Igår: ha panik på jobbet. Tillbringa timmar i SAS telefonköer eftersom jag upptäckte att vi inte ha fått reda på våra sittplatser. Telefonen dog. Hanjaglevermed fick göra om samma övning med United.  Skriva ut bokningsdokument. Plocka undan skräp, färga håret, läsa flygpackningsregler, ha panik, plocka upp väskor, laga handbagaget.

Idag: jobba, maila kontakter, ringa banken, ringa mamma, överväga att ringa Skyways, inte ringa Skyways, inte veta hur man reser utan pappersbiljetter eftersom jag reste hur många gånger om året som helst men nu inte har det sedan 2005, ha panik, skriva hyrescheck med lapp att de inte får lösa den innan den första maj inte inte INTE, ha panik.
Senare idag: ringa taxi, optiker, köpa sista presenterna, lämna tillbaka bibblanbok, köpa små genomskinliga flaskor, ha panik, ha panik.

Imorg0n kl 0500: checka in. Flyga i sexton timmar. Ingen panik once vi är på Köpenhamnsflyget.

Jag vill hälsa på mamma. Jag vill till Sverige. Men jag HATAR HATAR verkligen att resa.

1. Vilken ungdomsbok skulle du rekommendera till vuxna läsare?
Jamen shit. Om genre är okej skulle jag absolut säga antingen Mortal Engines, av Philip Reeve (De vandrande städerna på svenska) eller Uglies av Scott Westerfield (Ful på svenska). Både är postapokalyptisk science fiction, men väldigt olika; Mortal Engines är en äventyrscomingofagehistora i en värld där städer som fungerar som gigantiska pansarvagnar jagar varande över ett nordeuropeiskt ödelandsskap och huvudpersonen Tom börjar som historikerlärling. Uglies, å andra sidan, utspelar sig i hyperdatoriserad stadsmiljö och handlar om Tally som nästan är sexton och gammal nog att genomgå operationen som gör en snygg, och om varför alla snygga är så korkade och vad som händer om man väljer att medvetet inte passa in. Båda böckerna är bra, men i längden håller Mortal Engines högre kvalitet och är inte tillnärmelsevis lika irriterande att läsa för icketonåringar (och uppföljarna är otroligt mycket bättre; Mortal Engines är första delen i The Hungry City Chronicles som även innefattar Predator’s Gold, Infernal Devices och A Darkling Plain, Uglies uppföljare heter Pretties, Specials och Extras)

2. Finns det några böcker som du undviker?
Genremässigt? Deckare, chicklit, BOATS, samtida vardagsskildringar om de inte blivt personligen hajpade (jag har nog med västerländsk tvåtusentalsvardag i mitt egen liv, tack), kärlekromaner, självhjälpsböcker, böcker som utspelar sig under andra världskriget, agentthrillers, amerikansk dussinskräck… Jag är jävligt petig, tyvärr. Men det kan jag leva med, och då kan du nog det med.

3. Berätta om en riktigt underhållande bok!
Men det beror ju på! Jag gillar som jag sa tidigare Thursday Next-böckerna. Terry Pratchetts Discworldserie, med otaliga delar, är också kul…
Jo, nu vet jag! Good Omens, av Neil Gaiman och Terry Pratchett. Som handlar om en ängel (“Many people, meeting Aziraphale for the first time, formed three impressions: that he was English, that he was intelligent, and that he was gayer than a tree full of monkeys on nitrous oxide“) och en demon (Crowley: An angel who did not fall as much as Saunter Vaguely Downwards) som är vänner, om Riktiga Spådomar, om Apokalypsens fyra motorcykelåkare och en antikrist som förväxlats på BB och som heter Adam. Roligt och fyndigt men inte lika dussinfnissit som Pratchett ensam. Jag gillar hur Gaiman och Prattchett kompletterar varandras stilar; man kan absolut inte säga vem som skrivit vad, men slutresultatet är otroligt kul.

4. Och slutligen vill jag att du tipsar om en bok som är alldeles underbar!

Då måste jag nog säga The End of Mr Y av Scarlett Thomas då. Igen. Det ÄR en favoritbok, den är fantastisk, och jag önskar att jag hade tid att läsa om den snart. Kanske på flyget till Sverige? Som jag förmodligen redan berättat börjar dem som akalitt, blir magisk realism via mysterium, hamnar i någon slags alternativvärldsscifi där kunskap om Derrida och tankteexperiment är praktiskt tillämpbar. Mycket nördig, väldigt rolig, och samtidigt rörande, både när det handlar om ensamma människor och deras minnen av vidriga gympalektioner i lågstadiet och om gudomliga möss (även Thomas tidigare texter är bra, men Mr Y är verkligen boken där hon är bäst. Bäst.) Den handlar dessutom om en bok som inte verkar finnas och som om den finns vilar på en förbannelse. Eller kanske inte. Det går egenligen inte att berätta, den är bara så sjukt bra. Alla ska läsa den. Alla.

Berätta om en bok som handlar om turism!
Inte handlar om turism  i sig kanske, men Jostein Gaarder briljanta barn/ungdoms/allåldersbok  Spelkortsmysteriet utspelar sig till stor del medan huvudpersonen och hans pappa är på bilresa genom Europa – med hållpunkter i Schweiz, Italien och Grekland. Egentligen är de inte på nöjesresa alls, utan letar efter berättarens mamma, som stuckit (av helt begripliga anledningar) och blivit fotomodell i Aten. Hursomhelst är just reseelemented viktigt.

Har du någon favoritbok som blivit tv-serie?
Sist vi hade den frågan var det faktiskt lite tvärtom, om favvoserier som varit böcker. Då svarade jag Bones, men det funkar inte åt andra hållet (Jag gillar inte Kathy Reichs böcker om Temperence Brennan alls.) Sen… jag läser ju inte så himla mycket skönlitt som inte är fantasy så alltså, nej. Blireju.

Vilken är din favorittitel?
Precis som Lilla O gillar jag långa och konstiga titlar. A Madman Dreams of Turing Machines av Janna Levin är dessutom av en mina favoritböcker någonsin (den handlar om Alan Turing, och om Göring, och att de aldrig träffades men ändå levde olika men konstigt parallella liv, att de var genier och lite galna och den är så vackert skriven.) Sen gillar jag titlarna på Johanna Tydells I taket lyser stjärnorna och Det fattas en tärning även om jag inte läst böckerna.

Berätta om en bok där tillfälligheter spelar stor roll
Jag tror inte jag skulle minnas en sådan bok – jag gillar när saker verkar vara tillfälligheter till en början, men sedan visar sig vara delar av ett större sammanhang, eller  noga planerade. Men den enda jag kan komma på just nu är Charles Stross Accelerando, som börjar i en nära framtid en under kort tid skildrar mänsklighetens teknologiska utveckling mot  mot någon helt annat ur en familjs perspektiv. Med tillfälligheter. Men mer kan jag inte berätta.

Bonus: Jag har funderat en del kring trender inom litteraturen. När man studerar litteraturhistoria talas om olika stilar som romantik, naturalism och modernism. Vilka trender som råder just nu skulle du säga karaktäriserar litteraturen just nu?
Well, Lilla O nämnde vampyrer, och även om jag gillar vampyrer annars är inte Twilight, Vampire Diaries eller Charlaine Harris böcker så mycket min grej. Annars är det mycket monster nu, zombie!Austen och en massa urban fantasy och steampunk. Hanjaglever läser rätt mycket av båda, Cherie Priest och Gail Carriger och grejer. Men jag vet inte. Jag gillar svärd och kungar mer än zeppelinare och kloaker. Och så blir det det ju min automatiska antireaktion mot borden.

Innan vi börjar ska jag kanske be om ursäkt för det dåliga blendjob:et ovan; det fanns inga bra promobilder med båda karaktärerna på. Hursomhelst.

Nu, vänner, ska ni börja kolla på Doctor Who. (Ja, Elise, jag vet att du redan gör det. Vi kan squeea om Elebenty och Amy över en fika om någon vecka om inte Molnet hindrar mig från att komma till Sverige.) Varför ska ni det? För att det är en fantastisk serie, för att den produceras av BBC, och för att just nu är ett ovanligt bra ställe i kontinuiteten att hoppa in som ny tittare, och för att jag säger det.

Vad är nu detta? Tja, serien i sig började visas 1963, den handlar om utomjording som kallar sig The Doctor som reser i tiden (och rymden) i ett skepp förklätt till en telefonkiosk tillsammans med (oftast) mänskliga följeslagare. Det är en helfamiljsserie, vanligtvis spelar den vid artontiden i Storbrittanien, och även om en del detaljer är lite otäcka för mycket små barn passar serien alla människor i alla åldrar. Bonus: så smarta var BBC att de skrev in skådespelarbyte in handlingen; när han dör regenererar the Doctor i en ny kropp. 1989 slutade serien sändas, men det återupplivas (ordentligt) 2005. Nu, i och med den femte nya säsongen, har Doctor Who en ny producent och huvudförfattare, en by skådespelare i huvudrollen, och en ny medresenär. Och det är verkligen fantastiskt. Steven Moffat har tidigare vunnit Hugo-priser för sja Doctor Who-manus, Matt Smith är UNDERBAR som den elfte Doctor och Karen Gillam skitbra som småkonstiga, skotska, rödhåriga Amy Pond .

Så kolla. Första avsnittet av den nya säsongen heter The Eleventh Hour. Bor ni i USA visas serien på BBC America, bor ni i Sverige tror jag ni kan kolla på BBCs webbteve och om ni inte är mot nedladdning… ja, ni vet. Ivilketfall: kollakollakolla. Ni kommer inte ångra er.

Varning: rant.

Gud vad jag blir trött på andra människor. Long story short: för ett par veckor sedan var vi på trivia med Doctor Who-tema*; två roliga typer som driver podcasten och hemsidan Seattle Geekly håller i nördtrivia en gång i månaden. I vilket fall var vi sena, och hamnade i samma lag som två hypernördar. Ni vet typen: svart t-shirt med fult nördtematryck, urtvättade svarta illasittande jeans, utvuxen illa hållen frisyr, lätt övervikt, och en alldeles, alldeles för stor förmåga att ta sig själv på allvar. (jag ogillar inte andra nördar egenligen, jag tar också mig själv på för stort allvar**, jag fattar bara inte estetiken or the lackthereof.) I vilket fall. Med gemensamma krafter vann vi ganska stort och alla var glada. En av hypernördarna var ganska trevlig och vi bestämde oss för att spela tillsammans nästa gång och lade till varandra på twitter.

Någon vecka senare kom det ut en otroligt intressant bok om kvinnliga Doctor Who-fans (den heter “Chicks Dig Time Lords”). Den sålde slut på Powell’s på mindre än en dag och jag ville inte befatta mig med Amazon, så jag klagade på twitter. Vår nördbekante befann sig på NorwesCon och erbjöd sig att fixa ett ex åt mig. Bra. Efter mycket om och men beslutade vi att träffas på ett kafe där han skulle träffas med några andra i gårkväll och utbyta bok och femton dollar.

Vi dyker upp. De sitter där, alla stereotypnördar. Vi ställer oss en bit ifrån. Ingen låtsas om oss. Tid går. Jag går därifrån, kommer tillbaka. Får arga blickar från nördar som uppenbarligen tycker illa om att vi står i närheten av dem i en allmän lokal (om de hade rollspelat eller liknande hade jag fattat att hålla mig borta, men de satt helt uppenbarligen bara och diskuterade, ganska lugnt förresten, och utan extrema uppmärksamhetskrav. Och fan förresten, rollspel kan pausas i 5 sekunder.) Eftersom vår bekant inte hade visat med ett enda tecken att han visste att vi var där gick jag och ställde mig närmare honom, för att på ett så ickestörande sätt som möjligt påkalla uppmärksamhet. Fortfarande inte reaktion. Till slut kommer Hanjaglevermed fram och säger den bekante namn, varvid vår bekante räcker ut handen i en irriterad borrviftande gest, tittar på oss, och säger “tio minuter.” Varvid jag INTE sa “Jamen fucking jävla helvete, kukhuvud, ta din jävla bok och stoppa upp den i arslet.” Det tyder på stor självbehärskning. Jag gick, och vi åkte hem och boken blir från amazon iallafall dårå.

Vad som irriterar mig år att situationen kunde undvikas t.ex genom:
- Att han meddelat att vi ABSOLUT INTE fick störa honom.
- Att han vid någon tillfälle haft ögonkontakt med mig, nickat, och jag hade väntat.
- Att han inte varit dum i huvudet och uppfylld av sin egen viktighet

Att ta upp en bok ur väskan hade tagit fem sekunder. Att ge mig boken och ta emot pengarna ytterligare tre. åtta sekunder, men istället fick vi först vänta i femton minuter och fick ytterligare instruktioner att vänta tio till. Nej tack. Idiot.

Vad jag vill säga är att jag blir påmind om varför jag inte umgås med andra nördar – eller åtminstone hypernördar. De flesta jag känner är nördiga på många sätt, men stealthar i vanliga kläder och kombinerar med andra intressen. Varenda gång jag försöker socialisera med typen jag beskriver i första stycket, som umgås i mer än två olika organiserade nördgrupper, blir jag gruvligt besviken. Tanke: “Men vi kan ju prata om Firefly och analysera berättarteman och Serenitys konstruktion och inte behöva dumma ner det.” Verklighet: fikor krockar med åttio organiserade möten och sen pratar de i två timmar om en byggsats deras kusin byggde. (eller så är de världens trevligaste men flyttar till Kanade två veckor senare.) Det funkar inte. Jag blir bara besviken. Men jag lär mig inte.

Över påskens bloggtorka (intressant förresten, att sekulära Sverige har fyradagarshelg medan man jobbar långfredagen i religiösa USA) hade jag tråkigt, men Lisa Magnusson skrev ett väldigt bra inlägg om kristendom. I stort sätt håller jag men om alltihop, men med lite avstånd från det här med att “kristendomen har skapat så mycket lidande”; det har de flesta religioner gjort (se: Islam, Buddhism, Inkafolket), och oftast handlar det i grund och botten inte om gud iallafall, det handlar om två saker: makt om pengar (se: Korståg, turkisk Armeniemassaker, Nordirland.)

Men så:

Det retar mig när människor sluter upp bakom kristendomen utan att mena det. Det retar mig eftersom alla de som kallar sig kristna faktiskt sanktionerar en sinnessjuk saga från forna dagar. Man säger att Gud är kärlek, men det är inte sant. Inte i den form kristendomen har stöpt Gud. Kristendomen har inte främst åstadkommit kärlek utan lidande, och den orsakar fortfarande enormt mycket lidande.

(Rent religionsfilosofiskt kan man förstås utveckla det hela ang. inkluderande och exkluderande syn på frälsning (jag skrev min capstone, typ C-uppsats, om John Hicks religiösa pluralism, för sex år sedan, om men jag gillade det inte då och har redan lyckats glömma det mesta*) )

Om vi bortser från efter-år-noll lidande som vi inte säker kan härleda någon annanstans ifrån en den mänskliga naturen så stör jag mig precis lika mycket på att folk tycker sig kunna välja bibelcitat efter tyckte. Det gäller naturligtvis t.ex. fundies som hatar bögar men ändå äter musslor, men även annars trevliga, normala människor som väljer att bara se Trevliga Gud. Jag har vanligtvis svårt för antireligionsfundies typ Richard Dawkins, men en viktig poäng har han: du kan inte bara gilla Trevliga Gud. Varför? För att väljer du att läsa bibeln efter eget huvud, att mäta en flertusenårig text med nutida moral och bara pilla ut de delarna som passar in, har du redan omyndigförklarat texten du läser. Då står din moderna, sekulära livssyn över den religionen har med sig till bordet**, och eftersom flesta moderna kristna kallar sin religion huvudsakligen moraliskt/etiskt funktionell, ter den sig överflödig. Problemet kvarstår: antingen är du fundamentalist, eller i någon mening hycklare***.

Med det mesta, det jag finner allra mest frustrerande med alla religioner, dock mest de teistiska, är hur otroligt osannolikt det är. Inte själva troendet på en högre makt, den kan vi inte ha säker kunskap om. Men det envisa insisterande på att just min religion, just den här lilla stamreligionen från ett litet ökenland har lyckats pricka in tolv rätt. Att alla andra hundratals trosformer under tiotusen år av mänskliga samhällen hade helt eller delvis fel, om guds natur eller människors natur, om livet efter detta, om hur vi ska tillbe eller leva. Bristen på konsekvens skaver oerhört.

Full disclosure: bloggaren har gått från ateist till letande till nyhedning till wiccan till agnistiker av allmän nyhednisk karaktär till ateist de senaste tolv åren. Av just anledningarna ovan.

1. Jag är en språknörd. Lika bra att erkänna att en boks språk har stor betydelse för vad jag tycker om den. Vilken författare har det bästa språket enligt dig?
Ganska solklart Jeanette Winterson. Hon skriver både vackert och effektivt, och även om jag vanligtvis anser att de bästa språket är det som inte märks så får hon vinna. Jag har citerat henne här, här och här. Till och med de av hennes böcker där jag inte är 100procentigt fångad av handlingen (Art and Lies, The Passion) är språket asbra. Andra bara språkinsatser: Neil Gaiman in American Gods (ja, ja vet), för hur skickligt han går mellan Shadows karga, känslokyliga språkvärld och de skiftande kulturerna och språken i coming to America-delarna, och Katharine Kerr för att hon lyckas visa att folk i Deverry faktiskt pratar ett annat språk (i det här fallet ett delvis uppfunnet keltiskt språk med rötter i bretonska) utan att svamla till det.

2. Det vimlar av syskon i böckernas värld. Vilka är dina favoriter?
Djeez. Uhm. Egentligen är jag fruktansvär fascinerad av syskonrelationer, men nu kan jag inte komma på ett enda. Istället nämner jag en faktiskt mycket gripande scen i en annars ytterst banal bok, “My Name is Will” av Jess Winfield. Där är det en tonårig William Shakespeare (!) det handlar om. Han har just fått reda på att Anne är gravid och att han kommer att tvingas gifta sig, vilken han absolut inte vill. Som sista utväg har han lyckats få tag på ngn form av fosterfördrivande medel, men natten innan han beger sig till Annes hem kommer hans lillasyster hem och berättar att hon är gravid. Hon är kanske tretton år. Pappan är den lokale makthavarens son, som naturligtvis inte har en tanke på att gifta sig med henne. Will ger flaskan till sin syster och hon får chansen till ett normal liv igen, men finast är att han faktiskt gör något osjälviskt, eftersom han blajat sig igenom hela boken dittils.

3. Sagor hör bandomen till, men funkar även för vuxna. Vilken saga tyckte du bäst om som barn? Har du samma favorit nu?
Jag älskade Sagan om kronan, ur Kungliga sagoboken när jag var liten. Den började “I höga norden fanns i gamla tider ett vackert sagoland. Men landet hade stor sorg, ty den älskade gamla konungen var död…” Och sen vart det nåtgmed en ond typ och en god som hade ett fånigt namn och en tjej som var blond och hette Corona och, tja, ni ser ju hur det gick med mig rent litteraturmässigt. Oops. Annars gillade jag inte folksagor och HC Anderson och annat sagigt man läste för barn, mest för att jag allergisk mot de moralkakor som serverades. Men uppenbarligen har jag fastnat för kungar-och-svärd-grejen, även om min High Fantasy-konsumtion är ganska låg idag (ja läste precis ut Anna Högbergs Fredens pris, och innan dess var det ngn gång förra året jag läste om Guy Gavriel Kays Fionavars vävnad.)

4. Jag läste Fallet Vincent Franke för någon vecka sedan och Christoffer Carlsson har gjort ett soundtrack till den. En spotifylista som du hittar här. Gör ett soundtrack till en favoritbok. En låt, fem, tio eller kanske fler.
Men Lilla O!  Jag ser dig som ett föredöme rent språkligt , och se var du gjorde med de första två meningarna ovan. Skulle det inte vara bättre med ett komma mellan “den” och “en spotifylista”? Eller “Den listan kan..”? Hmm.
Sen har ju jag inte Spotify heller dårå, men utlandsboendet och allt. Så ingen lista.

Nu är det alltså bestämt. Den tjugonionde april till den sjunde maj är kommer jag och hanjaglevermed befinna oss i Sverige – mest i Jönköping där min mamma, Rickard och fru A samt en del andra bor, men även någon dag i Stockholm. Förutom att trycka i mig lösgodis, mammas potatismos, mackmakeri och pizza med kebabsås tänker jag visa hanjaglevermed viktiga platser från min uppväxt och Den Vackra Småländska Naturen, hjälpa fru A lyfta tunga saker, samt shoppa obscent mycket kläder (har därmed handlingsförbud nu.) Men jag har en del frågor.

:: Någon jag inte redan planerat att träffa som har lust att ta en fika? Jkpg eller Stockholm som sagt (Emelie och Elise: jag hör av mig.)

:: Jag vet ungefär vad jag tänker handla i Sthlm, men innan dess blir det mer budgetliknande grejer i Jkpg. Var handlar man nuförtiden i en mellanstad, förutom H&M, om man vill undvika att de ut som man precis kom från modeu-landet USA? Jag tror det blir jeans till Hjlm, det känns inte som om han kommer att lägga ut jättemycket pengar.

:: Antar vi att de lyckats bota mina urinblåseproblem vid det laget (och det måste jag tro om jag vill överleva) kommer vi förmodligen gå ut och ta en öl vid något tillfälle. Men jag dricker inte öl. Vad beställer jag i en svensk bar 2010 för att det inte ska märkas att jag varit därifrån sen 2002?

:: Någon som har akutbehov av ngt som bara finns i USA?