13: Art And Lies, Jeanette Winterson
Jag har gillat andra texter av Winterson – och jag skulle hellre rekommendera något annat om man inte läst henne innan. Det är inte det att Art and Lies inte är bara – det är den – den är bara inte lika medryckande förtrollande och på andra vis förträfflig som t.ex. The World and other Places och Lighthouekeeping (Fyrväktaren på svenska.) Jag tror, trallala, att Art and Lies är en tidig bok, och att Winterson helt enkelt utvecklat en vassare penna, blivit bättre på att skildra kärlekar och tragedier, och på att väva ihop historier.

14: The Stuff of Thought: Language as a Window into Human Nature, Stephen Pinker
Mmm, Pinker. The Stuff of Thought är tredje delen i två trilogier, en om språk (efter The Language Instinct och Words and Rules) och en om, eh, vad heter theory of mind på svenska? (How the Mind Works och The Blank Slate: The Modern Denial of Human Nature.) I början handade det alldeles för mycket om verb, men sedan drog Pinker loss med namn, svordomar, metafor-metaforer and annan mumma.  Dessutom två referenses till Dr Who och en till fanfiction, så plus i kanten där.

15: Particularly Cats (and Rufus), Doris Lessing
Sök liten bok om katterna i Lessings liv – lite om katterna i hennes barndoms Afrika, mer om den grå katten och den svarta katten, två invivider med diametralt motsatta personligheter som krigar sig igenom både en lägenhet i London och en stuga i Devon. Förutom att hon vägrar att namnge katterna konsekvent (jag förstår inte hur svårt det kan vara) och förutom att jag gråter varje gång katterna blir sjuka eller skadade eller får ungar var det jättefint.

16: Magic for Beginners, Kelly Link
Titelberättelsen fanns redan i Pretty Monsters; där hette den The Library. Fullkomligt suverän novell, och det enda som egentligen skiljer Magic och Pretty Monsters åt (förutom själva novellerna då) är att här handlar det mer om alla sorters människor, inte bara tonåringar. Dock lika bra – jag var inte helt till mig över The Great Divorce, men  The Zombie Contingency Plan och Stone Animals liksom slår en i ansiktet och armbågar en in i väggen. Svinbra.

17: The Secret History, Donna Tartt (Den hemliga historien på svenska)
Eftersom bokhororna pimpat den här boken typ sen de startade gav jag upp och läste. Jag har inte någon Ivy League-fetish och jag har inte läst Tartt innan, men… jodå. Det blir Great Gatsby-vibbar och irritation över att jag inte kan komma på exakt när hangligen utspelar sig (cd finns, men inte nummerpresentatörer, boken kom ut 92) men den är bra, det är den. Ibland skumläste jag sidor, ibland läste jag om hela kapitel. Hittar jag ett snyggt inbundet ex köper jag det.

Folk som ställer frågor utan att använda frågetecken.

Går till alla som skriver du och ni med stor bokstav.

7. Prince of Stories: The Many Words of Neil Gaiman, Hank Wagner, Christopher Golden & Stephen R. Bissette
Eh. Nu blev jag lite besviken. Jag förväntade mig någon form av biografi och fick… en otroligt detaljerad CV? Jag förstår inte riktigt vad jag ska göra med sammanfattningar av alla Mr. Gs texter – har jag inte läst dem vill jag inte veta handligen i förväg, och har jag läst dem har ingen lust att läsa en sammanfattning heller? Mot slutet blir det lite mer analyser, och boken avslutas med en fenomenal (och lång) intervju. Lite jobbigt-slash-onödigt, lite mumma.

8. Religion and Respectability, T. W. Lacqueur
Nej. Brittiska artonhundratalssöndagsskolor är helt enkelt inte intressanta, inte ens när det är Lacqueur som analyserar deras historia och kontext. Tyvärr.

9. Låt den rätte komma in, John Ajvide Lindqvist
Jamen ni vet ju redan.

10. The Vampire Tapestry, Suzy McKee Charnas (finns på svenska som Gästspel av vampyr)
Helt otvetydigt en av de bästa vampyrskildringar som finns. Alls. Egentligen är det mer en serie kortromaner – antropologiprofessor Edward Weyland (som är en biologisk snarare än övernaturlig vampyr) sedd ur andra människors synvinklar – och de är alla fantastiska på sitt eget sätt. Min personliga favorit är The Unicorn Tapestry, där berättaren är en medelålders kvinnlig psykolog i New York. Den stannar länge.

11. Mind of the Raven, Bernd Heinrich
Heinrich gillar korpar. Gott så. Han har fött upp korpar, observerat korpar, räknat korpar och trixat med korpbeteende… vilket iochförsig är otroligt kul och intressant för honom, men det bara förstärker trenden mitt läsande hittills i år: böckerna är aldrig som jag tänkt mig. Jag ville ha mytologi. Jag fick zoologi. Nu vet jag iallafall att korpar är jävligt smarta fåglar (eller har fått det bekräftat, snarare.)

12. Drood: a novel, Dan Simmons
Oj.
Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om Drood. Å ena sidan har jag aldrig läst en bok med en så genomosympatiskt protoganist. William “Wilkie” Collins (eller hans påhittade, skönlitterära form, ska jag kanske säga) är gnällig, snobbig, kvinnohatande till större grad än hans tidsålder kräver, har illusioner om sig egen betydelse, käkar löjliga mängder opium… och så är han polare med Charles Dickens. Som han gnäller om. I fyrahundraåttio sidor händer ingenting. Eller, jo, saker händer, men Wilkies gnällröstskildringar gör dem totalt ointressanta.
Och sen blir det skitbra.
Den sista tredjedelen är läskig på ett Lovecraftigt, fantastiskt sätt. Hur bra som helst. Jag kunde inte lägga ifrån mig boken, vilket säger en del med tanke på att monstret är nästan åttahundra sidor långt. Men jag vet inte om jag kan rekommendera någon att läsa de första fyrahundraåttio sidorna bra för att komma till den bra delen; jag vet inte om det är värt det riktigt. Jag vet inte alls.

Det blir inget show&tell den här veckan – eller den här månaden. Innerst inne vet jag ju att det är precis som när jag som tjurig åttaåring inte ville vara med och hoppa Stockholm för att det var tråkigt; är jag inte med och leker nu får jag inte vara med och bestämma sedan. Men jag orkar faktiskt inte hålla på och tjafsa med vårbufferecept, det är svårt nog att blogga som det är. Bokblogg är lätt – men en blogg bestående av bokenkäter är liiiite tråkigt. Lite. Annars skriver jag mest när jag blir arg, och jag försöker undvika det. Försöker undvika antifeminister, trenddieter, homofober, kulturkonservativa, republikaner, myballard.coms kommentarer och allt annant som gör mig upprörd. Jag orkar inte. Mamma har problem med blodtrycket, ni vet. Elden, sa han, Lasse. Vart tog den vägen? Jag vet inte. Men jag orkar inte bli arg själv. Jag tror jag behöver en rörelse, men jag vet inte vilken. Jag vill tycka samma som någon. Jag saknar universitetet. Jag saknar Erin: hur orkar hon? Å ena sidan vill jag inte bli förpuppad och och medeklasslagomad, å andra sidan har mitt adrenalin lekt hela havet stormar… jämt. Jag har insett att folk inte lyssnar i nio fall av tio. Alla idioter är inte värda huvudvärken. Orkar inte bli arg (men blir som sagt det till slut iallafall, ibland kan det inte hjälpas.)