Jag är ju inte sämre än att jag kan ändra mig. Och jag har verkligen, verkligen tagit till mig av det de sagt och ser det nu som min livsuppgift att alltid sexualisera alla män som befinner sig i offentlighetens ljus, hur mycket jag än idoliserar dem så är det deras utseende och deras kroppar som jag i första hand är noga med att kommentera på. Så att ingen av dem någonsin skall behöva känna sig osexualiserade eller oobjektifierade, förstås.

Sleepless skriver om det hycklande i att kalla objektifiering  av kvinnor för ett privilegium.

Idag ska vi prata om vad jag heter. Det var kanske dags; jag hittade någon annans sökning på “tätortstimotej”, vilket såklart ledde dem hit, och det känns… inte rätt. Det är ju faktiskt inte mitt ord alls, och att jag usurperat (jo, jag kollade, det finns på svenska) det så totalt är a) något jag aldrig räknat med, b) orättvist, eftersom det inte är mig de letar efter och c) något som får mig att känna mig lite lätt… eh, tonårigt fånig. onödigt fangirlig, påträngande tryhard. Halva problemet kommer att försvinna när jag orkat överföra alla gamla inlägg och kan ta bort blogsome-bloggen helt, men halva blir ju kvar.

Tätortstimotej är ett vackert ord, det är ju därför jag valde det, men det är inte ett ord som på något sätt beskriver mig; det är vare sig tätort eller timotej eller ens mittemellan över this tiny child. Men annor finns det massvis av i Sverige och i den svenska bloggosfären, och jag har alltid signerat med tätortstimotej-anna (utom hos Emelie, där jag använder hela mitt förnamn istället, eftersom hon känner mig sedan tidigare) för att inte förvirra andra och försvinna i den aldrig sinande annafloden. Vi kanske skulle sluta med det nu?

Jag har haft tre olika internetnicks sedan jag började finnas på nätet runt 1998. Först AK, vilket fungerade på ett trevligt androgynt sätt när alla ICQ-meddelande man fick som tjej var av a/s/l typen, och när min huvudsakliga närvaro fanns i scifi- och fantasyforum (appropå Emelie skrev hon en dikt om det för mycket länge sedan.) Sen hette jag Sianna länge, länge. Namnet är från början knyckt från en roman av Marion Zimmer Bradley, och är en variant av den keltiska namnformen Sian/Siobahn/Sinead som är walesiska och irlänska varianter av feminina versioner av Johannes och jösses vad vi inte bryr oss. Ivilketfall. Jag har fortfarande en sianna-adress kvar, det finns folk som av slentrian fortfarande kallar mig Sianna och i största allmänhet var det vad jag hette och fanns som på internet i flera år. Sen tröttnade jag och blev onomatopoetry. Själva namnet är att halvt skämt, onomatopoesi heter nämligen inte alls det på engelska, det heter onomatopoeia och onomatopoetiskt heter onomatopeietic. Det är klart att jag ville peta lite på krånglet, och dessutom irriterar det mig att grekiskan översattes olika i två olika sammanhang, och så vart det mitt namn. Länge var det jag och två åttiotalshårdockstexter som ägde onomatopoetry-googlandet. Sen tröttnade jag lite igen och ville personliggöra: numera är jag mest annamatopoetry när jag inte bara är anna.

Men vad kan jag göra? Jag kan börja signera som annamatopoetry, men behålla bloggen som den är. Jag kan byta namn på både mig och bloggen men behålla addressen. Eller så kan jag flytta hela kalaset till en ny adress. Jag vet inte. Jag vet inte ens om jag vill vara annamatopoetry på svenska. Annamatopoesi? Kanske. Finns inte än. Vad tycker ni?

(i anar anar inte hur otroligt gärna jag ville sätt något låtcitat i titeln ovan. Låt avsaknaden av dylikt vittna om min stora självkontroll.)

Idag, mina damer, herrar och mittimellan, är det på dagen sju år sedan jag hånglade upp den där killen från Montana som jag tydligen fikat med efter picknicken veckan innan. Vi kollade på Monthy Pyton and the Holy Grail och han fattade ingenting i timmar innan jag kom någonstans med honom. Men sen gick det ju bra, trots sammanlagt tjugotvå månader på olika sidor Atlanten, trots att taskiga ppiller dödade sexlivet i två år, trots att han vägrar använda hårprodukter och spelar konstiga tvspel, och trots att min ångest ofta går ut över honom. Han är ganska bra att ha, och han har fräknar på armarna och bra kaffesmak, och då kan man leva med det mesta.

Innan vi börjar: det här är såklart ingen recension även om det står så i etiketterna (jag menar, jag om ni orkar hitta på ett bra ord för “anna har åsikter om nyutkommen media” får ni såklart gärna berätta det. Men det händer inte så ofta.) Dessutom: asdfrasgrtughnbh. Så glad att den oväntat fick nytt tidigare släppdatum (skulle kommit på måndag men flyttades till fredag.) Helt. Oneutralt överbelamrad med känslor.

Men skiva nurå.

Oj.

Vad bra den var. Jag visste inte innan att jag hade så låga förväntningar – kanske för att jag minns att jag blev besviken på Daugava, eller kanske för att singeln Jag får ingen ordning var ett så gigantiskt antiklimax (bra text, men åttiotalssynt är Inte Min Grej Alls.) I vilket fall blev jag litet överraskad över hur mycket jag tyckte om hela skivan rent spontant och på första genomlyssningen. Just nu är mina personliga favoriter Järnvägsspår (jag har sett folk dra paralleller till Kent, och eftersom jag inte gillar Kent öht och föll pladask för det här spåret blir jag lite fundersam, men okej) och Du som reser mig, men andra spår växer redan; jag lyssnade på Berätta hur du gör, den kände jag inte något alls för i gårkväll*,  på bussen i morse när tårarna började rinna** .

Tankte 1: Det är fortfarande syntinpirerat. Det kan jag leva med, jag gillar det faktiskt bättre än folkmusiken på Daugava, det finns en hel del ögonblick (ögonblick, mind you. Inte hela ideer) som i  min mening snarare minner tillbaka mer till Singel. Fast i flera låtar hade jag velar dra ner slagverken en aning, speciellt i Fribiljett till himlen. Och Jag får ingen ordning är fortfarande jobbig. Det är klart att artister får göra vad dom vill och experimentera precis enligt eget huvud, men ni kan inte tvinga mig att tycka om allt.

Tanke 2: Lasse blir personligare hela tiden, vilket drar ner precis-samma-känsla-poängen, men det bryr jag mig allvarligt talat inte om. Det är fint. Jag har favoritstycken av texter redan, saker som jag försäjer förklara för Hanjaglevermed men som inte går att översätta.

Tanke 3: Vid åtminstone de första genomlyssningarna blir det liiite enformigt i längden, rent formmässigt. Vi får se. Lever texterna tillräckligt starka i mitt huvud brukar jag sluta märka sånt efter  ett tag.

Tankte 4: Lökiga titlar för så bra låtar. Eller, snarare, en del lökiga titlar (Du som reser mig. Allvarligt?). Skivans namn är ju fenomenalt (mina regler:ju längre desto bättre), men samtidig lyssnar jag på låtarna och kan inte tänka mig hur de skulle kunna heta något annat. Jaja. Nu väntar jag otåligt på att hela boxen ska komma hem till mig via min snälla ömma moder.

I stora drag: överraskande tokbra.

Jag börjar vid den där jävlar rapporten om tonåringar nätsexualitet då, men den har Elin Grelsson och Tanja Suhinina redan skrivit så bra om, så där stannar jag inte länge. Istället kommer jag att tänka på ett annat, relaterat inlägg på ablativ. Det börjar med tonårskillar som inte får ligga (jag LOVAR att “ligga” inte var intransativt när jag bodde i Sverige, när hände det?) och Tanja nämnde att tonårstjejers sexualitet i princip aldrig skildras på det där distanserade boyswillbeboyssättet som killars. Så här skrev jag:

Absolut. En av mina absolute petpeeves i ungdomslitteratur, t.ex. är alla dessa tonårsflickor som angstar över att deras pojkvänner vill, med genrens egna ord “gå hela vägen” eftersom de inte har en TANKE i den riktningen. Jag kände aldrig igen mig, jag hade slängt mig efter första bästa som velat knulla mig sen jag var typ tolv (men jag hade finnar, glasögon och pluggorykte så tji fick jag.) Jag hade lååånga diskussioner med jämnåriga tjejer om hur mycket vi vill ligga /…/ men som sagt, de tjejerna syns inte alls.

Det gjorde mig irriterad redan då, pre-feminist knappt-tonårig Anna läste trots allt ganska mycket amerikansk skräplitt (hej, läslusen!) och alltid, alltid var brudarna otroooligt kära i sina pojkvänner, men blev helt låsta när pojkstackarn ville typ hålla dem i handen. Det handlar såklart inte om att man inte får vara försiktig i sin sexualitet, men när varje sextonårig tjej i varje bok* tycker att det är obehagligt att killen fumlar lite över kläderna, då är det någon som inte stämmer. Inte bara böcker förresten, det var teve med. Alltid kära brudar, aldrig kåta.

Det är egentligen konstigt, och kanske KPs Kropp&Knopp och senare Fridas och VRs frågespalters förtjänst, att jag aldrig såg mig själv som miffo (eller, det gjorde jag såklart, finnarna och glasögonen och oförmågan att klä mig eller hantera mitt hår, och den där nästan undermedvetna oviljan att sälja mig som dummare än jag var då. Men inte för kåthetens skull.) Jag har alltid varit bra på att skylla ifrån mig, och förstod tidigt att det böckerna som ljög. Men hur tänker de? Har kvinnliga författare helt glömt hur det är att vara femton? Ljuger de medvetet å moralens vägnar? Lyckades de ta sig genom puberteten utan hormonstormar? Jag menar inte att vända på kakan och låta alla knulla sig genom ungdomslitten, men den konstanta ickesexualiteten förbryllar mig eftersom jag aldrig såg någon motsvarighet i min verkligheten. De snygga (elleralltsåjagvetinte, populära iaf. de som inte var jag) brudarna fick hångla och klart som fan att de gjorde det. Vi som inte fick gick och hoppade jämfota av sexuellt frustration tills någon ville ha oss, så enkelt var det.

Inte svårt alls.

katynp: I’m guessing that spooning with Edward Cullen would be like permanently having the cold side of the pillow. I could go for that.

onomatopoetry*: @katynp… I never thought of it that way! Genious! Now I need a vampire.

Sova gott.

Sur är vad jag är. Jag sitter och försöker förbättra mitt humör med att kolla på musikalvideor (vad menar du med att vanliga människor inte har galna fancrushar på medelålders franska skådespelarbögar?) men det funkar inte.

Såhär är det nämligen: det finns musik man moshar till. Jag kan utan att tänka efter komma på tjogtals med band; allt inom metallgenren. Lite annars hårdrock. Mycket hiphop. Inte Franz Ferdinand. Till Franz Ferdinand beter man sig sansat annat än att man hoppar jämfota jävlig mycket, för kan Alex så kan vi, right?

Och ändå: min erfarenhet av metallkonserter (ety sådana var jag förjust i in min gröna ungdom): folk är snälla. Nitar är inte tillåtna under konserter, folk ber om ursäkt om de beter sig illa och om det finns moshpit är det lätt att hålla sig borta. Man går på konserter primärt för musikens skull. En gång när jag sett Opeth och var helt utmattad och lite borta köpte en främmande människa en vattenflaska till mig utan att jag bett om det (jag var nitton.) Folk dricker rimligt tills efter spelningen.

Min erfarenhet av Franz idag: blev inknuffad i moshpiten helt utan kontroll (från sidan), fälld, förlorade en sko, någon trampade mig på handen, någon sparkade KJ i huvudet, alla rökte gräs i sådana mängder att jag åkt fast om de kollar mig bara av den passiva röken, folk var lika jävliga mot en kanske fjortonårig tjej som stod framför mig. En hel massa jeppar vara bara där för att mosha, kunde inte ens texterna, brydde sig inte om musiken.

Jag tycker om Franz, de är fantastiska live, men som det ser ut nu vill jag inte se dem spela mera. Alla Andra Människor har liksom förstört alltihop.

25: Letter by Letter, Laurent Pflughaupt
Delvis fantastisk källa till annars svåråtkomlig information om bokstävers ursprung i förlatinska alfabet osv, historia, skript och typer. Delvis svammel om chakran tonrelationer som jag definitivt inte behövt. Fin. Inspirerande. Lite jobbig.

26: The Summer Tree, Guy Gavriel Kay (Offerträdet, bok ett i Fionavars vävnad)
Egentlgen lästa jag hela Fjonavars vävnad när jag var runt fjorton, men eftersom jag minns tre saker (det var sekundärvärldsfantasy med fem kanadensiska studenter, det fanns ett berg som hette Banir Lök (heee!), och en rollkaraktär är en dvärg) tycker jag att det inte riktiigt räknas som en omläsning. Jag hade tillexempel glömt hur bra serien faktiskt är. Yes, lite mycket tolkieninspirerat kanske, men alla de lånade elementer är faktiskt omvandlade; den förlorade kungen återkommer i första boken och utan drama, hästfolket är mer som indianer än vikingar. Folk spelar schack. Jag har alltid gillat fantasy där folk spelar schack under andra namn. Nä, ska jag kritisera ska det nog snarare handla om Kays svårighet att skildra kvinnor; det blir en hel massa tell istället för show, och som resultat blir Jennifer helt utan personligen, och resten, speciellt Jaelle, förblir endimensionella och därför ganska ointressanta. Men ändå bra och otroligt fastsugande böcker.

27: The Wandering Fire, Guy Gavriel Kay (Den brinnande stenen, del två)
Min favoritdel.

28: The Darkest Road, Guy Gavriel Kay (Son av ljus och mörker)
Sista delen. Sorglig och vacker.

29: Nerds: Who They Are and Why We Need More of Them, David Anderegg
Anderegg är psykoterapeut och arbetar med barn, och hans grundtes i den här (ganska jobbpeppigt populärvetenskapliga) boken är att nördsterotypen såsom den ser ut i USA just nu är a) skadlig rent generellt och b) MER skadlig för ickedrabbade ungar, eftersom de går så långt för att undvika nördstempeln att hela deras livslånga utbildningskurva blir lidande. Det märks att Anderegg har en gedigen forskarbakgrund, men det blir trots det lite väl predikande. Jag hade dessutom gärna sett lite mer nördhistorik a la Ben Nugents American Nerd (extragnäll: A. verkar tro att att alla barn som gillar matte är potentiella jocks, och som supernörd som helt enkelt har otroligt svårt för abstrakt symbolism blir jag skitsur.)

30: A Wind in the Door, Madeleine L’Engle
Fortsättning på Ett veck i tiden, som iallafall den finns på svenska. Och jag VET att det är barnlitt och allt, men om huvudpersonen Meg hade skrikit istället för att säga något en enda gång till hade bokjäveln åkt in i väggen. Dessutom har jag svårt med universella kärleksbudskap, jag är liiite för bitter. Eller åtminstone lite besk.

31: A Swiftly Tilting Planet, Madeleine L’Engle
Å andra sidan, TIDSRESOR? Där folk kommer från Wales? OH HELLS YEAH.

32: Lonely Werewolf Girl, Martin Millar
Nu är jag lite osäker igen. Det finns så mycket potential här (en modedesigner som är varulv, hennes elddemonsdrottningskund, dekadenta tonårsvarulvar som spelar i ett punkband vid namn Yum Yum Sugary Snacks, två helt vanliga studenter vid namn Daniel och Moonglow… och allt mitt en mer klassikt varulvhistoria med skottska slott och allehanda magi och tronföljdskrig), men språket är konstant lättsamt, på något slags wannabe-Pratchett sätt. Men det landar aldrig. Det blir bara tillgjort, och den lättsamma tonen känns när den krockar med huvudpersonen Kalix (ja, jag vet) depression och självskadeebeteende otroligt vulgärt.

33: Weight: The Myth of Atlas and Heracles, Jeanette Winterson
Your first parent was a star.
Jag älskar Winterson. Helt och hållet. Och hennes version av Atlasmyten är väldigt Winterson just eftersom hon skriver Atlas är en grubblare, han tänker på gränser, på begär. Herakles är en idrottare, en soldat, en jägare. Tanklös som bäst och ganska ovanlig som Wintersonkaraktär. Trots det gillar jag delarna utanför mytologin bäst; Winterson metaskriver, Winterson är halvsjälvbiografiskt och helt autentisk. Och som alltid helt fantastisk.