Jajajagvet. Inte mycket blogg på sistone. Men jag har varit sjuk (är fortfarande) och fixat med Cynthias blogg och plockat ihop ett skribord och underlåtit att baka semlor. Hör av mig igen när jag inte kissar var tjugonde minut.

—

Berätta om en bok där mat har stor betydelse.
Nu är jag frestad att skriva om fantasy, kanske speciellt Deverry igen, mest för att de äter så mycket dåliga stuvningar och dricker så mycket mjöd. Men det ska jag inte. Och då blir det svårt. Jag är väldigt ointresserad av mat som sådan – tycker middag är rätt tråkigt och föredrar efterrätten. Så om romaner jag läst haft mycket mat i sig är det ganska troligt att det helt gått mig förbli. Nej, det får bli en nästan regelrätt kokbok, Diet for a Small Planet, av Frances Moore Lappe. Alla recepten är både välbalanserade, vegetariska och utformade för minsta möjliga miljöförstörelse. Och goda (utom den med ingerfärsriset.)

Vems memoarer skulle du helst av allt vilja läsa?
Shit. Jag har läst Simone de Beauvoirs memoarer, räcker inte det? Jag vet faktiskt inte.

Man Booker Prize for Fiction har delats ut till en författare inom det fd. brittiska samväldet sedan 1969. Här finns alla vinnarna. Här du någon favorit?
Som sagt, jag läser få ickegenreromaner, och här har jag faktiskt inte läst en enda. Har dock Salman Rushdies Midnight’s Children (81) på min att-läsa-snart lista.

Jag söker också en bok om makt.
Eh. Jo! American Gods, av Neil Gaiman. Inte bra för att den är en av mina absoluta favoritböcker någonsin, utan för att det passar. Om makt som försvinner utan någon att ha makt över (som i fallet med gudarna), eller maktlösheten som drev folk till en ny kontinent (som i Coming to America-delarna), eller om Shadow som liksom bara driver i början och innan boken och sen tar makten över sitt eget liv. Och, som sagt, skitbra. köp, kids.

(Min hjärna funkar igen! Verkar det som.)

• En hel serie om tjejskor
• Inredningsnojor och smakuppfostring
• Höstmästerskap
• Alla skaffar bäbisar (utom jag då)
• (re)Presenting onomatoblog

Idag ska vi prata om vad jag heter. Det var kanske dags; jag hittade någon annans sökning på “tätortstimotej”, vilket såklart ledde dem hit, och det känns… inte rätt. Det är ju faktiskt inte mitt ord alls, och att jag usurperat (jo, jag kollade, det finns på svenska) det så totalt är a) något jag aldrig räknat med, b) orättvist, eftersom det inte är mig de letar efter och c) något som får mig att känna mig lite lätt… eh, tonårigt fånig. onödigt fangirlig, påträngande tryhard. Halva problemet kommer att försvinna när jag orkat överföra alla gamla inlägg och kan ta bort blogsome-bloggen helt, men halva blir ju kvar.

Tätortstimotej är ett vackert ord, det är ju därför jag valde det, men det är inte ett ord som på något sätt beskriver mig; det är vare sig tätort eller timotej eller ens mittemellan över this tiny child. Men annor finns det massvis av i Sverige och i den svenska bloggosfären, och jag har alltid signerat med tätortstimotej-anna (utom hos Emelie, där jag använder hela mitt förnamn istället, eftersom hon känner mig sedan tidigare) för att inte förvirra andra och försvinna i den aldrig sinande annafloden. Vi kanske skulle sluta med det nu?

Jag har haft tre olika internetnicks sedan jag började finnas på nätet runt 1998. Först AK, vilket fungerade på ett trevligt androgynt sätt när alla ICQ-meddelande man fick som tjej var av a/s/l typen, och när min huvudsakliga närvaro fanns i scifi- och fantasyforum (appropå Emelie skrev hon en dikt om det för mycket länge sedan.) Sen hette jag Sianna länge, länge. Namnet är från början knyckt från en roman av Marion Zimmer Bradley, och är en variant av den keltiska namnformen Sian/Siobahn/Sinead som är walesiska och irlänska varianter av feminina versioner av Johannes och jösses vad vi inte bryr oss. Ivilketfall. Jag har fortfarande en sianna-adress kvar, det finns folk som av slentrian fortfarande kallar mig Sianna och i största allmänhet var det vad jag hette och fanns som på internet i flera år. Sen tröttnade jag och blev onomatopoetry. Själva namnet är att halvt skämt, onomatopoesi heter nämligen inte alls det på engelska, det heter onomatopoeia och onomatopoetiskt heter onomatopeietic. Det är klart att jag ville peta lite på krånglet, och dessutom irriterar det mig att grekiskan översattes olika i två olika sammanhang, och så vart det mitt namn. Länge var det jag och två åttiotalshårdockstexter som ägde onomatopoetry-googlandet. Sen tröttnade jag lite igen och ville personliggöra: numera är jag mest annamatopoetry när jag inte bara är anna.

Men vad kan jag göra? Jag kan börja signera som annamatopoetry, men behålla bloggen som den är. Jag kan byta namn på både mig och bloggen men behålla addressen. Eller så kan jag flytta hela kalaset till en ny adress. Jag vet inte. Jag vet inte ens om jag vill vara annamatopoetry på svenska. Annamatopoesi? Kanske. Finns inte än. Vad tycker ni?

Det blir inget show&tell den här veckan – eller den här månaden. Innerst inne vet jag ju att det är precis som när jag som tjurig åttaåring inte ville vara med och hoppa Stockholm för att det var tråkigt; är jag inte med och leker nu får jag inte vara med och bestämma sedan. Men jag orkar faktiskt inte hålla på och tjafsa med vårbufferecept, det är svårt nog att blogga som det är. Bokblogg är lätt – men en blogg bestående av bokenkäter är liiiite tråkigt. Lite. Annars skriver jag mest när jag blir arg, och jag försöker undvika det. Försöker undvika antifeminister, trenddieter, homofober, kulturkonservativa, republikaner, myballard.coms kommentarer och allt annant som gör mig upprörd. Jag orkar inte. Mamma har problem med blodtrycket, ni vet. Elden, sa han, Lasse. Vart tog den vägen? Jag vet inte. Men jag orkar inte bli arg själv. Jag tror jag behöver en rörelse, men jag vet inte vilken. Jag vill tycka samma som någon. Jag saknar universitetet. Jag saknar Erin: hur orkar hon? Å ena sidan vill jag inte bli förpuppad och och medeklasslagomad, å andra sidan har mitt adrenalin lekt hela havet stormar… jämt. Jag har insett att folk inte lyssnar i nio fall av tio. Alla idioter är inte värda huvudvärken. Orkar inte bli arg (men blir som sagt det till slut iallafall, ibland kan det inte hjälpas.)

Så här är det: jag skriver inte på ett tag, och då slutar folk läsa. Sen kommer jag på något att skriva, eller får tid, men tänker “nej, men ingen läser, ingen ide att slösa bra texter, jag måste skriva om lite blandat ditt och datt om kommentera runt lite först.” Men det orkar jag ju inte, så jag skriver mindre och ingen läser… Ja, ni ser.

Men så händer något. T.ex. publicerar DN en artikel som heter Olycka i tornerspel kan ha gjort Henrik VIII ond här. Allvarligt.

Allvarligt.

Joråsåatt. Fokus på just shithead-kungen beror förstås på tv-serien The Tudors (som en bloggare jag läser konsekvent taggar “ahistorical tudor lulz” p.g.a. att den driver friskt med historien; personers karriärer, livslängder, utseenden, kläder* och familjer hittas på lite som de vill och som krävs för dramats skull), men varför DN är intresserade förstår jag faktiskt inte. Huvudiden med texten verkar vara att redan nämnda kungen ådrog sig en hjärnskada som kan bidragit till en personlighetsförändring.

Jaha. Iofs var han redan på andra frun då, men okej. Mer problematiskt är att man faktiskt tillåter följande mening på en stor svensk dagstidnings webbsida (jag hoppas verkligen artikelt inte finns i tryck): “… men i History channels dokumentär “Inside the body of Henry VIII” läggs teorin fram om en tydlig brytpunkt: det tornerspel 1536 som allvarligt skadade kungen kan ha gjort honom ondare.”

Man hisnar. Jag hisnar iallafall. Herregud. Jag skriver knackigt, det vet jag, och huvudanledningen till att jag bloggar överhuvudtaget är att jag vill hålla mitt svenska skriftspråk vid liv, men t.o.m med jag kunde formulerat mig bättre. “Kan ha bidragit till ett aggressivt beteendemönster”, t.ex.; det skulle kännas lite mindre som en fjortonårig praoelev fått lov att publiceras. Öht känns hela texten direktöversatt, klumpigt direktöversatt. Nej, nu ska jag sitta här och vara irriterad ett tag, sedan kanske jag jobbar lite.

Oj vad jag hyckar. Jag klagar och klagar på folk som inte uppdaterar och kolla min blogg då. Inget alls. Det blir bokmem istället, jag har inga klara texter.

Senaste…

Utlästa boken: Mind of the Raven: Investigations and Adventures with Wolf-Birds av Bernd Heinrich
Påbörjade boken: Drood av Dan Simmons
Höjdaren: The Vampire Tapestry av Suzy McKee Charnas
Besvikelsen: Det får nog bli Mind of the Raven; jag gillade inte Heinrichs berättarstil, och det var mer zoologi och mindre mytologi än jag hade trott.
Lånade bibloboken: Drood
Inköpta boken: Uh… räknas Låt den rätte komma in om mamma köpte den på min begäran? Innan det var det nog Quick-fix Vegetarian (en kokbok.)
Bokcravingen: Eh, John Ajvide Lindqvists allting. Det är svårt att bo utomlands.
Lästa meningen: “I was wondering now if the accident in Staplehurst had released some childhood strain on his character.”

just nu.

Kommande bloggar, alternativt saker jag vill blogga om:

• Att “skylla ifrån sig” är sunt
• Tjejskor
• FranzfranzFrans (14e april)
• Mera om trånga bekantskapskretsar/att vara bäst/osv.
• Musik på svenska

Oumbärligt. Jag testade lite, kollade (medelst tankekraft)  hur jag skulle klara mig utan diverse grejer, både abstrakta och mer konkreta, och allt var jättetråkigt  -syre? meh. Mat. Meh. Vätska. Eh. Inkomst, tak, social samvaro, webbstandardlydande css… meh, meh och mera meh. Men sen kom jag på det.

Ajpodden.

Ju.

Jag är allergisk mot mina med(mot-)människor. Eller  – snarare – jag är introvert, vilket i praktiken innebär att jag samlar energi när jag är för mig själv och använder energi när jag tvingas umgås med andra (extroverta personer gör alltså precis tvärtom: de samlar på sig energi när de umgås och tar av energiförråden när de är ensamma. Jag sitter i ett öppet kontorslandskap hela dagarna, och trots att vi har ett väldigt tyst kontor (alla har hörlurar och skickar ichatmeddelande hellre än att ropa) blir det ett socialt sammanhang hela tiden. Sen ska jag sitta på bussen i en och en halv timma tillsammans med en massa andra mer eller mindre galna individer: naturligtvis skulle jag inte överleva utan podden.

Det  här är grå Nayda i sin röda tröja. Hon håller bara 4GB, så det är nog dags att byta upp sig snart; hon är på tredje paret hörlurar (jag vet inte var jag gör för fel) och används till följande: ljuddraperi och klocka. Hon hade förstås inte varit ägd av en riktig nörd om hon inte hetat ngt; jag namnger mina teknoprylar efter karaktärer i Roger Zelaznys Amberserie: stora datorer efter huvudkaraktärer (Florimel, Random, Corwin, Julian*) och småprylar efter mindre jeppar (bonus: Nayda är adelsdottern var kropp Ty’igan lånar och (och fastnar i) for att kunna följa efter Merlin, egentligen ville jag döpa henne efter Vinta Bayle med kunde inte komma ihåg namnet.)

Innehåller följande:
Musik/Artister: Alanis Morrissette, The Ark, Beatles, Chieftains, David Bowie, Dubliners, Franz Ferdinand, Hedwig & The Angry Inch, Josh Ritter, Jakob Hellman, Lars Winnerbäck, Nick Cave, Pogues, Queen, Republica, Sargasso Trio, Suzanne Vega.

Just nu.

Mer får inte plats (och då har jag ändå inte hela diskografier däruppe (okej, med undantag for Vega och Winnerbäck)), sa jag byter ut grejer eftersom, vilket i praktiken innebär att jag nästan aldrig har exakt det jag vill lyssna på. I morse fanns det inget Sabbath, t.ex. Stackars mig.

Podcasts: Grammar Grater, 9 olyssnade avsnitt. Ooops. Jag har inte  tålamod med hela radioprogram, inte ens fantastiska Wait, Wait, Don’t Tell Me, jag har oftast inte ens tålamod med en hel låt, det brukar bli att jag byter efter 2/3. Det är kanske därför jag inte laddar ner svensk radio? Fast jag lyssnade på Sommar i somras. Faktiskt.

Summa summarum: ajpodden Nayda är oumbärlig. Det vet jag, eftersom jag glömt henne på jobbet några ggr och närapå avlidet. Det ni.

I gårkväll när jag kom hem hade maken köpt cider åt mig. Tro mig, det behövdes, och jag var stressad och trött på det där utmattade sättet jag bara blir på efter en stor adrenalintömning (av den dåliga sorten). I vilket fall kollapsade jag på soffan och slog på Precis Vilken Tevekanal Som Helst medan maken lagade klart middagen (hur bra som helst är han). Det blev FoodNetwork, som hade nåt jag redan sett, så upp en kanal: Travel Channel. Anthony Bourdain: No Reservations. Nej, eller… så såg jag dagens resmål: Sweden.

Jag är löjligt förtjust i Sverigeanalyser. Därför är jag etnologifantast, därför gillade jag Lindströms program varenuhette — Världens modernaste land? — trots tramsigheten, därför läser jag alltid Sverige- och skandinavienguiderna i bokhandlar, och därför är min önskelista full av grejer som Modern Day Vikings och Culture Shock: Sweden. Jag finner det så himla fascinerande att plocka fram och analysera saker som jag inte ens tänkt på tidigare, vare sig det görs inifrån, som av etnologer eller lingvistkomikertevepersoner, eller utifrån. Alltid lika roligt.

Men Bourdain nudå. Han klarade i rask ordning av att plockas ihop med någon blond mtv-vj av anledningar som varken han eller jag förstod (och här levde jag i villfarelsen att MTV dog ut runt 2001. jaha), blåsa glas på Skansen, åka längst upp norrut och bli dissad av renar, sitta i en kåta och göra renkorv lyssnande till jojk (däremot såg vi aldrig honom ätandes renkött; helt möjligt att det var för kontroversiellt), handla på saluhall, fira Mårtensafton med skåningar i Stockholm, kliva omkring på Designtorget (här blev jag alldeles till mig i trasorna, då jag gått omkring och saknat en bananhållare hela dagen), gå och se ett band jag inte minns namnet på ety de var tråkiga, kasta yxa med en snäll MC-klubb, samt käka tunnbrödrulle med röksallad.  Hepp! Lite exotism, lite vardag, på det hela taget ett ganska bra reportage. Bourdain kom iallfall fram till att Sverige är ett otroligt praktiskt, välordnat land, och det visste vi ju.

Endå känns det, såhär i efterhand, att både han och min make var mest impade av tunnbrödrullen, så det blir väl att leta recept på tunnbröd nu då.

till hur jag lyssnar på musik.

FYI: Franz kom ut med en ny skiva för cirkus tre veckor sedan.

Sen har jag lags till min last.fm widget i menyn här högerut, men den uppdateras inte i relatid, bara när jag tömmer min ipod på scrobbles varannan kväll.