Över påskens bloggtorka (intressant förresten, att sekulära Sverige har fyradagarshelg medan man jobbar långfredagen i religiösa USA) hade jag tråkigt, men Lisa Magnusson skrev ett väldigt bra inlägg om kristendom. I stort sätt håller jag men om alltihop, men med lite avstånd från det här med att “kristendomen har skapat så mycket lidande”; det har de flesta religioner gjort (se: Islam, Buddhism, Inkafolket), och oftast handlar det i grund och botten inte om gud iallafall, det handlar om två saker: makt om pengar (se: Korståg, turkisk Armeniemassaker, Nordirland.)
Men så:
Det retar mig när människor sluter upp bakom kristendomen utan att mena det. Det retar mig eftersom alla de som kallar sig kristna faktiskt sanktionerar en sinnessjuk saga från forna dagar. Man säger att Gud är kärlek, men det är inte sant. Inte i den form kristendomen har stöpt Gud. Kristendomen har inte främst åstadkommit kärlek utan lidande, och den orsakar fortfarande enormt mycket lidande.
(Rent religionsfilosofiskt kan man förstås utveckla det hela ang. inkluderande och exkluderande syn på frälsning (jag skrev min capstone, typ C-uppsats, om John Hicks religiösa pluralism, för sex år sedan, om men jag gillade det inte då och har redan lyckats glömma det mesta*) )
Om vi bortser från efter-år-noll lidande som vi inte säker kan härleda någon annanstans ifrån en den mänskliga naturen så stör jag mig precis lika mycket på att folk tycker sig kunna välja bibelcitat efter tyckte. Det gäller naturligtvis t.ex. fundies som hatar bögar men ändå äter musslor, men även annars trevliga, normala människor som väljer att bara se Trevliga Gud. Jag har vanligtvis svårt för antireligionsfundies typ Richard Dawkins, men en viktig poäng har han: du kan inte bara gilla Trevliga Gud. Varför? För att väljer du att läsa bibeln efter eget huvud, att mäta en flertusenårig text med nutida moral och bara pilla ut de delarna som passar in, har du redan omyndigförklarat texten du läser. Då står din moderna, sekulära livssyn över den religionen har med sig till bordet**, och eftersom flesta moderna kristna kallar sin religion huvudsakligen moraliskt/etiskt funktionell, ter den sig överflödig. Problemet kvarstår: antingen är du fundamentalist, eller i någon mening hycklare***.
Med det mesta, det jag finner allra mest frustrerande med alla religioner, dock mest de teistiska, är hur otroligt osannolikt det är. Inte själva troendet på en högre makt, den kan vi inte ha säker kunskap om. Men det envisa insisterande på att just min religion, just den här lilla stamreligionen från ett litet ökenland har lyckats pricka in tolv rätt. Att alla andra hundratals trosformer under tiotusen år av mänskliga samhällen hade helt eller delvis fel, om guds natur eller människors natur, om livet efter detta, om hur vi ska tillbe eller leva. Bristen på konsekvens skaver oerhört.
Full disclosure: bloggaren har gått från ateist till letande till nyhedning till wiccan till agnistiker av allmän nyhednisk karaktär till ateist de senaste tolv åren. Av just anledningarna ovan.
** – Hej anglicismer
*** – Ta nu inte mitt ordval för hårt. Alla hycklar vi i någon mening.
[...] This post was mentioned on Twitter by Anna Bjork. Anna Bjork said: ny blogg: om religion och grejer: http://www.tatortstimotej.com/2010/04/08/religion-och-grejer/ [...]
Viktigt att lägga märke till är att det du skriver ovan även gäller för ateismen. De senaste veckorna har stora delar av Sveriges stora åsiktsventilator “Ring p1″ handlat om just religion. Jag måste säga att den ateistiska fundamentalismen verkar skrämmande utbredd och precis lika destruktiv som annan religiös fundamentalism.
Emelie – absolut (ja, förutom det där med sagorna då), som sagt har jag svårt för ateistfundiesarna.
Jag förstår inte heller varför ordet sagor ofta används nedsättande, när man anser att andra tror på saker som inte är sanna. Sagor är viktiga, eftersom de lär oss sanningar om livet. Det finns ju, som bekant, inte en enda given Sanning. Sagor är naturligtvis sanna – om man inte menar bokstavligt.
Vissa grejer vågar jag inte blogga om. Jag har ett par-tre inlägg som ligger och väntar. Ett är om religion. På något sätt känns det som att man aldrig kan lita på en kristen, särskilt inte på sån där amerikansk pseudokristen, de kristna av statusskäl. Det känns som att dessa individer är goda för att komma till himlen, och naturligtvis omfamnas inom sin kyrka. Nej, en ateist däremot, som är god, gör det för att den VILL. Således är jag livrädd för kristna. (Har jag förresten nämnt att jag är något religiös själv? :-) Dock inte nog för att jag ska orka leva efter det.)
Emelie – Jag håller delvis med, dvs. man ska inte underskatta symboliken som finns i alla religioner (och naturligtvis en del ickereligioner. Problemet är dock snarare var man stänger av – om ytterligheterna är bokstavstro och total rationalism, måste man fortfarande välja var gränsen för vad som faktiskt kallars kristen (nu använder jag det exemplet eftersom kristendomen är den religions vars tradition och dogmer jag kan bäst) går. Traditionellt sett kanske man kan dra den gränsen vi att tro att Jesus faktiskt var guds son och mänsklighetens frälsare – det är ju att ta en stor och viktig del av mytologin bokstavligen, och dessutom att godta ett beslut som ett gäng jeppar tog EFTER att händelserna i själva mytologin utspelar sig. Sedan blir det luddligt – om man inte tror att Jesus är frälsaren, varför kallar man sig då just kristen? (Jag tycker t.ex. att mycket av det som Jesus sa enligt bibeln är helt vettigt, men tror inte att den historiske personen var mer än smart människa.) Jag diskuterar gärna mer om några veckor, om jag kommer hem (är MYCKET orolig vad det gäller Molnet just nu.)
Jenny – Jag tror jag skulle blogga om vadsomhelst. Hittills har jag undviket att blogga om hur arg jag blir på Lucas när han inte dammsuger ordenligt, men en dag exploderar jag. Och jag vet vad du menar med amerikanska pseudokristna. Jag har inget alls emot förnuftiga troende människor av någon religion, men de som sitter på sina religiösa höga hästar och använder sin tro som en anledning att se ner på andra människor är skitjobbiga – särskilt när de känns så fejk. När de inte är familjemedlemmar, jobbkunder eller vänner till sådana jävlas med dem med flit ibland.