Jag har två saker att säga:

1) Seriell monogami är kanske realiteten i väsvärlden(+) , men jag skulle vilja hävda att ideaaaaalet fortfarande är sann monogami, d.v.s. varje människa har en partner hela livet. Inte bara i det faktum att många faktiskt gifter sig (och lovar att älska varandra hela livet, ett sjukt löfte att ge i sig), i hela tänket som används i språket runt Den Sanna Kärleken, the One osv, eller ens stigmatiseranet av den som har haft många förhållanden (“hen kan inte hantera känslor” “han har issues” “hen är för omogen för att stadga sig-gifta sig-skaffa barn”, “tänker hen inte på barnen ner han hittat en ny igen”; kolla bara på ordet serial monogamist och dess populärbetydelse) pekar på det det, utan även den jävla stämningen av Man Bör Hålla Ihop Till Nästan Varje Pris som präglar relationsionsrådgiveriet. Man kanske inte kan vara ihop med bara en person, men man ska fan hålla partnersiffran så låg som möjligt; frågan och svaren är inte baserade på “hur går jag ur sen här situationen lycklig” utan “hur håller jag ihop mitt förhållande om det alls går.” Jag kommenterade på ett av Tanjas blogginlägg med ett ifrågasättande av den vinkeln (hör hur jag uttrycker mig som rättshaverist – klockan är myckte åkej) och fick snart motkommentaren att om man bara bryter upp för att en sak kommer man gå genom livet och bara byta partner hela tiden. Är det verkligen ett problem? Så länge man inte blir ihop med sitt ex klon kan man nog hävda att de flesta människor lär sig något av tidigare förhålladen. Visst finns det undantag, men det är knappast en anledning att döma ut hela företeelsen.

I samma led stör jag mig otroligt på allabarageruppförlättniförtidenförritinlevdemantillsammanshelalivet-attityden. Tror ni verkligen alla var lyckliga hela livet? Att alla var trogna? Vidare: fram till ca femtiotalet var “hela livet” ganska mycket kortare än vi tänker oss. Var man inte förmögen gifte man sig inte särskilt tidigt, speciellt inte som man, eftersom det helt enkelt inte gick an att skaffa familj utan att kunna försörja den, antingen meddelst gård, lön, eller verkstad. Man var kanske 25-30 som man, något yngre som kvinna. I mitten av artonhundratalet låg medellivslängden för en kvinna på strax under 50 år. Tjugofem års äktenskap var hela livet. Jag har varit ihop med hanjaglevermed i tio år i år – med moderna mått inte JETEMYKE, med 1860 års mått halvvägs igenom. Och ja, det finns de som firar åttioårig bröllopsdag och är jättelyckliga tillsammans. Såklart. Men  – undantag.

2. Jag letade runt i The Trouble With Normal av Michael Warner (f.ö. en sjujävlar bra bok som alla borde läsa) och hittade inte stället, men vad jag minns menade Warner att queera sociala/vänskapscirklar är pga bättre anpassade till seriell monogami än straighta. Enligt normen, och därmed i de flesta straighta sammanhang, delar man in personen av motsatt kön i grupperna folk man kan ligga med och folk man absolut inte kan ligga med. Man ligger med folk man är ihop med och folk man precis träffat. Man ligger inte med sina platoniska kompisar eller sina kompisars ex, man är inte kompis med sina ex (eftersom de är i den liggbara gruppen) osv. Queera grupper har inte haft lyxen att kunna förhålla sig till folk på det sättet – gaysubkulturen är så pass liten även i stora städer att alla känner alla, och att undvika sina kompisars ex skulle leda till total sexbrist, att inte umgås med sina ex till social exil. När jag tänker efter tror jag Sara Lövestam skrivit lite om det på sin gamla blogg. I vilket fall – jag har umgåtts i tillräckligt queera kretsar för att kunna uttala mig personligen, och man ska som vanligt inte utgå från ens sexualitet avgör mer än vem man tänder på, men rent antropologiskt känns det intressant.

Hepp.

Jag skämtar ganska ofta, både här, på twitter, och med hanjaglevermed, att jag håller på att förvandlas till en hemkunskapsmänniska a la Underbaraclara. Vilket är konstigt, jag gillar egentligen inte pysslande alls, jag ogillade både trä- och syslöjden, jag betonar ofta livsmedelsindustrins roll i kvinnors frigörelse från hemmet och jag gillar halvfabrikat (i den mån de alls kan defineras).

Men. Men.

Sen flyttade jag till det här jävla u-landet. Alltså, säga vad man vill om USA, men de gånger jag letar ihjäl mig efter en mojäng, manick eller livsförenklande pryl och sen hittat den, har de påfallande ofta tillverkats i Sverige. Plåthållare, balansbrädor, såna grejer. Och så är saker fula. Väggar är beigevita, möbler bruna eller blommönstrande, sängar har s.k. bedkskirts. Så jag målar väggar och möbler, jag syr madrassöverdrag och gardiner, inte för att jag nödvändigtvis vill, utan för att jag är tvungen. Rätt mat finns såklart inte heller, men det är väl ganska självklart. Fy fan vad jag saknar smaksatt creme fraiche.

När jag bodde i Sverige klarade jag mig på att göra knäck och kanske goda biten till jul. Man kan köpa lussebullar och pepparkakor och glögg. Och resten. Den här julen tänker jag göra: egen nougat (pga finns inte), pepparkakor, lussebullar, mozartbollar, peppermint bark (pga jättegott, recept kommer), chokladkakor med mint, chokladtryffel, glögg, osv. För här är så mycket av julgodiset äckligt. Och då har man som vettig människa inget val. Godis måste ätas.

Och dör står jag. Målandes. Syendes. Bakandes. Förvilla mig dock inte med Clara, ty jag ser icke egenvärdet.

Saker som hänt på twitter:

För ett par veckor sedan beklagar sig Elin Grelsson över att inte gilla “overkliga” böcker nu när fantasy är sååååå trendigt (eh. en teveserie) och tillochmed har egna fester (här åsyftas Johanna Koljonens fantastiska  Nalen-fest-inititiv, som en gång, en gång, hade Game of Thrones-tema.)

Alltså förlåt men jag orkar inte med människor som inte kan med “overkliga”, aka övernaturliga eller scifiliknande, inslag. Hur jävla dålig förmåga till willful suspension of disbelief har man då, kan man inte kolla på teve eller film för man vet ju att det där är ingen riktig polis, det är Brad Pitt, det där är ingen riktig seriemördare, det är Kevin Bacon. Va, va?

Sen i lördags twittar någon Hanna Jedvik att vuxna som sysslar med Halloween är underliga, och när Hanna Friden svarar lite halvirriterat att det är väl roligt om man gillar att klä ut sig får hon svaret “Som sagt…” med en blinkade jävla smilie på slutet.

Men det är egentligen inte så konstigt. Lajvare och cosplayers (lajvare spelar rollspel i dräkter, cosplayers kan nöja sig med att tillverka och ha dem på sig) anses fortfarande vara the weirdest of weird, även i en värld där vi tror vi beundrar nördar, där en fantasyroman blir en hitserie och miljontals människor sörjer en död utvecklare. Jag vet inte om det är värre i Sverige pga den svenska besattheten vid autenticitet eller bara pga bristande mångfald man FAN vad det blir tröttsamt. Det är åkej att säga att “din hobby är mindre värd och den borde bara barn ägna sig åt” om man är cosplayer, men inte om man spelar fucking fotboll. Folk i Star Trek-uniformer på cons anser fotfarande vara höjden av losernörd, och när det hölls nordiskt fantasy- och scificon för ett par månader sedan klädde de flesta inte ens ut sig. Vad är det för jävla roligt att gå på con om man inte klär ut sig eller kan kolla på folks dräkter?

Fin text om cosplaying och psykologi.

Om ett par månader är det ECCC. Jag ska gå som Idris:

Fäör några år sedan satt jag och Hanjaglevermed i bilen på väg hem från Montana. Jag antar att det varit jul – vi reser inte dit så ofta – och VH1 hade visat ett sådan där träligt nedräkningsprogram, The 50 Funniest Movies. Jag var gravt besviken – listan saknade nästan helt roliga filmer, och toppades av den nästan brutalt asjobbigtråliga National Lampoons Animal House. Så vi skrev en egen, kortare, lista. Så här ser den ut:

4: Dogma

Kevin Smiths film om två fallna änglar, och Linda Florentino som en avlägsen släkting till Jesus, Alan Rickman som Guds Röst, George Carlin som en golfande kardinal? Jag är egenligen inte störtförtjust i Smith, men att driva med katolska kyrkan är alltid kul.
Citat: “Mass genocide is the most exhausting activity one can engage in, outside of soccer.”

3: The Princess Bride

Egentligen inte en komedi utan en saga med tillräckligt många absurditeter för att en vuxen tittare ska vrida sig av skratt.

2. Shaun of the Dead

Zombiekomedi! Jag var mycket, mycket anti att se den överhuduvtaget; Hanjaglevermed har sett i princip alla zombiefilmer som finns, är mkt kunnig i ämnet och hade redan sett den en gång. Jag ville INTE. Sen dog jag av lycka, och förstår inte riktigt hur jag kunde negga en film som har Simon Pegg och Dylan Moran och Jessica Hynes (och typ alla andra fantastiska brittiska komediskådespelare förutom Tamsin Greig och det är synd) i sig. Aja.

1. Monty Python and the Holy Grail

Ja, vad säger man. Alla nördar älskar den här filmen. Den har ingen egentlig handling. Den blev musikal. Jag har citera HELA. Största älsket, och största älsket till min vän A som tvingade mig att kolla på den när jag var sexton.

Saker som gör mig vansinning, del 872: veteskapsdissare.

Eller, det handlar inte ens om det, det handlar om grundlösa hippieantagande människor som slentriannixar allt, vare sig det handlar om s.k. kommersialism eller läkarvetenskap. T.ex.:

- När underbaraclara slutade färga håret när hon blev med barn. Trots att det inte finns några belagda kopplingar mellan hårfärg (använd på rätt sätt då, jag antar att det skulle vara skadligt att t.ex. äta den) och, well, några som helst effekter på foster. För ni vet de farliga kemmmekaaaarlieeerna.

- På samma tema: no-pooarna. Alltså, att inte använda shampo funkar för en del människor. Men jepparna nöjer sig inte. De ska prångt ge sig på att frälsa världen. Newsflash: det funkar inte för alla. Vi har olika biologi, och en del människors hår och kropp luktar illa och blir smutsig utan tvål (hur mycket kroppen än “vänjer sig”; Mary Roachs Packing for Mars har ett intressant kapitel om hygien.)
Två bloggare som skriver skitbra om sk. naturliga metoder och kemikalier: Finslipad (som iofs verkar ha lite lustiga åsikter om självförtroende vs. skönhetsvård) och Fifty Scents.

- Lite annat tema: en text jag läste för hundra år sedan av Stefan Sundström om när hans partner skulle föda deras första barn och det verkade som hennes bäcken var för smalt. Läkarna ville röntga och kanske kejsarsnitta om det behövdes. Men nej, de hade hört att det här med röntgen vart inge bra (full disclosure: röntgen av foster är inget bra alls, det är förknippat med mycktet högre cancerrisk än motsvarande på vuxna, det är bla därför man ultraljudar, men det handlade alltså om EN röntgenbild på färdigbakad bäbis) och allt gick bra. Av det drog han slutsatsen att man ska inte pilla så mycket på naturliga processer.
…Sen kom spökena av de miljontals kvinnor och barn som skulle klarar livhanken med adekvat läkarvård och spöade honom gul och blå. VAD I HELVETE. GUBBJÄVEL. Jag hatar anekdotiska bevis.

- Antivaxxers i allmänhet. Älskar att man på min nya arbetsplats kräver årligt influensavaccinering och bevis på MPR-vaccinering och vattkoppsskydd (en del av en sjukhusorganisation.)

- Folk (en bekant till oss) som tycker att man ska vara snällare i debatten med de hjärnlösa, livsfarliga idioterna i den amerikanska religiösa högern. “För annars lyssnar de inte.” Eh, de kommer aldrig lyssna, men jag vill att andra människor fattar hur farliga och verklighetsfrånvända de här människorna är.

Jag är bokfetishist. Det erkännes gärna. Jag tycker om inte bara själva texten, utan böckerna som objekt. Detta är förstås en av anledningarna till att jag inte har en läsplatta, och till att jag blir sjukt irro när författare släpper texter som eböcker enbart (jamen skit i om jag vill läsa dig då, rövhuvud.)

Men. Men.

Så finns det människor som Bo Westmar. Företrädesvis old people, som  fetisherar bokobjektet lång mer än jag klarar av. Som gnälltjatande babblar om hur böcker luktar, hur det låter när man bläddrar, hur bokens tyngd känns i handen…  Det är klart att ingen eboksföreträdare tar en på allvar när man inte har någon vettigt att komma med.

Hanjaglevermed pluggade Publishing and Printing, jag vet inte riktigt vad det heter på svenska. Han kan hantera en gammaldags tryckpress och vika papper på rätt sätt för att skära till en bok. Det är trevligt, ett hantverk, och det har lärt mig att uppskatta saker som papperskvalitet och de små avtrycken typerna gör i bladet – de vet jag inte inte heller var de heter på svenska. Trevligt. Men inte med några direkta konsekvenser för mitt läsande annat än valet av utgåvor (och därmed dyrare böcker.)

Vad som är av vikt: typografi. I varenda pappersbok som ges ut, iallafall de första utgåvorna, ges någorlunda eftertanke åt typografi – och det handlar inte bara om vilket typsnitt som används. Det handlar om textstorlek, radavstånd, marginaler, val av sidnumrering och fotnoter och sidhuvuden och… ett helt gäng grejer. Som inte har något “bäst” eller “sämst” utan anpassas efter texten i fråga – dess komposition, genre, syfte, ämne osv. Kants Kritik av det rena förnuftet typsätta inte likadant som en chicklitroman (ang. dålig typsättning vet alla som pluggar något teoretisk och haft billiga textböcker med komplexa texter vad jag pratar om. Det försvårar läsandet avsevärt.) och en novellsamling om Ukraina inte likadant som bibeln. Och någonstans där landar läsplattor som the great equalizer. Som rätar ut marginaler och håller samma typsnitt “för största läsbarhet”¹. Om som dessutom ibland låter folk plottra med typografin som de vill, och därmed omyndigförklarar typografer, typsnittsdesigner och grafiker som yrkesgrupper. Det är djupt sorgligt att Robert Bringhursts ikoniska The Elements of Typographic Style, den kanske mest omsorgsfullt designade boken på den här sidan 1900, kan slätstykas på det sättet.

Sen tycker jag rent personligen att böcker är bruksföremål². Jag köper inte billiga pocketar eftersom a) jag inte har plats för böcker jag inte redan gillar jättemycket och därmed b) förväntar mig att de ska hålla hela mitt liv och överleva omild behandling. Jag viker mina böcker åt alla håll och kanter, jag spiller smulor och vatten i dem, jag knölar ner dem i väskor, tappar dem på bussgolv och slänger dem i väggen om jag blir arg ³ och det ska de hålla för. Jag skriver i marginalen och stryker under och grälar och jag hatar folk som tjatar om bokmärken (de ramlar ju bara ur) och hundörar hundörar hundörar. Alltid. (Jag får ofta höra att “amen pappersböcker förstörs också av vatten” och ja, det gör de. En bok i taget. En bekant till mig hade en läckade vattenflaska i väskan och förlorade sin Nook och alla böcker på den. För att en annan bekant skulle förlora lika många pappersböcker förra året krävdes en helt översvämmad lägenhet pga trasig vattenledning. Just saying.)

Enligt flera källor är Neil Gaimans fantastika American Gods på god väg att bli HBO-serie. Alla bara: yay. Alla är glada. Bokhororna är glada. Jag sitter här och undrar om folk tappat förståndet helt; att göra en teveserie av American Gods är en urusel idé . Urusel. Förutom det enkla faktum att boken är fantastiskt och att allting alltid tappar lite i översättning till ett annat medium tänker jag lägga fram följande anledningar:

- En stor del av AGs plot och charm bygger på att den är i textform. Plottwisten i och med att Shadow inser kopplingen mellan Low Key Lyesmith/Loki Lie-smith funkar enbart i text, den är förstörd t.o.m som ljudbok. Dessutom finns mycket bokens dynamik i skillnaden mellan det kala, grovhuggna språket i Shadows historia och de mer poetiska Coming to America-mellanspelen (som förresten består till 95% av information som knappast kan ges i dialogform.)

- Lauras halvdödhet, hur skildrar man den på ett troligt sätt utan att det blir zombiegore alt löjligt av alltihop?

- Så mycket av den mytologiska aspekten handlar om vardag som slår över i magi (Laura, jämför Zorya Polunochnaya med hennes systrar, karusellen, Yggdrasil, allt annat, osv.) som inte kan skildras ordentligt med jordiska medel. Utan text då.

-Kanske viktigtast: HBO blir mer och mer en ursäkt att klämma in så mycket knull man bara kan i ett entimmesavsnitt bara för att man undslipper den annars alltid närvarande amerikanska censuren. Io9 has en bra jämförelse mellan True Blood och A Game of Thrones här. Hur mycket sexas det i AG? Ente möe, som man skulle säga i Småland.

Säger vi det? Vi säger det.

Jag är en principmänniska. Eller: jag försöker vara en principmännska. Ofta. Om det är viktiga principer.

Eller:

Jag tror inte riktigt på att skilja på konstverk och konstnär. Ni vet “men man kan ju uppskatta tavlan även om konstnären var en mördare/kvinnohatare/diktator/whatever.” Det visar på en ganska konstig, men också tidstypisk, syn på konst (vi snackar alla former här, inte bara bildkonst; dramatik, romaner, musik, dans o.s.v.) som något transcendent, som bara Finns och Dyker upp i konstnärens huvud Någonstans Utifrån (alla versaler avsiktliga.) Som om de inte var resultat av medvetna och omedvetna tankeprocesser och inlärda tekniker och beteenden. Som  om de inte var en del av konstnärens sammanlagda produktion, tillsammans med hens andra konstverk, åsikter, frukostmåltider, eventuella barn, skoluppsatser och avlagda hudflagor. Konstnären skapade verket. Konstnären har lagt en del av sig själv, sin personlighet och sina värderingar i verket. De sitter alltid lite ihop, även om graden naturligtvis varierar.

Alltså: man kan inte skilja på verk och person. Inte kategoriskt iallafall. Naturligtvis går det att gilla enskilda verk utan att automatiskt skiva under på alla konstnärens åsikter om allt från näringslära till hunduppfödnings via socialpolitik, men då får man ha i åtanke att:
a) Det är inte samma sak att säga “jag gillar sången X” och “jag gillar diktaren Y.” I det senare fallet indikerar man något mer än bara hens samlade konstproduktion.
b) Så länge konstnären är vid liv gynnar du denne ekonomiskt eller socialt om du köper eller på annat sätt officiellt tillgodogör dig deras produktion.

Det där har gjort det knepigt för mig, främst på bokfronten. Jag läste t.ex. Orson Scott Cards Endels spel (Ender’s Game) innan jag visste att han var en raljerande homofob med tvivelaktig religös bakgrund. Enders spel är fortfarande fantastisk, men jag skulle aldrig köpa ett nytt ex av boken om mitt försvann, samma sak gäller resten av hans böcker (det hjälper att de inte är bra; de andra Enderböckerna är tråkiga och predikande och serien om Alvin skaparen är så rasistisk stereotyperade att det blir smålöjligt.) Anne Rice skulle jag heller inte köpa igen (hon har rasat mot sitt eget fandom, givit sig in i fighter mot negativa Amazon-recensioner och hotat med rättsliga åtgärder och varit allmänt fittig) men det gör mig mindre då jag vuxit ifrån henne för ganska länge sedan.

Det senare året har jag dragit reglerna lite hårdare, eller så kanske handlar det om att jag varit aktivare på de ställen på internet där författare och fandom rör sig. I vilket fall har ett antal nya personer dykt upp på min bojkottslista: Jasper Fforde (författaren till Thursday Next-serien) p.g.a ren inkonsekvens: mannen som skriver böcker i vilket tre fjäredelar av det västerlänska litterära kanon rör sig tycker att fanfiction och andra fanworks är moraliskt fel samt okreativt. Nix till honom. Grymt jobbigt för mig när det nyligen kommit ut nya delar i två av hans serier.
Scott Westerfield, författare till ungdomsserien som börjar med Uglies (Ful på svenska) och en påbörjad steampunkserie, gör bort sig  på annat sätt. Bitch Magazine skrev en lista på bra böcker för ungdomar med sund syn på kön, sexualitet osv. Efter några dagar började folk höra av sig om några av bidragen; hade inte den där boken en skylla-på-offret-attityd, skildrade inte den där boken kvinnlig lust lite för negativt? Bitch höll med och plockade bort, författarna blev skitsura (det var tydligen inte medvetet, men unfortunate implications är också riktiga.) Westerfield och ett gäng andra författare på listan blev sympatiarga och krävde att de också skulle tas bort. Bitch vägrade då böckerna i fråga fortfarande passade. Westerfield surade och klagade om censur och jag vet inte vad, för att ta bort böcker från ideologiska listor av ideologiska anledningar kan man ju inte bara göra. Skithuvud.

Mest intressant är kanske fallet Katharine Kerr, dels för att hennes Deverryserie tidigare var bland mina favoritböcker, dels för att jag hade den tvivelaktiga äran att bli förolämpad av henne personligen. Hela historien är mycket för lång för att passa här, men i korthet: förra året tog många amerikanska genreförfattare till orda om vad de tyckte om fanfiction. En del gillade, en del brydde sig inte, en del hatade. Kerr hörde till de senare (lite intressant med tanke på att jag aldrig sett spår av fanfiction till hennes böcker) men nöjde sig inte med det, hon menade att alla som inte enbart skapade egna världar och karaktärer (inklusive alla teveförfattare) var inte bara ickekreativa utan även av bristande intelligens, och slösade sin och andras tid. Då kanske det passar bra att tillägga att hon redigerat och skrivit delar av en antologi av nytolkningar av Shakespeare, att hon började sin författarkarriär med att skriva rollspelsmanualer och att hennes egna böcker är smockfulla med genretradition (alver, dvärgar, magi osv.) När hon fick mothugg mot sina ganska galna uttalanden (“folk som gillar teveserier saknar kreativitet” är en  favorit) började hon förolämpa folk till höger och vänster, däribland undertecknad. Hela debaclet raderade hon sedan från sin blogg, delar finns bevarade här. Det blev mycket wank, men min slutsats är att aldrig mer köpa hennes böcker, göra mig av med de jag har, samt sluta recka henne. Hon vart för galen.

Vart ville jag då komma med allt detta? Tja, redovisa lite, kanske. Klaga på Kerr. Hävda min ståndpunkt i författenärskildfrånverket-frågan. Vetinte. Bara blogga lite.

Dagens åttondemarstema snott fr. Elin/Orchidpussy:

Zoe Washburne  -Firefly/Serenity

Hermione Granger (Harry Potter)

Romana (Doctor Who)

Alltså den amerikanska typen av dammsugare, den upprättstående typen, FINNS DET överhuvudtaget något mera värdelöst? Jag var tvungen (och kommer att vara tvungen igen) att använda en igår och fan, jag tror att klockorna stannade, så jävla värdelös var den. Låter som två normala dammsugare och suger inte upp ett jävla skit.

När jag var nybliven universitetstudent fann det bara den sortens dammsugare att tillgå i korridoren. Jag trodde att de var söndriga, gamla eller vandaliserade, och att var därför de inte funkade. Nu var de kanske det med, men nä, INGA jävla jänkardammsugare fungerar. Inte ens kontorets nyinköpta. De har nämligen en jävla borste som sitter FÖR uppsuget, vilket innebär att man måste köra över allt synligt smuts tre-fyra gånger innan det sugs upp, och är något större än 1,5 x 1,5cm sugs det inte up alls. JÄVLIGT EFFEKTIV TEKNIK HÖRNI, KUKHJÄRNOR.

Vi har lite krig ang dammsugare hemma. När hanjaglevermed flyttade ut fick han en gammal dammsugare, den värdelösa sorten, av sin mamma, och när jag väl kom hit efter mycket visumtjafs skaffade vi en ny. Bara en billig normal Hoover, men iallafall. Hanjaglevermed avskyr den, men viss rätta då den är lite feldimensionerad och välter lätt, inte kan hängas upp på sig själv längre eftersom knappen gått sönder, och sladden har fastnat. Han vill ha en ny värdelös maskin. Jag vill ha en ny normal maskin – men fy fan vad normala dammsugare kostar här! Jag tänker mig några hundra i Sverige för en hyfsad? Här? Billigaste Mielen för motsvarande tretusen. TRETUSEN. VAD I HELVETE? Dock kommer ingen jävla värdosugare över vår tröskel, eftersom jag gjort klart att jag hellre flyttar än köper en sådan. Alt. dödar maken. Så vi sparar till en tretusenMiele. Jävla skitland ibland, är det.