Nej, jag har inte dött. Nu bloggar jag igen, ju. Kolla bara.

21: PopCo av Scarlett Thomas

Okej, jag erkänner att jag läste PopCo för att jag älskade The End of Mr. Y. PopCo är för leksaksindustrin och kryptologi vad Mr Y är för akademia och filosofi — fast det lät otroligt krångligt. Vad jag menar är att ämnesvalet kunde tilltalat mig mer. Thomas verkar ha en förkärlek för kvinnliga huvudkaraktärer med anpassningsproblem och udda specialintressen; Alice reser enbart nattetid för att slippa röra vid andra människor, hon har haft samma frisyr varje dag sedan hon var nio, och hon löser koder som hobby. Lägg sen till en konferens, ett litet mysterium och ett stort, lite homeopati (igen…) och, tja… Det blir bra. Men inte mer.

22. The World Without Us av Alan Weisman

Wiseman frågar sig vad som skulle hända om mänskligheten försvann. Alltså inte långsamt dog ut, utan bara gick upp i rök. Hur skulle husen klara sig? Vilka djur och växter skulle inte överleva? Vilka skulle ta över? Sen reser han runt i välden och frågar experter i New Yorks tunnelbana, Polen, Chernobyl, Australien… Intressant blir det, och ganska hoppfullt (i många fall har våra klanterier helt läkts inom hundra år.) Boken blev en TV-serie på Discovery, men den blev inte i närheten av lika djup eller intressant

23: A Darkling Plain av Philip Reeve

Ju mer jag tänker på det, desto mera tror jag att fyran är bäst i hela serien. Dessutom gillar jag Reeves filosofi, till skillnad från t.ex. Joss Whedons (jamen jag vet att det blir en himla massa snack om Joss, jag kan inte hjälpa det.) Reeve tror på att saker och ting kan fixas. Lösa trådar kan vävas ihop till en någorlunda tillfredsställande väv. Man kan bli lycklig. Det innebär iochförsig inte att inget går fel, folk dör och dödar. Speciellt Hester.

The woman was tall, and very thin, and she carried a long gun on her shoulder. She was dressed in all black: black boots, black breeches, black waistcoat, and a long black duster coat that flew out behind her like black wings when the wind caught it. In a place where everyone went masked or veiled, you might have expected her to wear a black veil too, but she chose to go bareheaded. Her gray hair had been tied back, as if she wanted everyone to see that she was hideous. A terrible scar ran down her face from forehead to jaw, making it look like a portrait that had been furiously crossed out. Her mouth was wrenched sideways in a permanent sneer, her nose was a smashed stump, and her single eye stared out of the wreckage as gray and chill as a winter sea.

Her name was Hester Shaw, and she killed people.

24: Going Out av Scarlett Thomas

Det finns tusentals Oz-referenser i den här boken. Den kan lätt läsas som en allegori på Oz-temat. Lätt. Eller så kan man, som jag, missa hela den biten och inte inse det förren efteråt. Kanske för att man identifierar sig så mycket med Julie, som är blixtintelligent med rädd för allting (hon gör avancerade sannolikhetskalkyler innan hon prövar en aktivitet, för att se hur stor risken att dö är) och som misslyckades med alla sina examensprov med flit för att slippa flytta och plugga på universitetet. Hennes bästa vän Luke är allergisk mot solljus och vill inget annat än att få gå ut. Lägg sedan till ett regnväder, en lotterivinst, en kollega med cancer, ett antal kvickheter om essex girls och lite annat smått så blir det nog bra till slut. Fast början är bättre.

25: Dead Clever av Scarlett Thomas

Smart brittisk chick-lit deckare? Hepp. Lily Pascale (halvengelsk, halvfransk, med litteraturexamen (hon specialiserar sig på deckare)) lämnar sin loserpojkvän och London för sin barndoms Devon. Där får hon jobb som föreläsare på det lilla universitetet där ett mord har begåtts… Sen vet man typ hur det går, fast inte riktigt. Men nästan. Lily är otroligt ostörd för att vara Thomashjältinna, och hon har en trevlig, välanpassad familj. Riktigt myspys blir det när det inte mördas och har sig. Inte min grej, men lättläst och lätt beroendeframkallande.

26: In your Face av Scarlett Thomas

Mera Lily Pascale.  Nu med pappans psykologflickvän till hjälp. Samma som ettan, fluffigt men relativt gediget hantverk.

27: Seaside av Scarlett Thomas

Meeeeera Lily Pascale - nu med mystisk amerikan och en död tvillingsyster (frågan är bara vilken.) Svagast i serien, men helt OK. Titeln är ett slags grymt skämt som inte uppdagas förren efter ett lååång tag.

28: Soon I will be Invincible av Austin Grossman

Invincible för en million pluspoäng för en skitbra tanke, men flera hundra tusen minus för halvtaskigt utförande; det här är en en seriedningsroman i textform. Alla klassiska ingredienser (superhjältar, utomjordiska hot, fantasifulla dräkter, dödsstrålar, cyborger) men inga bilder, vilket get utrymme för en annan sorts berättande; en inre monolog med bakgrundshistoria. Det blir förstås en hel massa ironi och sarkasm i språket; en otroligt postmodern text som kan ställas mot t.ex. Watchmen. Och som i W måste superhjältar mecka med samma grejer som vanliga dödliga: familjer, skilsmässor, arbetslöshet, mammor från yttre rymden, eh… Men bäst är kanske att Doctor Impossible (superskurk och bokens huvudperson) inte ens försöker förklara sina handlingar. Han är skurk. Någon måste vara skurk, nu blev det han, och han har inget direkt val, så han bygger sina dödsstrålar och sina hemliga fort, han smider sina onda planer och så är det bara, fast han egentligen inte är en särskilt elak person.
Det lyfter som sagt i början, men det håller inte hela vägen. Till slut blir det bara intetsägande och tråkigt, och sen tar det slut. Jaha. Men läs för börjans skull.

29. Övervakning och straff: fängelsets födelse av Michel Foucault
Jamen vad tror ni? Läs.

30. What would Shakespeare Do av Jess Winfield
… Okej. Det fungerar. Det borde vara bajs, men det här är faktiskt en kul bok. Winfield (från så-roliga-att-jag-skrattar-tills-jag-kräks Reduced Shakespeare Company) har helt enkelt skrivit ett gäng om olika moderna saker typ aktiemarknaden och trendiga bantningsmetoder, och sen dragit slutsatser om vad Shakespeare skulle tyckt om dem baserat på lagom lösryckta citat. Borde suga, är kul.

När min kollega Michael designar som han vill blir det ljusa färger, 1 pixel tunna linjer och rundade hörn som har så liten radie att man måste kolla i 300% förstoring för att se att de är rundande ö.h.t. Det blir knappt märkbara skuggor och mycket subtilt och fint.

Just därför är jag mycket road av att när jag designar som jag vill blir det tecknad film. Klara, nästan skrikiga färger, och inga skuggor. Hörnen här ovan har en radie på 150px och 50px respektive.

Mai lack of subtlety, let me show you it.

Åsikter?

Nu har dett gått över en månad, sä det kanske är dags att publicera svaren och påbörja rond 2?

Fråga ett, eller inte riktig: jag lovade att berätta hur jag hamnade i USA.

Svar: Redan när jag började gymnasiet hade jag en samling internettkompisar via StarWarsChicks; en del av oss har ramlat bort sen dess, men en kärngrupp finns kvar, även om bara Debbie har en blogg. De flesta i grupen var amerikaner, även om vi hade lite folk i skandinavien, Storbrittanien och Italien med. Det blev naturligtvis att vi pratade om en massa annat än science fiction, och när jag efter Världens Sämsta Teaterlärare i tvåan bestämde mig för att byta mål i livet snackade de flesta av internetvännerna om college. Det, tänkte jag, skulle man kanske prova. Jag ville desperat bort, och varken Lund eller Uppsala verkade tillräckligt långt bort, så jag tog kontakt med syon, som gav mig en massa broschyrer. Via en organisation som hjälpte mig med pappersarbete och visum hamnade jag till slut på Pacific Lutheran University i Tacoma år 2002, och där fastnade jag för en Lucas, för en massa vänner, för norra stillhavskusten och för Rainier tornande vid horisonten. Alltså kom jag tillbaka så snart juridiken tillät.

Fråga: Marianne undrar varför jag flyttade till Seattle.

Svar: för att alla jag känner flyttade hit, och för att det är mindre sunkigt än Tacoma. Och för att maken blev helt kär i Fremonts Solstice Parade.

Fråga: Fr. Cynthia: är det svårt att få jobb i Seattle som svensk med statsvetarexamen och lite arbetserfarenhet?

Svar: Generellt räknas det som svårt att få jobb i Seattle jämfört med andra delar av USA, men jag ser fortfarande det som att det är ett bättre läge än jag upplevt  i Sverige. Jag vet inte hur det ser ut med utländskt examen, men jag har svårt att tro att det skulle försvåra särkilt mycket - bara jämför med motsvarande amerikans examen (BA/MA) och var detaljerad i beskrivningarna av tidigare erfarenhet.
Seattle har en hel del non-profits som jag antar har använding for folk med examen i PolSci/Public Policy, kolla idealist.org… annars vet jag inte riktigt.

Fråga: vad jobbade du med i Sverige innan du flyttade? Och har du bott utomlands förut? -Petra H.

Svar: Jag har aldrig jobbat "på riktigt" i Sverige. Jag har sommarjobbat och deltidsjobbat som vårdbiträde och personlig assistent ett par år, men det är allt. Här är jag som jag kanske nämnt webbutveckare (front-end), fast det har inte heller ngt med min utbildning att göra. Jag bara ramlade in.

Fråga: Jag tänkte fråga hur gammal du är? - Anne

Svar: Tjugofyra.

 

Nästa! Samma regler som sist: Fråga mig vad som helst. 

Jag lovar att svara, kanske inte helt sanningsenligt om ni blir för snokiga, men svara kommer jag. Kommentera eller maila till sianna (snabel-a) onomatopoetry (punkt) com.

Som sagt, de snålar inte med medicinerna här.

Fr. höger:  1) mot illamående 2) mot värk (fungerar skitbra), kan orsaka illmående, därav 1. 3) Lugnade, före operationen. 4) Antibiotika, mot infektion. 4) Mot svullnad.

Folk som inte kan använda stora bokstäver i namn och i början av meningar. Grammatik finns av en anledning, kids.

Folk som använder . Inte bara förstör det hela sidans semantik, det är fruktansvärt fult.

Bloggtemplates med dålig kod. Ska ni designa officiellt åt en bloggsite ska ni fan kunna koda ordentligt = layouter som inte pajar med för mycket text, som validerar som korrekt xhtml, som har någon form av struktur som går att läsa.

Java/php-knappar som pajar kod (min blogg klarade inte av att validera p.g.a blogsomes banner. Så jag tog bort den. Jag bryter förmodligen användaravtalet, men bryr mig inte riktigt.)

Bloggtemplates som är distraherande eller dåliga (Times? Ska ni använda serif-typsnitt, håller till Georgia etc.)

Dagens outfit. Behöver jag överhuvudtaget säga mer?

Folk som bara rapporterar DN-nyheter för att länkas, utan att ha något att säga.

Folk som kommenterar i bloggar bara för att säga “kolla min blogg”. Ni kan väl åtminstone låtsas var intresserade av det aktuella inlägget?

Folk som bloggar på Aftonbladet. Tidningen är inte bara Sveriges sämsta skvallerkvällstidning, den har en jävligt ful hemsida också. Och det smittar bloggdelen.

Beep.

Åååsa! Nu hittar folk hit på ‘ritualsex‘ med. Ditt fel, bara ditt.

Andra intressanta saker folk hittar hit på:

Ben Jerrys, Ben & jerry s, Ben Jerry &, och otaliga varianter (tipstops? www.benandjerrys.se), jättekissnödig -barn -gravid, inredningsbutiker helsingfors (sorry), mindervärdeskomplex (ouchie), etnologi skvaller (sorry igen) jävla folk som inte svarar (eh, jag var etta på den sökningen. Frusterad much?) dåliga saker (tack!), godaste latten (hittar du inte i Sverige), Salma Hayek kommer ifrån (what?!), usa grädde sverige half (& half? ungefär samma fetthalt som kaffegrädde.)

Tråkig? Moi? Jag vet inte var du pratar om.

Jag kan rekommendera Ben & Jerry’s-butiken på Market Street och deras jordgubb/kiwisorbet. Och så har jag en intervju nästa onsdag, om en och en halv vecka alltså.

---

Idag ska vi prata om bokstäver. Å, ä och ö närmare bestämt. Ni sitter där, med era normala, snazziga, svenska tangentbord där nämnda bokstäver finns lite överallt (eller iallafall på ett ställe var.) Jag har inte den lyxen, så jag måste fuska.

Vanligtvis kör jag på Microsoft Word – det är relativt enkelt att ställa det så att speciellt knapptryckningar som t.ex shift+e+a blir ä. Busenkelt efter ett tag, när man har vant sig. Problemet är att det bara funkar i word, och man orkar inte alltid plocka upp word när man ska skriva en åtta ord lång kommentar.

Räddningen? HTML + ASCII. ASCII är ett set av 95 tecken, alla siffor och bokstäver i det engelska alfabetet plus killarna som bor ovanför siffrorna på era tangentbord (på samma tangenter alltså, inte F1-12) och några till. Med hjälv av dem kan man få en sida att visa ungefär vilken karaktär som helst. Iden är enkel: ett andersamp (&, vad du förmodligne kallar “och-knorren” eller något sånt), en teckenkod, och ett semikolon som avslutning.

Ä (litet) är alltså ä (uml är kort för umlaut, tyskarnas namn på prickar). Samma princip för é (é) och andersamp själv (&), eftersom man inte kan använda det “naket” (då tror datorn att man försöker starta en karaktär, och det slutar sällan väl.)

Men. Det är ju jag. Och eftersom a) koden är känslig och inte klarar av att man skiver fel och b) jag är extremt bra på osannolika typografiska fel, blir det ofta konstigt. Jag skriver å fast jag menar ä, eller dubbelgarderar mig och skriver &aouml; och det ser inte klokt ut i era stackars kommentarer.

Fast nu vet ni varför.

Jag satte dit lite knappar (jaha, och hur skulle DU översätta buttons då?) istället för textlänkarna för metadatan (förresten validerades inte .xhtmlen för bloggen när jag kollade. Jag har inte ändrat någon av koderna som pajade det, så det ligger alltså hos orginaldesignen. OCH dessutom var det blogsomes egen reklam som pajade bilddelen. Så jag tog bort den. Man får inte säga att man har korrekt kod och sen lägga dit saker som pajar det. Jävla ägg. Klagar de så klagar jag tillbaka.) och ramlade rakt ner i en jättekontrovers. Utvecklare och designers krockar ofta när det gäller webstandarder, och det känns som jag, trots att jag gillar webbsemantik och så, alltid hamnar på designersidan.

Som nu:

Standard-och jag tror den första- knappen för xml-baserade feeds ser ut så här. Liten, orange och, well, ful. Men det finns folk som inte gillar att man ändrar på den, och ja, de har okej argument. Vi behöver standarder. Till slut känner ingen igen den. Att använda alternativa versioner förvirrar folk som inte kan webbsaker. Okej, mister, men det det är bara det att folk som inte kan webbsaker blir like förvirrade av vad som verkar vara slumpmässiga bokstavskombinationer vare sig de har en orange ful knapp, en fin blå, eller bara text. Abbr-taggar hjälper bara lite och bara ibland.
Jag gillar standardiseringar - jag är trots allt svensk. Att skilja mellan innehåll och presentation är det bästa man kan göra så länge det håller sig inom det rimligas gränser. Men jag ogillar folk som av rent snobberi undviker bilder på sina sidor – tretusen rader css tar upp ganska mycket bandbredd det med. Likaså ogillar jag flashsidor helt utan semantik, det är minst lika irriterande att bara designa utan tanke på funktion.

Måste jag välja sida? Nu har jag snygga (små) knappar med rätt bokstäver och korrekta taggar. Bilder och text samverkar för allas bästa.

(fan, det är precis samma sak som med filosofi. Jag fastnar mellan analytiker och kontinentalfilosofer. Jag är pragmatist! I typ alla bemärkelser.)

Jaha. så var det nästan fixat klart då. Jag ska fortfarande justera formulären och se över organisationen och utseendet på menyn, men annars är det här min nya layout. Japp.

När jag gör layouter som organiseras runt .php, som bloggar, brukar jag börja med någon annans stylesheet, och sen ändra relevanta detaljer som storlek, bilder, färger, fonts och dekorationer. Det är oftast enklare så, mest eftersom jag är en jävligt otålig själ som vill se resultat med en gång.  Med aldrig mer: fan vad oorganiserade stylesheets folk gör, tillochmed de som går och vinner tävlingar. Ja jävlar.

Nu blir det snart svärmor och svägerska och stressa omkring och visa dem allt på en halv dag.

Fixar med layouten. Förlåt om det är fult just nu.

/ the management