Sista riktiga. Eep!

1. Berätta om en bok med övernaturliga inslag.
Hahahahah. Men allvarligt nu. Gaiman igen? Neverwhere (heter samma i övers. tror jag ) handlar om Richard, som lever ett helt vanligt (eller kanske ovanligt tråkigt) liv i London, men efter att han plåstrat om en skadad hemlös flicka upptäcker han att han är blivit princip osynlig, eller ickeexisterande, i den vanliga världen. Istället hamnar han i London Below, där han och Door (flickan han tog hand om) har helt andra problem. (Boken har även en ängel som heter Islington. Jag vet inte varför, man jag gapskrattar åt det varje gång.) Det är lite intressant att  den enda jag kan komma på med bara övernaturliga inslag är Urban Fantasy.

2. Berätta om en bok som innehåller en viktig överenskommelse.
Eeeeeeeeeeh. Alla har bara nämnt deckare och gaaaah eugh nej. Men oj. Nej. Men gud. Jag har ju inte nämnt Roger Zelaznys The Great Book of Amber (tio böcker i en, men skippa de sista fem och läs 1-5 som en vanlig roman; de enskilda böckerna är supertunna.) På svenska heter de Nio prinsar i Amber,  Vapen från Avalon, Enhörningens tecken, Oberons hand och Kaos hov, och låt er inte luras av vulgoomslagen eller vulgofantasybeskrivningarna – Zelazny var en ytterst skicklig och subtil författare. Först boken börjar med en man som vaknar ur en koma någonstans i en förort i USA, utan minne av vem han är eller vad som hänt. Ganska snart blir det dock klart att han hållits nedsövd och att någon försökt mörda honom – boken innehåller en viktig överenskommelse, men jag kan inte avslöja om vad utan att spoila. Otroligt bra böcker, reckas även till folk som inte annars läser fantasy.

3. Berätta om en bok som innehåller en rejäl överraskning.
Det får bli Drood, av Dan Simmons, igen. Det är egenligen två överraskningar, dels det som händer i handlingen, dels att det blir en skitbra bok helt plötsligt. De första 450 sidorna är bara tråkgnällviktoriana, och så plötsligt blir det nästan Lovecraftkänsla på allt. Så om man inte gillar början på Drood, håll ut!

4. Vilka tre böcker står överst på din önskelista?
Räknar vi inte med böckerna jag beställer idag: Orientalism av Edward Said, Baba Yaga Laid an Egg av Dubravka Ugresic och The Independence of Miss Mary Bennet av Colleen Mccullough. Nu är väl ingen av dem direkt akuta; jag lyckades få tag på Orientalism på bibblan så den åker nog av, och tyckte de senare två verkade intressanta men de fanns inte att låna. Jag köper ytterst sällan böcker olästa om jag har något alternativ; har helt enkelt inte tillräckligt med plats för böcker jag inte redan vet att jag tycker om. Köper jag oläst blir det lätt att jag inte gillar, och sedan secondhandbokhandeln på hörnet stängde försöker jag bara desperat ge bort boken i min bekantskapskrets (nu senast: The Girl with the Glass Feet, Promiscuities, och Superfreakonomics.) Så egentligen kanske min need-to-own-lista på Goodreads är bättre? Den har PopCo av Scarlett Thomas, We Have Always Lived in the Castle av Shirley Jackson och Foucaults Discipline and Punish: The Birth of the Prison (jag ORKAR inte kolla upp vad den heter i original eller på svenska.) Fina böcker jag redan gillar.

Nu har alltså sommaren kommet (still Sverige iallafall, här ramlar vi fram och tillbaka och mellan sommar och november) och därmed diskussionen om alla bredbenta män på kommunala färdmedel. Här blir det ingen diskussion, det blir ilska:

Om jag hör EN ENDA person hävda att personer av hankön sitter mer bredbenta för att de BEHÖVER MER LUFT, KOMMER JAG PERSONLIGEN TA MIG AN UPPGIFTEN ATT KASTRERA VEDERBÖRANDE MED EN GLÖDGAD ÄGGSKED. Ni sitter still med benen ihop som vanliga civiliserade människor, era jävlar!

*andningspaus*

Nästa utbrott blir troligen på folk som klagar på “feministmaffian” i tidningarnas kommentarsfält. Alternativt ett mer diskuterande inlägg om vi verkligen behöver kommentarsfält på allt (nej, det gör vi inte.)

Harper: In my experience, the mind, which is where hallucinations come from, shouldn’t be able to make up anything that wasn’t there to start with, that didn’t enter it from experience, from the real world. Imagination can’t create anything new, can it? It only recycles bits and pieces from the world and reassembles them into visions. Am I making sense right now?
Prior: Given the circumstances, yes
Harper: So when we think we’ve escaped the unbearable ordinariness and, well, untruthfulness of our lives, it’s really only the same old ordinariness and falseness rearranged into the appearance of novelty and truth. Nothing unknown is knowable. Don’t you think it’s depressing?
Prior: The limitations of the imagination?
Harper: Yes.
Prior: It’s something you learn after your second theme party: it’s all been done before.
Harper: The world… finite. Terribly, terribly… Well, this is the most depressing hallucination I’ve ever had.

(ur Angels in America, av Tony Kushner)

Idag har jag AiA spelande i bakgrunden när jag jobbar. Finfint. Happy Friday och trevlig helg på er.

1. Berätta om en bok som beskriver ett riktigt lyckligt, konstigt, hemskt eller kanske tråkigt äktenskap.
Nej, inte riktigt. Men eftersom min blogg i annat än boksammanhang just nu handlat om äktenskap ur ett mer analytiskt perspektiv tänker jag nämna The Trouble with Normal (med undertiteln Sex, Politics, and the Ethics of Queer Life) av Michael Warner. Den skildrar inte ett äktenskap, utan handlar snarare om äktenskapsidén. Warner ställer sig tveksam till kampen för samkönade äktenskap, han menar snarare att själva äktenskapstanken är föråldrad och att hetero, cis- och monomänniskor har mer att lära av folk som bryter traditioner än vice versa. Boken är naturligtvis mycket mer nyanserad, och en av be bästa jag läst om relationspolitik.

2. Ärlighet varar längst brukar det heta. Vilken bok tycker du om som tar upp ärlighet eller bristen därpå?
Den enda jag kommer på är Kranes konditori av Cora Sandel, men den handlar mer om skvaller än faktiska lögner. Meh.

3. Vilken bok är den ultimata äventyrsboken?
Det bliv lite svårt här. Kanske låter det konstigt med tanke på hur mycket fantasy jag har i ryggen, men mest på grund av min tolkning av frågan; med äventyrsbok menar jag rent äventyr, utan sidostick och utan större moraliska ställningstaganden eller tankemöda. Men det gick inte, så det får bli nyanserat istället. Jag väljer böckerna om Elric of Melniboné av Michael Moorcock. Moorcock har gjort sig känd dom kritiker av fantasykonventioner a la Tolkien, och Elric är en ickemänsklig albinoprins av ett dött kungarike, en tragisk hjälte med ett svärd som heter Stormbringer och som dricker själar, en konstant deprimerad motviljeäventyrare som trots allt far runt genom ett multiversum som inbegriper allting och fightas och har sig, men jag gillar honom.

4. Änglar finns dom? Har du läst någon bra bok där änglar förekommer?
Jag kommer omedelbart att tänka på en pjäs snarare än en bok, men en som med fördel kan läsas: Tony Kushners fantastiska Angels in America (mest för att jag ska till NYC och se den i höst, OMGYAY.) Den finns även som miniserie på dvd om ni inte vill läsa, och handlar om… alltså, den handlar om en massa saker, men för mig handlar den om att vi aldrig får glömma hur jävla illa åttiotalet var. Den handlar om Prior som är aidssjuk och dumpad av sin pojkvän, om Harper som är mormonhustru och egentligen övergiven av sin man fast de bor tillsammans (mannen är smygbög), hennes mans chef som är ärkeond jurist och gammal kommunistangivare och också smygbög och döende i aids och Prior och Harper har samma droghallucinationer och Prior har visioner av en ängel som kallar honom till att bli profet… alltihop är fantastiskt och fruktansvärt smärtsamt.
Vill man hellre läsa vanlig prosa kan man läsa Jostein Gaarders I en gåtfull spegel som handlar om Cecilia som är hemma från sjukhuset över julen. Hon är någon form av döende, och en ängel hälsar på henne, vilket resulterar i att de diskuterar vad det innebär att vara människa. Vet ni, jag tror inte änglar lånar sig väl till småtrevliga ämnen.

Nej vet ni, det blir en femte bonusfråga idag:

5. Vilken är den äckligaste boken du läst?
Rollspelsföretaget WhiteWolf has gett ut en serie romaner runt spelet Vampire, där temat i respektive bok är en av klanerna, och den genomgående historien är ett klankrig. I vilket fall, boken Brujah innehåller en hygglig äcklig scen i vilket ett foster slits ut ur en levande kvinna och folk hänger i köttkrokar och ett gäng andra blodbadstemade grejer. Jag läste den på tåget på morgonen med dåligt blodsocker någon gång i gymnasiet och fick för första gången sätta mig med huvudet mellan knäna för att inte svimma. Annars är boken bra över förväntan, huvudpersonen Theo Bell är en av mina favoritvampyrer.

Julia Skott skrev ett förlovningstillkännagivandeblogginlägg (grattis igen!) där hon i även säger:

Man kan få förklara några gånger att ja, det betyder att vi ska gifta oss. Det är tydligen inte alla som hört mig uppröra mig över folk som förlovar sig bara för att förlova sig. (Förkortad version: Jag blir enormt provocerad av det.)

Ett flertal kommenterar håller med om att det är jobbig och provocerande att folk bara förlovar sig utan att ägna giftemål en tanke, alternativ är förlovade i massvis av år först. Och jag bara oj. Jag blev lite nyfiken på varför långtidsförlovningar provocerar, och vad jag förstår beror det mest på förlovningens ursprungliga mening samt definition av order förlovning. Någonstans här blev jag lite för mångordig för ett bloggkommentarsfält, och nu blir det alltså inlägg.

Jag gillar, personligen, inte äktenskapsidén. Det har jag sagt innan; jag gillar inte att relationer mellan vuxna ska lagstadgas, jag tycker inte att staten har något att göra med vem jag knullar med, eller vem jag är kär i. Att jag är gift i alla fall beror helt och hållet på den amerikanska invandringspolitiken: jag fick inte komma och bo här om inte jag och Hanjaglevermed skrev på ett papper, så vi gjorde det. Jag förstår personligen inte varför mina vänner som inte måste gifta sig gör det (eller, okej, försäkringar och skatteförmåner. (Just därför beundrar jag David och Virginia desto mer: de vill inte gifta sig, det kostar dem massvis av pengar varje år och lika mycket oförstående från arbete och familjer, men de viker inte.) Andra låter bli att gifta sig av andra anledning, de vill t.ex kanske inte känna sig fastlåsta (med rätta: skilsmässor är skitkrångliga, och att tvingas samarbeta runt en juridisk process med en människa man inte kan med, eller har blivit sviken av, måste vara något av det motigaste som finns.)

Men att ha en motvilja mot juridiskt inblandning behöver ju knappast betyda motvilja mot relationer i sig. Och det finns bevisligen hundra olika nivåer av relationer, alltifrån kk till fikar-varje-torsdag via distans-on-and-off och alldeles vanliga särbo- och samborförhållanden till flerårsförhållanden som ämnar hålla hela livet. För femtio år sedan gifte man sig om man ville vara tillsammans tills man blev gamla, men det är inte längre ett självklart val. Naturligtvis kan man flytta ihop och använda själva flytten som ett sätt ett annonsera sina långtidsavsikter, men hur många flyttar inte ihop för att det är praktiskt, eller pga bostadsbrist? Jag tror att långtidsförlovningar fyller ett tomrum: man är inte bara ihop, man är ihop med avsikt att alltid vara ihop, eller iallafall så långt det går. Men man skriver inte på papper. Man lovar ingen annan något. Man är lite mer pragmatisk om alltihop, men fortfarande lite traditionsbunden. Lite ritualiserad.

Och  uppslagsboksdefinitionen av förlovning är faktiskt för diskussionen helt irrelevant. Ritualer uppstår genom agerande, inte efter manualer. Lika självklart som att förlovning varit ett förstadium till äktenskapet innan, lika självklart är det att ritualen förändras, och att definitionen kommer att förändras med den. Folk förlovar sig utan att gifta sig, och kommer sannolikt att fortsätta med det. Naturligtvis får man vara irriterad på det, men jag tror inte det kommer någon förändring, och personligen gillar jag förlovningsutvecklingen massvis.

MEN VAD FAN JAG HAR INTE ENS SETT AVSNITTET AV UPPDRAG GRANSKNING ÄN OCH JAG ÄR REDAN ARG.

VAD I HELVETE DN, KOGNITIV FUCKING JÄVLA BETEENDETERAPI? INGEN  JÄVEL ORDINERAR VÄL BETEENDETERAPI FÖR URINVÄGSINFLAMMATION ELLER CANCER?

DÖ DÖ DÖ DÖ DÖ.

Okej. Jag har inte haft riktig, kronisk vestibulit. Min gick över efter två, tre år. Men INTE FAN TÄNKTE JAG BORT DEN.
Detta funkade för mig:
- SLUTA MED P-PILLER. NUUU!  Ta ut hormoninplantat. Okej. Bra. Nu kommer det bara ta några månader innan allt går ur kroppen.
- Inte göra något som gör ont. Inget sex, ingen cykel, inga jeans, sitta på kanten på stolen… Försök inte ens. Du bara skadar slemhinnorna mer.
- Olja före och efter dusch, efter toabesök om det behövs (barnolja utan tillsatser funkar, men vadsomhelst som är milt.)
- Använd någon form av receptfri östrogensalva avsedd för kvinnor i klimakteriet (det var progesteronet i ppillerna som pajade min kropp).
- Undvik klorbad.

Typ så. Men alla jag pratat med har blivit lika arga som jag när man pratar om PSYKISKA JÄVLA ORSAKER. Slemhinnorna har pajat, eller nervsluten funkar inte som de ska, MEN DET ÄR INGEN JÄVLA INBILLNING. Gå och dö nu, idioter.

Z:

På zoo finns en massa djur och jag vill att du berättar om en bok där djur spelar en viktig roll.
Det finns flera… varegäller facklitt kan jag rekommendera Last Chance to See av Douglas Adams (han och en zoolog reser runt och dokumenterar – på sedvanligt Adamsvis – utrotningshotade djurarter.) Också på samma tema The World Without Us av Alan Weisman, om vad som skulle hända med ett antal områden (New York, ett kärnkraftverk, havet) om vi bara försvann puts väck (mest bra saker, förutom härdsmältor.) Jag kommer inte på någon annan, Doris Lessing skrev om fina katter men jag gillar inte boken, jag blev sur för att hon först inte kastrerade dem och fick en massa ungar och sen kastrerade dem alldeles för sent och förstörde hela deras livsuppfattning och alltså det var något med hennes relation till katterna som kändes möggligt.

Anders Zorn är en känd konstnär. Har du läst någon bok där han eller någon annan konstnär figurerar?
Rent spontant kommer jag att tänka på Linnea i målarens trädgård (barnbok om Monet.) Sen dyker Målarens döttrar av Anna-Karin Palm upp; jag minns inte exakt vad den handlade om annat än att jag gillade den, det vara parallella nutida och dåtida historier (ett berättardrag med plus på min sida), någon form av försvinnande, lite England eller en båt eller något, och att den räknades som svensk magisk realism. Och det låter ju lovande. (Jusstdetja. Sigrid Undsets Jenny med. Och jo, allra bäst är ju Alice B. Toklas självbiografi av Gertude Stein, en konstigt sammanhållen stream-of-consiousnesshistoria utan handling men med massvis av Picasso.)

Zen, att vara närvarande just här och nu, är rätt inne trots att ideérna inom zenbuddismen knappast är nya, zen-coaching, mindfullness, meditation, yoga och en massa annat är i ropet. Vilken bok tycker du handlar om zen?
Jag vet inte, jag är allergisk mot flum. Nu är det inte så att allt som kan klassas ovan är flum, men det mesta som klarar sig genom västeuropafiltret blir rätt urvattnat (och nästa gång någon hyllar Dalai Lama vill jag påminna om att han är en ickedemokratiskt vald ledare av en teokrati, hur fräscht är det?) Därför tipsar jag om Osunt förnuft av Olav Hammer, som handlar lite om hur våra tankebanor faktiskt funkar och lite om hur man kan agera smartare och flumfriare.

Författare på Z finns det några stycken. Vem är din z-favorit?
Jag kommer inte på någon! Ngn på listan nämnde Marion Zimmer Bradley, men hon ska sorteras under B, och dessutom var hon bättre när jag var tonåring. Pass pass, säger jag.

Å

Berätta om en bok som innehåller ett minnesvärt återseende.
Uhmmmmm. Alltså, jag älskar återseende. Det är en av mina favorittropes, och en av de grejerna som jag störde mig mest på när jag läste mycket questbaserad fantasy var att folk skulle dela på sig hela tiden, åka åt olika håll och hålla på. Men sen kom de tillbaks igen. Jag tänker på Merry och Pippin i Sagan om konungens återkomst (käften. Boken hette så under hela min uppväxt, den kommer inte att sluta heta det bara för att det finns en bättre nyöversättning) för att de är så fina och smarta och dumma och jag lipar varje gång (filmen översatte känslan jättebra även om situationen är fel.)

Har du läst någon bra bok om ålderdom?
Eeeeeeeeh (nu har jag tänkt i tre dagar) nej. Jag undviker nog dem. Jag har jobbat på demensboende och pressat ut löften om medicinöverdoser från maken och närmaste vännerna om jag skulle vara på väg åt det hållet och alltså allvarligt, varför utsätta sig för mer än sin egna?

Vilken bok handlar om ångest, alternativt gav dig ångest?
Som sagt ger all skönlitt av Gardell mig ångest. Även  A.K.A av Ruthann Robson, av ingen annan anledning än att huvudkaraktärens identitet är så flytande att det var obehagligt. Jag var grinig i flera dag efter avslutat läsning, och visste inte varför förren samma sak hände hanjaglevermed och en kompis.

Jag återanvänder en gammal utmaning från Bokmania och undrar vad som hände i litteraturens värld det år du föddes.
1983:

• William Golding vinner Nobelpriset. Har inte läst honom.
• Ovan nämnda MZB släpper The Mists of Avalon (Avalons dimmor)
• Eldriede Jelinek släpper Die Klavierspielerin
• Tennessee Williams dör
• David Brin vinner en Nebula for Startide Rising som jag inte har läst.
• Cynthia Voigt vinner en Newbury för Diceys Song som jag inte heller läst
• De förlorade sagornas bok släpps

Jag FATTAR inte varför folk är för jävla dumma för att förstå vad de säger. Hör jag EN ENDA PERSON TILL som använder uttrycket “traditionella könsroller” när de menar “arbetsfördelning enligt femtiotalsmedelklassmodell med vissa inslag av neorousseauisk* syn på känsloliv” KOMMER JAG ATT SKRIKA.

JÄTTEHÖGT.

Fast allså ärligt det gör jag ju var och varannan dag numera så det går väl inflation i det.

VÄRLDEN. JÄVLAR.