Inte den här hösten heller.

Eftersom Emelie bad om det. Goda. (bild)

2.4 dl socker
2.4 dl farinsocker
2.4 dl smör eller margarin ^{1, 2}
2 ägg
1 tsk vaniljsocker
4.8 dl mjöl ³
6.5 dl haveregryn (ej snabbhavre)
1.2 tsk salt
1 tsk bakpulver
1 tsp bikarbonat
Kanel⁴
3.4 dl kolabitar⁵
2 äpplen (typ granny smith – fasta, lite syrliga)

1) Blanda ihop smör och sockersorterna i en stor skål. Vispa till det blir fluffigt. Blanda i vaniljsocker och ägg.

2) I en matberedare med skärbladet på, kör havregrynen till önskad konsistens (originalreceptet hade “nästan mjöl” men jag mjölade bara hälften och körde resten nästan hela). Blanda havren med mjölet, bakpulvret, bikarbonatet, kanelen och och saltet i en mellanstor skål.

3) Skala och skär äpplet i bitar (ganska små, mindre än 1 cm, men större än 0.5.)

4) Blanda mjölblandningen i den blöta smeten med elvips. Blanda noga. Rör sen ner äppelbitarna och kolabitarna. Täck och ställ i kylen i en timme.

5) Ploppa ut degen på papprade plåtar i form av golfbollsstora bollar. Baka… 10-25 minuter beroende på ugn (mitt recept sade 10-12 minuter, men då var de fortfarande flytande. Ha koll helt enkelt; de ska vara fasta, och börjat bli lite bruna i men inte mycket.)

6) OM NOM NOM (låt dem svalna innan du smakar, annars bränner du dig. Kakorna är sega första timmarna, men sen sprider sig fukten ur äpplena. Mmm.)

Jag är egentligen väldigt bra på höst. Jag ligger först i kofta och manchesterbyxor, jag kan hoppa i vattenpölar som ingen annan. Rödoranga löv kan jag sparka mer än vad man kanske skulle tro om någon som är uppvuxen in Smålands barrskogar (ett tips till alla som någon gång befinner sig i Jönköping runt oktober-november är att leta sig ut till Ekhagen, om det fortfarande finns något skogsbryn uppåt Bondberget där. Där är det närapå knädjupt i eklöv och otroligt vackert) och ingen kan halsduk bättre än jag. Men.

Men de sista fem åren har min höst blivit saboterad. Grej efter grej har satt käppar i hjulet, förhindrat mig från att njuta av mörker, kyla och hällregn. Hösten 2005 hade jag precis börjat plugga i Lund, jag bodde med tre knäppa tyskar och en juridiker från Kungälv ute i ett hus i Bjärred. Det i sig var kanske inget problem, men jag insåg snart att jag avskydde Filosofen, avskydde Lund, ogillade Bjärred, ogillade huset, avskydde min D-uppsats (avslutade aldrig),  knappt stod ut i Malmö och höll på att sakna ihjäl mig efter vänner, pojkvän och allt som fanns i Tacoma. Den artonde december skulle Hanjaglevermednumera komma och hälsa på, så hela hösten blev en enda lång nedräkning. Inga vattenpölar, inga pengar till manchesterbyxor, och även om löven föll i Skåne så vart jag inte vidare intresserad.

Hösten  2006 satt jag fast i Jönköping och väntade på visum. Jag hade att astråkigt jobb som personlig assistent och min pappa dog just som han och mamma var på väg att sälja huset, mamma fick precis tag på lägenhet inne i stan och sen bodde jag på en tältsäng  i hennes vardagsrum medan vi tömde ett helt hus och väntade och väntade. Jag långa promenader längst vätterstranden och försökte låta bli att gråta och det blev november och december innan något hände. Den tionde december hade jag visumet i handen och den tolfte landade jag mitt i Seattles största strömavbrott typ någonsin, men då hade det redan blivit vinter och även om hösten var lång och produktiv fanns det inte mycket glädje där.

Ett år senare skulle det bli hur bra som helst, tills vi insåg att vi missat en deadline från immigrationsmyndigheterna och shitshitshit jag kunde i princip bli deporterad närsomhselst och varje dag tvingade jag Hanjaglevermed att kolla posten first thing och ringa mig på jobbet, så kunde jag slappna av fyra-fem timmar om dagen. Den nittonde november fick jag permanent uppehållstillstånd, men det var fan att ta tid, och det var ju nästan Thanksgivings och alltså ingen höst mer.

Jag försöker minnas förra hösten men minns inget annat än getinginvasion med konstant ångest som följd, två översvämningar, en trasig torktumlade och gud vet vad lägenheten lyckades kasta över oss. Vi flyttade inte förren i januari, hur det gick till vet jag inte.

Men nu. Nu. Ska jag dricka varm choklad och te för fem år. Vattenpölstampa och halsduka och tycka om mörkret som inte tvingar mig att visa armarna och benen och massvis av svart smink runt ögonen. Idag bakade jag äppelcupcakes och äppelkanelkolakakor, i år firade jag kanelbullens dag som sig bör, i torsdags satt jag på bussen med Mareld i öronen och bara njöt av alla färgglada löv trots att klockan inte var åtta än. Jag väntar på ett immigrationsärende igen, men det ser lite bättre ut den här gången (jag var på biometri i onsdags och förhoppningsvis hör vi inget förren jag får nya papper, peppar peppar.) Jag har en ny kofta. Vi ska till Green Lake och promenera imorgon, vi har en Halloweenfest vi ska till som verkar rolig. Jag vinner i höst igen.

(Min hjärna funkar igen! Verkar det som.)

• En hel serie om tjejskor
• Inredningsnojor och smakuppfostring
• Höstmästerskap
• Alla skaffar bäbisar (utom jag då)
• (re)Presenting onomatoblog

Sandra in Sweden skrev för ett tag sedan om saker hon upplever som frustrerande i svensk kultur; företrädesvis distanseringen från  andra människor. Själv är jag definitivt en ensamvarg tillochmed med skandinaviska mått mätt. Jag gillar inte folk, jag gillar inte att göra sociala saker i stora grupper eller med främlingar. Jag gör självklart undantag för vänner, bekanta och ibland kollegor, men min värld består till stor del av motmänniskor. Inte nog för att det ska räknas som social fobi, men jag räknas lätt som introvert.

När jag gick på PLU hade de så pass stor andel internationella studenter att de höl tre introduktionsdagar före de andra introdagarna bara för de som kom utlandsifrån. Då gick de igenom hur det amerikanska utbildningssystemet funkade i mer detalj, hur vi skulle välja kurser, vilka extra vaccinationer vi behövade (eller, inte skandinaverna då) osv. Sen var det en del diskussioner om kultur med. Eftersom vi var två tredjedelar nordeuropéer och en tredjedel asiater blev det en helt klart blandad kompott, men en sak som kom upp var personligt utrymme; personal space. Asiaterna (nu låter jag alldeles för generaliserade men jag umgicks mycket lite med andra internationals annat än under de här dagarna, jag tror det var mest koreaner och japaner, kan dock inte uttala mig säkert) fick veta att amerikaner gav varande större än de var vana vid, nordeuropéerna att det var i princip samma men kanske lite mindre,

Det har jag hållig i minnet, och till största delen har jag inte märkt någon uppenbar skillnad. Pacific Northwest har som jag kanske nämnt innan en stor befolkningsandel med skandinavisk härkomst, och  i princip samma rykte: folk är tysta, halvdeprimerade och lite otrevliga samt håller sig på sin kant. För en riktig svensk är det ändå skrattretande, med Sverige som mall ser jag öppna västkustamerikaner som inte tvekar inför att tilltala främlingar eller skratta högt och ta plats. (Visst ser jag skillnad på  bekanta från Kalifornien eller vänner från Arkansas, men det är en glidande skala.) Och det är det här jävla platstagandet som RETAR GALLFEBER PÅ MIG. När jag tar bussen på mornarna är vi inte jättemånga, och allt som oftast får jag ett eget säte, so far so good. Problemet kommer när jag inte får det, och när jag hamnar bredvid en amerikan som uppenbarligen inte har några problem med att NUDDA MIG. Min buss tar fyrtio minuter, jag blir mindre och mindre och kryper ihop mot min sida. Blänger.  SLUTA NUDDA MIG. Blir argare och argare. Normalviktiga personer utan bylsiga kläder på ett normalstort busssäte behöver inte ha fysiskt kontakt, men de verkar inte ens reflektera över det. Jag kokar över. Jag har försökt att i kulturassimileringens och feminismens namn (man ska inte förminska sig) ta upp hela mitt säte, men själva nuddandet är så jävla ångestskapande, jag kan inte tänka, inte läsa, inte lyssna på musik, inte fokusera på något annat än att den där jävla människan måste bort bort bort från mig.

Sen är Seattle för laid back för att folk ska veta hur man skyndar sig också. Varje gång jag hamnar bakom idioter som masar sig av tåget vill jag skrika. Jag är lättfrustrerad, jag vet.

I tva olika fall har regeringsrätten gjort en betydligt mildare (och smartare, imo) tolkning av namnlagen än vad som tidigare varit praxis: Madeline får heta Madeleine utan att ändra sitt juridiska kön, efter tjugo år, och Q får heta Q, efter tjugo månader.

Får vi säga jippie? I båda fallen har ordvalet “valet av förnamn är en så personlig angelägenhet att en omfattande valfrihet måste tillerkännas den enskilde” används, och det kan man bara kalla sunt förnuft. Hurra för sunt förnuft.