just nu.
Kommande bloggar, alternativt saker jag vill blogga om:
JAMEN FÖR FUCKING HELVETE MÄNNISKOR, SLUTA PRATA OM KOLHYDRATER VARE SIG DET HANDLAR OM SOCKER ELLER RÅGBRÖD, ÄR NI SÅ JÄVLA DUMMA ELLER LÅTSAS NI BARA FÖR ATT GÖRA MIG GALEN?
JÄVLA PUCKADE IDIOTER, SLUTA ANDAS MITT SYRE. DÖ DÖ DÖ.
Okej, kisspaus nu. Jag ORKAR inte med mer idioter.
Min mamma har varit alldeles apsnäll och skickat hit pocketversionen av Låt den rätte komma in. Väldigt bra, som vi alla redan visste. Och en mycket ful bok. Jätteful. är det filmversionen? Efter en rundfrågning bland mina kollegor (alla trodde den var en deckare) kan jag bara undra hur man kan använda ett blockigt sans-serif snitt i versaler till en skräckroman. Hur? Nu måste jag givetvis i Book of the Week Clubs anda designa mitt eget omslag, men jag jobbar på en ny onomatoblog-design, så det får bli senare.
Men det var inte det vi skulle prata om. Vi skulle prata om min favorit – citronrutor.
Citronrutor
Kaka:
120g rumsvarmt smör eller margarin (lättsaltat eller osaltat)
30g florsocker (3/4 dl)
140g/2.5 dl vetemöl.
(1 krm salt om osaltat fett)
Citronkräm:
2.5 dl strösocker
2-3 ägg (beroende på storlek)
rivet skal och juice av två citroner
2 msk mjöl
Värm ugn till 180C. Blanda ihop kaksmeten (händer eller träslev funkar bäst) och tryck ut i ugnsäker form typ 30×30cm. Grädda till kakan är ljusbrun och har lite skorpa (viktigt) c:a 20-25 min. Låt svalna.
Vispa ägg och socker pösigt. Blanda i skalet och juicen. Vänt ner mjölet försiktigt (man vill inte ha glutenbildning). Häll över kakan och grädda c:a 20 min igen. Skär i 3×3 cm stora rutor och pudra med florsocker.
Veganskt: byt ut äggen mot äggersättning som koagulerar, använd vegetabiliskt fett.
Glutenfritt: Jag vet inte riktigt hur man gör med kakan, men i citronkrämen kan man ha majsmjöl. Prova det i kakan med vettja.
Innan vi börjar kanske ni undrar vad jag gjorde i söndags (Internationella kvinnodagen, reds anm.) Redovisning: vaknade, satt i soffa och pratade med Jo om hur hungriga vi var och om hur vi önskade att Molly kunde vakna så det blev frukost, åt frukost, städade, åkte bil, drack kaffe, åkte färja, åkte bil, kom hem, pratade med mamma, köpte ny teknoleksak, käkade middag, sov.
Men det var ju inte det vi skulle prata om idag. Idag skulle vi prata om nya leksaken – telefonen.
Jag har i princip aldrig ägt en hi-tech telefon. Det finns fortfarande grejer jag helst hade sluppit; kamera, t.ex. Den blir aldrig jättebra iallafall, så varför knöla in en och dra upp priset? Dock oundvikligt, visade det sig. Hela historien börjar i december 2006: bloggerskan är nytillbakakommen till Seattle och behöver en mobil. Eftersom hennes sambo har sin plan på T-Mobile utökar de till familjeplan (mobiler funar lite knöligt här) och skaffar henne en väldigt enkel mobil som är gratis med planen och helt OK. Tror de. Det visade sig efter några veckor att om jag skickade textmeddelanden utanför min leverantör kom de inte fram (maken – som han blivit – hade samma kontrakt och samma telefonmodell med inga problem) vilket blev jävlig meckigt med tiden, speciellt eftersom T-Mobile hävdade att det inte var några problem alls med min textfunktion. La la la. O.s.v. Inga bussupdateringar. Ingen twitter. Inga mess till halva vänskapskretsen. Nu i julas gick iallafall kontrakthelvetet ut, och med flytten och allt har vi äntligen kollat in nya leverantörer. Sprint fick det bli, och jag hade egentligen bara ett krav: QWERTY-tangentbord (maken ville egentligen ha en iPhone men den konstaden gick inte). Den här blev det:
En Samsung Rant.
Bra saker:
Tangentbord
Fin röd färg (maken har lila)
Hög volym (innan missade jag samtal hela tiden)
Fungerar som flashminne
Kameran är rätt kul faktiskt
Dåliga saker:
Knapplåset är automatiskt och går på alldeles för snabbt
Varken samtal eller meddelanden sparas i utkorg/inkorg/utkast utan i trådar per dag
Ganska ickeintuitiv knappsats.
Hepp! Men nu kan jag uppdatera twitter från bussen och det är i princip att jag vill ha ut av livet, så jag är en väldigt happy camper. Barasåattnivet.
Nej, det blir inget Show&Tell den här veckan. Eller månaden förresten.
Fredagsfrågan på Bokhora handlar om litterära figurer: vilka de (eller vi) beundrar. En bokhora och inte mindre än två av femton kommentatorer har i skrivandets stund svarat att de inte beundrar litterära figurer iochmed att de är påhittade; de beundrar kanske författaren eller vad författaren åstadkommer med figuren/erna i fråga, men inte figurerna i sig. Är det bara jag som tycker att det är en tråkig inställning? Någonstans i författandet av skönlitteratur finns väl ändå momentet “få läsaren att glömma att det är påhitt”, eller?
Jag vet inte om termen suspension of disbelief finns på svenska, men den brukar oftast komma upp scifi-sammanhang. Det handlar om att veta att det inte finns rymdskepp, eller aliens som ser ut som elefanter med åtta ben, eller vadfansomhelst, men att välja att tillfälligt glömma det medan man läser i syfta att förhöja (eller helt enkelt möjliggöra) läsupplevelsen. Båda författaren och läsaren axlar sin del av bördan: är det för ologiskt, för komplicerat eller för platt går det ju att inte glömma att det handlar om påhitt och då skiter det sig.
Samma sak borde väl gälla all skönlitt? Jag kan inte tänka med in lustfylld läsupplevelse i vilken jag hela tiden minns att det handlar om bläck på papper, om figurer uppdiktade in en annan människas fantasi (sedan kan man naturligtvis analysera karaktärer och handlingar, men det handlar om något annat än lustläsning och kommer, iaf i mitt fall, senare.)
Alwilda skriver:
Jag kan beundra en litterär gestalt så till vida att jag skulle vilja vara mer som den. Sedan om någon har hittat på den tycker jag är oväsentligt i sammanhanget. Det är ju inte författaren jag vill vara som.
På pricken. Här kommer författarens intentioner i andra hand, och det handlar snarare om ha nått ett mål (tredimensionalitet?) där läsaren tar vid. Och ser vi inte figurer som människor kan vi väl inte knyta an till dem alls? Jag har svårt att tänka mig att var glad för, tycka synd om, gråta med, eller ens bli rädd (för eller istället för) ett gäng bläckpluppar på papper.
Eller så kanske osvarana har dålig fantasi. Så måste det vara. Mysteriet löst.
Nej nu jävlar, nu måste någon uppoffra sig och fika med mig, jag har inte fikat sen i januari.
Fast inte till helgen, då ska jag på sticksemester till Port Townsend.
“Our inward life of pure time is sluggish or fast-flowing depending on our rate of conductivity. Just as certain metals and alloys when suitably cooled conduct electricity without generating any heat, and therefore without losing any of the energy they are carrying, so certain people may be superconductors for time. As well as experiencing time as we normally understand it, they may experience time as a larger, all encompassing dimension and so be in touch with much more than the present. Artists and gurus are, in the language of science, superconductors.
Our rate of conductivity is probably determined by an ability, learned or innate, to make the foreground into the background, so that the distractions of the everyday no longer take up our energy. Monks and contemplatives have tried to achieve this by withdrawing from the world — utter concentration, trance-like concentration, is what is needed. Passion, delirium, meditation, even out-of-body, are words we use to describe the heightened condition of superconductivity. It is certainly true that a criterion for true art, as opposed to its cunning counterfeit, is its ability to take us where the artist has been, to this other different place where we are free from the problems of gravity. When we are drawn into the art we are drawn out of ourselves. We are no longer bound by matter, matter has become what it is: empty space and light.”
- Jeanette Winterson, Sexing the Cherry.
Ibland blir det så fint att man nästan börjar grina.
