Nu blev jag trött.

På bekantskapskretsen.

Jag har i princip aldrig ogillat den medelklassinriktning mitt liv tagit de sista två åren, what with lägenhet och make och katt och heltidsjobb och ordentligt lagad mat intagen vid köksbord, städning på fredagar och gudvetallt. Jag gillar trygghet. Jag gillar samma grejer. Jag gillar rent och städat och organiserat och tillrättalagt och har alltid legat i framkant, t.o.m. i vår bekantskapskrets. Men de senaste månaderna har inneburit tre förlovningar och ett bröllop, och jag inser att ALLA vi umgås med är antingen gifta eller förlovade, vita straighta människor. Jag får KRUPP! Inte en enda liten singelkusin i kanten, och därmed blir även fester som inte annonseras som sådana (se: hur Halloween blev tråkig) små parmiddagar där vi sitter i jämna antal och samtalar om våra katter (ingen har skaffat barn än, gudskelov) på lagon nivå och med vårdat språk.

Då blir jag trött.

HJÄLP! JAG ÄR BARA TJUGOFYRA, JAG VILL INTE PENSIONERAS ÄN!

Jag behöver nya kompisar som jag kan squeea över snygga nördar av alla kön med, fester med för hög musik där folk hånglar med främlingar i hörnen, någon som talar till mitt sämre jag och någon som talar till mitt bättre, inte bara mittendelen hela jävla tiden. Uppenbarligen. Men hur hittar man nya kompisar när man pluggar klart?