Jag vet inte. Det kommer inte så mycket ut mitt huvud just nu. Eller, snarare, det kommer saker, men det sitter inte alltid ihop och sen vet jag inte var det hamnar –
Det har varit mycket bröllop och äktenskapstjat nu. Först Prop-8-fiaskot, sen happy thoughts i Sverige i maj. Tre faktiska RL bröllop, ytterliga ngra på min bloggrulle, en wedding shower (den amerikanska festhistoriens kanske mest idiotiska påhitt) och två årsjubilieer, ett av dem vårt. Och jag har tänkt. Jag trivs inte alls med att vara gift. Jag trivs jättebra med Han jag lever med (vi har faktiskt ryckt upp oss ur en längre formsvacka), men jag gillar inte forumet. Låt mig vara ärlig en stund: vi hade aldrig gift oss om det inte varit för immigrationsprocessen. Den kräver äktenskap, så det fick bli äktenskap, och nu är vi Gifta, har så varit it tvåochetthalvt år, och det är jävligt konstigt och obehagligt. Fortfarande.
Det är så fruktansvärt inkonsekvent, alltihop. För att vi är gifta täcker min gratis-sjukförsäkring-via-jobbet honom. För att vi är gifta har jag rätt att bo i USA. För att vi har skrivit på ett papper som institutionaliserar vårt romantiska/sexuella förhållande kan jag skaffa kreditkort trots att jag inte har någon credit history alls.
Är det något jag stör mig på så är det folk som bortser från äktenskapets historia, och dess jämförbara irrelevans, när de ingår det. Nu pratar jag alltså inte bara symboliken i klänningar och bortgivningar (som jag skrev om här) utan i hela institutionen: vad som var ett kontrakt mellan familjer blev ett ägande av en person blev ett halvromantiskt halvpartnerskap blev vaddetnuärviharnu -ett förhållande som nästan aldrig håller hela livet men som vi insisterar på att lova ska göra det iallfall, något man måste vara två i, något det vi förväntar oss att ett hormonellt känslotillstånd (förälskelse) ska hålla oss samman även efter att hormonerna klingat av, och varför i hela friden då? Det ska vara bättre så, att vara med samma person länge. Man bevisar att man är i besittning av diverse trevliga dygder såsom trofasthet, tålamod, mognad och kärleksfullhet när man lever i massvis av år men en och samma människa, och man är således omogen, otåligt och curlad om man erkänner att det blir rätt tråkigt i längden. Ilandsproblemad. Bortskämd. Man kan fan inte ha allt, man kan inte både få trygghet och kräva att faktiskt ha det lite spännande ibland.
Och varför inte? Västra Europa och USA år 2009 är en plats och tid som skiljer sig markant från, säg, Egypten 1507 eller Uppsala 1874. Vi har sambolagstiftningar, aborträtter, allmän rösträtt, enskilda inkomster och kommunaltrafik, alla kuggar i ett stort hjul som driver en högst individbaserad frihet. Vi kan leva tillsammans i frihet, med egna inkomster, hyreskontrakt och vänner i någon slags Perkins-Gilmansk utopi. Vi måste inte binda oss till en annan person och hans efternamn, och lika som fan finns det brudar som plockar upp makens namn oreflekterande, lika som fan finns det folk som gifter sig efter att ha varit ihop i tre månader eller två timmar, och lika som fan finns det folk som tittar snett när andra skiljer sig. Alla tre tycker jag bevisar med all önskvärd tydlighet att äktenskapet med det arv det har, och såsom det ser ut nu, blir mer och mer irrelevant.
Och så förhållanden. Alla passar inte med att leva ihop med andra. Ibland är långa förhållanden bara bevis på att man är rädd för att vara ensam eller inte orkar gå ner tio kilo och börja vaxa överläppen igen så man kan få ragg. Ibland vill man ha spänning i livet och då ska man få söka den spänningen utan att kallas vimsig, omogen eller bortskämd (själv har jag ett extremt lågt spänningsbehov och kan t.ex. drabbas av panik och börja gråta offentligt av att behöva använda lokaltrafik i en främmande stad.)
Vad jag försöker säga (tror jag) är att man kanske inte behöver vara poly eller relationsanarkist eller ens särskilt queer (hur relevant är min bisexualitet när jag är gift med en man?) för att bli frustrerad av rådande sociala bestämmelser om hur förhållanden och bra människor är. Stör jag mig på något så är det folk som lägger sig i hur andra ska knulla eller älska eller skaffa barn eller inte skaffa barn eller inte knulla eller hur många andra människor kan älska och hur länge. Och jag gillar inte att ha mitt namn på ett kontrakt som är en del av en institution som är själva grundstenen, den mest juridiska, normande, delen av hela smeten. Alls.
Gör så här: Köp ett litet hus. Skaffa 2 barn. Skaffa en hund eller 2 eller 3-4 katter. Gärna en RV också, men det räcker med att ni har 2 bilar för att detta ska funka. Jag lovar att sedan tänker du inte alls på äktenskapsfaktumet mer. :-D
Och vad i… är wedding shower?
Jag kan bara instämma. Helt och fullt.
Jenny – Nä, om inte annat har jag väl inte tid :) Fast just delen med katterna låter ju inte illa. MOAR KITTEZ! Och en wedding shower (vanligen en bridal shower) är en uppvaktkningsfest innan bröllopet där man gör massa idiotiska tjejgrejer typ manikyrer. Den här var med för båda två, så det hade bara blivit en vanlig bbq, men iallafall!
Emelie: För det är ju sant ju.
Jag håller absolut med dej, fast ur ett annat perspektiv. Jag upplever nämligen inte alls att det alltid är två-personers-förhållandet-för-alltid som är normen. Jag känner tvärt om att det ofta finns en ton av förakt gentemot de som söker just detta. Jag har en djup längtan efter att få leva mitt liv tillsammans med den man jag älskar, vi vill få vår kärlek välsignad i Guds namn och stämmer faktiskt stämmer in på allt helylle som oftast beskrivs i en svagt ironisk ton. Jag har ingen åsikt om vem andra människor lever tillsammans med eller under vilka former; så länge ingen kommer till skada är det inte mitt bord. Mono eller poly, homo, straight eller bi – det måste väl vara upp till var och en att avgöra. Ibland känns det dock som att förhållandet snarare blivit det omvända; det är fult att vilja gifta sej, det är naivt att lova trohet och idiotiskt att gå till kyrkan för att få sitt äktenskap välsignat. Precis som jag inte ser feminism som ett sätt för kvinnan att “hämnas” alla år av underläge gentemot mannen och nu ta makten i samhället, utan snarare som den rena jämlikheten, ser jag på vigsel, samlevnad och relationer. Hoppas du förstår en aning av vad jag menar (trots att det är mitt i natten och jag är rörig i huvudet) och att du inte tar det som kritik. Bara ett annat perspektiv :-)
/ Innie
(Jag hittade hit från Mille, btw)
Mhm!
Och sambolagen sen.. Om två systrar flyttar ihop och delar lägenhet och lägger sina inkomster i en gemensam pott och åker till IKEA ihop och köper möbler till vardagsrummet och äter middag ihop och investerar i en dyr TV, då finns det ingen juridik som hjälper dem att dela upp sina saker ifall de blir osams och vill flytta isär. Medan om människor som har sex med varandra flyttar sina saker till vars ett hörn av samma lägenhet och betalar varsin del av hyran och fixar sina andra utgifter själva och lagar sin egen middag efter sina egna preferenser men sover tillsammans om nätterna, då kommer det plötsligt en lag och bestämmer att de hör ihop för att de har sex. Förutsatt att de är två naturligtvis, om tre personer flyttar ihop och sover ihop och har sex ihop får nån, men vi vet inte vem, välja ut vilka två det är som har ett “riktigt” förhållande.
Nej, isär med juridik och symbolik. Låt traditioner och löften vara åt människor som vill ha det, som Innie, och låt människor som behöver juridiken få underteckna andra mer relevanta samlevnadsöverenskommelser och avtal och testamenten som behövs så att äktenskapet slutar vara ett juridiskt behov utan blir ett val för dom som vill välja att leva i det så som det är tänkt att levas i.
Läsvärd text apropå att gifta sig för juridiken och inte för att man tror på tvåsamhet:
http://www.sourze.se/Jag_ska_fira_trippelbr%C3%B6llop_i_v%C3%A5r_10674999.asp
Och Mille är då jag… :P
Innie – Först förstod jag inte alls vad du pratade om, men sen kom jag ihåg att vi inte bor på samma sida atlanten. Det är verkligen olika i Sverige och USA; här är det mycket mera tryck på äktenskap, och tidigare. Det finns efter sommarens bröllop 3 pers i min bekantskapskrets som inte är gifta eller i långt gången förlovning, och jag är tjugosex. Men även utan den skillnaden vet jag inte om jag håller med dig hela vägen – bara det att de flesta ser ett ökat antal skilsmässor som något dåligt istället för att folk tar sig ut olyckliga relationer är bara en del av det. Naturligtvis ska ingens livsval ses som minde värt, men för att det ska fungera ska inget relationsformat ser som bättre heller – vare sig av lagen eller av sociala normer. Jag hoppas jag förklarade vad jag menade sä att det gick fram – idag är det min tur att vara lullig (och den här rutan måste bli större)
Kin javisst -och sambolagstiftningen är ju egentligen bara en förlängning av äktenskapet. Jag är helt för att kunna kontraktera upp vilka sorters relationer man vill och låta det religiösa/traditionella/symboliska skötas på egen hand av för sakens skull relevanta institutioner, och det nu är en kyrka eller något annan form av religiös/spirituell organisation.
Emelie – Jo, jag förstod det. Tack för länken förresten!
[...] gillar, personligen, inte äktenskapsidén. Det har jag sagt innan; jag gillar inte att relationer mellan vuxna ska lagstadgas, jag tycker inte att staten har något [...]