Jag har inte syskon, det gör ju inte den här texten lättare att skriva, direkt.

Men dårå. Då jag börjar närma mig åldern då alla skaffar glin helt urskiljningslöst, hör jag det ofta resoneras att man måste skaffa syskon till sin första unge. Ensambarn, heter det, blir egocentriska, egoistiska, asociala, bortskämda små grisar som ingen någonsin, någonsin kommer gilla och vars liv år tomma och i total avsaknad av kamratskap. Nu är jag ganska egocentrisk och inte särskilt social, men jag är ganska säker på att det inte har med min brist på syskon att göra då jag varit dagisbarn sen jag var två och fått rikliga doser av andra ungar. När jag var yngre (upp till tonåren) var jag faktiskt riktigt social och skaffade vänner snabbt på varenda semesterort och resa, vilket barn med syskon kanske inte gör då de redan har varandra att leka med.

Men angående det där med bortskämd, visst, med vissa mått kanske. Inte så att mina föräldrar curlade mig, utan att jag kunde göra saker jag ville mer än mina kompisar med tre syskon fick. Jag kunde åka på ridläger när min kompis inte fick, för även om hennes föräldrar hade råd att skicka henna hade de inte råd att göra likvärdiga saker med hennes syskon också. Och det måste var rättvist. Just det fanatiska rättvisetänkandet såg jag alltid hos mina vänner när jag var lite – ju fler syskon och ju närmre i ålder desto mer  fanatiskt. Hos min granne var man tvungen att vara försiktig och spara åtminstone en glasspinne (i samma smak!) om vi fick en hans storasyster var hos en kompis, för kom hon hem och fick reda på att vi fick när hon inte fick gick det hus i helvete. Ärligt talat har det varit skönt att slippa allt konkurrerande. Sen kanske det inte är världens bästa ide att ha ensambarn hemma tills de börjar skolan, men eftersom jag som sagt gått på dagis sen jag var två har det inte varit något mina föräldrar oroat sig över.

Till sist skulle jag vilja tackla vad som verkar vara en vanlig uppfattning, nämligen att syskon alltid hjälper varandra senare i livet. Visst är det en möjlighet, men knappast en garanti. För alla jämnåriga syskon som bor i samma stad och fikar en gång i veckan finns det de som är som min kollega, som fick en sådan överdos av sina systrar i tonåren att de inte kan umgås mer än lite, lite i taget utan att gräla. Eller som min mamma och moster, som visserligen kommer mycket väl överens, men bor i olika länder (min moster flyttade till Tyskland på sjuttiotalet) och därför inte kunde dela uppgifter när mina morföräldrar blev gamla och dog. De fick inte ens barn samtidigt, mina kusiner är nio resp. tolv år äldre än mig.  Eller som min svärmors syster, som inte är klok på något enda ställe och bor i en husvagn i New Mexico och vränger ur pengar ur deras gamla blinda mamma… (resten av familjen pratar inte så mycket om henne, av förklarliga själ.) Syskon är bara personer som råkar ha samma föräldrar, de har inte någon automatisk samarbetsfunktion.

Hepp.

Känslan när man sätter sin musik på scrobble och hamnar bland äldre låtar och inser att att anledningen till att man tröttnat på en av sina favoritartister är inte att man överlyssnat eller blivit äldre utan att de blivit sämre. Att deras senaste par album har varit tråkiga i jämförelse, hur mycket man än unnar dem att utvecklas musikaliskt. Att det inte  blir bättre än det var 1999*.

Den.

Jag skulle kunna snacka i timmar, men Glitterfittorna har skrivit ett otroligt bra inlägg (även om jag personligen ställer mig något mer kritisk till Ekis Ekman), med viktiga poänger:

Vad detta berättar om är kraften och makten att verkligen utmana och förändra i feminismen, och jag kan inte avhålla mig från att misstänka: det är detta man vill komma åt. Egentligen handlar det om politiska motsättningar. Fredric Jameson skrev att en av Marx’ främsta bidrag till filosofihistorien var att visa på hur det som verkade etiskt måste förstås som ideologiskt. Ibland är vi överens, som sagt, ibland verkligen inte.

och på slutet summeras allt jag egenligen vill säga:

Men jag accepterar en inte en diskurs som gör extremism av vissa för feminismen fundamentala begrepp och renderar en vänsterinfluerad ståndpunkt till feminismen som obsolet.

Efter #prataomdet har det skrivits mycket om män och feminism (se kanske främst Elin Grelsson och Niklas Hellgren.) Det mesta som jag tycker i den debatten är redan sagt av andra, mer vältaliga, människor, men en detalj återstår: medåfårjagjuinteknulla-argumentet. Det kan kopplas till både #prataomdet och män-och-feminism, och ser ut på det här sättet:

re: #prataomdet:

Men om jag är försiktigare och alltid tar ett nej för ett nej och aldrig pressar så blireju inget initiativ och då får jag kanske inte ligga.

re: män och feminism:

Men kvinnor vill faktiskt inte haaaaa feministiska män, de vill ha skogshuggare som slår dem och inte kan laga mat. Så om jag börjar göra jämställda saker får jag ju inte knulla ju.

Förutom att det andra exemplet kanske pekar på att männen i fråga raggar på kvinnor som är DUMMA I HUVUDET (lösning: byt målgrupp), så är mitt svar ett likgiltig: och? Ja, du skulle förmodligen få knulla mindre. Men du, de allra första feminister, rösträttskämparkvinnorna som hungerstrejkade och vägrade gifta sig, tror du de brydde sig om att få ligga? Kvinnorna på femtiotalet som revolterade mot hemmafrurollen, gav de upp för att de trodde männen runt dem skulle se dem som oattraktiva? Nä. De sa “skit i det, det här är viktigare än min personliga fysiska tillfredsställelse.” Sluta gnäll och gör detsamma, för i helvete.

(ps. angående #prataomdet: om du levt ett helt liv accepterandes ett nej kanske du dör med mindre knull på fickan. Men du är en fan så mycket bättre människa, lev lite på det istället.)

(snart ska jag prata om hur måsteviljaknullahelatiden-idealet är min hatgrej med den manliga könsrollen.)

Jag har faktiskt inga svårigheter att erkänna det: jag älskar julmusik. Oftast. Det finns varianter jag inte gillar, mest alla dessa amerikanska r’n'b-förmågor som ska waila sig igenom Silent Night, eller allt som framförs av Carola eller någon jävla dansbandsarsel, men oftast älskar jag julmusik. Av alla sorter. Hade jag varit i Sverige hade jag faktiskt pallrat mig till kyrkan första advent, trots akut brist på religiös tro, för adventspsalmerna är så fina. Och jag saknar skolan, Luciatågen och julavslutningarna. Mest saknar jag julavslutningarna i gymnasiet. Vi hade en fruktansvärd skolkör, mest för att alla som faktiskt kunde sjunga gick musik och därför var med i musikarnas kör istället. De var fantastiska. Varje vår sjöng de Uti vår hage och varje jul sjöng de Dotter Sion pampigt värre, och mer minns jag inte, men på tre år lyckades en mycket pampig Dotter Sion fastna i mitt huvud som en självklar början på julhelgen. Jag har dock aldrig sjunget den själv. Idag är det den tjugoförsta och näst sista dagen jag jobbar innan jul, men fan ta att det märks liksom.

Allra finast i kategorin adventspsalmer är Gläns över sjö och strand (jamen TJATA, jag VET att den egentligen heter Betlehems stjärna, men internet hittar mycket mindre på det), men det är svårt att hitta en bra version, speciellt på youtube. Det ska vara kör med både kvinnor och män, helst mot piano, det ska vara välsjunget, och åtminstone de tre första verserna ska vara med. Jag har en i datorn hemma med en manskör och orgel och två verser. Det får duga. Fast helst hade jag sjungit själv. Så fint att sjunga julsånger i kör, fast jag inte kan.

I kategorin popjul vinner David Bowie och Bing Crosbys (är han förresten på allvar döpt efter ett körsbär?) version av Little Drummer Boy med hästlängder. Jag tror inte jag hade hört den alls innan jag fick en Absolute Christmas-skiva i födelsedagspresent i tidiga tonåren, men iallafall. Det finns tydligen folk som tycker den är den värsta julsången någonsin, jag har lite lust att slå dem. Jag tror de lyssnas på Carola.

En alldeles egen och ganska ny kategori som jag fullkomligt älsar skiten ur: vulgosymfonirocksjulmusik! Älskar Transsiberian Orchestra i största allmänhet, men Sarajevo 24/12 gör mig helt omotiverat och distanslöst glad. Den är en mix av en ukrainsk julmelodi som är känd på engelska som Carol of the Bells och God Rest Ye Merry Gentlemen. Med elgitarrer och, tja allt annat (den har en rätt fin backstory med, om en man som envisades med att spela julsånger på sin fiol medan kriget på Balkan rasade), och i videon är det kattungar. Kattungar!

Christmas Eve/Sarajevo 24/12, den riktiga videon
eller en med ett hus (riktiga är inte embeddable)

Sen då? Engelskspråkiga julsånger är så tralliga, så la la la. Egentligen föredrar jag de svenska melankoliska sångerna kategoriskt, men lite trall kan man ju stå ut med. Mest gillar jag nog den version of Gloria in Excelsis Deo som börjar “Angels we have heard on high…”, men jag hittar ingen bra version på youtube.

Öht handlar englelskspråkiga texter oftare om Jesus och svenska texter oftare om att det är mörkt ute. Gott mos. Nu ska jag lyssna på Triakels version av Julvisa från Finnmarken, men den finns inte online alls.

Det är december. Jag har inte ens min vanliga tid. Då händer det, på samma dag:

- Antivaxxers här
- En man på io9 som anser att det vore föredömligt att döda dödskalleapor med alfastrålning, inte så mycket för att forskningen är viktig eller räddar liv eller så, utan för att aporna ändå är disposable (hittar inget bra svenskt ord.)
- En man på twitter, den värsta sortens fanboy, som hävdar att även om Assange verkligen begått våldtäkt så borde han inte åtalas iallfall, för han är Viktig och Revolutionär och står över lagen, och om jag inte håller med stöder jag inte WL tillräcklig, jag borde kunna acceptera lite “collateral damage.”

Jag sov inte mycket i natt.

från kxcd.com

ALLVARLIGT.

Läser jag en enda jävla antivaccinationsidiotblogg till kommer jag att MÖRDA idioten som helt utan vetenskaplig utbildning eller kunskap använder sig åt Wahlgrensretorik.

Man vaccinerar sig och sina barn och för att skydda dem. Ibland. Ibland löper ens egna barn ingen risk (t.ex. vid influensa), då vaccinerar man dem för att skydda ANDRA. Nyfödda, barn med immunnedsättningar, folk som genomgår cellgiftsbehandling, AIDS-sjuka. Hur jävla svårt kan det vara? Småbarn som är för små för att vaccineras vaccineras inte. IDIOTER. Riskerna med vaccinationer är otroligt mycket mindre än riskerna med att låta bli.

Nästa gång ska jag blir troll och PERSONLIGEN anklaga bloggaren för de döda nyfödda i Kalifornien (de dog i kikhosta.)

Lösning: alla som säger nej till vaccination av sig själva skickas till en isolerad ö där de inte utgör ngt hot.  Barnen får tas om hand av mer ansvarskännande släktingar. THERE I FIXED IT.

(Technicolor brukar skriva mindre affektivt om samma sak.)

Asså, så jävla svårt är det inte. Kärlek är att tycka om något jättemycket.

Sen är det svårare med olika sorters kärlek – folk som hävdar att adoptivföräldrar omöjligen kan älska sina barn lika mycket som de gör eftersom de tryckte ut ungjäveln genom fittan, adoptivföräldrar som – förmodligen troligare – hävdar motsatsen, folk som slutar älska varandra osv osv.

Jag har följande problem med andras åsikter om romantisk kärlek och relationer bestående av sådan:

1) Relationer ska hålla till varje pris. Är det något man märker av att läsa kommentarerna till t.ex. DNs skilsmässoartiklar nyligen eller vilken relationsexpert som helst så är det att fan vad relationen ska hålla. Man ska arbeta på relationen och gå i parterapi och fan och hans moster för inte kan man bara göra slut om man är olycklig eller så, närå.
Problemet här, people, är att kärleksrelationer ytterst sällan vara hela livet. Istället för att inse fakta och lära sig hantera det så sätter alla sig själva i en omöjlig situation och gör besvikelsen oundviklig. Naturligtvis finns det kärleksrelationer som håller hela livet, men om man slutar idealisera dem och inser att man statistiskt sett inte kommer att vara i en så kanske man inte reagerar lika illa när det slutar. Jag hatar förresten begreppet “arbeta på sin relation”  – arbeta gör jag på jobbet. Tycker jag inte det är roligt att vara tillsammans med min partner, pratar jag inte redan med min partner, kanske vi inte borde vara ihop. Det är fan inget misslyckande att vara singel.

2) Ovillkorlig kärlek är skitbra. Personen man ska känna ovillkorlig kärlek till: sina barn. Allt annat är idioti: människor som inte get något tillbaka ska man inte kasta bort energi på. Man går bara sönder annars. Sluta upp med det.

Hej! Jag heter Anna.

Eller, ja, det gör jag egentligen inte alls. Eller, jo, det gör jag. Delvis. En komplicerad sak med att bo utomlands är att man börjar misshandla sitt namn på samma sätt som lokalbefolkningen. Så jag heter Anna. Vi säger det. Vi försöker inte uttala mitt efternamn, det blir bäst så.

Jag bor i Seattle. Jag är arg nästan jämt, delvis beroende på att jag är en sån lättirriterad surfitta, delvis pga att världen och människorna är så jävla dumma i huvudet. Sen övergår jag i squeeglad – jag har i princip inga mellanlägen. Squeeglad, ångestfylld, irro, arg, jättearg.

Jag har hipsterglasögon och rakt mörkt hår som ska bli rött om Heather ringer mig någon gång. Jag är före detta gothhippie som gick estet-teater och blev filosofistudent och blev webbutvecklare. Jag vet inte vad jag blir härnäst – jag är för folkilsk för bibliotikarieskrået. När jag blir gammal ska jag bli kulturtant, om jag bara lär mig att stå ut med konstmuseer. Jag har svårt för konstmuseer. Rymde från en klassutflykt till Tate Modern. Men försöker hela tiden, för kulturtantsambitioner har jag.

Jag är gift. Jag gillar det inte. Hanjaglevermed är toppen, men äktenskapsinstutitionen är en kvarleva från ett för länge sedan utdaterat system (jag har skrivit mycket om det) och vi gifte oss enbart för att immigrationsmyndigheterna krävde det. Jag avundas människor som får lov att vara vara sambor.

Jag är väldigt egocentiskt, ångestfylld, entusiastisk, lat, lättrörd av rätt saker, lite för tjock just nu pga sjukdom, har trettiosju i skor, pretto, lite för bekräftelsesökande, lite för beroende, har kort tålamod men är också kortvarigt arg. När jag håller konflikter vid liv i mer än några veckor är det oftare av princip än av känsla.

Jag blir uttråkad av historier om Mänskliga Relationer. The Human Condition tråkar ut mig. Jag gillar historier om ideer, och i brist på ideer, explosioner. Helst båda.

Ingen varnade mig att teorierna och teoretikerna jag läste på kandidatnivå i USA skulle anser så irrelevanta och ovärdiga i Lund. Jag hatade Lund lite, sen träffade jag en kursare på etnologen som kunde upplysa mig om att många, många andra också hatade filosofen i Lund. Sen flyttade jag hem.

Jag tror inte på att skilja på konstnär och verk. Jag tror det finns bra och dålig kultur. Jag tror inte på singulariteten. Jag tror inte på någon variant av gud, men ibland tror jag att universum är ute efter mig,  och jag tror inte på massa jävla tjafs om positivt tänkande. När jag var barn utvecklade jag en förmåga att skylla ifrån mig. Då var den mest i vägen , som vuxen är jag övertygad om att det hjälpt mig slippa att från både ätstörningar och internalised bifobi. Det är faktiskt samhället, inte mig, det är fel på.

Jag är bisexuell, även om det numera är ganska irrelevant i mitt liv då jag lever i en monorelation med en man. Jag är mono men mot mononormativitet – hur andra människors relationer ska se ut ska enbart de, inte jag, få bestämma. Folk fungerar olika. Deal with it. Jag märkte att jag var bi när jag sexton år gammal blev småkär i Seven of Nine.

Annars är jag inte alls attraherad av blonda tjejer.

Jag är nörd. Det har jag haft klart för mig sedan jag var i början av tonåren. Det enda område jag inte nördar loss på är spel. Eller, jag spelade lite onlinerollspel ett tag för många år sedan, men fan. Nej. Och jag gillar inte BSG. Men annars, typ allt. Lite serialt, det där, är just nu insnöad på Doctor Who. Det varierar, som sagt.

Jag har ganska kass musiksmak. Definerad, men dålig. Saker riktiga musiknördar och kritiker fnyser åt. Folk-och visinspirerad pop. Största skämsartisten är förmodligen Winnerbäck (tänk, jag gillade faktiskt honom innan han blev skämsvärdig) eller, jo, det finns musikaler i min ipod med, men jag försöker aktivt sluta. Det minst skämsiga är nog Regina Spektor. Eller kanske Sargasso Trio.

Jag är inte subtil. Alls. Tyvärr. Jag vill så gärna vara subtil och ha bra smak. Men det är min lättja igen. Jag skulle vara världsdiktator utan min lättja.

Nu är det inte höst längre, har jag bestämt. Bestämmandet grundar sig på två saker: 1) det är Thanksgiving på torsdag och 2) vi har tillbringat de senaste två dagarna i s.k. snökaos. Det har iofs bara snöat några centimeter och ligger bara några grader under minus, men det blåste upp till 22 sekundmeter igår, i en stad utan dubbdäck, med någon miljon innevånare och lika många tillresta dagligen, byggd på kullar och utrustad med tjugotvå plogar totalt.. Det blir intressant. Och klaga inte på Seattle, fan, jag sticker ut ögonen ur dig och skriker trumhinnorna av dig, jag hatar alla som klagar på att vi inte har beredskap. Ja, Jönköping/Denver/Vladivostok klarar samma väder bättre. Jkpg har det här vädret fyra månader om året. Jag har bott hår i åtta år, det är tredje gången det snöat så mycket att det fastnat vid marken. Totalt. Inte tredje vintern, tredje gången.

Men. Men. Nu är det inte höst mer, nu är det vinter och katastrofer är fortfarande möjliga, om än inte lika garanterade. Har det inträffat någon i år? Inget stort personligt. Men protonazister i riksdagen och fyra till år av utförsäkrarligan i regeringen i Sverige och en tappad senat och en massa jävla konservativa teapartiers överallt och en jävla låtsaspresident som vägrar fixa DADT räcker väl. Fan vad jag är trött på högermänniskor, och inte blir det bättre av att t.o.m väntermänniskorna är högermänniskor här. Jag har slutar vara tålmodig och låtsas acceptera, jag bara skriker och hatar. Bry dig inte om andra människor då, dromedarjävel, fortsätt dyrka er jävla militärmaskin, men förvänta dig ingen jävla medkänsla.

Puh. Nu blev jag arg igen. Vad jag ville säga var: I’m back. Lite oftare nu. De närmaste dagarna ska jag blogga mer regelbundet, enligt den stora listan som så många andra bloggar, visad nedan:

Dag 01 – Presentera dig
Dag 02 – Din första kärlek
Dag 03 – Dina föräldar
Dag 04 – Vad du åt idag
Dag 05 – Din defenition av kärlek
Dag 06 – Din dag
Dag 07 – Din bästa vän
Dag 08 – Ett ögonblock
Dag 09 – Vad du tror på
Dag 10 – Vad du hade på dig idag
Dag 11 – Dina syskon
Dag 12 – Vad du har i din väska
Dag 13 – Din vecka
Dag 14 – Vad du hade på dig idag
Dag 15 – Dina drömmar
Dag 16 – Din första kyss
Dag 17 – Ditt bästa minne
Dag 18 – Din bästa födelsedag
Dag 19 – Något du ångrar
Dag 20 – Den här månaden
Dag 21 – Ett till ögonblick
Dag 22 – Något som upprör dig
Dag 23 – Något som får dig att må bättre
Dag 24 – Något som får dig att gråta
Dag 25 – En första
Dag 26 – Dina rädslor
Dag 27 – Din favoritplats
Dag 28 – Något du saknar
Dag 29 – Vad du strävar efter
Dag 30 – Ett sista ögonblick