Skåningar pratar himla roligt.

Via Bokhora och Ika

1. Den värsta läsupplevelse du haft:
Johanne Hildebrants Freja var riktigt askass, det var skämskudde på var och varannan sida där. Blindheten av Jose Samarango var inte dålig i sig, men jobbig att läsa pga hur den var skriven, och eftersom jag envisas med att läsa ut tog den en jävla lång tid.

2. Vilken bok har påverkat dig mest hittills?
Det kan man väl inte säga exakt… Jag tror att Under det rosa täcket av Nina Björk har spelat stor roll, hade det inte varit för den hade jag aldrig börjar intressera mig för akademisk feminism och kulturstudier.

3. Har du läst någon bok som du blivit riktigt skrämd av?
Stephen Kings Mardrömmar, den novellen med polaroidhunden. Och den med flyget… var det Langionärerna den hette?

4. Vad använder du som bokmärke?
Hundöra. Alltid.

5. När brukar du läsa? Hemma, på jobbet, på morgonen, på förmiddagen, på kvällen, innan du lägger dig…?
På bussen, ibland hemma på kvällen, om jag äter utelunch, helgeftermiddagarna.

6. Vad var den första bok du läste?
Jag vet inte riktig. Till skillnad från i princip alla andra bokbloggare kunde jag inte läsa innan jag började skolan (jag är en lat själ.) Jag var medlem i Barnens Bokklubb och hade huset fullt av Astrid Lindgren-böcker. Fast jag tror nästan att det var Lennart Hellsins ABC- eller Djurbok, de älskade jag och lärde mig halvutantitall av att lyssna på mamma.

7. Vad är bättre, pocket eller inbundet?
Inbundet i snyggt classy band som håller för mycket misshandel.

8. Vilken bok läser du nu?
Sexing the Cherry av Jeanette Winterson

9. Och vilken sida är du på?
eh… 70nåt? ::kollar:: 51

10. Brukar du lämna “kännetecken” i dina böcker? (klottrar i dom, spiller mat/dryck på dom & andra barbariska åtgärder?)
Jag skriver i facklitt. Annars smular jag bara lite. Jo, och chokladtummavtryck, på allt jag äger, inklusive katten.

11. Påverkar titeln/omslaget dig om du överväger att läsa en bok?
Ja och nej. Omslaget ser jag sällan, då jag hittar de flesta böckerna jag läser via internet. Titeln gör mig intresserad; jag läste underbara A Madman Dreams of Turing Machines pga titeln. Och We Have Always Lived in the Castle. Längre titel är alltid bättre.

12. Sidantalet, då?
För långt (600+) avskäcker, likaså skönlitt under 250 (om det inte är Winterson)

13. Brukar du bläddra fram till sista sidorna för att få reda på slutet?
Nej, men liksom Ika för att se sidantalet.

14. Finns det någon bok du läst flera gånger?
Typ trehundra? Jag är en omläsare och en omlyssnare och en omtittare. Jag letar efter att återuppleva speciella ögonblick; när Rhodry och Yraen träffar Carra och Rhodry avslöjar att han känner Dar (Alvblodet, Katharine Kerr), kapitlet Det tredje kistan (Sista brevet till Sverige, Vilhelm Moberg), väverskan i Mio min Mio…

15. Har du råkat ut för någon olycka som böcker varit orsaken till?
Eh. Jag tror inte det.

16. Brukar du sälja/ge bort dina böcker eller klänger du dig maniskt fast vid dem, även om det är någon bok du inte gillar?
Jag köper sällan böcker olästa, men gillar jag dem inte (eller vill skaffa en snyggare utgåva, som just nu med Harry Potter-serien) säljer vi dem till Epilogue på Market Street och får rabatt i affären.

17. Tar du med dig boken du läser på toa?
Nope, inte längre.

18. Just det, läser du i badrummet?
Nope. Fastv vi har en bok om drömsymbolism (maken är av Jung-typ) permanent i badrummet av någon anledning. Jag dammar den en gång i veckan.

19. Har du något boksystem? Skriver du upp vad du läser/ska läsa/ska köpa/köpt för böcker? Skriver du kanske till och med läsdagbok?
Jag har det mesta framtida i huvudet (men en liten alltiallo-anteckningsbok i väskan omutifallatt), ett bokliste-community via min hemligare blogg, och en goodreads.

Typ att betala CSN. Jag har pengarna, men för att föra över dem till mitt Swedbankonto (tack, fsb var tydligen inte tillräcklig störtlöjligt, nehej) krävs det att jag har åttiosju nummer, inklusive separata nummer och adresser till Chase Morgan Bank i NY, som Swedbank handlar igenom.

Sedan tog själva överföringen över en vecka.

Sedan, när jag ska logga in och skicka, har batteriet i dosan taget slut. Jag hatat dosan. Ingenstans på bankens hemsida finns batteriinfo. Panik; pengarna ska vara inne den 28:e. Till slut öppnar jag dosjäveln och kollar (där hittar jag även en trevlig liten varning att om man sätter i batteriet fel kan hela fanskapet explodera. Inte kortslutas; explodera.) Hittar batteri på första försöket, åker hem och lyckas logga in och sätta över pengarna. Puh.

Det kunde varit värre; i augusti hade PG/BG-funktionen av oklar anledning försvunnit, så jag var tvungen att sitte uppe tills klockan blev åtta i Sverige för att kunna ringa telefonbanken och få tillbaka tjänsten.

Tänk vad bra det skulle vara om man bara kunde knappa i sin kortkod på deras hemsida och vips! så hade man betalat. Men det skulle nog vara alldeles för enkelt.

Det blir ingen bokblogg idag heller, ety jag är lat upptagen med att gråta fangirltårar av blod.

Nu är jag alltså i fel land igen. Flickrum, rosa överkast och tårar i dagboken, anyone?

Titta, ni ser ju själva. En  slumpmässigt utvald omvårdadsprofessor med åsikter expert har uttalat sig på alltombarn.se via en seriös kanal.

SLUTA VARA SJÄLVISKA, KVINNOR! Sluta vilja ha ett egen liv, sluta vilja bättra på era chanser för långa förhållanden, sluta vilja ha en stabil ekonomiskt grund. Sluta upp med att ta egna beslut, lyssna på experterna: skaffa barn! Skaffa barn nu! ERA LIVMÖDRAR RUTTNAR AS WE SPEAK, NUCKOR! Tid för ungar, tid för ungar. Har ni fyllt 25? DET KAN VARA FÖR SENT. Helst borde du ha startat när du var tolv, för efter tjugo går fertiliteten rakt neråt.

Ni måste uppfylla ert uppdrag, kvinnor, ni måste föda fram soldater åt Sparta soldater åt Tredje Riket konsumenter åt den globala ekonomin. Påskynda växthuseffekten. Påskynda världens överbefolkning. SKAFFA UNGAR, KÄRRINGJÄVLAR. Ragga upp första bästa illaluktande icke-dammsugande sockförsäljare och sätt igång och knulla då. Annars kommer era liv sakna meeeeeening för all framtid.

Det blir inget fredagstema igår; orkade inte och var inte inspirerad av fönster. Istället: vampyrfilm.

Låt den rätte komma in hade världspremiär på Seattle International Film Festival (SIFF) innan den ens gick upp i Sverige, men det var bara en enda visning, och den lyckades jag missa. Nu går den dock i en vecka fr.o.m. igår på Varsity i the U District. Första gången hyllade Seattle Weekly, men den recensionen är borta nu; istället är de positiva igen i torsdags. Seattle PI ger i sin tur B+, och The Stranger kallar den den kanske bästa vampyrfilmen sedan Nosferatu.

Vi? Vi går i morgon kväll.

(det är trevlig att veta att man kan lita på Paul Constant.)

Jamen jävla idioter.

Nu har jag läst två grejer på DN.se om mat och matvanor; båda irriterar mig så till den milda grad. Den ena var en flummig teslös grej om livsstilar som ställdes mot varandra,  det här fallet en vegan mot en jepp som bara åt fett och kött i någon slags brutalgalen hyperatkins. Jag fick kväljningar av de äckliga grejerna hon åt (smör med grisfett och bacon, typ) , och avslutningsmeningen (”etik är trevlig, men man måste leva också”), ääääh. Gud. Få akutförstoppning och dö.

Men det var inte det vi skulle prata om. Vi skulle prata om den andra grejen - en fråga till etiketttanten. Brevskrivaren hade hållit middag, och haft en framfusig och krävande gäst, jobbig i det att hon ville att hennes mat skulle tillagas separat… eh? Om du är så jävla dum att du tror att du kan steka veggomat (som säkert var en halv morot och lite broccoli) i köttsaft så tycker jag att du kan skita i att bjuda hem människor. Och etikettanten - hon som vanligtvis tycker att bjudningar är till för gästen - hon säger att har man specialkosts ska man erbjuda sig att att ha med egen mat.

I FUCKING HELEVETE HELLER. Antingen bjuder värden på mat till alla, eller så stannar man hemma. Uppenbarligen ska inte vanliga människor kunna krävas ha kunskap om vad är i maten de lagar; är det bara jag som tycker att man alltid, alltid alltid lagar mat enligt största gemensamma nämnare? Jag är lakto-ovo vegerarian, alltså lagar jag veggomat, med möjligtvis mjölk och ägg, till alla så länge ingen äter striktare än vad jag gör*. Har jag en vegan på bjudning blir det veganmat till alla, och skulle t.ex. Emelie eller Fru A komma hem till mig (iofs inte så troligt då de bor på fel kontinent) skulle all mat som serverades vara glutenfri enligt konstens alla regler**. Inte fan lagar jag två versioner per rätt, det blir bara jobbigare så. Man inte kräva att slippa mat man inte gillar (jag kan inte kräva svampfritt, maken kan inte kräva kokosfritt) men äter man inte något på grund av princip (hälso- eller etik spelar ingen roll) ska en smart värd tillgodose ens behov. Och kommer det dumma jävlar bland de andra gästerna och klagar på bristen av djurlik i middagen kan man skicka hem dem.

Godis!

Godis!

Godis!

Jag är en gigantiskt gottegris; finner det dock mäkta irriterande när folk början prata om att man gillar godis mindre som vuxen. Själv brydde jag mig inte alls särskilt mycket om sötsaker innan jag blev tonåring, men sedan har det successivt blivit värre. Dessutom har jag ju nu på ett synnerligen osmart sätt försatt mig själv i konstant godisexil genom att gilla två länders godis. Här följer en kort presentation, helt utan egna bilder då bloggaren äro lat.

Marabou. Såklart. Kommentar överflödig.

Chokladdoppade kaffebönor (mörk choklad, kthnx). Tyvärr har jag en tendens att käka alldeles för  många, och så blir det duracellkanin av alltihopa. Dessutom finns det många äckliga version, bl.a. Starbucks, i vilka kaffebönorna är alldeles flingiga och bittra. Inte gott. Annars mumma.

Cookie dough. Egen eller från Papa Murphy’s; god även i glass, men mest själv. Maken kallar kakor för “förstörd smet”, så pass mycket gillar vi cookie doug.  Bilden kommer härifrån; de andra godisarna har bilder från respektive tillverkare.

.

.

När jag var liten kunde man köpa Fox Citronkola på påse; det var en bild på ett gäng beridna brittiska jeppar utanpå och syrlig, ljusgul extas innuti. Numera säljs de av karamellkungen och jag skulle kanske döda någon för några hekto. Kanske.

Kexchoklad. Ju. Det är konstigt att cloettas version är så bra; alla andra suger. Marabous? Suger. Kvikklunsj? Skitäckligt. Kit kat? Blä. Fast den med mörk choklad var ingen hit; det ska vara mjölkchoklad med kexet.

Det är varmt ute. Säkert tretton grader, vilket vill säga rätt mycket även i Seattle i november, speciellt som det var ungefär så kallt som det öht blir (bara någon plusgrad) i tisdags morse. Det kan bara betyda en sak: Neil Gaiman-väder*. Bara jag hinner hem innan det värsta.

Men herregud, jag glömde bokblogg! Och show&tell. Jag har kollar Obamas tal (jag dushade ju då) samt jobbat, jobbat, jobbat istället. Bokblogg snart, show&tell snart, IKEA imorgon, fruktansvärt äckligt kaffe i morse och mera jobb nu.

HEPP!

Jaha. Här sitter jag. Hemma. Tanken var att vi skulle till the Chai House efter middagen och följa resultaten och dricka alkohol med vänner. Men. Resultaten finns ju hemma med, och det ösregnar och jag har frusit hela dagen och från guvernörsvalet får vi inga (förmodligen dåliga) definitiva resultat idag iallafall.

Men hörrni?

SKULLE NI KUNNA SLUTA TA UT RESULTAT I FÖRSKOTT, VA? DET BLIR BARA TÅRAR. BARA TÅRAR.

SENARE:

Jamen okej. Yay då.