Varning: rant.

Gud vad jag blir trött på andra människor. Long story short: för ett par veckor sedan var vi på trivia med Doctor Who-tema*; två roliga typer som driver podcasten och hemsidan Seattle Geekly håller i nördtrivia en gång i månaden. I vilket fall var vi sena, och hamnade i samma lag som två hypernördar. Ni vet typen: svart t-shirt med fult nördtematryck, urtvättade svarta illasittande jeans, utvuxen illa hållen frisyr, lätt övervikt, och en alldeles, alldeles för stor förmåga att ta sig själv på allvar. (jag ogillar inte andra nördar egenligen, jag tar också mig själv på för stort allvar**, jag fattar bara inte estetiken or the lackthereof.) I vilket fall. Med gemensamma krafter vann vi ganska stort och alla var glada. En av hypernördarna var ganska trevlig och vi bestämde oss för att spela tillsammans nästa gång och lade till varandra på twitter.

Någon vecka senare kom det ut en otroligt intressant bok om kvinnliga Doctor Who-fans (den heter “Chicks Dig Time Lords”). Den sålde slut på Powell’s på mindre än en dag och jag ville inte befatta mig med Amazon, så jag klagade på twitter. Vår nördbekante befann sig på NorwesCon och erbjöd sig att fixa ett ex åt mig. Bra. Efter mycket om och men beslutade vi att träffas på ett kafe där han skulle träffas med några andra i gårkväll och utbyta bok och femton dollar.

Vi dyker upp. De sitter där, alla stereotypnördar. Vi ställer oss en bit ifrån. Ingen låtsas om oss. Tid går. Jag går därifrån, kommer tillbaka. Får arga blickar från nördar som uppenbarligen tycker illa om att vi står i närheten av dem i en allmän lokal (om de hade rollspelat eller liknande hade jag fattat att hålla mig borta, men de satt helt uppenbarligen bara och diskuterade, ganska lugnt förresten, och utan extrema uppmärksamhetskrav. Och fan förresten, rollspel kan pausas i 5 sekunder.) Eftersom vår bekant inte hade visat med ett enda tecken att han visste att vi var där gick jag och ställde mig närmare honom, för att på ett så ickestörande sätt som möjligt påkalla uppmärksamhet. Fortfarande inte reaktion. Till slut kommer Hanjaglevermed fram och säger den bekante namn, varvid vår bekante räcker ut handen i en irriterad borrviftande gest, tittar på oss, och säger “tio minuter.” Varvid jag INTE sa “Jamen fucking jävla helvete, kukhuvud, ta din jävla bok och stoppa upp den i arslet.” Det tyder på stor självbehärskning. Jag gick, och vi åkte hem och boken blir från amazon iallafall dårå.

Vad som irriterar mig år att situationen kunde undvikas t.ex genom:
- Att han meddelat att vi ABSOLUT INTE fick störa honom.
- Att han vid någon tillfälle haft ögonkontakt med mig, nickat, och jag hade väntat.
- Att han inte varit dum i huvudet och uppfylld av sin egen viktighet

Att ta upp en bok ur väskan hade tagit fem sekunder. Att ge mig boken och ta emot pengarna ytterligare tre. åtta sekunder, men istället fick vi först vänta i femton minuter och fick ytterligare instruktioner att vänta tio till. Nej tack. Idiot.

Vad jag vill säga är att jag blir påmind om varför jag inte umgås med andra nördar – eller åtminstone hypernördar. De flesta jag känner är nördiga på många sätt, men stealthar i vanliga kläder och kombinerar med andra intressen. Varenda gång jag försöker socialisera med typen jag beskriver i första stycket, som umgås i mer än två olika organiserade nördgrupper, blir jag gruvligt besviken. Tanke: “Men vi kan ju prata om Firefly och analysera berättarteman och Serenitys konstruktion och inte behöva dumma ner det.” Verklighet: fikor krockar med åttio organiserade möten och sen pratar de i två timmar om en byggsats deras kusin byggde. (eller så är de världens trevligaste men flyttar till Kanade två veckor senare.) Det funkar inte. Jag blir bara besviken. Men jag lär mig inte.