Idag är det Thanksgiving och vi gör ingenting. Skitskönt är det, förutom att verkligen allting är stängt, den stängdaste dagen i hela USA, så istället för hämtthaimat till middag för det blirdet pizza som måste bakas och jävlar vad jobbig. Men hela den svenska bloggosfären fortsätter som inget hänt (för det har det ju inte) så jag njuter av min ledighet genom att blogga, kolla på Star Trek och sticka.
Inlägget nedan är ursprungligen en kommentar i en annan blogg som jag inte länkar till eftersom jag inte är säker på att bloggaren vill ha en massa trafik härifrån (bloggaren: sig till om du vill ha en länk.) Det började med att hon påpekade att inställningen till hemmafruar är väldigt olika i USA och Sverige, att man knappast kan kräva att få vara det i Sverige och att det är mycket vanligare i USA av diverse kulturella och ekonomiska själ o.s.v. Och fick sen mest kommentarer om hur snävt det är i Sverige och hur mycket bättre här och man fååår vara hemma med ungarna och ingen tvingar en att att ha ett självständigt liv och egen inkomst, typ (alltså, det fanns mer nyanserade åsikter, men jag blev så jävla provocerad av att ingen kontexualiserade och tänkte på att hemmafru/mamma i ett patriarkat är en helt annan sak än en hemmavarande förälder skulle vara i ett jämställt samhälle.) Här följer min kommentar, redigerad enbart vad det gäller stavning och grammatik:
… självklart kan man inte
förvänta sig att bli försörjd, inte hela livet iallafall. Av en massa anledningar, om inte annat för att man aldrig aldrig kan veta vad som händer. Då menar jag inte bara skilsmäss; mannen/pappan (eftersom vi snackar heterogifta med barn) kan ju ramla av en stege och dö. Eller bli alkoholist. Eller visa sig vara en misshandlare, eller bli handikappad, eller bara sticka och försvinna, eller drabbas ev depression eller vadsomhelst. Då står kvinnan där, utan utbildning, eller med, men utan relevant arbetslivserfarenhet. Visst kan hon kanske få något skitjobb, och sen får hon jobba häcken av sig hela livet. Herregud, ska vi glömma allt det senaste seklets feminister har kämpat för? Lika utbildning, lika rätt till arbete och lika lön (som vi FORTFARANDE inte har och som vi aldrig kommer att få om envisas med att bara ser kvinnor som barnvårdade och blivande tvättadinabyxorbetjänter.) Det är förresten inget smart att ha markservice hela livet heller, min morbror pensionerades nyligen och kan knappt koka vatten. Hjärtkirurgi? Check. frukost? Not so much.
Dessutom: för att ett förhållande ska vara jämlikt (in the long run) krävs det helt enkelt att man ger och tar lika mycket. (I längden, alltså. just nu är Hanjaglevermed arbetslös, så han lagar mat och städar, men så fort han har jobb delar vi 50/50 igen.) Det vore jättetrevlig om markservice räknas lika mycket som lönearbete men nu ser. det. inte. ut. så. All obalans påverkar förhållandets egen maktstruktur (som finns. Folk brukar inte vilja erkänna det, men alla mellanmänskliga relationer har maktstrukturer) och tjänar EN person pengar påverkar det andras syn på familjen och familjens syn på sig själv.
Och sen mannen! Vilken jävla press, att vara den som försörjer alla. Alla! Och då smyger auktoriteten så lätt in, du har väl märkt hur mycket mer daddy knows best det är i amerikanska familjer? Utan den det värmen som en pappa som varit pappaledig med sina barn när de var bäbisar utan jobbat som en galning för att ha råd med allt, som det var på femitiotalet i Sverige. Det räcker liksom inte att lira lite baseball när sonen fyllt nio.
Borde det inte vara smartare om båda föräldrar förväntades jobba OCH vara hemma med barnen? Längre mammaledighet (vet många som valde att sluta och bli hemmamammor för att de bara fick några veckor) och pappaledighet. Två inkomster, två lika ansvar för ekonomi OCH uppfostran OCH närhet. Båda får chansen att vara människor utanför familjen lite ibland.
Det viktigaste min mamma lärt mig är alltid vara ekonomiskt och känslomässigt självständig. Relationer är jättebra och familj är fint, men man måste först och främst vara en egen människa, inte ett bihang till vare sig man eller barn eller ens en hel familjeenhet.
Det blev långt och jag ber om ursäkt för de svordomar som blev kvar, jag plockade bort de flesta, men jag blir så upprörd. Hundra års kamp för självständighet och folk bara skiter i det.
Det blir naturligtvis ytligt såhär utan inledning och utan kunskap om vem som skulle läsa, men för mig handlar det om att man spottar på våra far- och mormödrar som fick kämpa som fan för att räknas. Det blir lite som när jag skrev på min magisteruppsats i Lund och pojkhjärnorna jag pluggade med satt och romantiserade över vilka perioder de ville leva i, hur mycket de hade gemensamt med John Stuart Mill o.s.v. och när de frågade mig ville jag slå dem i ansiktet. För hundra år sedan hade jag inte ens fått rösta. Inte varit myndig. Och universitetsutbildning och egen inkomst hade liksom inte
funnits. Idioter.
