Om ni missade det så har Frankrike bestämt sig för att riva romska läger och specialutvisa romska invandrare. Nu är det inget problem i sig att utvisa illegala invandrare, men att Sarkozy väljer att rikta in sig på just romer är ingen tillfällighet. För det första, och den officiella anledningen, handlar det om ett uplopp efter att en romsk man blivit ihjälskuten av polis. För det andra är romer den i princip enda grupp i västvärlden gentemot vilken hat är helt accepterat. Naturligtvis har inte alla romer i Frankrike del i upploppet. Naturligtvis är det inte romskheten i sig som är propblemet, det handlar om utsatthet, om samhällsförakt, om anpassningsprobem från båda hållen. Problemet är att Sarkozy och resten av den franska regeringen ägnar sig åt instutionaliserad rasism. Igen. Och det var här någonstans i morse jag blev arg på Frankrike, re: hijablagen härom veckan. Men sen tog jag förnuftet till fånga och tänkte efter: Det handlar inte om Frankrike.

I april förra året  kastade nynazister i Tjeckien  in en molotovcocktail i ett romsk familj bostad och gav en tvåårig flicka så svåra brännskador att hon fick vårdas på sjukhus i över åtta månader.

Finland utvisar och tvångsomhändertar romska barn.

2008 drunknade två romska flickor , elva och tolv år gamla, utanför Neapel efter att folk vägrat rädda dem.

Romer diskrimineras regelbundet både i öst- och västeuropa, får inget jobb, får lägre lön, kallas invandrare i land de bott i i generationer… Och här blir jag trött. Här, där man enligt den så kallade politiska korrektheten (jag älskar politiskt korrekthet då jag tycker att det generellt sätt är jävligt bra att ta hänsyn till andra människor) inte får dra generella påståenden om någon etniskt grupp, kan folk fortfarande häva ur sig “zigenarna är tjuvar” UTAN ATT EN JÄVEL ANNAT ÄN DE MEST POLITISKT MEDVETNA HÖJER PÅ ÖGONBRYNEN. Nu blev jag upprörd igen. Men kom igen. Kan ni inte sluta vara så jävla omänskliga? Jag kan inte komma på något mer. Jag blir inte ens arg. Jag blir bara ledsen.

Eller nej.

Jag blir skitarg. jag blir så arg att jag inte vet vad jag ska ta vägen, för varje brott ovan, för varje sak på HRWs lista över hatbrott mot romer, står det stora medhållande massan. Sure, en nynazist kastade bomben, men vanliga människor försvarade honom. En vanlig kypare hävdar att etnicitetsregistering inte är rasism. Högerpartier i Östeuropa vinner tusentals röster på att hetsa mot romer. FUCKING TA ÅT ER. ALLIHOPA. I alla länder, för problemet är inte begränsat till ett ett enskilt land eller en enskild del av världen.

Men allvarligt, Sarkozy. När Amnesty säger åt sig att skärpa dig bör du kanske tänka efter ett ögonblick, ärthjärna?

Inception. Se den.

Min ömma moder är utbildad till sjuksköterska. Hon hade redan omskolat sig till lärare när jag föddes, men sköterskeutbildningen var från sextiotalet, och en del grejer satt i. T.ex. upptäckte jag när jag ansökte om visum att jag tillsammans med vaccinationspapperna hade hela feberkurvor från varje gång jag var sjuk under hela åttiotalet. Och t.ex. så ansågs det, och därmed mamma, att det var dåligt att vara för varm när man hade feber, även under fasen när febern stiger och man fryser. Allså fick jag bara ha max en extra filt och inga extra kläder i sängen när jag var sjuk.

Sedan dess har rönen ändrats, jag såg en artikel av en barnläkare för något år sidan (jag nu inte för mitt liv minnas var) där han angav att man numera inte anser det inte finnas någon fara med att låta barnet (eller vuxna) få känna sig så varma som möjligt, så länge kläderna eller filtarna kan tas av så fort febern vänder (gäller ej för barn under 6 månader, som inte kan reglerna sin egen kroppstemperatur utan drabbas av överhettning förhållandevis lätt.) Och stöd finns bl.a på Sjukvårdsupplysningen, de säger:

Det kan vara skönt att ha det svalt, men inte kallt, i rummet. Det är vanligt att man huttrar och fryser när febern stiger. Då kan man ta på sig extra tills man känner sig varm och sedan klä av sig igen.

och webMD har följande info:

Attempts to cool the skin may only make you more uncomfortable. This may also cause shivering, which will actually increase your body temperature if the fever is being caused by an infection.

Apoteket har tyvärr kvar gamla uppgifter om att hålla sig sval och inte använda täcke osv… och egenligen skulle det här inlägget handlat om hur glad jag är att vara vuxen, om hur skönt det var första gången jag hade feber när jag flyttat hemifrån. Inte skönt att ha feber såklart, och inte att vara ensam utan någon som kunde ge mig apelsinjuice eller köpa en tidning, men skönt att få ta på sig dubbla pjamasar och ha två extra filtar ovanpå täcket om det behövs. För jag FRYSER när jag feberfryser – svettfasen när febern sjunker brukar bara vara någon timme, men frysa kan jag göra i dagar. Frysa så jag skakar. Frysa så jag inte kan tänka på något annat – jag är inte varm i vanliga fall, och när jag har feber blir det liksom gånger tretusen. Och det är som sagt inte alla som håller reda på att läkarvetenskapen äntrat sig – när jag letade info hamnande jag på otaliga föräldraforum där nerkylding rekommenderas. T.ex skulle man ge kalla drycker eller glass (vilket frysande barn vill ha glass?) Eller, sa någon, kan man ta med sig ungen ut på balkongen om det är kallt.

VA? VAD I HELA HELVETET ÄR DET FÖR FEL PÅ MÄNNISKOR? (nedkylning är inte helt fel, och används inom sjukvården i extrema fall, eller då patienten inte kan behandlas med, eller inte svara på, farmakologisk febernedsättning.) Men det handlar inte om extremfebriga bäbisar, utan treåringar med trettionio. Som tas med ut på BALKONGEN. Förmodligen storgråtande och matta och undrande varför mamma eller pappa plågar dem så. Och jag minns hur det var och vara liten och ligga och inte orka gråta mer och bara vilja försvinna för jag frös så, och jag trodde jag aldrig skulle bli varm igen. Och jag undrar hur dumjävlarna bara kan med att vara så okänsliga. Vad de tror de uppnår. Och jag skulle gärna sticka en spik genom huvudet på dem just nu, eller köra över dem med en buss.

(för att klargöra: min mamma var och är en mycket god mor, hon tog hand om mig när jag var sjuk, såg till att jag fick vätska och var någorlunda underhållen, tog temp och förde feberkurva, tröstade mig och allt. Men ingen extravärme dårå.)

Om jag hör EN ENDA person hävda att personer av hankön sitter mer bredbenta för att de BEHÖVER MER LUFT, KOMMER JAG PERSONLIGEN TA MIG AN UPPGIFTEN ATT KASTRERA VEDERBÖRANDE MED EN GLÖDGAD ÄGGSKED. Ni sitter still med benen ihop som vanliga civiliserade människor, era jävlar!

*andningspaus*

Nästa utbrott blir troligen på folk som klagar på “feministmaffian” i tidningarnas kommentarsfält. Alternativt ett mer diskuterande inlägg om vi verkligen behöver kommentarsfält på allt (nej, det gör vi inte.)

Man kan få förklara några gånger att ja, det betyder att vi ska gifta oss. Det är tydligen inte alla som hört mig uppröra mig över folk som förlovar sig bara för att förlova sig. (Förkortad version: Jag blir enormt provocerad av det.)

Ett flertal kommenterar håller med om att det är jobbig och provocerande att folk bara förlovar sig utan att ägna giftemål en tanke, alternativ är förlovade i massvis av år först. Och jag bara oj. Jag blev lite nyfiken på varför långtidsförlovningar provocerar, och vad jag förstår beror det mest på förlovningens ursprungliga mening samt definition av order förlovning. Någonstans här blev jag lite för mångordig för ett bloggkommentarsfält, och nu blir det alltså inlägg.

Jag gillar, personligen, inte äktenskapsidén. Det har jag sagt innan; jag gillar inte att relationer mellan vuxna ska lagstadgas, jag tycker inte att staten har något att göra med vem jag knullar med, eller vem jag är kär i. Att jag är gift i alla fall beror helt och hållet på den amerikanska invandringspolitiken: jag fick inte komma och bo här om inte jag och Hanjaglevermed skrev på ett papper, så vi gjorde det. Jag förstår personligen inte varför mina vänner som inte måste gifta sig gör det (eller, okej, försäkringar och skatteförmåner. (Just därför beundrar jag David och Virginia desto mer: de vill inte gifta sig, det kostar dem massvis av pengar varje år och lika mycket oförstående från arbete och familjer, men de viker inte.) Andra låter bli att gifta sig av andra anledning, de vill t.ex kanske inte känna sig fastlåsta (med rätta: skilsmässor är skitkrångliga, och att tvingas samarbeta runt en juridisk process med en människa man inte kan med, eller har blivit sviken av, måste vara något av det motigaste som finns.)

Men att ha en motvilja mot juridiskt inblandning behöver ju knappast betyda motvilja mot relationer i sig. Och det finns bevisligen hundra olika nivåer av relationer, alltifrån kk till fikar-varje-torsdag via distans-on-and-off och alldeles vanliga särbo- och samborförhållanden till flerårsförhållanden som ämnar hålla hela livet. För femtio år sedan gifte man sig om man ville vara tillsammans tills man blev gamla, men det är inte längre ett självklart val. Naturligtvis kan man flytta ihop och använda själva flytten som ett sätt ett annonsera sina långtidsavsikter, men hur många flyttar inte ihop för att det är praktiskt, eller pga bostadsbrist? Jag tror att långtidsförlovningar fyller ett tomrum: man är inte bara ihop, man är ihop med avsikt att alltid vara ihop, eller iallafall så långt det går. Men man skriver inte på papper. Man lovar ingen annan något. Man är lite mer pragmatisk om alltihop, men fortfarande lite traditionsbunden. Lite ritualiserad.

Och  uppslagsboksdefinitionen av förlovning är faktiskt för diskussionen helt irrelevant. Ritualer uppstår genom agerande, inte efter manualer. Lika självklart som att förlovning varit ett förstadium till äktenskapet innan, lika självklart är det att ritualen förändras, och att definitionen kommer att förändras med den. Folk förlovar sig utan att gifta sig, och kommer sannolikt att fortsätta med det. Naturligtvis får man vara irriterad på det, men jag tror inte det kommer någon förändring, och personligen gillar jag förlovningsutvecklingen massvis.

JÄTTEHÖGT.

Fast allså ärligt det gör jag ju var och varannan dag numera så det går väl inflation i det.

VÄRLDEN. JÄVLAR.

• Teori: cupcakes är små mjuka kakor, muffins är bakpulverbröd som kan vara sött.
• Praktik: cupcakes bakas som sockerkaka; vispa ägg och socker pösigt osv, blanda ordentligt. Muffins bakas som scones eller amerikanska pannkakor; blanda allt i mindre än tio sekunder. Muffins har en högre andel mjöl, och är större. De är tunga och lite mäktiga, medan cupcakes är fluffiga, små och lättsmulade.
• Cupcakes är defintionsmässigt söta och har frosting, muffins kan vara söta med kan även ha t.ex. ost- och rosmarinsmak och saknar frosting.
• Cupcakes har ofta smaksättning (citronjuice, vanilj) medan muffins ofta har grejer typ blåbär eller rivna äpplen eller russin eller bacon.

Helt. Olika. Saker. Klarrt? Klarrt.

Innan vi börjar ska jag kanske be om ursäkt för det dåliga blendjob:et ovan; det fanns inga bra promobilder med båda karaktärerna på. Hursomhelst.

Nu, vänner, ska ni börja kolla på Doctor Who. (Ja, Elise, jag vet att du redan gör det. Vi kan squeea om Elebenty och Amy över en fika om någon vecka om inte Molnet hindrar mig från att komma till Sverige.) Varför ska ni det? För att det är en fantastisk serie, för att den produceras av BBC, och för att just nu är ett ovanligt bra ställe i kontinuiteten att hoppa in som ny tittare, och för att jag säger det.

Vad är nu detta? Tja, serien i sig började visas 1963, den handlar om utomjording som kallar sig The Doctor som reser i tiden (och rymden) i ett skepp förklätt till en telefonkiosk tillsammans med (oftast) mänskliga följeslagare. Det är en helfamiljsserie, vanligtvis spelar den vid artontiden i Storbrittanien, och även om en del detaljer är lite otäcka för mycket små barn passar serien alla människor i alla åldrar. Bonus: så smarta var BBC att de skrev in skådespelarbyte in handlingen; när han dör regenererar the Doctor i en ny kropp. 1989 slutade serien sändas, men det återupplivas (ordentligt) 2005. Nu, i och med den femte nya säsongen, har Doctor Who en ny producent och huvudförfattare, en by skådespelare i huvudrollen, och en ny medresenär. Och det är verkligen fantastiskt. Steven Moffat har tidigare vunnit Hugo-priser för sja Doctor Who-manus, Matt Smith är UNDERBAR som den elfte Doctor och Karen Gillam skitbra som småkonstiga, skotska, rödhåriga Amy Pond .

Så kolla. Första avsnittet av den nya säsongen heter The Eleventh Hour. Bor ni i USA visas serien på BBC America, bor ni i Sverige tror jag ni kan kolla på BBCs webbteve och om ni inte är mot nedladdning… ja, ni vet. Ivilketfall: kollakollakolla. Ni kommer inte ångra er.

Gud vad jag blir trött på andra människor. Long story short: för ett par veckor sedan var vi på trivia med Doctor Who-tema*; två roliga typer som driver podcasten och hemsidan Seattle Geekly håller i nördtrivia en gång i månaden. I vilket fall var vi sena, och hamnade i samma lag som två hypernördar. Ni vet typen: svart t-shirt med fult nördtematryck, urtvättade svarta illasittande jeans, utvuxen illa hållen frisyr, lätt övervikt, och en alldeles, alldeles för stor förmåga att ta sig själv på allvar. (jag ogillar inte andra nördar egenligen, jag tar också mig själv på för stort allvar**, jag fattar bara inte estetiken or the lackthereof.) I vilket fall. Med gemensamma krafter vann vi ganska stort och alla var glada. En av hypernördarna var ganska trevlig och vi bestämde oss för att spela tillsammans nästa gång och lade till varandra på twitter.

Någon vecka senare kom det ut en otroligt intressant bok om kvinnliga Doctor Who-fans (den heter “Chicks Dig Time Lords”). Den sålde slut på Powell’s på mindre än en dag och jag ville inte befatta mig med Amazon, så jag klagade på twitter. Vår nördbekante befann sig på NorwesCon och erbjöd sig att fixa ett ex åt mig. Bra. Efter mycket om och men beslutade vi att träffas på ett kafe där han skulle träffas med några andra i gårkväll och utbyta bok och femton dollar.

Vi dyker upp. De sitter där, alla stereotypnördar. Vi ställer oss en bit ifrån. Ingen låtsas om oss. Tid går. Jag går därifrån, kommer tillbaka. Får arga blickar från nördar som uppenbarligen tycker illa om att vi står i närheten av dem i en allmän lokal (om de hade rollspelat eller liknande hade jag fattat att hålla mig borta, men de satt helt uppenbarligen bara och diskuterade, ganska lugnt förresten, och utan extrema uppmärksamhetskrav. Och fan förresten, rollspel kan pausas i 5 sekunder.) Eftersom vår bekant inte hade visat med ett enda tecken att han visste att vi var där gick jag och ställde mig närmare honom, för att på ett så ickestörande sätt som möjligt påkalla uppmärksamhet. Fortfarande inte reaktion. Till slut kommer Hanjaglevermed fram och säger den bekante namn, varvid vår bekante räcker ut handen i en irriterad borrviftande gest, tittar på oss, och säger “tio minuter.” Varvid jag INTE sa “Jamen fucking jävla helvete, kukhuvud, ta din jävla bok och stoppa upp den i arslet.” Det tyder på stor självbehärskning. Jag gick, och vi åkte hem och boken blir från amazon iallafall dårå.

Vad som irriterar mig år att situationen kunde undvikas t.ex genom:
- Att han meddelat att vi ABSOLUT INTE fick störa honom.
- Att han vid någon tillfälle haft ögonkontakt med mig, nickat, och jag hade väntat.
- Att han inte varit dum i huvudet och uppfylld av sin egen viktighet

Att ta upp en bok ur väskan hade tagit fem sekunder. Att ge mig boken och ta emot pengarna ytterligare tre. åtta sekunder, men istället fick vi först vänta i femton minuter och fick ytterligare instruktioner att vänta tio till. Nej tack. Idiot.

Vad jag vill säga är att jag blir påmind om varför jag inte umgås med andra nördar – eller åtminstone hypernördar. De flesta jag känner är nördiga på många sätt, men stealthar i vanliga kläder och kombinerar med andra intressen. Varenda gång jag försöker socialisera med typen jag beskriver i första stycket, som umgås i mer än två olika organiserade nördgrupper, blir jag gruvligt besviken. Tanke: “Men vi kan ju prata om Firefly och analysera berättarteman och Serenitys konstruktion och inte behöva dumma ner det.” Verklighet: fikor krockar med åttio organiserade möten och sen pratar de i två timmar om en byggsats deras kusin byggde. (eller så är de världens trevligaste men flyttar till Kanade två veckor senare.) Det funkar inte. Jag blir bara besviken. Men jag lär mig inte.

Men så:

Det retar mig när människor sluter upp bakom kristendomen utan att mena det. Det retar mig eftersom alla de som kallar sig kristna faktiskt sanktionerar en sinnessjuk saga från forna dagar. Man säger att Gud är kärlek, men det är inte sant. Inte i den form kristendomen har stöpt Gud. Kristendomen har inte främst åstadkommit kärlek utan lidande, och den orsakar fortfarande enormt mycket lidande.

(Rent religionsfilosofiskt kan man förstås utveckla det hela ang. inkluderande och exkluderande syn på frälsning (jag skrev min capstone, typ C-uppsats, om John Hicks religiösa pluralism, för sex år sedan, om men jag gillade det inte då och har redan lyckats glömma det mesta*) )

Om vi bortser från efter-år-noll lidande som vi inte säker kan härleda någon annanstans ifrån en den mänskliga naturen så stör jag mig precis lika mycket på att folk tycker sig kunna välja bibelcitat efter tyckte. Det gäller naturligtvis t.ex. fundies som hatar bögar men ändå äter musslor, men även annars trevliga, normala människor som väljer att bara se Trevliga Gud. Jag har vanligtvis svårt för antireligionsfundies typ Richard Dawkins, men en viktig poäng har han: du kan inte bara gilla Trevliga Gud. Varför? För att väljer du att läsa bibeln efter eget huvud, att mäta en flertusenårig text med nutida moral och bara pilla ut de delarna som passar in, har du redan omyndigförklarat texten du läser. Då står din moderna, sekulära livssyn över den religionen har med sig till bordet**, och eftersom flesta moderna kristna kallar sin religion huvudsakligen moraliskt/etiskt funktionell, ter den sig överflödig. Problemet kvarstår: antingen är du fundamentalist, eller i någon mening hycklare***.

Med det mesta, det jag finner allra mest frustrerande med alla religioner, dock mest de teistiska, är hur otroligt osannolikt det är. Inte själva troendet på en högre makt, den kan vi inte ha säker kunskap om. Men det envisa insisterande på att just min religion, just den här lilla stamreligionen från ett litet ökenland har lyckats pricka in tolv rätt. Att alla andra hundratals trosformer under tiotusen år av mänskliga samhällen hade helt eller delvis fel, om guds natur eller människors natur, om livet efter detta, om hur vi ska tillbe eller leva. Bristen på konsekvens skaver oerhört.

Full disclosure: bloggaren har gått från ateist till letande till nyhedning till wiccan till agnistiker av allmän nyhednisk karaktär till ateist de senaste tolv åren. Av just anledningarna ovan.