantering, utan personnamn och utan någon form av markeringar runt dialogen.. eh. Nej. Vi gillar inte det här, vi blir irriterade när vi måste läsa om.
7: The Fight for English: How Language Pundits Ate, Shot, and Left av David Crystal
For några år sedan kom en bok ut på engelska som hette Eats, Shoots and Leaves (mer info här). Boken handlade om grammatik, närmare bestämt kommatering, och hade vad författaren själv kallade en nolltolerans mot felaktig sådan. Crystal hade tidigare varit medverkande som expert i Trusse radioprogram, och gillade inte hennes preskriptiva attityd. Här drar han upp engelskans historia, förklarar hur folk alltid har bråkat om vissa grejer, och hur reglerna helt enkelt ofta är så tvetydiga att man inte kan ha rätt. Sen passar han på ett kritisera skolväsendet med, och det är alltid roligt.
8: The Improbable Cat, av Allan Ahlberg
En intressant, konstig liten barnbok. Läskig men bra.
9: How Language Works, av David Crystal
Nej. Nej. Hela världens språkteori på femhundra sidor = tresidiga kapitel och ingen fördjupning alls.
10: Language and the Internet, av David Crystal
Läs inte den här heller. Säker åtta-nio år gammal och helt daterad.
“The trouble with normal” verkar intressant. “The fight for english” också. :)
*skriver upp*
The Fight for English är rolig med, jag citerar:
“So of putting a preposition at the end of a sentence has such an ancient and literary standing [as previously shown in Chaucer, Shakespeare etc.], why on earth was it eventually considered incorrect?
The short answer – and it applies to all prescriptive rules – is that somebody thought it was wrong /…/ In the case of the end-places preposition, that somebody was John Dryden. /…/ Why did Dryden not like the preposition at the end of a sentence? It was probably a mixture of things. He may have developed a stylistic taste for finishing a sentence with an important word. He may have been impressed with the different rhythms involved in the alternatives. He may have sensed that the end-placing was very common in colloquial speech. But above all, Dryden, a classic scholar, would have been influenced by Latin grammarians. In Latin, prepositions go before nouns. That is why they are called ‘pre’-positions. As we saw in Chapter 1, there could be no higher accolade for a language than to imitate Latin.
Whatever the reason, Dryden took against the construction. And when he noticed that it was something he routinely did himself, he started correcting his own writing. Full marks for for acting according to your principles, at any rate!
A century later, the prescriptive grammarians welcomed Dryden’s decision with open arms. To see why, you have to appreciate what they were trying to do. Their aim as to find grammatical patterns that could characterize polite speech and writing. That meant formal English. The trouble is that that there are not many possibilities in the language. If we add up all the grammar that distinguish format from informal usage, we do not get a very large number- just a few dozen. /…/ The preposition issue was perfect. Not only had the rule been proposed by someone with immense literary prestige, but the construction illustrated by ‘That is the man I was talking to ‘ is very common in English, so it became a good discriminator.”
Men åh vad trist att du inte gillade min favorit! Orkade du läsa ut? Jag menar Blindheten förstås.
(Jag läser ut allt, även sopor, vilket kan resultera i att en sopa låser mig och jag inte läser på flera månader eftersom jag måste läsa ut sopan först)
Jorå, läste ut gjorde jag; jag låser mig precis likadant. Det tog flera veckor bara.