Så: tätortstimotej går ut i mars, då har jag redan flyttat. Vart kan jag inte säga än, pga har inte parkerat domänet, men jag kommer att länka i god tid. Ny blogg! Nytt olamt namn! Fler böcker lästa (förhoppningsvis). Bra grejer. Ett förhoppningsvis mindre trasigt rss-flöde. Det kommer mera.

tror jag. Och kanske mera? Fårse.

Idag ska vi prata om att jag har ny arbetsplats! Jag jobbar alltså på samma ställe, jag har samma arbetsgivare, men vi öppnade ett kontor i Seattle (sedan innan fanns det ett huvudkontror i Tacoma och ett kontor i Spokane) i förra veckan. Dels för min och de av mina kollegors som bor häruppes skull, dels för att de som säljer ändå är här uppe flera gånger i veckan och det blev långt att resa, och kanske mest för att potentiella kunder inte tar ett företag utan Seattlenärvaro på allvar…. bla bla.

Nog om detta tråkiga och till det relevanta: till dess har jag stigit upp klockan fem, åkt hemifrån halvsju och kommit hem runt klockan sju på kvällarna. Nu stiger jag upp strax efter kl. sex, åker hemifrån halvåtta och kommer hem runt sexsnåret. Som en vanlig, riktig människa! Jag  har tid att gära något annat än äta, packa frukost och somna när jag kommer hem, särkilt som jag inte behöver lägga mig så satans tidigt. Helt fantastiskt, om jag får säga det själv.

Men. Men. Förra veckan hade jag mindre tid än vanligt i allt flyttande och planernade och bakande och ja, inte bloggande. Det kanske det ska bli ordning på nurå.

Mina föräldrar fanns/finns uppenbarligen, annars skulle jag inte finnas. Puckolista.

Nu ska jag äta mera banoffee pie.

—

Berätta om en bok där mat har stor betydelse.
Nu är jag frestad att skriva om fantasy, kanske speciellt Deverry igen, mest för att de äter så mycket dåliga stuvningar och dricker så mycket mjöd. Men det ska jag inte. Och då blir det svårt. Jag är väldigt ointresserad av mat som sådan – tycker middag är rätt tråkigt och föredrar efterrätten. Så om romaner jag läst haft mycket mat i sig är det ganska troligt att det helt gått mig förbli. Nej, det får bli en nästan regelrätt kokbok, Diet for a Small Planet, av Frances Moore Lappe. Alla recepten är både välbalanserade, vegetariska och utformade för minsta möjliga miljöförstörelse. Och goda (utom den med ingerfärsriset.)

Vems memoarer skulle du helst av allt vilja läsa?
Shit. Jag har läst Simone de Beauvoirs memoarer, räcker inte det? Jag vet faktiskt inte.

Man Booker Prize for Fiction har delats ut till en författare inom det fd. brittiska samväldet sedan 1969. Här finns alla vinnarna. Här du någon favorit?
Som sagt, jag läser få ickegenreromaner, och här har jag faktiskt inte läst en enda. Har dock Salman Rushdies Midnight’s Children (81) på min att-läsa-snart lista.

Jag söker också en bok om makt.
Eh. Jo! American Gods, av Neil Gaiman. Inte bra för att den är en av mina absoluta favoritböcker någonsin, utan för att det passar. Om makt som försvinner utan någon att ha makt över (som i fallet med gudarna), eller maktlösheten som drev folk till en ny kontinent (som i Coming to America-delarna), eller om Shadow som liksom bara driver i början och innan boken och sen tar makten över sitt eget liv. Och, som sagt, skitbra. köp, kids.

• En hel serie om tjejskor
• Inredningsnojor och smakuppfostring
• Höstmästerskap
• Alla skaffar bäbisar (utom jag då)
• (re)Presenting onomatoblog

Tätortstimotej är ett vackert ord, det är ju därför jag valde det, men det är inte ett ord som på något sätt beskriver mig; det är vare sig tätort eller timotej eller ens mittemellan över this tiny child. Men annor finns det massvis av i Sverige och i den svenska bloggosfären, och jag har alltid signerat med tätortstimotej-anna (utom hos Emelie, där jag använder hela mitt förnamn istället, eftersom hon känner mig sedan tidigare) för att inte förvirra andra och försvinna i den aldrig sinande annafloden. Vi kanske skulle sluta med det nu?

Jag har haft tre olika internetnicks sedan jag började finnas på nätet runt 1998. Först AK, vilket fungerade på ett trevligt androgynt sätt när alla ICQ-meddelande man fick som tjej var av a/s/l typen, och när min huvudsakliga närvaro fanns i scifi- och fantasyforum (appropå Emelie skrev hon en dikt om det för mycket länge sedan.) Sen hette jag Sianna länge, länge. Namnet är från början knyckt från en roman av Marion Zimmer Bradley, och är en variant av den keltiska namnformen Sian/Siobahn/Sinead som är walesiska och irlänska varianter av feminina versioner av Johannes och jösses vad vi inte bryr oss. Ivilketfall. Jag har fortfarande en sianna-adress kvar, det finns folk som av slentrian fortfarande kallar mig Sianna och i största allmänhet var det vad jag hette och fanns som på internet i flera år. Sen tröttnade jag och blev onomatopoetry. Själva namnet är att halvt skämt, onomatopoesi heter nämligen inte alls det på engelska, det heter onomatopoeia och onomatopoetiskt heter onomatopeietic. Det är klart att jag ville peta lite på krånglet, och dessutom irriterar det mig att grekiskan översattes olika i två olika sammanhang, och så vart det mitt namn. Länge var det jag och två åttiotalshårdockstexter som ägde onomatopoetry-googlandet. Sen tröttnade jag lite igen och ville personliggöra: numera är jag mest annamatopoetry när jag inte bara är anna.

Men vad kan jag göra? Jag kan börja signera som annamatopoetry, men behålla bloggen som den är. Jag kan byta namn på både mig och bloggen men behålla addressen. Eller så kan jag flytta hela kalaset till en ny adress. Jag vet inte. Jag vet inte ens om jag vill vara annamatopoetry på svenska. Annamatopoesi? Kanske. Finns inte än. Vad tycker ni?

Men så händer något. T.ex. publicerar DN en artikel som heter Olycka i tornerspel kan ha gjort Henrik VIII ond här. Allvarligt.

Allvarligt.

Joråsåatt. Fokus på just shithead-kungen beror förstås på tv-serien The Tudors (som en bloggare jag läser konsekvent taggar “ahistorical tudor lulz” p.g.a. att den driver friskt med historien; personers karriärer, livslängder, utseenden, kläder* och familjer hittas på lite som de vill och som krävs för dramats skull), men varför DN är intresserade förstår jag faktiskt inte. Huvudiden med texten verkar vara att redan nämnda kungen ådrog sig en hjärnskada som kan bidragit till en personlighetsförändring.

Jaha. Iofs var han redan på andra frun då, men okej. Mer problematiskt är att man faktiskt tillåter följande mening på en stor svensk dagstidnings webbsida (jag hoppas verkligen artikelt inte finns i tryck): “… men i History channels dokumentär “Inside the body of Henry VIII” läggs teorin fram om en tydlig brytpunkt: det tornerspel 1536 som allvarligt skadade kungen kan ha gjort honom ondare.”

Man hisnar. Jag hisnar iallafall. Herregud. Jag skriver knackigt, det vet jag, och huvudanledningen till att jag bloggar överhuvudtaget är att jag vill hålla mitt svenska skriftspråk vid liv, men t.o.m med jag kunde formulerat mig bättre. “Kan ha bidragit till ett aggressivt beteendemönster”, t.ex.; det skulle kännas lite mindre som en fjortonårig praoelev fått lov att publiceras. Öht känns hela texten direktöversatt, klumpigt direktöversatt. Nej, nu ska jag sitta här och vara irriterad ett tag, sedan kanske jag jobbar lite.

Senaste…

Utlästa boken: Mind of the Raven: Investigations and Adventures with Wolf-Birds av Bernd Heinrich
Påbörjade boken: Drood av Dan Simmons
Höjdaren: The Vampire Tapestry av Suzy McKee Charnas
Besvikelsen: Det får nog bli Mind of the Raven; jag gillade inte Heinrichs berättarstil, och det var mer zoologi och mindre mytologi än jag hade trott.
Lånade bibloboken: Drood
Inköpta boken: Uh… räknas Låt den rätte komma in om mamma köpte den på min begäran? Innan det var det nog Quick-fix Vegetarian (en kokbok.)
Bokcravingen: Eh, John Ajvide Lindqvists allting. Det är svårt att bo utomlands.
Lästa meningen: “I was wondering now if the accident in Staplehurst had released some childhood strain on his character.”