Fantastisk väder därute. Tillåt mig att illustrera:

väder-widget

Det är helt fantastisk! Jag är så lycklig! Ogillar snö så mycket att det finns liksom inte, och det blev inte bättre av att hela Seattle stängde ner i tio dagar. Nu fungerar t.o.m. bussarna som de ska igen, vilket innebär att jag kan ta mig till jobbet på måndag. Hoofuckingray.  Det började smälta redan på juldagen, men inatt försvann så mycket av geggan att jag kunde ha gympaskor på mig igen, bara det! De stackars gummistövlarna har iallafall varit värda (de inte så många) pengarna.

Nu vart det julkappsböcker:

Böcker

Maken fick: Prince of Stories, Once Again to Zelda och Scary Go Round bok 4-6. Från mig. Jag fick som sagt Skuggor och Speglingar, Lotta Olssons debut från 1994. Också från mig. Vad vi får av makens familj får vi se senare, eftersom de kommer för att hjälpa oss flytta i februari-mars.

Persephone:

Här söker jag förgäves att förstå
mig själv och mina tankar, och får lära
hur dumdristigt det är att så besvära
sign själv med sådant ingen kan rå på!

“Du frågar, men ska sakna svar ändå”,
så sägs det mig, men med vad ska jag nära
min tanke om den inte tillåts bära
funderingar med svar jag ej kan nå?

Den människa som undviker en fråga
då denna tycks för obegriplig, stor,
hon lever inte mer! Man måste våga

bekänna som en sanning det man tror.
Min ovetskap är veke till den låga
som eggar fantasin där svaren bor.

Helt fantastiskt. Nu ska jag gå och laga nyttig mat.

Via Bokhora och Ika

1. Den värsta läsupplevelse du haft:
Johanne Hildebrants Freja var riktigt askass, det var skämskudde på var och varannan sida där. Blindheten av Jose Samarango var inte dålig i sig, men jobbig att läsa pga hur den var skriven, och eftersom jag envisas med att läsa ut tog den en jävla lång tid.

2. Vilken bok har påverkat dig mest hittills?
Det kan man väl inte säga exakt… Jag tror att Under det rosa täcket av Nina Björk har spelat stor roll, hade det inte varit för den hade jag aldrig börjar intressera mig för akademisk feminism och kulturstudier.

3. Har du läst någon bok som du blivit riktigt skrämd av?
Stephen Kings Mardrömmar, den novellen med polaroidhunden. Och den med flyget… var det Langionärerna den hette?

4. Vad använder du som bokmärke?
Hundöra. Alltid.

5. När brukar du läsa? Hemma, på jobbet, på morgonen, på förmiddagen, på kvällen, innan du lägger dig…?
På bussen, ibland hemma på kvällen, om jag äter utelunch, helgeftermiddagarna.

6. Vad var den första bok du läste?
Jag vet inte riktig. Till skillnad från i princip alla andra bokbloggare kunde jag inte läsa innan jag började skolan (jag är en lat själ.) Jag var medlem i Barnens Bokklubb och hade huset fullt av Astrid Lindgren-böcker. Fast jag tror nästan att det var Lennart Hellsins ABC- eller Djurbok, de älskade jag och lärde mig halvutantitall av att lyssna på mamma.

7. Vad är bättre, pocket eller inbundet?
Inbundet i snyggt classy band som håller för mycket misshandel.

8. Vilken bok läser du nu?
Sexing the Cherry av Jeanette Winterson

9. Och vilken sida är du på?
eh… 70nåt? ::kollar:: 51

10. Brukar du lämna “kännetecken” i dina böcker? (klottrar i dom, spiller mat/dryck på dom & andra barbariska åtgärder?)
Jag skriver i facklitt. Annars smular jag bara lite. Jo, och chokladtummavtryck, på allt jag äger, inklusive katten.

11. Påverkar titeln/omslaget dig om du överväger att läsa en bok?
Ja och nej. Omslaget ser jag sällan, då jag hittar de flesta böckerna jag läser via internet. Titeln gör mig intresserad; jag läste underbara A Madman Dreams of Turing Machines pga titeln. Och We Have Always Lived in the Castle. Längre titel är alltid bättre.

12. Sidantalet, då?
För långt (600+) avskäcker, likaså skönlitt under 250 (om det inte är Winterson)

13. Brukar du bläddra fram till sista sidorna för att få reda på slutet?
Nej, men liksom Ika för att se sidantalet.

14. Finns det någon bok du läst flera gånger?
Typ trehundra? Jag är en omläsare och en omlyssnare och en omtittare. Jag letar efter att återuppleva speciella ögonblick; när Rhodry och Yraen träffar Carra och Rhodry avslöjar att han känner Dar (Alvblodet, Katharine Kerr), kapitlet Det tredje kistan (Sista brevet till Sverige, Vilhelm Moberg), väverskan i Mio min Mio…

15. Har du råkat ut för någon olycka som böcker varit orsaken till?
Eh. Jag tror inte det.

16. Brukar du sälja/ge bort dina böcker eller klänger du dig maniskt fast vid dem, även om det är någon bok du inte gillar?
Jag köper sällan böcker olästa, men gillar jag dem inte (eller vill skaffa en snyggare utgåva, som just nu med Harry Potter-serien) säljer vi dem till Epilogue på Market Street och får rabatt i affären.

17. Tar du med dig boken du läser på toa?
Nope, inte längre.

18. Just det, läser du i badrummet?
Nope. Fastv vi har en bok om drömsymbolism (maken är av Jung-typ) permanent i badrummet av någon anledning. Jag dammar den en gång i veckan.

19. Har du något boksystem? Skriver du upp vad du läser/ska läsa/ska köpa/köpt för böcker? Skriver du kanske till och med läsdagbok?
Jag har det mesta framtida i huvudet (men en liten alltiallo-anteckningsbok i väskan omutifallatt), ett bokliste-community via min hemligare blogg, och en goodreads.

Titta, ni ser ju själva. En  slumpmässigt utvald omvårdadsprofessor med åsikter expert har uttalat sig på alltombarn.se via en seriös kanal.

SLUTA VARA SJÄLVISKA, KVINNOR! Sluta vilja ha ett egen liv, sluta vilja bättra på era chanser för långa förhållanden, sluta vilja ha en stabil ekonomiskt grund. Sluta upp med att ta egna beslut, lyssna på experterna: skaffa barn! Skaffa barn nu! ERA LIVMÖDRAR RUTTNAR AS WE SPEAK, NUCKOR! Tid för ungar, tid för ungar. Har ni fyllt 25? DET KAN VARA FÖR SENT. Helst borde du ha startat när du var tolv, för efter tjugo går fertiliteten rakt neråt.

Ni måste uppfylla ert uppdrag, kvinnor, ni måste föda fram soldater åt Sparta soldater åt Tredje Riket konsumenter åt den globala ekonomin. Påskynda växthuseffekten. Påskynda världens överbefolkning. SKAFFA UNGAR, KÄRRINGJÄVLAR. Ragga upp första bästa illaluktande icke-dammsugande sockförsäljare och sätt igång och knulla då. Annars kommer era liv sakna meeeeeening för all framtid.

Jamen jävla idioter.

Nu har jag läst två grejer på DN.se om mat och matvanor; båda irriterar mig så till den milda grad. Den ena var en flummig teslös grej om livsstilar som ställdes mot varandra,  det här fallet en vegan mot en jepp som bara åt fett och kött i någon slags brutalgalen hyperatkins. Jag fick kväljningar av de äckliga grejerna hon åt (smör med grisfett och bacon, typ) , och avslutningsmeningen (”etik är trevlig, men man måste leva också”), ääääh. Gud. Få akutförstoppning och dö.

Men det var inte det vi skulle prata om. Vi skulle prata om den andra grejen - en fråga till etiketttanten. Brevskrivaren hade hållit middag, och haft en framfusig och krävande gäst, jobbig i det att hon ville att hennes mat skulle tillagas separat… eh? Om du är så jävla dum att du tror att du kan steka veggomat (som säkert var en halv morot och lite broccoli) i köttsaft så tycker jag att du kan skita i att bjuda hem människor. Och etikettanten - hon som vanligtvis tycker att bjudningar är till för gästen - hon säger att har man specialkosts ska man erbjuda sig att att ha med egen mat.

I FUCKING HELEVETE HELLER. Antingen bjuder värden på mat till alla, eller så stannar man hemma. Uppenbarligen ska inte vanliga människor kunna krävas ha kunskap om vad är i maten de lagar; är det bara jag som tycker att man alltid, alltid alltid lagar mat enligt största gemensamma nämnare? Jag är lakto-ovo vegerarian, alltså lagar jag veggomat, med möjligtvis mjölk och ägg, till alla så länge ingen äter striktare än vad jag gör*. Har jag en vegan på bjudning blir det veganmat till alla, och skulle t.ex. Emelie eller Fru A komma hem till mig (iofs inte så troligt då de bor på fel kontinent) skulle all mat som serverades vara glutenfri enligt konstens alla regler**. Inte fan lagar jag två versioner per rätt, det blir bara jobbigare så. Man inte kräva att slippa mat man inte gillar (jag kan inte kräva svampfritt, maken kan inte kräva kokosfritt) men äter man inte något på grund av princip (hälso- eller etik spelar ingen roll) ska en smart värd tillgodose ens behov. Och kommer det dumma jävlar bland de andra gästerna och klagar på bristen av djurlik i middagen kan man skicka hem dem.

Godis!

Godis!

Godis!

Jag är en gigantiskt gottegris; finner det dock mäkta irriterande när folk början prata om att man gillar godis mindre som vuxen. Själv brydde jag mig inte alls särskilt mycket om sötsaker innan jag blev tonåring, men sedan har det successivt blivit värre. Dessutom har jag ju nu på ett synnerligen osmart sätt försatt mig själv i konstant godisexil genom att gilla två länders godis. Här följer en kort presentation, helt utan egna bilder då bloggaren äro lat.

Marabou. Såklart. Kommentar överflödig.

Chokladdoppade kaffebönor (mörk choklad, kthnx). Tyvärr har jag en tendens att käka alldeles för  många, och så blir det duracellkanin av alltihopa. Dessutom finns det många äckliga version, bl.a. Starbucks, i vilka kaffebönorna är alldeles flingiga och bittra. Inte gott. Annars mumma.

Cookie dough. Egen eller från Papa Murphy’s; god även i glass, men mest själv. Maken kallar kakor för “förstörd smet”, så pass mycket gillar vi cookie doug.  Bilden kommer härifrån; de andra godisarna har bilder från respektive tillverkare.

.

.

När jag var liten kunde man köpa Fox Citronkola på påse; det var en bild på ett gäng beridna brittiska jeppar utanpå och syrlig, ljusgul extas innuti. Numera säljs de av karamellkungen och jag skulle kanske döda någon för några hekto. Kanske.

Kexchoklad. Ju. Det är konstigt att cloettas version är så bra; alla andra suger. Marabous? Suger. Kvikklunsj? Skitäckligt. Kit kat? Blä. Fast den med mörk choklad var ingen hit; det ska vara mjölkchoklad med kexet.

Jaha. Här sitter jag. Hemma. Tanken var att vi skulle till the Chai House efter middagen och följa resultaten och dricka alkohol med vänner. Men. Resultaten finns ju hemma med, och det ösregnar och jag har frusit hela dagen och från guvernörsvalet får vi inga (förmodligen dåliga) definitiva resultat idag iallafall.

Men hörrni?

SKULLE NI KUNNA SLUTA TA UT RESULTAT I FÖRSKOTT, VA? DET BLIR BARA TÅRAR. BARA TÅRAR.

SENARE:

Jamen okej. Yay då.

Nu blev jag trött.

På bekantskapskretsen.

Jag har i princip aldrig ogillat den medelklassinriktning mitt liv tagit de sista två åren, what with lägenhet och make och katt och heltidsjobb och ordentligt lagad mat intagen vid köksbord, städning på fredagar och gudvetallt. Jag gillar trygghet. Jag gillar samma grejer. Jag gillar rent och städat och organiserat och tillrättalagt och har alltid legat i framkant, t.o.m. i vår bekantskapskrets. Men de senaste månaderna har inneburit tre förlovningar och ett bröllop, och jag inser att ALLA vi umgås med är antingen gifta eller förlovade, vita straighta människor. Jag får KRUPP! Inte en enda liten singelkusin i kanten, och därmed blir även fester som inte annonseras som sådana (se: hur Halloween blev tråkig) små parmiddagar där vi sitter i jämna antal och samtalar om våra katter (ingen har skaffat barn än, gudskelov) på lagon nivå och med vårdat språk.

Då blir jag trött.

HJÄLP! JAG ÄR BARA TJUGOFYRA, JAG VILL INTE PENSIONERAS ÄN!

Jag behöver nya kompisar som jag kan squeea över snygga nördar av alla kön med, fester med för hög musik där folk hånglar med främlingar i hörnen, någon som talar till mitt sämre jag och någon som talar till mitt bättre, inte bara mittendelen hela jävla tiden. Uppenbarligen. Men hur hittar man nya kompisar när man pluggar klart?

Nej, jag har inte dött. Nu bloggar jag igen, ju. Kolla bara.

21: PopCo av Scarlett Thomas

Okej, jag erkänner att jag läste PopCo för att jag älskade The End of Mr. Y. PopCo är för leksaksindustrin och kryptologi vad Mr Y är för akademia och filosofi — fast det lät otroligt krångligt. Vad jag menar är att ämnesvalet kunde tilltalat mig mer. Thomas verkar ha en förkärlek för kvinnliga huvudkaraktärer med anpassningsproblem och udda specialintressen; Alice reser enbart nattetid för att slippa röra vid andra människor, hon har haft samma frisyr varje dag sedan hon var nio, och hon löser koder som hobby. Lägg sen till en konferens, ett litet mysterium och ett stort, lite homeopati (igen…) och, tja… Det blir bra. Men inte mer.

22. The World Without Us av Alan Weisman

Wiseman frågar sig vad som skulle hända om mänskligheten försvann. Alltså inte långsamt dog ut, utan bara gick upp i rök. Hur skulle husen klara sig? Vilka djur och växter skulle inte överleva? Vilka skulle ta över? Sen reser han runt i välden och frågar experter i New Yorks tunnelbana, Polen, Chernobyl, Australien… Intressant blir det, och ganska hoppfullt (i många fall har våra klanterier helt läkts inom hundra år.) Boken blev en TV-serie på Discovery, men den blev inte i närheten av lika djup eller intressant

23: A Darkling Plain av Philip Reeve

Ju mer jag tänker på det, desto mera tror jag att fyran är bäst i hela serien. Dessutom gillar jag Reeves filosofi, till skillnad från t.ex. Joss Whedons (jamen jag vet att det blir en himla massa snack om Joss, jag kan inte hjälpa det.) Reeve tror på att saker och ting kan fixas. Lösa trådar kan vävas ihop till en någorlunda tillfredsställande väv. Man kan bli lycklig. Det innebär iochförsig inte att inget går fel, folk dör och dödar. Speciellt Hester.

The woman was tall, and very thin, and she carried a long gun on her shoulder. She was dressed in all black: black boots, black breeches, black waistcoat, and a long black duster coat that flew out behind her like black wings when the wind caught it. In a place where everyone went masked or veiled, you might have expected her to wear a black veil too, but she chose to go bareheaded. Her gray hair had been tied back, as if she wanted everyone to see that she was hideous. A terrible scar ran down her face from forehead to jaw, making it look like a portrait that had been furiously crossed out. Her mouth was wrenched sideways in a permanent sneer, her nose was a smashed stump, and her single eye stared out of the wreckage as gray and chill as a winter sea.

Her name was Hester Shaw, and she killed people.

24: Going Out av Scarlett Thomas

Det finns tusentals Oz-referenser i den här boken. Den kan lätt läsas som en allegori på Oz-temat. Lätt. Eller så kan man, som jag, missa hela den biten och inte inse det förren efteråt. Kanske för att man identifierar sig så mycket med Julie, som är blixtintelligent med rädd för allting (hon gör avancerade sannolikhetskalkyler innan hon prövar en aktivitet, för att se hur stor risken att dö är) och som misslyckades med alla sina examensprov med flit för att slippa flytta och plugga på universitetet. Hennes bästa vän Luke är allergisk mot solljus och vill inget annat än att få gå ut. Lägg sedan till ett regnväder, en lotterivinst, en kollega med cancer, ett antal kvickheter om essex girls och lite annat smått så blir det nog bra till slut. Fast början är bättre.

25: Dead Clever av Scarlett Thomas

Smart brittisk chick-lit deckare? Hepp. Lily Pascale (halvengelsk, halvfransk, med litteraturexamen (hon specialiserar sig på deckare)) lämnar sin loserpojkvän och London för sin barndoms Devon. Där får hon jobb som föreläsare på det lilla universitetet där ett mord har begåtts… Sen vet man typ hur det går, fast inte riktigt. Men nästan. Lily är otroligt ostörd för att vara Thomashjältinna, och hon har en trevlig, välanpassad familj. Riktigt myspys blir det när det inte mördas och har sig. Inte min grej, men lättläst och lätt beroendeframkallande.

26: In your Face av Scarlett Thomas

Mera Lily Pascale.  Nu med pappans psykologflickvän till hjälp. Samma som ettan, fluffigt men relativt gediget hantverk.

27: Seaside av Scarlett Thomas

Meeeeera Lily Pascale - nu med mystisk amerikan och en död tvillingsyster (frågan är bara vilken.) Svagast i serien, men helt OK. Titeln är ett slags grymt skämt som inte uppdagas förren efter ett lååång tag.

28: Soon I will be Invincible av Austin Grossman

Invincible för en million pluspoäng för en skitbra tanke, men flera hundra tusen minus för halvtaskigt utförande; det här är en en seriedningsroman i textform. Alla klassiska ingredienser (superhjältar, utomjordiska hot, fantasifulla dräkter, dödsstrålar, cyborger) men inga bilder, vilket get utrymme för en annan sorts berättande; en inre monolog med bakgrundshistoria. Det blir förstås en hel massa ironi och sarkasm i språket; en otroligt postmodern text som kan ställas mot t.ex. Watchmen. Och som i W måste superhjältar mecka med samma grejer som vanliga dödliga: familjer, skilsmässor, arbetslöshet, mammor från yttre rymden, eh… Men bäst är kanske att Doctor Impossible (superskurk och bokens huvudperson) inte ens försöker förklara sina handlingar. Han är skurk. Någon måste vara skurk, nu blev det han, och han har inget direkt val, så han bygger sina dödsstrålar och sina hemliga fort, han smider sina onda planer och så är det bara, fast han egentligen inte är en särskilt elak person.
Det lyfter som sagt i början, men det håller inte hela vägen. Till slut blir det bara intetsägande och tråkigt, och sen tar det slut. Jaha. Men läs för börjans skull.

29. Övervakning och straff: fängelsets födelse av Michel Foucault
Jamen vad tror ni? Läs.

30. What would Shakespeare Do av Jess Winfield
… Okej. Det fungerar. Det borde vara bajs, men det här är faktiskt en kul bok. Winfield (från så-roliga-att-jag-skrattar-tills-jag-kräks Reduced Shakespeare Company) har helt enkelt skrivit ett gäng om olika moderna saker typ aktiemarknaden och trendiga bantningsmetoder, och sen dragit slutsatser om vad Shakespeare skulle tyckt om dem baserat på lagom lösryckta citat. Borde suga, är kul.

Ny tradition! På onsdagar ska jag numera bokblogga, var tanken. Innan jag kommer på mer spännande grejer att skriva om blir det böckerna jag läst hittils. Eftersom jag är på nummer 44 just nu tror jag att jag blir klar innan årsskiftet (speciellt som jag läst de sista 20 den senaste enochenhalv månaden, obs skojar ej) och innan vi kommer till 40-50. Nå.

1: The Trouble with Normal, av Michael Warner
Jag förstår inte riktigt hur jag missat den här boken hela mitt liv. Briljant skrivet och precis lika klart analyserat, om homofobi som sexfobi, som i sig kanske bara är rationalitetsdyrkan. Warner analyserar också äktenskapet som institution. Heja.

2-4: Uglies, Pretties och Specials, av Scott Westerfield
Eh. Ungdomscifi. Det börjar lovande, med en slags efter-katastrofen dystopi där alla egentligen har det rätt bra. Det är bara det att alla ungdomar måste bo isolerade tills de blir tillräckligt gamla för att genomgå operationen som gör dem vackra.
Det forsätter inte fullt lika bra. Ettan är helt okej; Westerfield jobbar, liksom Joss Whedon gjorde med första säsongen av Buffy the Vampire Slayer, med riktiga händelser som metaforer for tonårsupplevelser; förlorade vänner, förvandlingen till vuxen, inre konflikter och svek. Men han har inte Whedons språkkänsla och det snabbt riktigt tjatigt att läsa. Jag kanske är vuxenpetig, tonåringar verkar gilla dem.

5: Last Chance to See, av Douglas Adams
På åttiotalet mötte Douglas Adams zoologen Mark Carwardine och insåg hur få individer som fanns kvar av många utrotningshotade arter. Det resulterade i en resa jorden runt, som i sin tur blev en bok. Eftersom det är Adams görs det väldigt tydligt hur absurd världen - och ännu mera människorna - är. Rolig och sorglig på samma gång.

6: Blindness (Blindheten på svenska), av José Samarago
Ta en tesked Kafka. Blanda med en rejäl näve Camus och en nypa James Joyce, men plocka bort det mest fantastiska med alla ingredienterna.
Blindheten är en nästan-stream-of-conciousness or mänsklig moral under en attack av smittande blindhet. Utan kommantering, utan personnamn och utan någon form av markeringar runt dialogen.. eh. Nej. Vi gillar inte det här, vi blir irriterade när vi måste läsa om.

7: The Fight for English: How Language Pundits Ate, Shot, and Left av David Crystal
For några år sedan kom en bok ut på engelska som hette Eats, Shoots and Leaves (mer info här). Boken handlade om grammatik, närmare bestämt kommatering, och hade vad författaren själv kallade en nolltolerans mot felaktig sådan. Crystal hade tidigare varit medverkande som expert i Trusse radioprogram, och gillade inte hennes preskriptiva attityd. Här drar han upp engelskans historia, förklarar hur folk alltid har bråkat om vissa grejer, och hur reglerna helt enkelt ofta är så tvetydiga att man inte kan ha rätt. Sen passar han på ett kritisera skolväsendet med, och det är alltid roligt.

8: The Improbable Cat, av Allan Ahlberg
En intressant, konstig liten barnbok. Läskig men bra.

9: How Language Works, av David Crystal
Nej. Nej. Hela världens språkteori på femhundra sidor = tresidiga kapitel och ingen fördjupning alls.

10: Language and the Internet, av David Crystal
Läs inte den här heller. Säker åtta-nio år gammal och helt daterad.

Jag orkar inte mera finanskris nu. Orkar inte. Orkar inte. Trots att företaget jag jobbar hos sitter stadigt och mitt jobb inte är i fara. Jag orkar inte.

Vilket är rätt roligt med tanke på att jag blev människa (nyhetsläsare, världsmedveten) mitt under början av nittiotalet, när Krisen var ett faktum mer än en fas. Det kanske är det som spökar?

Jag orkar inte. Jag vill bara hem och lägga mig under sängen och gråta, kanske käka upp en burk gamla värktablett så jag slipper vara med när världen går under.

Vår ekonomi är bättre en någonsin; vi har två helstidsinkomster och åker i princip inte bil längre. Men varje gång jag läser tidningarna är det JÄMMER OCH DÖD OCH ELÄNDE OCH ALLA FÖRETAG KOMMER ATT GÅ UNDER OCH ALLA KOMMER ATT BLI ARBETSLÖSA OCH DET KOMMER ATT BLI SOM I AFRIKA OCH SÅ DÖR VI ALLA YTTERST PLÅGSAMT.

När jag och maken precis blivit ihop hade vi planer på att flytta till Kanade. Jag ville inte bo i Sverige och han ville inte vara i USA när, som han sa “allt imploderar.” Imploderar det nu? Kommer jag får bo i en låda på gatan? Han får inte uppehållstillstånd i Kanade, de ändrade reglerna efter Vietnamkriget, när massvis av unga män som inte ville bli inkallade flyttade över gränsen.

Och trots att vi fortfarande har jobb osv funderar jag på om det kanske vore smartast att flytta tillbaks till Sverige medan vi fortfarande har råd med biljetter och lite sparade pengar. Hur pass långt tid skulle det ta för maken att få uppeållstillstånd? Man vill ju inte tvingas hora för att ha råd med mat.