Oumbärligt. Jag testade lite, kollade (medelst tankekraft)  hur jag skulle klara mig utan diverse grejer, både abstrakta och mer konkreta, och allt var jättetråkigt  -syre? meh. Mat. Meh. Vätska. Eh. Inkomst, tak, social samvaro, webbstandardlydande css… meh, meh och mera meh. Men sen kom jag på det.

Ajpodden.

Ju.

Jag är allergisk mot mina med(mot-)människor. Eller  – snarare – jag är introvert, vilket i praktiken innebär att jag samlar energi när jag är för mig själv och använder energi när jag tvingas umgås med andra (extroverta personer gör alltså precis tvärtom: de samlar på sig energi när de umgås och tar av energiförråden när de är ensamma. Jag sitter i ett öppet kontorslandskap hela dagarna, och trots att vi har ett väldigt tyst kontor (alla har hörlurar och skickar ichatmeddelande hellre än att ropa) blir det ett socialt sammanhang hela tiden. Sen ska jag sitta på bussen i en och en halv timma tillsammans med en massa andra mer eller mindre galna individer: naturligtvis skulle jag inte överleva utan podden.

Det  här är grå Nayda i sin röda tröja. Hon håller bara 4GB, så det är nog dags att byta upp sig snart; hon är på tredje paret hörlurar (jag vet inte var jag gör för fel) och används till följande: ljuddraperi och klocka. Hon hade förstås inte varit ägd av en riktig nörd om hon inte hetat ngt; jag namnger mina teknoprylar efter karaktärer i Roger Zelaznys Amberserie: stora datorer efter huvudkaraktärer (Florimel, Random, Corwin, Julian*) och småprylar efter mindre jeppar (bonus: Nayda är adelsdottern var kropp Ty’igan lånar och (och fastnar i) for att kunna följa efter Merlin, egentligen ville jag döpa henne efter Vinta Bayle med kunde inte komma ihåg namnet.)

Innehåller följande:
Musik/Artister: Alanis Morrissette, The Ark, Beatles, Chieftains, David Bowie, Dubliners, Franz Ferdinand, Hedwig & The Angry Inch, Josh Ritter, Jakob Hellman, Lars Winnerbäck, Nick Cave, Pogues, Queen, Republica, Sargasso Trio, Suzanne Vega.

Just nu.

Mer får inte plats (och då har jag ändå inte hela diskografier däruppe (okej, med undantag for Vega och Winnerbäck)), sa jag byter ut grejer eftersom, vilket i praktiken innebär att jag nästan aldrig har exakt det jag vill lyssna på. I morse fanns det inget Sabbath, t.ex. Stackars mig.

Podcasts: Grammar Grater, 9 olyssnade avsnitt. Ooops. Jag har inte  tålamod med hela radioprogram, inte ens fantastiska Wait, Wait, Don’t Tell Me, jag har oftast inte ens tålamod med en hel låt, det brukar bli att jag byter efter 2/3. Det är kanske därför jag inte laddar ner svensk radio? Fast jag lyssnade på Sommar i somras. Faktiskt.

Summa summarum: ajpodden Nayda är oumbärlig. Det vet jag, eftersom jag glömt henne på jobbet några ggr och närapå avlidet. Det ni.

I gårkväll när jag kom hem hade maken köpt cider åt mig. Tro mig, det behövdes, och jag var stressad och trött på det där utmattade sättet jag bara blir på efter en stor adrenalintömning (av den dåliga sorten). I vilket fall kollapsade jag på soffan och slog på Precis Vilken Tevekanal Som Helst medan maken lagade klart middagen (hur bra som helst är han). Det blev FoodNetwork, som hade nåt jag redan sett, så upp en kanal: Travel Channel. Anthony Bourdain: No Reservations. Nej, eller… så såg jag dagens resmål: Sweden.

Jag är löjligt förtjust i Sverigeanalyser. Därför är jag etnologifantast, därför gillade jag Lindströms program varenuhette — Världens modernaste land? — trots tramsigheten, därför läser jag alltid Sverige- och skandinavienguiderna i bokhandlar, och därför är min önskelista full av grejer som Modern Day Vikings och Culture Shock: Sweden. Jag finner det så himla fascinerande att plocka fram och analysera saker som jag inte ens tänkt på tidigare, vare sig det görs inifrån, som av etnologer eller lingvistkomikertevepersoner, eller utifrån. Alltid lika roligt.

Men Bourdain nudå. Han klarade i rask ordning av att plockas ihop med någon blond mtv-vj av anledningar som varken han eller jag förstod (och här levde jag i villfarelsen att MTV dog ut runt 2001. jaha), blåsa glas på Skansen, åka längst upp norrut och bli dissad av renar, sitta i en kåta och göra renkorv lyssnande till jojk (däremot såg vi aldrig honom ätandes renkött; helt möjligt att det var för kontroversiellt), handla på saluhall, fira Mårtensafton med skåningar i Stockholm, kliva omkring på Designtorget (här blev jag alldeles till mig i trasorna, då jag gått omkring och saknat en bananhållare hela dagen), gå och se ett band jag inte minns namnet på ety de var tråkiga, kasta yxa med en snäll MC-klubb, samt käka tunnbrödrulle med röksallad.  Hepp! Lite exotism, lite vardag, på det hela taget ett ganska bra reportage. Bourdain kom iallfall fram till att Sverige är ett otroligt praktiskt, välordnat land, och det visste vi ju.

Endå känns det, såhär i efterhand, att både han och min make var mest impade av tunnbrödrullen, så det blir väl att leta recept på tunnbröd nu då.

kan jag ju inte skippa. Ju. Denna vecka fr. Fritt ut hjärtat.

Innan vi börjar: jag dricker inte bryggkaffe. Det går inte. Speciellt inte Löfbergs Lila, vilket i flera år fick mig att tro att jag inte gillade kaffe öht. Maken dricker helst espresso med, men även hemmalet och bryggt i en kaffepress, så vi har kvarn, press,  och vattenkokare om det skulle vara panik. Men nej.

Alltså. Espresso. Steg ett. Sen kan jag inte med för mycket mjölk (soja i mitt fall); inte helt coola Starbucks har ett espressoshot i en tall (3.5 dl). Eh. Nej. Två shots per short (lite mer än 2dl) är lagom.

Jag har två termosmuggar, en 12oz (tall) och en 8oz (short):

Den stora är snyggare på alla sätt, men inte helt praktiskt eftersom jag inte vill ha så mycket  ju. Den lilla (faktiskt fr Starbucks; termoskoppar mindre än 12oz är svåra att få tag på) är inte lika snygg eller bra, men som sagt rätt storlek och helt tätslutande öppning, vilket är mycket praktiskt om det är någon droppe kvar när jag lägger den i väskan. Och det är det. Alltid.

Starbucks vid 2nd & Seneca (bild fr. googlemaps). Tyvärr det enda ställe jag har tid att ta mig till på vardagsmornarna (ett halvt kvarter från bussen) och som har öppet innan klockan sju. Jag gillar som sagt inte SB, men har man inget val så har man inte. Två mornar i veckan blir det alltså att ta mig hit.

Mr Spot’s Chai House i Ballard; där dricker jag kaffe på torsdagar (jobbar hemifrån) och helgerna. Maken jobbade där ett tag innan han fick tag på ett riktigt jobb; han var bra på det men Rita vinner vad det gäller baristor i hela världen och hon tar sitt jobb med yttersta allvar. Vore jag rik skulle jag heltidsanställa henne. Chai House köper bönor från Lighthouse Roasters i Fremont, men har i mitt tycke bättre resultat, delvis p.g,a bättre syrops. Billigare med.

Min order: short soy white moccha
Samma order på Starbucks: double short soy no-whip white moccha

Nejtack, ingen vispad grädde. Eh. Idioter.

Wow. Jag hittade (och med det menar jag “maken hittade och mailade”) just Book of the Week Club. Wow. BotW är en Flickr-grupp för fejkade bokomslag. Otroligt snygga fejkade bokomslag.

Jag minns att när jag fortfarande befann mig i någon slags fanart-community dök utmaningar av den här sorten ofta upp; “fejka ett omslag till bok X med skådespelare Y” osv. Skillnaden här är att det verkligen blir snyggt, och att formgivarna väljer fritt ur sin inspiration vilka texter de illustrerar. Mycket rena linjer, mycket inspiration från sjuttiotals-Penguin Classics, och så fint, så himla fint. Jag blir nästan tårögd.

Personlig favorit: Harry Potter and the Chamber of Secrets.

till hur jag lyssnar på musik.

FYI: Franz kom ut med en ny skiva för cirkus tre veckor sedan.

Sen har jag lags till min last.fm widget i menyn här högerut, men den uppdateras inte i relatid, bara när jag tömmer min ipod på scrobbles varannan kväll.

1: The Genius Factory: The Curious History of the Nobel Prize Sperm Bank, av David Plotz
Oookej. Tydligen fanns det, i rashygienens tecken, långt gångna idéer om en spermabank enbart för Nobelpristagare i USA för ett gäng decennier sedan. Banken blev aldrig riktigt så framgångsrik som de något excentriska grundarna hoppades, och är numera ledlagd. Plotz är journalist, och boken följer hans efterforskningsprocess, både vad det gäller själva spermabanken, grundarna, de inblandade männen, samt de barn som föddes. Resultatet är väldigt intressant och stundtals surrealistiskt, men också väldigt amerikanskt; det blir himla mycket känslor och väldigt lite statistik.

2: American Nerd, by Benjamin Nugent
Goodreads-recentionerna av American Nerd fokuserade mest på den stilistiska aspekten av American Nerd och… jag måste tyvärr stämma in i kören. Jag får liksom inte grepp om vilken sorts text Nugent vill skriva: en etnografi, en avhandling i antropologi, populärkulturhistoria, ett försvarstal? Det spretar åt alla håll, och verkar inte någon direkt huvudtes. Trots det är boken stundtals både intressant och rolig; nörden definieras, får en historia som kan kopplas både till kolonialavund och antisemitism, analyseras i populärkulturen och försvaras. Frågan är om det inte blir lite väl smalt, dock; enligt Nugents definitioner finns det ytterst få kvinnliga nördar ö.h.t.  En kul, snabbläst bok utan jättedjup.

3: My Name is Will: A Novel of Sex, Drugs and Shakespeare, av Jess Winfield
Rolig om man är – eller som jag, har varit – Shakespearenörd. Irriterande om man har djupare kunskaper om S/tidiga elisabetanska England, då Winfield tar sig en del friheter med både historiska fakta och språk. Halva boken  – vartannat kapitel – handlar om den unge barden själv, andra handlar om en Willie Greenberg, doktorand vid University of California,  Santa Cruz, som borde skriva sin avhandlig om en teori att Shakespeare var smygkatolik, men knarkar svampar istället. Unge Will Shakespeare är ganska kul, speciellt med repliker och referenser till diverse pjäser och sonetter inslängda i handlingen. Unge Willie Greenberg är, som bäst, ointressant. Men jag gillar den totalt respektlösa hållningen (Winfield var med och startade RSC; Reduced Shakespeare Company, asroliga om ni missat dem*) så det klarar sig.

4: Sexing the Cherry, av Jeanette Winterson
Sidorna 0-40: Trääligt. Resten: fantastiskt. Which only goes to show att Winterson är som bäst när hon är icke-linjär, när sanningen flyter, när myt och fakta blandas friskt utan klara gränser. När tiden inte är en rak linje. Språket är, som alltid, förtrollande.

5: Special Topics in Calamity Physics, av Marisha Pessl
Det blev lite ojdå igen. Det här är en låtsas-memorar. Eller, snarare, den börjar med att låtsas vara en låtsas-memoar, men utspelar sig bara fram till huvudpersonens examen från high school. Andra ojdå-faktorer år språket: huvudpersonens (Blue) far är tysk invandrare och universitetsprofessor, änkeman, kvinnokarl och intellektuell snobb av** astronomiska dimensioner; hela boken är proppad till bristningsgränsen med både uppenbara och dolda referenser till hela den västerlänska kanonen (en minnesvärd scen innehåller en diskussion om hur Nabakovs namn egentligen ska uttalas), vilket känns lite bajsnödigt. Och ändå sträckläste jag hela den sista fjärdedelen. Ojdå.

6: Trickster Makes This World, av Lewis Hyde
Läs den. Nej, jag menar det. Läs den här boken. Fantastiskare blanding av mytologianlys, mild symboliskt psykologi, antropologi och litteraturteori hittar ni inte någonstans. Lewis kartlägger den s.k. Trickster, den mytologiska bråkmakaren, busaren, gömmaren, tjuven, regelbrytaren, med hjälp av myter om diverse tricksters, bl.a. Hermes, Legba och Loke. Helt bortsett från att Hyde besitter en imponerande analys- och berättarförmåga (boken läser nästan sig själv) uppskattar jag att han problematiserar Snorres Edda. Mytologisk mumma är vad det är.

Joråsåatt.

Jag har ju inte bloggat så mycket på sistone, nä. Dels har den häringa lägenhetsgrejen tagit upp hela min tid, dels…nej, det var nog allt. Jag längtar efter vanliga helger, när allt som ska göras är mathandling och träning. Nu har det varit IKEA-resor och och Lowe’s-besök och målning och gardinsynad och kartongtillplattning och rammålning och allt det. Det är roligt. Jätteroligt. Det börjar blir fint. Jättefint.

Men.

Illustration: när jag var liten hade jag inte särskilt många fritidsaktiviteter. Jag gick på gymnastik (å.k. 0-3),  i scouterna (1-4) och jag tog ridlektioner (4-6.) Jag gillade alltihop, men aldrig var jag så lättad som när aktiviteten var inställd. Då njöt jag i fulla drag av att Bara Vara Hemma. Läsa en bok eller rita eller vad sjutton det var jag gjorde innan datorer fanns. Sen tröttnade jag och slutade — jag kan liksom inte med Aktiviteter i det långa loppet.

Snart alltså: lediga helger igen. Men till helgen kommer svärföräldrarna från Montana, så då blir det att agera turistguider samt blir bjuden på restaurangmat. Och inte slappa. Men det får man leva med. Nu:  bokbloggsdags.