Nu blev jag trött.
På bekantskapskretsen.
Jag har i princip aldrig ogillat den medelklassinriktning mitt liv tagit de sista två åren, what with lägenhet och make och katt och heltidsjobb och ordentligt lagad mat intagen vid köksbord, städning på fredagar och gudvetallt. Jag gillar trygghet. Jag gillar samma grejer. Jag gillar rent och städat och organiserat och tillrättalagt och har alltid legat i framkant, t.o.m. i vår bekantskapskrets. Men de senaste månaderna har inneburit tre förlovningar och ett bröllop, och jag inser att ALLA vi umgås med är antingen gifta eller förlovade, vita straighta människor. Jag får KRUPP! Inte en enda liten singelkusin i kanten, och därmed blir även fester som inte annonseras som sådana (se: hur Halloween blev tråkig) små parmiddagar där vi sitter i jämna antal och samtalar om våra katter (ingen har skaffat barn än, gudskelov) på lagon nivå och med vårdat språk.
Då blir jag trött.
HJÄLP! JAG ÄR BARA TJUGOFYRA, JAG VILL INTE PENSIONERAS ÄN!
Jag behöver nya kompisar som jag kan squeea över snygga nördar av alla kön med, fester med för hög musik där folk hånglar med främlingar i hörnen, någon som talar till mitt sämre jag och någon som talar till mitt bättre, inte bara mittendelen hela jävla tiden. Uppenbarligen. Men hur hittar man nya kompisar när man pluggar klart?
Jag med!!! Men hur hittar man kompisar när man håller på och pluggar också? När alla flänger runt på olika kurser som är så korta att man aldrig hinner lära känna nån? Enda sättet verkar vara att åka på obskyra festivaler eller gå med i en politisk organisation (då menar jag inte demokraterna).
Jag vet!! Det läskiga är att jag upplever att det är lättare att hitta nya bekanta när man är en del av ett etablerat par, ungefär som om man innan utgjort någon typ av hot mot just etablerade par med sitt omoraliska singelleverne. Men de bekanta man hittar är ju också par. Och så sitter vi där och är par. Tack och lov har vi båda vänkretsar där det är lite mindre tillrättalagt, men det börjar onekligen tunnas ut bland alternativen.
Vänta bara tills du fyllt 34, har ett par ungar och det där. Vi träffar så gott som bara andra vita familjer med barn.
Man börjar tro att det är kört. *ryyys*
Vi har några vänner som är asiater, men de är ju lika vita som vi ändå. Tur att man flyttat till staterna i alla fall, så man inte bara träffar svenskar! (Även om det blir mycket av den varan…)
Yikes. Man är så… vanlig.