Nej, jag har fortfarande UVI, men nu är jag arg så jag bloggar iallafall.

Någon  mailar en (gravid) kvinna och frågar Ribbing om hur de ska bete sig mot alla (idioter) som förmanar och berättar skräckhistorier. Iochförsig är Ribbings svar delvis helt korrekt (säg till dem att sluta, godta inte ett nej.) Men sedan säger hon:

Du är inte “degraderad” till enbart gravid kvinna, förstås, även om du uppfattar det så just nu; det är bara det att miraklet, det nya livet i din kropp, säkert ses just som detta även för din omgivning – som tyvärr inte förmår uttrycka sig i vänliga berättigade ord utan tar till sina torftiga berättelser istället.

NEJ, SÅ ÄR DET INTE, IDIOT. Såhär är det: när det kommer till reproduktion, vare sig man väljer det eller väljer bort det, är man som född med fitta INTE SEDD SOM EN EGEN PERSON. Av alla gravida jag känner eller någonsin har talat med eller hört eller läst berättas om, har ALLA upplevt att de går från att ses som en någorlunda vuxen, rationell människa till habil bäbisbehållate utan egna känslor, rättigheter eller tankefunktioner. Folk tar på dem utan lov, okänt äckligt jävla folk tilltalar dem på gatan, alla säger till dem hur de ska leva, tycka, bete sig, äta, se ut, dricka, sova, jobba, träna och jobba. Hjärntvättade barnmorskefittor tvingar dem att amma även om de inte kan eller, eller kritiserar magens för stora eller lilla storlek, samt ignorerar den blivande pappan. SÅ jävla svårt är det inte att se. Och den enda rätta åtgärden är att skälla ut den tjafsande idioten som tror sig vara din fucking förmyndare alternativ smälla dem på käften.

Och snälla, använd normala, beskrivande ord som “fostret” eller “bäbisen”. Jag är så trött på allt mirakelsnack – ja, meios är en förbryllande process, men sexuell reproduktion har funnits i åtminstone en miljard år. Get used to it.

MEN FÖRIHELVETE MÄNNISKOR, FINNS BEGREPPET STRUKTURER ÖHT FORTFARANDE KVAR I SVENSKA SPRÅKET? LÄSER JAG MENINGEN “ATT STIG LARSSON ÄR SVINIG HAR INGET MED KÖN ATT GÖRA” EN ENDA GÅNG TILL LETAR JAG PERSONLIGEN UPP DEN SKYLDIGE POSTAREN, TAR FÖRSTA BÄSTA PLAN TILL SVERIGE OCH TVINGAR HENOM ATT LYSSNA PÅ NÄR JAG CITERAR LÅTTEXTER FOR RESTEN AV LIVET. JÄÄÄÄÄÄÄÄÄVLA IDIOOOOOTER. DET ÄR INTE IRRELEVANT. DET ÄR INTE SAMMA SAK SOM ATT HÄVDA ATT ALLA PERSONER FÖDDA MED KUK ÄR SVINIGA. DET ÄR RECENSENTERS JOBB ATT RECENSERA, DET SKA DE FÅ GÖRA UTAN ATT HOTAS OCH ALLA FUCKING JÄVLA IDIOTJÄVLAR SOM INTE FATTAR ATT EN YNGRE KVINNA BEFINNER SIG I BÅDE KULTURELLT OCH FYSISKT UNDERLÄGE GENTEMOT EN ÄLDRE MAN BORDE FAN TVINGAS GÅ OM MELLANSTADIET.

IDIOOOOOOTER.

Trollhare skriver om stilrent=sterilt och för en gångs skull håller jag inte med. Jag tvingas dagligen utsättas för den Dåliga Amerikanska Smaken, i former såsom volanger på sängkanter, män som tror att man automatiskt är bög om man använder hårprodukter eller byxor som på en enda punkt nuddar kroppen, gröna diskbänkar och the horror of horrors heltäckningsmattan, så jag hejar på helvita väggar och fulfritt varje dag. Men i jul. I jul har vi varit på bondvischan med Hanjaglevermeds familj och jag vet inte vad. Min svärmor har ett ohejdat sinne för kitch – inte kulkitch, utan hon tycker verkligen det hon åstadkommer med torkade blommor, landskapsakvareller och gamla westernstövlar är Stämningskapande och Snyggt (till hennes försvar är det otroligt konsekvent. Hela huset går i bruna jordtoner och har western/jakttema) . Lägg till det en svärfar som stoppar upp döda djur som hobby, och ni börjar hitta rätt. Men det är inte klart än, nejnej. Julkitch på det. Till slut vet jag inte vart jag ska ta vägen.

Gästrum. Westernfiltar på westernställ och
barndomsbilder på Hjlm.

Stöveln!

Nedervåningen ska alltså se ut som en jakt-
stuga. Kamin, autentiska döda djur, snöskor
samt bokhylla av halv kanot. Hepp!

Nämnde jag att svärmor samlar på tallrikar?

Kviddevitt.

Julaftonskvällen var vi i kyrkan (jag vägrar egentligen, av respekt för de personer där som tror på allvar, men orka ta den fighten med svärföräldrar varannan jul. Hanjaglevermed sitter ju bara där som ett jävla mähä trots att han är uttalad ateist sedan sju år tillbaka, så det skulle vara jag som blev storskurken. Nöjer mig med att inte rabbla med i böner samt att sitta kvar i bänken under nattvarden.) och fick chansen att iakttaga de estetiskt rubbade sidorna av Helenas medelklass. Favoriterna är:

• “The Christmas Sweater”, vanligast på kvinnor över fyrtio. Stickad tröja med julmotiv, såsom t.ex. tomte, julstjärna (blomman), eller i ett fantastiskt fall, älg. Julälg.
• En annan variant: julvästen. Västkustamerikaner är de enda människorna på jorden som fortfarande har väst när det är kallt (armarna fryser de kanske inte om?), men det här är INOMHUSvästar som bärs över illasittande polotröjor. Quiltade eller i filt, ofta med applikationer; personlig favorit var diverse tomtmotiv samt en hel ljusstake på ryggen.
• Alla dessa män i illasittande khakibyxor (“reglerna här är att om det inte är blåjeans är det finbyxor” säger Hanjaglevermed) med omatchande bälten. Och cowboyboots.
• I Montana har personer av manskön cowboyhatt helt oironiskt. Samma sak med rutig flanellskjorta.

Så jag hoppas ni inte tar illa vid om jag sätter mig ner och drömmer om helvita rum med släta helvita väggar och tre helvita möbler. Kanske ett föremål på väggarna. Ett. Kanske. Inga saker. Inga saker alls. Bara rent vitt. Världens finaste.

Bara en tanke ang. Fis “Feminister har bättre sex” och den efterföljande shitstormen och man ska kunna ha alla sorters sex och relationer och relationer till sex och det finns inte bara en feministm och ja och ja och ja och nej såklart inte.

Men en sak bara:

Det personliga är fortfarande politiskt, det är därför politiken envisas med att ha det personliga att göra, och att säga att feminister ska få ja vilket sorts sex vi vill utan att ifrågasättas (såklart vi ska kunna) FRÅNTAR INGEN ANSVAR FÖR SINA EGNA HANDLINGAR I NÅGOT SAMMANHANG. Allra minst i relationer. PUNKT.

Idag är det Thanksgiving och vi gör ingenting. Skitskönt är det, förutom att verkligen allting är stängt, den stängdaste dagen i hela USA, så istället för hämtthaimat till middag för det blirdet pizza som måste bakas och jävlar vad jobbig. Men hela den svenska bloggosfären fortsätter som inget hänt (för det har det ju inte) så jag njuter av min ledighet genom att blogga, kolla på Star Trek och sticka.

Inlägget nedan är ursprungligen en kommentar i en annan blogg som jag inte länkar till eftersom jag inte är säker på att bloggaren vill ha en massa trafik härifrån (bloggaren: sig till om du vill ha en länk.) Det började med att hon påpekade att inställningen till hemmafruar är väldigt olika i USA och Sverige, att man knappast kan kräva att få vara det i Sverige och att det är mycket vanligare i USA av diverse kulturella och ekonomiska själ o.s.v. Och fick sen mest kommentarer om hur snävt det är i Sverige och hur mycket bättre här och man fååår vara hemma med ungarna och ingen tvingar en att att ha ett självständigt liv och egen inkomst, typ (alltså, det fanns mer nyanserade åsikter, men jag blev så jävla provocerad av att ingen kontexualiserade och tänkte på att hemmafru/mamma i ett patriarkat är en helt annan sak än en hemmavarande förälder skulle vara i ett jämställt samhälle.) Här följer min kommentar, redigerad enbart vad det gäller stavning och grammatik:

---

… självklart kan man inte förvänta sig att bli försörjd, inte hela livet iallafall. Av en massa anledningar, om inte annat för att man aldrig aldrig kan veta vad som händer. Då menar jag inte bara skilsmäss; mannen/pappan (eftersom vi snackar heterogifta med barn) kan ju ramla av en stege och dö. Eller bli alkoholist. Eller visa sig vara en misshandlare, eller bli handikappad, eller bara sticka och försvinna, eller drabbas ev depression eller vadsomhelst. Då står kvinnan där, utan utbildning, eller med, men utan relevant arbetslivserfarenhet. Visst kan hon kanske få något skitjobb, och sen får hon jobba häcken av sig hela livet. Herregud, ska vi glömma allt det senaste seklets feminister har kämpat för? Lika utbildning, lika rätt till arbete och lika lön (som vi FORTFARANDE inte har och som vi aldrig kommer att få om envisas med att bara ser kvinnor som barnvårdade och blivande tvättadinabyxorbetjänter.) Det är förresten inget smart att ha markservice hela livet heller, min morbror pensionerades nyligen och kan knappt koka vatten. Hjärtkirurgi? Check. frukost? Not so much.

Dessutom: för att ett förhållande ska vara jämlikt (in the long run) krävs det helt enkelt att man ger och tar lika mycket. (I längden, alltså. just nu är Hanjaglevermed arbetslös, så han lagar mat och städar, men så fort han har jobb delar vi 50/50 igen.) Det vore jättetrevlig om markservice räknas lika mycket som lönearbete men nu ser. det. inte. ut. så. All obalans påverkar förhållandets egen maktstruktur (som finns. Folk brukar inte vilja erkänna det, men alla mellanmänskliga relationer har maktstrukturer) och tjänar EN person pengar påverkar det andras syn på familjen och familjens syn på sig själv.

Och sen mannen! Vilken jävla press, att vara den som försörjer alla. Alla! Och då smyger auktoriteten så lätt in, du har väl märkt hur mycket mer daddy knows best det är i amerikanska familjer? Utan den det värmen som en pappa som varit pappaledig med sina barn när de var bäbisar utan jobbat som en galning för att ha råd med allt, som det var på femitiotalet i Sverige. Det räcker liksom inte att lira lite baseball när sonen fyllt nio.
Borde det inte vara smartare om båda föräldrar förväntades jobba OCH vara hemma med barnen? Längre mammaledighet (vet många som valde att sluta och bli hemmamammor för att de bara fick några veckor) och pappaledighet. Två inkomster, två lika ansvar för ekonomi OCH uppfostran OCH närhet. Båda får chansen att vara människor utanför familjen lite ibland.

Det viktigaste min mamma lärt mig är alltid vara ekonomiskt och känslomässigt självständig. Relationer är jättebra och familj är fint, men man måste först och främst vara en egen människa, inte ett bihang till vare sig man eller barn eller ens en hel familjeenhet.

Det blev långt och jag ber om ursäkt för de svordomar som blev kvar, jag plockade bort de flesta, men jag blir så upprörd. Hundra års kamp för självständighet och folk bara skiter i det.

---

Det blir naturligtvis ytligt såhär utan inledning och utan kunskap om vem som skulle läsa, men för mig handlar det om att man spottar på våra far- och mormödrar som fick kämpa som fan för att räknas. Det blir lite som när jag skrev på min magisteruppsats i Lund och pojkhjärnorna jag pluggade med satt och romantiserade över vilka perioder de ville leva i, hur mycket de hade gemensamt med John Stuart Mill o.s.v. och när de frågade mig ville jag slå dem i ansiktet. För hundra år sedan hade jag inte ens fått rösta. Inte varit myndig. Och universitetsutbildning och egen inkomst hade liksom inte funnits. Idioter.

(jag har inte varit särskilt internetaktiv på senaste tiden. Förlåt. Men lite goda nyheter mitt i de dåliga är att mitt permanenta uppehållstillstånd är permanent på riktigt, inte bara tvåårigt som det var innan. Det blir cupcakes idag på jobbet.)

men nu: Web Comics

Det var ett tag sedan jag reccade, och eftersom det finns mer nu är det dags igen. I alfabetisk ordning.

Anders Loves Maria

Av en svensk författare, Rene Engström, och uspelandes i Stockholm (och ngnstans i Norrland) om en velig konstnärsöverklasskille och hans gravida flickvän. Nästan avslutad, men läs gärna hela arkivet – ALM har komplexa karaktärer och både roliga och tragiska händelseförlopp.

A Softer World

En ovanligare sort, fotograferad istället för ritad. Alltid vacker, alltid träffande. ofta tragiskt.

Bad Machinery

En fortsättning på Scary Go Round, fast med nästa generation. Samma vackra färger, samma språkkänsla, samma zany humor (jag hoppas verkligen det blir mer goblins och devil bears) med nya fräsha karaktärer. Jag gillar speciellt Shauna en hel massa.

Hark! A Vagrant

Kanske det konstigaste på min lista: skissade historiska figurer har surrealistiska konversationer om, tja, vadsomhelst. T.ex. Napoleon, Marie Curie, Frida Kahlo, och en tjock ponny. HUR BRA SOM HELST.

Questionable Content

Samma som sist, men utvecklad: mindre indipopnörderi, mera relationer och psykologi, bättre tecknad. Nya karaktärer här med: en naiv, hyperneurotisk granne med både OCD och anthro-ipod, en nördtjej, en kille som heter Angus… jag gillart.

XKCD

Precis samma som innan (streckgubbar med nördhumor). Precis lika brill som alltid.

I tva olika fall har regeringsrätten gjort en betydligt mildare (och smartare, imo) tolkning av namnlagen än vad som tidigare varit praxis: Madeline får heta Madeleine utan att ändra sitt juridiska kön, efter tjugo år, och Q får heta Q, efter tjugo månader.

Får vi säga jippie? I båda fallen har ordvalet “valet av förnamn är en så personlig angelägenhet att en omfattande valfrihet måste tillerkännas den enskilde” används, och det kan man bara kalla sunt förnuft. Hurra för sunt förnuft.

Innan vi börjar: det här är såklart ingen recension även om det står så i etiketterna (jag menar, jag om ni orkar hitta på ett bra ord för “anna har åsikter om nyutkommen media” får ni såklart gärna berätta det. Men det händer inte så ofta.) Dessutom: asdfrasgrtughnbh. Så glad att den oväntat fick nytt tidigare släppdatum (skulle kommit på måndag men flyttades till fredag.) Helt. Oneutralt överbelamrad med känslor.

Men skiva nurå.

Oj.

Vad bra den var. Jag visste inte innan att jag hade så låga förväntningar – kanske för att jag minns att jag blev besviken på Daugava, eller kanske för att singeln Jag får ingen ordning var ett så gigantiskt antiklimax (bra text, men åttiotalssynt är Inte Min Grej Alls.) I vilket fall blev jag litet överraskad över hur mycket jag tyckte om hela skivan rent spontant och på första genomlyssningen. Just nu är mina personliga favoriter Järnvägsspår (jag har sett folk dra paralleller till Kent, och eftersom jag inte gillar Kent öht och föll pladask för det här spåret blir jag lite fundersam, men okej) och Du som reser mig, men andra spår växer redan; jag lyssnade på Berätta hur du gör, den kände jag inte något alls för i gårkväll*,  på bussen i morse när tårarna började rinna** .

Tankte 1: Det är fortfarande syntinpirerat. Det kan jag leva med, jag gillar det faktiskt bättre än folkmusiken på Daugava, det finns en hel del ögonblick (ögonblick, mind you. Inte hela ideer) som i  min mening snarare minner tillbaka mer till Singel. Fast i flera låtar hade jag velar dra ner slagverken en aning, speciellt i Fribiljett till himlen. Och Jag får ingen ordning är fortfarande jobbig. Det är klart att artister får göra vad dom vill och experimentera precis enligt eget huvud, men ni kan inte tvinga mig att tycka om allt.

Tanke 2: Lasse blir personligare hela tiden, vilket drar ner precis-samma-känsla-poängen, men det bryr jag mig allvarligt talat inte om. Det är fint. Jag har favoritstycken av texter redan, saker som jag försäjer förklara för Hanjaglevermed men som inte går att översätta.

Tanke 3: Vid åtminstone de första genomlyssningarna blir det liiite enformigt i längden, rent formmässigt. Vi får se. Lever texterna tillräckligt starka i mitt huvud brukar jag sluta märka sånt efter  ett tag.

Tankte 4: Lökiga titlar för så bra låtar. Eller, snarare, en del lökiga titlar (Du som reser mig. Allvarligt?). Skivans namn är ju fenomenalt (mina regler:ju längre desto bättre), men samtidig lyssnar jag på låtarna och kan inte tänka mig hur de skulle kunna heta något annat. Jaja. Nu väntar jag otåligt på att hela boxen ska komma hem till mig via min snälla ömma moder.

I stora drag: överraskande tokbra.

Jag börjar vid den där jävlar rapporten om tonåringar nätsexualitet då, men den har Elin Grelsson och Tanja Suhinina redan skrivit så bra om, så där stannar jag inte länge. Istället kommer jag att tänka på ett annat, relaterat inlägg på ablativ. Det börjar med tonårskillar som inte får ligga (jag LOVAR att “ligga” inte var intransativt när jag bodde i Sverige, när hände det?) och Tanja nämnde att tonårstjejers sexualitet i princip aldrig skildras på det där distanserade boyswillbeboyssättet som killars. Så här skrev jag:

Absolut. En av mina absolute petpeeves i ungdomslitteratur, t.ex. är alla dessa tonårsflickor som angstar över att deras pojkvänner vill, med genrens egna ord “gå hela vägen” eftersom de inte har en TANKE i den riktningen. Jag kände aldrig igen mig, jag hade slängt mig efter första bästa som velat knulla mig sen jag var typ tolv (men jag hade finnar, glasögon och pluggorykte så tji fick jag.) Jag hade lååånga diskussioner med jämnåriga tjejer om hur mycket vi vill ligga /…/ men som sagt, de tjejerna syns inte alls.

Det gjorde mig irriterad redan då, pre-feminist knappt-tonårig Anna läste trots allt ganska mycket amerikansk skräplitt (hej, läslusen!) och alltid, alltid var brudarna otroooligt kära i sina pojkvänner, men blev helt låsta när pojkstackarn ville typ hålla dem i handen. Det handlar såklart inte om att man inte får vara försiktig i sin sexualitet, men när varje sextonårig tjej i varje bok* tycker att det är obehagligt att killen fumlar lite över kläderna, då är det någon som inte stämmer. Inte bara böcker förresten, det var teve med. Alltid kära brudar, aldrig kåta.

Det är egentligen konstigt, och kanske KPs Kropp&Knopp och senare Fridas och VRs frågespalters förtjänst, att jag aldrig såg mig själv som miffo (eller, det gjorde jag såklart, finnarna och glasögonen och oförmågan att klä mig eller hantera mitt hår, och den där nästan undermedvetna oviljan att sälja mig som dummare än jag var då. Men inte för kåthetens skull.) Jag har alltid varit bra på att skylla ifrån mig, och förstod tidigt att det böckerna som ljög. Men hur tänker de? Har kvinnliga författare helt glömt hur det är att vara femton? Ljuger de medvetet å moralens vägnar? Lyckades de ta sig genom puberteten utan hormonstormar? Jag menar inte att vända på kakan och låta alla knulla sig genom ungdomslitten, men den konstanta ickesexualiteten förbryllar mig eftersom jag aldrig såg någon motsvarighet i min verkligheten. De snygga (elleralltsåjagvetinte, populära iaf. de som inte var jag) brudarna fick hångla och klart som fan att de gjorde det. Vi som inte fick gick och hoppade jämfota av sexuellt frustration tills någon ville ha oss, så enkelt var det.

Inte svårt alls.

Sur är vad jag är. Jag sitter och försöker förbättra mitt humör med att kolla på musikalvideor (vad menar du med att vanliga människor inte har galna fancrushar på medelålders franska skådespelarbögar?) men det funkar inte.

Såhär är det nämligen: det finns musik man moshar till. Jag kan utan att tänka efter komma på tjogtals med band; allt inom metallgenren. Lite annars hårdrock. Mycket hiphop. Inte Franz Ferdinand. Till Franz Ferdinand beter man sig sansat annat än att man hoppar jämfota jävlig mycket, för kan Alex så kan vi, right?

Och ändå: min erfarenhet av metallkonserter (ety sådana var jag förjust i in min gröna ungdom): folk är snälla. Nitar är inte tillåtna under konserter, folk ber om ursäkt om de beter sig illa och om det finns moshpit är det lätt att hålla sig borta. Man går på konserter primärt för musikens skull. En gång när jag sett Opeth och var helt utmattad och lite borta köpte en främmande människa en vattenflaska till mig utan att jag bett om det (jag var nitton.) Folk dricker rimligt tills efter spelningen.

Min erfarenhet av Franz idag: blev inknuffad i moshpiten helt utan kontroll (från sidan), fälld, förlorade en sko, någon trampade mig på handen, någon sparkade KJ i huvudet, alla rökte gräs i sådana mängder att jag åkt fast om de kollar mig bara av den passiva röken, folk var lika jävliga mot en kanske fjortonårig tjej som stod framför mig. En hel massa jeppar vara bara där för att mosha, kunde inte ens texterna, brydde sig inte om musiken.

Jag tycker om Franz, de är fantastiska live, men som det ser ut nu vill jag inte se dem spela mera. Alla Andra Människor har liksom förstört alltihop.