1: The Genius Factory: The Curious History of the Nobel Prize Sperm Bank, av David Plotz
Oookej. Tydligen fanns det, i rashygienens tecken, långt gångna idéer om en spermabank enbart för Nobelpristagare i USA för ett gäng decennier sedan. Banken blev aldrig riktigt så framgångsrik som de något excentriska grundarna hoppades, och är numera ledlagd. Plotz är journalist, och boken följer hans efterforskningsprocess, både vad det gäller själva spermabanken, grundarna, de inblandade männen, samt de barn som föddes. Resultatet är väldigt intressant och stundtals surrealistiskt, men också väldigt amerikanskt; det blir himla mycket känslor och väldigt lite statistik.

2: American Nerd, by Benjamin Nugent
Goodreads-recentionerna av American Nerd fokuserade mest på den stilistiska aspekten av American Nerd och… jag måste tyvärr stämma in i kören. Jag får liksom inte grepp om vilken sorts text Nugent vill skriva: en etnografi, en avhandling i antropologi, populärkulturhistoria, ett försvarstal? Det spretar åt alla håll, och verkar inte någon direkt huvudtes. Trots det är boken stundtals både intressant och rolig; nörden definieras, får en historia som kan kopplas både till kolonialavund och antisemitism, analyseras i populärkulturen och försvaras. Frågan är om det inte blir lite väl smalt, dock; enligt Nugents definitioner finns det ytterst få kvinnliga nördar ö.h.t.  En kul, snabbläst bok utan jättedjup.

3: My Name is Will: A Novel of Sex, Drugs and Shakespeare, av Jess Winfield
Rolig om man är – eller som jag, har varit – Shakespearenörd. Irriterande om man har djupare kunskaper om S/tidiga elisabetanska England, då Winfield tar sig en del friheter med både historiska fakta och språk. Halva boken  – vartannat kapitel – handlar om den unge barden själv, andra handlar om en Willie Greenberg, doktorand vid University of California,  Santa Cruz, som borde skriva sin avhandlig om en teori att Shakespeare var smygkatolik, men knarkar svampar istället. Unge Will Shakespeare är ganska kul, speciellt med repliker och referenser till diverse pjäser och sonetter inslängda i handlingen. Unge Willie Greenberg är, som bäst, ointressant. Men jag gillar den totalt respektlösa hållningen (Winfield var med och startade RSC; Reduced Shakespeare Company, asroliga om ni missat dem*) så det klarar sig.

4: Sexing the Cherry, av Jeanette Winterson
Sidorna 0-40: Trääligt. Resten: fantastiskt. Which only goes to show att Winterson är som bäst när hon är icke-linjär, när sanningen flyter, när myt och fakta blandas friskt utan klara gränser. När tiden inte är en rak linje. Språket är, som alltid, förtrollande.

5: Special Topics in Calamity Physics, av Marisha Pessl
Det blev lite ojdå igen. Det här är en låtsas-memorar. Eller, snarare, den börjar med att låtsas vara en låtsas-memoar, men utspelar sig bara fram till huvudpersonens examen från high school. Andra ojdå-faktorer år språket: huvudpersonens (Blue) far är tysk invandrare och universitetsprofessor, änkeman, kvinnokarl och intellektuell snobb av** astronomiska dimensioner; hela boken är proppad till bristningsgränsen med både uppenbara och dolda referenser till hela den västerlänska kanonen (en minnesvärd scen innehåller en diskussion om hur Nabakovs namn egentligen ska uttalas), vilket känns lite bajsnödigt. Och ändå sträckläste jag hela den sista fjärdedelen. Ojdå.

6: Trickster Makes This World, av Lewis Hyde
Läs den. Nej, jag menar det. Läs den här boken. Fantastiskare blanding av mytologianlys, mild symboliskt psykologi, antropologi och litteraturteori hittar ni inte någonstans. Lewis kartlägger den s.k. Trickster, den mytologiska bråkmakaren, busaren, gömmaren, tjuven, regelbrytaren, med hjälp av myter om diverse tricksters, bl.a. Hermes, Legba och Loke. Helt bortsett från att Hyde besitter en imponerande analys- och berättarförmåga (boken läser nästan sig själv) uppskattar jag att han problematiserar Snorres Edda. Mytologisk mumma är vad det är.