1. Har du läst någon bok som kretsar kring en rättegång?
Det har jag säkert, men jag kan inte komma på ngn nu.

2. Har du någon romantisk favoritbok?
Vi gör som Emelie och uppfattar romantisk såsom anspelade på den kulturella perioden, eftersom jag inte kan med romaner som fokuserar på själva kärleksförhållandet. Det får bli Northanger Abbey av Jane Austen, eftersom den tar sig an inte bara den mer mainstreamiga romanen utan även den gotiska, protoskräck som både skräck- och fantasylitteratur härstammar från. Dylika böcker – fulla av mystiska slott, vackra arvtagerskor, onda puckelryggar hemliga lönngångar – har huvudpersonen Catherine förläst sig på och när ett gång helt vanliga grejer händer henne övertolkar hon allt in absurdum. Det blir otroligt kul, Austen tar i med humormuskeln t.om. mer än i Stolthet och fördom, och gillar man som jag de gotiska förlagorna är pastischen hur bra som helst.

3. Religion påverkar oss antingen vi är troende eller inte. Berätta om en bok där religionen har betydelse.
Det var rätt länge sidan jag läste den, men Avalons dimmor (The Mists of Avalon) av Marion Zimmer Bradley är en intressant (om än lite frustrerande ibland – jag kommer till det) tolkning av Arthursagan ur ett kvinnligt perspektiv. Kvinnorna i fråga är Elaine (Arthurs mamma), Morgaine, mer känd som Morgan Le Fay, hans halvsyster, drottning Ggwenyfar, och Viviane, hans moster och översteprästinna i Avalon. I den här version ligger Brittanien på gränsen mellan hedendom (om än en inte helt historiskt korrekt version av den, därav min irritation) och prästinnorna och druiderna i Avalon å ena sidan och den kristna kyrkan och det sena romarriket å andra sidan. Arthurs och Morgaines mor är av gammal brittanisk släkt, och han blir kung för att tjäna Avalons syften, men blir sen kristen, mest p.g.a Gwen. Morgaine är huvudperson, och medan hennes bror blir kung utbildas hon till prästinna och sen blir det av uppenbara anledningar konflikter. Det är intressanta är att även om Bradley har velat utmåla den gynocentriska hedendomen som bättre än den inskränkta, kvinnofientliga, kunskapsfientliga kyrkan, ser inte prästinnorna särskilt bättre ut – Viviane och Morgaine utnyttjar, domderar, manipulerar och har sig och säger sen att det var gudinnans vilja. Kanske inte riktigt lika goda kålsupare, men nästan.

4. Slutligen vill jag att du berättar om en riktigt rolig bok!
The Eyre Affair, av Jasper Fforde! jag tror den heter Var är Jane Eyre? på svenska, men jag litar inte översättningar av humor. Fruktansvärt rolig, ju boknördigare man är desto roligare. Bokmetahumor så det sprutat i ur öronen; huvudpersonen Thursday Next bor i ett alternativt Storbrittanien där Krimkriget aldrig slutade, där Wales är en kommunistisk republik, där tidsresor och tidspoliser är ett faktum, och där litteratur tas på Största Allvar (t.ex gängkrig mellan olika traditioner, Shakespeare-automater på stationerna och speciella poliser som har hand om bokrelaterade brott (Thursday är en sådan.)) När en skurk lyckas ta sig in i originalversionen av Jane Eyre och kidnappar huvudperson jagar Thursday efter och wackiness ensues. Hur bra som helst, först i en serie och tvåan är ändå bättre. Sa jag att Thursday har en klonad tam dront?

I DN finns en liten artikel, eh “artikel” med den ganska lockande titeln “Bristande kunskaper om mat“. Eftersom Landet Brunsås nu alldeles nyligen skrivit oss på vår kollektiva näsa för att vi hellre vill ha intressen och fritid än laga långkok och inte vill skicka våra barn till sängs utan middag (hej femtiotal!) när de har matpreferenser som inte liknar våra, undrar jag vad det kan handla om. Ska vi matmobba svenska folket igen? Ja, det ska vi! Hurra.

I den rasande ointelligenta texten kommer det fram att organisationen Middagsfrid (kan ni gissa vad de håller på med, och vad de tycker?) beställt en undersökning om svenskars kunskap om halvfabrikat. De kommer fram till att:

a) Folk vet inte vad halvfabrikat är
b) Det finns ingen bra definition (på vad halvfabrikat är)
med den underförstådda slutsatsen att vi är dumma i huvudet, alternativt gravt underutbildade

Läs igen. Vi kan inte definiera något som saknar definition. Jättepucko vi är, verkligen. Att VDn för Middagsfrid har en åsikt om hur halvfabrikat borde definieras hör liksom inte hit; hela texten är ett enda stort cirkelresonemang. Dessutom är jag inte säker på hennes definition. Helfabrikat är rätt lätt: bara att äta, eller bara att värma och äta (frusen lunch, frukostflingor). Men redan vid råvaror blir det svårare: är blandfärs en råvara? Well, den är mald och blandad. Vad är mjöl? Korv räknas som halvfabrikat (det stora scoopet var att att 52% inte trodde falukorv var halvfabrikat, vad som eventuellt skulle skilja på falu- och annan korv vet jag inte.) Tortellini nämndes i artikeln, men i konsekvensens namn borde det väl gälla all pasta? Och all ost!

Så här är det: halvfabrikat i den vidaste meningen är nödvändiga för att något liknande en civilisation ska kunna fungera. Jag tänker inte baka pasta, kärna smör eller mala mjöl, det har jag varken tid, lust, ork eller plats för i vår minitvåa. När vi får Seattlekontor och jag begåvas med tre timmar mindre restid om dagen kanske jag kan tänka mig att blanda pesto hemma, men i ärlighetens namn tror jag inte det kommer att hända ofta eftersom jag hittat en pesto som smakar bra, innehåller bra råvaror och säljs i burk i lämplig storlek. Jämför med att köpa färsk basilika, pinjenötter, olja (okej, det har väl de flesta), viktlök och parmesanost, gegga med en matberedare som måste diskas, få alldeles för mycket pesto som blir dålig på mindre än en vecka… ni fattar. Vi, ett universellt vi, har inte tid med allt. En av de absolut första sakerna som förändrades när människor började bo i städer var att de slutade vara självförsörjande; man specialiserade sig på en uppgift och förhandlade med andra stadsinnevånare om varor och tjänster. Halvfabrikat är inte onda. Skitnödiga Middagsfridsmuppar är onda, eftersom de skuldbelägger där ingen skuld finns. Istället för att gnälla om ickeproblem kanske de ska lägga sin energi på att träna folk i att läsa innehållsförteckningar så att de lär sig hitta den mest näringsrika korven, de bästa peston, och får reda på att e-koder faktiskt inte kommer ta livet av dem.

När jag växte upp hatade jag söndagar. Det var inte det att jag ogillade måndagmorgonen, med undantag av högstadiet har jag glatt travat till skolan, det var söndagen jag avskydde. Jag kunde inte sova, sen fick jag ångest för att jag inte kunde sova och kunde inte sova… söndagen var speciell; andra radioprogram, andra korsord (min mamma är stor korsordsfantast) och söndagmiddag. Enligt min mammas logik skulle det vara lite finare på söndagarna, eftersom vi åt middag tillsammans så sällan (hos oss var middagen tidig, runt tresnåret, så mamma åt på sitt jobbs restaurang, pappa åt hemma och jag utfodrades hos vår granne som extraknäckte som dagmamma/fritids.) Just det resonerande fastnade jag aldrig för, vi åt ju tillsammans på lördagarna också, men då var det vanliga porslinet och god mat: köttbullar, pannkakor, panerad rödspätta, potatisbullar med prinskorv,  eller exotisk kassler. Men på söndagarna dukades finporslinet fram, och de fina besticken och rödvinsglasen, och så var det revbenspjäll eller någon form av ugnsstekt kött, oftast serverat med potatis och sås. Till denna dag äter jag inte kokt potatis och sås.

Men när bordet var avdukat och mamma lyssnade på klassisk musik och löste söndagsbilagornas korsord kunde hon få för sig att be pappa gå och köpa lite fikabröd. Det skulle alltså drickas eftermiddagskaffe, och jag tror att mamma hoppades att han för en gångs skull skulle gå till det lokala konditoriet; det fanns ett enda. Icke. Pappa gick till konsum, och beroende på vad konsum hade blev det kanske mazariner eller pistagelängd i påse. Eller dammsugare. Jag visste det inte då, men min brist på entusiasm inför sötsaker när jag var liten grundades främst i att vi aldrig köpte något gott. Jag gillar inte mazariner,  mandelsmak, pistage, vispgrädde eller smörkräm. Jag gillar god choklad, kanel, vaniljsmak och citrusgrejer. Men det visste jag inte då. Då visste jag bara att jag hade lite tur om det iallfall blev dammsugare och inte mazariner, mer tur om det blev vaniljsockerbullar, ändå mera tur om mamma varit och köpt riktiga bakverk från kondiset, men mest tur om jag fick springa över till grannen, som hade kanelbullar och mariekex till fikat. Asgoda, hembakade kanelbullar, serverade med ett glas blandsaft, och ibland fick man ta en till.

Men dammsugarna då. De fick stå för själva söndagskänslan, tillsammans med den äckliga maten, den klassiska musiken, söndagsbilagorna, de nedrullade persiennerna och Söndagsöppet på teve. Lite hopplöshet, lite vemod, lite ångest. Och just därför är det väldigt konstigt att jag, när jag hittade receptet i DN, satsade så mycket tid och energi på att färga marsipan, baka och smula sockerkaka, och blanda ihop eländet. Det här, sa jag till Hanjaglevermed, gillade jag inte när jag var liten. Smaka nu!

Här är frågeposten.

Qvinna i världen av Inger Frideborgsdotter handlar om sex kvinnor med olika levnadsöden i olika tider, på olika platser. Berätta om en annan bok som handlar om en kvinna i världen som du tycker är läsvärd!
Uhm… Persepolis av Marjane Satrapi, som är skriven i två delar och i svartvist serieform, om författarens uppväxt i Iran, revolutionen, exil i Europa… skitbra, lyckas vara både regimkritik, barndoms- och ungdomsskildring, studie i rasism… i princip allt. Komplex historia berättad med bedrägligt enkla bilder.

The queen and I är en fantastisk bok om hur kungafamiljen i Storbritannien får omvärdera sitt liv då landet blir republik. Boken är skriven av Adrian Moles morsa Sue Townsend. Berätta om en annan bok som handlar om en drottning!
Man skulle ju kunna tro att att det ligger och dräller med drottningar i fantasygenren, men så är faktiskt inte fallet. Eller, snarare, drottningarna finns ju där, tillochmed de regerande drottningarna, men det handlar väldigt sällan om dem. Vare sig det är Morgase i Sagan om Drakens återkomst, Galadriel i Ringtrilogin, Elaine eller Ggwenyfar i diverse versioner av Artursagan, Hecube, Penthiselea eller ens Helena i M.S.Bs Facklan, eller en av tjoget drottningar i trehundra år av Deverryberättelser, handlar om det om själva drottningen. Hon är mor, eller allierad, eller fiende, eller bara en person som råkar vara där, om än med krona och tron. Men Bellyra då. Det blir Deverry igen, mest Storkonungen, för fan vad Katharine Kerr skriver bra, och hennes kvinnliga huvudpersoner svider när de tvingas leva i ett genomruttet system. Bellyra. Som man tycker så synd om, som tvingas inte bara gifta sig med kronprinsen som fjortonåring, ett barn som fortfarande klättar i träd barfota, utan blir magiskt tvingas att älska honom, som vet att hon inte är mer än ett avelssto, som lider av förlossningsdepression. Jag vill bara ta med hennes hem, se till att hon får lite antidepressiva och en utbildning i arkeologi eftersom älskar att leta efter gamla glömda saker i borgen hon lever i. Jag vill sparka kung Maryn hårt mellan benen för att han inte pratar med henne, för att han har älskarinnor, för att han förolämpar henne offentligt precis efter att deras andra son fötts, och när hon tar livet av sig vill jag faktiskt hoppa in i boken och skjuta honom i huvudet. Fast det egentligen är systemet, och inte han.
Men grejen är att jag får henne att låta tragisk, och det är hon inte. Hon är roligt och envis och smart, helt förmögen att föra sig med värdighet i alla situationer, och folket är henne lojala utan den magi som mer eller mindre tvingar dem att beundra hennes man. Hon är nästan bäst (även om jag gillar henne bättre när hon återföds som bondedotter med mer rörelsemån.)

Qué? Berätta om en bok som du inte alls förstod dig på.
Förstod kanske är att ta ta i, men  jag fattar inte vad som ska vara så jävla bra med Jonathan Strange & Mr Norrel av Susanna Clarke. Jättehypad var den, “som Harry Potter för vuxna.” Eh. Nej. Inte. Jättetråkig, jag klarade mig i två kapitel utan att det hände något alls. Lade ner.

Och till sist gör jag det lite lätt för mig och ber dig berätta om en författare eller bok på Q.
Det blir Queerfeminisktisk agenda av Tiina Rosenberg. Jag tror jag läste den första gången nolltre, när jag hade tråkigt och således plöjde ingenom hela Jönköpings Stadsbiblioteks hela Ohj-sektion (den måste vara kvar på samma ställe när jag hälsas på mamma  april, har de möblerat om får jag panik) och det var lite av en aha-upplevelse. Jag hade inte läst så mycket queer innan nollfyra (även om Nina Björk har mycket Butler i sina böcker lyckades hon missa den delen, varför vet jag inte) och kom fram till att Tiina är bäst  – även om jag tror att jag hade lite beef med ngt vad det gäller bisexualitet, men om det var i boken eller senare minns jag inte.

N

Det går inte riktigt att undvika Nobelpriset i litteratur den här veckan. Alla tycker någon om priset i fråga. Vad har du för relation till priset och pristagarna?
Eh, ingen? Jag har som jag kanske nämnt väldigt svårt för ickegenreskönlitt, och dessutom blir jag automatiskt avog så fort någon vinner (jag vägrar massor av klassiker, inte utav princip utan för att min hjärna funkar så? Måste-läs (den kan det vara Nobelpristagare, bestseller eller China Mieville, det spelar ingen roll) = INTE-läs för this tiny child. Men Selma har jag såklart läst, dessutom Yeats, Sigrid Undset, Elliot, Camus, Sartre om han nu räknas, Harry Martinsson, Morrison, Dario Fo (man kan ta sig igenom mitt ickegenreogill genom att skriva drama, tydligen), Samarago (gillar INTE), och Lessing såklart. Ja, jag kollade listan, och nej, det är inte många.

Vem är din nordiska favoritförfattare?
EN? Ingen. Jag gillar Suzanne Brøgger, Tove Jansson såklart, Sigrid Undset, eh… VET INTE.

Vem är den senaste nykomling du läst?
Eh. Theodora Goss förra året? (väldigt bra!) Hon skriver strange fiction lite som en del av Tanith Lees noveller, jag tror maken fick hennes In the Forest of Forgetting på köpet när han köpte något Lee, och sen läste jag den för att den var snygg.

Finns det någon författare du inte läst, men är nyfiken på?
Jag funkar inte så. Jag läser inte nya saker med flit, jag läser dem av misstag/slump eller för att någon sticker dem i händerna på mig. Sen läser jag allt av författaren/rna om jag gillar boken. Samma som jag funkar med musik, alltså. Så nej.

O

Ännu ett bokpris den här veckan, ett endast för kvinnor Orange Prize for Fiction som delats ut sedan 1996. Vet du något om priset? Har du läst böcker av någon pristagare? Är det bra med ett pris för kvinnliga författare?
Nej jag visste inget om den, och den jävla sajten år svårnavigerad som frusen gröt så det får fan vara. Men ja, så länge det handlar om riktiga böcker och inget jävla chicklitskit.

Berätta om en bok som du tyckte mycket om, trots att du inte trodde att du skulle gilla den. En oväntad favorit alltså!
Men jag funkar inte så sa jag ju! Snarare tvärtom, jag tror jag ska gilla böcker för att tex Hanjaglevermed gillat dem, eller för att jag gillat annat av författaren, och sen blir det bajs av allt. Tex: Lonely Werewolf Girl, och The Girl with Glass Feet nu senast.

Jag är inget fan av Peter Harrysson, men tänker ändå sno ett av hans favorituttryck. Jag vill att du berättar om en bok som var olidligt spännande!
The End of Mr Y, av Scarlett Thomas. En av mina favoritböcker någonsin, en konstig sak som är filosofi, alternativvärldsfantasi, magiskt realism och akaporr på samma gång. Men jag kan inte avslöja ngt av handlingen.

Och slutligen vill jag höra om en bok om ett mindre trevligt ämne. Har du läst någon bok om otrohet som du tycker är bra?
Efter lite eftertanke kom jag på Stjärnor utan svindel av Louise Boije af Gennäs. Egentligen har jag skitsvårt för otrohet som grej och en otrogen huvudperson är helt enkelt för osympatisk för att jag ska kunna gilla henom, men i Stjärnor ligger fokus lite annorlunda. Man sitter och ropar år huvudpersonen att hon ska fatta att hon är kär i tjejen, och bara det tar sin tid. Att huvudpersonens man är en idiot hjälper med.

P:

Pseudonymer används ibland av författare. Vad tycker du om det? Vilken pseudonym skulle du rekommendera oss att läsa?
Nuförtiden känns det lite onödigt väl?  George Sand, såklart.

Vem är din favoritpappa i litteraturens värld?
Nu Blir Det Mera Deverry Hörrninini! Cullyn. Faktiskt. Bortsett från den dära svagheten då (spoiler). Cullyn av Cerrmor hade kunnat säga “jaha, jag gjorde en barflicka med barn, nu sticker jag, tjo!”. Men han kom tillbaka med pengar, tänkte köpa en gård och ta hand om sin familj, och när Seryan hade dött tod han Jill med sig. Han hade kunnat överge henne hur lätt som  helst, men istället uppfostrar han Jill och hon får ett på många sätt bättre liv än andra flickor. Eftersom man inte kan dalta med flickebarn som legosoldat uppfostras hon som en pojke skulle uppfostrats, med kort hår och svärd. Hon slipper gifta sig som trettonåring, hon kan försvara sig själv och inge respekt trots att Deverry är ett egentligen kvinnoförtryckande land. Tack vare Cullyn.

Popularitet vs. kvalitet. Vad har du för åsikter om detta dilemma?
Kvalitet blir ibland populärt. Ibland.

Pocket eller inbunden?
INBUNDET ALLA DAGAR I VECKAN OCH EN DAG TILL. Som Beatleslåten. Varför? a) Böcker är bruksföremål, man ska kunna läsa dem tretusen gånger, vika bakåt, spilla kaffe, använda som projektil, ha i väskan, tappa lite varsom… pocket håller inte. Ryggen bryts, fläckar tränger igenom bla bla. b) jag är design- och typografinörd, och även om utsidan på pocketar kanske är snygg ibland är typsnitt, radavstånd, marginaler och framförallt papperskvalitet rent åt skogen. Exempel: de på utsidan otroigt snygga Rubel Tollede-illustrerade pocketarna. Blä.

Julia frågade häromdagen vad vi har i våra väskor. Jag försökte svara på en liknande tweet en gång, men  fucking likely att det får plats på 140 tecken.

-Plånbok (pengar, pengkort, medlemskort, klippkort, green card…)
-Anteckningsbok
-Mobil
-C:a fyra pennor varav en brukar funka
-Nyckelknippa (ytterdörr, ytterdörrskort, lägenhet, brevlåda, jobbet, jobbets parkering, gymkort)
-Pappersnäsdukar
-Vattenflaska
-Paraply
-Pillerdosa (ibuprofen och prelief)
-Handkräm
-Läppsyl
-Puder
-Läppglans
-Ajpodd
-Tuggummi
-Kortfodral till presentkort (just nu tomt)
-Hänglås
-Tre vantar
-Bok
-Kamera
-Nagelfil
-En emergency-binda
-En brun pappersservett (iställer för blotting paper)
- Ibland: glasögon i fodral samt linsetui (om jag har linser på mig)
-Alla kvitton sen i söndags (städas väskan på söndagar)

På morgonen har jag även dagens frukost och lunch i väskan (jag köpte en stor eftersom jag hatarhatarhatar att ta med extra påsar) och just nu finns där ett park skor och en sminkväska eftersom jag ska på prisutdelning efter jobbet. Hepp!

Nej, jag har fortfarande UVI, men nu är jag arg så jag bloggar iallafall.

Någon  mailar en (gravid) kvinna och frågar Ribbing om hur de ska bete sig mot alla (idioter) som förmanar och berättar skräckhistorier. Iochförsig är Ribbings svar delvis helt korrekt (säg till dem att sluta, godta inte ett nej.) Men sedan säger hon:

Du är inte “degraderad” till enbart gravid kvinna, förstås, även om du uppfattar det så just nu; det är bara det att miraklet, det nya livet i din kropp, säkert ses just som detta även för din omgivning – som tyvärr inte förmår uttrycka sig i vänliga berättigade ord utan tar till sina torftiga berättelser istället.

NEJ, SÅ ÄR DET INTE, IDIOT. Såhär är det: när det kommer till reproduktion, vare sig man väljer det eller väljer bort det, är man som född med fitta INTE SEDD SOM EN EGEN PERSON. Av alla gravida jag känner eller någonsin har talat med eller hört eller läst berättas om, har ALLA upplevt att de går från att ses som en någorlunda vuxen, rationell människa till habil bäbisbehållate utan egna känslor, rättigheter eller tankefunktioner. Folk tar på dem utan lov, okänt äckligt jävla folk tilltalar dem på gatan, alla säger till dem hur de ska leva, tycka, bete sig, äta, se ut, dricka, sova, jobba, träna och jobba. Hjärntvättade barnmorskefittor tvingar dem att amma även om de inte kan eller, eller kritiserar magens för stora eller lilla storlek, samt ignorerar den blivande pappan. SÅ jävla svårt är det inte att se. Och den enda rätta åtgärden är att skälla ut den tjafsande idioten som tror sig vara din fucking förmyndare alternativ smälla dem på käften.

Och snälla, använd normala, beskrivande ord som “fostret” eller “bäbisen”. Jag är så trött på allt mirakelsnack – ja, meios är en förbryllande process, men sexuell reproduktion har funnits i åtminstone en miljard år. Get used to it.

Det är svenska. Det ser bara inte ut så med en gång

(fr DN Bil)