Det har varit lässtiltje läääänge hemma hos mig. En kombination av att jag jobbar hemma tre dagar i veckan, inte får dricka kaffe längre och därmed somnar på studs på bussen, och att jag helt enkelt inte haft något jag varit sugen på. Alls. För en vecka sedan hade jag bara läst nitton böcker i år – det betyder att jag ligger minst tio böcker back om jag vill hinna lästa femtio innan året är slut, eller kanske tjugo, trettio back om man jämför med för tio år sedan, sommaren mellan ettan och tvåan på gymnasiet.

Men iallafall. För några månader sedan bestämde jag mig för att Hunger Games-böckerna var så hypade av alla jag kände att jag skulle skaffa dem när den tredje delen kom ut. Secret Garden, Ballards sista bokhandel, hade releasefest för Mockingjay i tisdags (förra veckan alltså) så jag gick dit och petade. Tog en chokladbit. Var med i ett lotteri. Kastade en blick på nytt-bordet och så “Scarlett Thomas” med stora guldbokstäver.

Alltså. Scarlett Thomas. Har skrivit världens bästa bok, The End of Mr Y. Och en hel del bra med (PopCo, Going Out, Bright Young Things.) Men efter Mr Y sa hon att hon inte skulle skriva mera skönlitt, utan fokusera på sitt akademiska, så jag har inte letat. Our Tragic Universe var en total överraskning, så total att jag köpte den utan att fylla i mitt klippkort, jag glömde min chokladbit i affärn, jag gick hem, twittrandes “SCREW MOCKINGJAY, SCARLETT THOMAS HAS NEW BOOK OUT.” Läste ut den på två dagar och gick tillbaks i fredags och köpte Hunger Games-böckerna med planen att läsa dem över helgen.

Fail. Jag glömde en annan sak som skiljer nu från för tio år sedan. Jag måste t.ex. laga mat, handla, tvätta och andra grejer man slipper om man bor hos mamma. Det var tisdag innan jag var klar med . Fast ända. Fyra böcker på en vecka en rätt bra siffra, även om jag nog inte kan fortsätta in den takten.

Sista riktiga. Eep!

1. Berätta om en bok med övernaturliga inslag.
Hahahahah. Men allvarligt nu. Gaiman igen? Neverwhere (heter samma i övers. tror jag ) handlar om Richard, som lever ett helt vanligt (eller kanske ovanligt tråkigt) liv i London, men efter att han plåstrat om en skadad hemlös flicka upptäcker han att han är blivit princip osynlig, eller ickeexisterande, i den vanliga världen. Istället hamnar han i London Below, där han och Door (flickan han tog hand om) har helt andra problem. (Boken har även en ängel som heter Islington. Jag vet inte varför, man jag gapskrattar åt det varje gång.) Det är lite intressant att  den enda jag kan komma på med bara övernaturliga inslag är Urban Fantasy.

2. Berätta om en bok som innehåller en viktig överenskommelse.
Eeeeeeeeeeh. Alla har bara nämnt deckare och gaaaah eugh nej. Men oj. Nej. Men gud. Jag har ju inte nämnt Roger Zelaznys The Great Book of Amber (tio böcker i en, men skippa de sista fem och läs 1-5 som en vanlig roman; de enskilda böckerna är supertunna.) På svenska heter de Nio prinsar i Amber,  Vapen från Avalon, Enhörningens tecken, Oberons hand och Kaos hov, och låt er inte luras av vulgoomslagen eller vulgofantasybeskrivningarna – Zelazny var en ytterst skicklig och subtil författare. Först boken börjar med en man som vaknar ur en koma någonstans i en förort i USA, utan minne av vem han är eller vad som hänt. Ganska snart blir det dock klart att han hållits nedsövd och att någon försökt mörda honom – boken innehåller en viktig överenskommelse, men jag kan inte avslöja om vad utan att spoila. Otroligt bra böcker, reckas även till folk som inte annars läser fantasy.

3. Berätta om en bok som innehåller en rejäl överraskning.
Det får bli Drood, av Dan Simmons, igen. Det är egenligen två överraskningar, dels det som händer i handlingen, dels att det blir en skitbra bok helt plötsligt. De första 450 sidorna är bara tråkgnällviktoriana, och så plötsligt blir det nästan Lovecraftkänsla på allt. Så om man inte gillar början på Drood, håll ut!

4. Vilka tre böcker står överst på din önskelista?
Räknar vi inte med böckerna jag beställer idag: Orientalism av Edward Said, Baba Yaga Laid an Egg av Dubravka Ugresic och The Independence of Miss Mary Bennet av Colleen Mccullough. Nu är väl ingen av dem direkt akuta; jag lyckades få tag på Orientalism på bibblan så den åker nog av, och tyckte de senare två verkade intressanta men de fanns inte att låna. Jag köper ytterst sällan böcker olästa om jag har något alternativ; har helt enkelt inte tillräckligt med plats för böcker jag inte redan vet att jag tycker om. Köper jag oläst blir det lätt att jag inte gillar, och sedan secondhandbokhandeln på hörnet stängde försöker jag bara desperat ge bort boken i min bekantskapskrets (nu senast: The Girl with the Glass Feet, Promiscuities, och Superfreakonomics.) Så egentligen kanske min need-to-own-lista på Goodreads är bättre? Den har PopCo av Scarlett Thomas, We Have Always Lived in the Castle av Shirley Jackson och Foucaults Discipline and Punish: The Birth of the Prison (jag ORKAR inte kolla upp vad den heter i original eller på svenska.) Fina böcker jag redan gillar.

1. Berätta om en bok som beskriver ett riktigt lyckligt, konstigt, hemskt eller kanske tråkigt äktenskap.
Nej, inte riktigt. Men eftersom min blogg i annat än boksammanhang just nu handlat om äktenskap ur ett mer analytiskt perspektiv tänker jag nämna The Trouble with Normal (med undertiteln Sex, Politics, and the Ethics of Queer Life) av Michael Warner. Den skildrar inte ett äktenskap, utan handlar snarare om äktenskapsidén. Warner ställer sig tveksam till kampen för samkönade äktenskap, han menar snarare att själva äktenskapstanken är föråldrad och att hetero, cis- och monomänniskor har mer att lära av folk som bryter traditioner än vice versa. Boken är naturligtvis mycket mer nyanserad, och en av be bästa jag läst om relationspolitik.

2. Ärlighet varar längst brukar det heta. Vilken bok tycker du om som tar upp ärlighet eller bristen därpå?
Den enda jag kommer på är Kranes konditori av Cora Sandel, men den handlar mer om skvaller än faktiska lögner. Meh.

3. Vilken bok är den ultimata äventyrsboken?
Det bliv lite svårt här. Kanske låter det konstigt med tanke på hur mycket fantasy jag har i ryggen, men mest på grund av min tolkning av frågan; med äventyrsbok menar jag rent äventyr, utan sidostick och utan större moraliska ställningstaganden eller tankemöda. Men det gick inte, så det får bli nyanserat istället. Jag väljer böckerna om Elric of Melniboné av Michael Moorcock. Moorcock har gjort sig känd dom kritiker av fantasykonventioner a la Tolkien, och Elric är en ickemänsklig albinoprins av ett dött kungarike, en tragisk hjälte med ett svärd som heter Stormbringer och som dricker själar, en konstant deprimerad motviljeäventyrare som trots allt far runt genom ett multiversum som inbegriper allting och fightas och har sig, men jag gillar honom.

4. Änglar finns dom? Har du läst någon bra bok där änglar förekommer?
Jag kommer omedelbart att tänka på en pjäs snarare än en bok, men en som med fördel kan läsas: Tony Kushners fantastiska Angels in America (mest för att jag ska till NYC och se den i höst, OMGYAY.) Den finns även som miniserie på dvd om ni inte vill läsa, och handlar om… alltså, den handlar om en massa saker, men för mig handlar den om att vi aldrig får glömma hur jävla illa åttiotalet var. Den handlar om Prior som är aidssjuk och dumpad av sin pojkvän, om Harper som är mormonhustru och egentligen övergiven av sin man fast de bor tillsammans (mannen är smygbög), hennes mans chef som är ärkeond jurist och gammal kommunistangivare och också smygbög och döende i aids och Prior och Harper har samma droghallucinationer och Prior har visioner av en ängel som kallar honom till att bli profet… alltihop är fantastiskt och fruktansvärt smärtsamt.
Vill man hellre läsa vanlig prosa kan man läsa Jostein Gaarders I en gåtfull spegel som handlar om Cecilia som är hemma från sjukhuset över julen. Hon är någon form av döende, och en ängel hälsar på henne, vilket resulterar i att de diskuterar vad det innebär att vara människa. Vet ni, jag tror inte änglar lånar sig väl till småtrevliga ämnen.

Nej vet ni, det blir en femte bonusfråga idag:

5. Vilken är den äckligaste boken du läst?
Rollspelsföretaget WhiteWolf has gett ut en serie romaner runt spelet Vampire, där temat i respektive bok är en av klanerna, och den genomgående historien är ett klankrig. I vilket fall, boken Brujah innehåller en hygglig äcklig scen i vilket ett foster slits ut ur en levande kvinna och folk hänger i köttkrokar och ett gäng andra blodbadstemade grejer. Jag läste den på tåget på morgonen med dåligt blodsocker någon gång i gymnasiet och fick för första gången sätta mig med huvudet mellan knäna för att inte svimma. Annars är boken bra över förväntan, huvudpersonen Theo Bell är en av mina favoritvampyrer.

Z:

På zoo finns en massa djur och jag vill att du berättar om en bok där djur spelar en viktig roll.
Det finns flera… varegäller facklitt kan jag rekommendera Last Chance to See av Douglas Adams (han och en zoolog reser runt och dokumenterar – på sedvanligt Adamsvis – utrotningshotade djurarter.) Också på samma tema The World Without Us av Alan Weisman, om vad som skulle hända med ett antal områden (New York, ett kärnkraftverk, havet) om vi bara försvann puts väck (mest bra saker, förutom härdsmältor.) Jag kommer inte på någon annan, Doris Lessing skrev om fina katter men jag gillar inte boken, jag blev sur för att hon först inte kastrerade dem och fick en massa ungar och sen kastrerade dem alldeles för sent och förstörde hela deras livsuppfattning och alltså det var något med hennes relation till katterna som kändes möggligt.

Anders Zorn är en känd konstnär. Har du läst någon bok där han eller någon annan konstnär figurerar?
Rent spontant kommer jag att tänka på Linnea i målarens trädgård (barnbok om Monet.) Sen dyker Målarens döttrar av Anna-Karin Palm upp; jag minns inte exakt vad den handlade om annat än att jag gillade den, det vara parallella nutida och dåtida historier (ett berättardrag med plus på min sida), någon form av försvinnande, lite England eller en båt eller något, och att den räknades som svensk magisk realism. Och det låter ju lovande. (Jusstdetja. Sigrid Undsets Jenny med. Och jo, allra bäst är ju Alice B. Toklas självbiografi av Gertude Stein, en konstigt sammanhållen stream-of-consiousnesshistoria utan handling men med massvis av Picasso.)

Zen, att vara närvarande just här och nu, är rätt inne trots att ideérna inom zenbuddismen knappast är nya, zen-coaching, mindfullness, meditation, yoga och en massa annat är i ropet. Vilken bok tycker du handlar om zen?
Jag vet inte, jag är allergisk mot flum. Nu är det inte så att allt som kan klassas ovan är flum, men det mesta som klarar sig genom västeuropafiltret blir rätt urvattnat (och nästa gång någon hyllar Dalai Lama vill jag påminna om att han är en ickedemokratiskt vald ledare av en teokrati, hur fräscht är det?) Därför tipsar jag om Osunt förnuft av Olav Hammer, som handlar lite om hur våra tankebanor faktiskt funkar och lite om hur man kan agera smartare och flumfriare.

Författare på Z finns det några stycken. Vem är din z-favorit?
Jag kommer inte på någon! Ngn på listan nämnde Marion Zimmer Bradley, men hon ska sorteras under B, och dessutom var hon bättre när jag var tonåring. Pass pass, säger jag.

Å

Berätta om en bok som innehåller ett minnesvärt återseende.
Uhmmmmm. Alltså, jag älskar återseende. Det är en av mina favorittropes, och en av de grejerna som jag störde mig mest på när jag läste mycket questbaserad fantasy var att folk skulle dela på sig hela tiden, åka åt olika håll och hålla på. Men sen kom de tillbaks igen. Jag tänker på Merry och Pippin i Sagan om konungens återkomst (käften. Boken hette så under hela min uppväxt, den kommer inte att sluta heta det bara för att det finns en bättre nyöversättning) för att de är så fina och smarta och dumma och jag lipar varje gång (filmen översatte känslan jättebra även om situationen är fel.)

Har du läst någon bra bok om ålderdom?
Eeeeeeeeh (nu har jag tänkt i tre dagar) nej. Jag undviker nog dem. Jag har jobbat på demensboende och pressat ut löften om medicinöverdoser från maken och närmaste vännerna om jag skulle vara på väg åt det hållet och alltså allvarligt, varför utsätta sig för mer än sin egna?

Vilken bok handlar om ångest, alternativt gav dig ångest?
Som sagt ger all skönlitt av Gardell mig ångest. Även  A.K.A av Ruthann Robson, av ingen annan anledning än att huvudkaraktärens identitet är så flytande att det var obehagligt. Jag var grinig i flera dag efter avslutat läsning, och visste inte varför förren samma sak hände hanjaglevermed och en kompis.

Jag återanvänder en gammal utmaning från Bokmania och undrar vad som hände i litteraturens värld det år du föddes.
1983:

• William Golding vinner Nobelpriset. Har inte läst honom.
• Ovan nämnda MZB släpper The Mists of Avalon (Avalons dimmor)
• Eldriede Jelinek släpper Die Klavierspielerin
• Tennessee Williams dör
• David Brin vinner en Nebula for Startide Rising som jag inte har läst.
• Cynthia Voigt vinner en Newbury för Diceys Song som jag inte heller läst
• De förlorade sagornas bok släpps

“Mina, they are going to punish her for not giving them what they want, or rather, for giving Dracula what they want. I’d just like you to know that, because when you get back it’s going to be all tears and declarations of (posthumous) adoration, and then they are going to fixate on you next. Keep records of everything, and for goodness sake don’t let old Van Helsing get you alone. For a man of science he’s entirely too fond of charging into ladies’ boudoirs brandishing his holy wafer.”

Letters with Characters – riktiga personer skriver till påhittade. Dagens länk utan konkurrens.

XXX avslutar brev med kyssar. Någon bokkyss du minns mer än någon annan?
Mmm, faktiskt, en kyss mot slutet av Grail (som jag berättade om i bokstaven A.) Jag kan inte berätta mellan vilka karaktärer utan att avslöja för mycket av handlingen, men det är en fin och oväntat kyss som man ville skulle komma. Dessutom på en båt.

Malcolm X tillhör de stora ledarna i världshistorien. Berätta om en bok som handlar om en eller flera ledare.
Eftersom jag läser fantasy… men  det ska vi inte prata om nu. Nu blir det filosofiskt/feministiskt i The Gate to Women’s Country av Sheri Tepper. Boken är en efter-katastofenskildring som utspelar sig några hundra år in i framtiden. Alla städer är isolerade och befolkade av enbart kvinnor och deras fåtal manliga tjänstefolk medan resten av manligheten lever för sig i krigarläger. Män och kvinnor träffas bara några få gånger om året, under festivaler där alla dricker, dansar och avlar årets barnkull. Handling följer Stavia, dottern till en av rådskvinnorna i Marthastown (och senare rådsmedlem själv) medan hon växer upp och lär sig hur systemet fungerar (egentligen – allt är inte som det ser ut) och hur det blev som det blev. Själva ramhandligen om Stavia är inte alltid jätteintressant, men det politiska systemet är tungt influerat av Platons Staten och ungefär hur bra som helst.

Mina barn är så små att hemmet fortfarande är fritt från xbox eller någon annan spelkonsol. Trots detta (eller just därför) vill jag att du berättar vilken bok du skulle vilja göra om till spel för just xbox (för bokstavens skull då…)
Jag kan tänkta mig att Mortal Engines (den på U, om de vandrande städerna) skulle passa. Annars gillar jag inte den sortens spel tillräckligt för att anstränga tanken – vilken High Fantasy som helst skulle ju kunna bli rpgs, t.ex. Nej.

Den som lider av xenofobi är rädd för det som är främmande. Främlingsfientlig med andra ord. Har du läst någon bra bok som handlar om detta?
Det har jag ståklart, men det står still i huvet. Eller jo.  Begrav mig stående av Isabel Fonseca handlar om östeuropeiska romer och deras (oftast outhärdligt hemska) situation. Boken är en form av…  jag vet inte vad participant observation heter på svenska, men Fonseca har iallafall bott hos romska familjer, följt med på resor och arbetsuppgifter osv. förutom intervjuat. Fin bok, men deprimerande (den kom ut 1996 och det är i stort sätt lika illa fortfarande) och inte alltid smickrande för någon folkgrupp.

Y:

Yggdrasil är världsträdet med tre rötter i den nordiska mytologin där de tre nornorna bor. Berätta om en bok där mytologi har betydelse.
Hehe. Hahahahhaah. Ha. Hahahahahahahahahaha. Hahhahhahaaha.

Kisspaus.

Jag har försökt komma på EN ENDA bok jag gillar som INTE har mytologiska teman, men fail. När jag inte läser regelrät fantasy läser jag  speculative fiction, så det är inte helt lätt att komma undan. Men så mycket av det jag gillar har vi tagit upp innan: Deverry (keltisk mytologi), alla vampyrböcker (östeuropeisk folklore), Fionavar (alla västeuropeiska mytologier), Marion Zimmer Bradley (keltisk och grekisk mytologi), Neil Gaimans American Gods (alla mytologier), Anansi Boys (västafrikansk och västindisk), Good Omens (judeokristen) och Odd and the Frost Giants (nordisk)… men ska vi prata MER Gaiman (och det ska vi) kan jag passa på att tipsa om Sandman. Rent tekniskt är Sandmans värld mycket lik den i American Gods, men Sandman kom först. Skillnaden är att Sandman är en grafiskt romanserie. En jävligt bra sådan. Huvudidén är Gaimans egen, om åtta så kallade Endless, antropomorfiska manifestationer av tänkande varelsers sex mest viktiga idéer/företeelse: Death, Destruction, Dream, Desire, Despair och Delirium, men omgivningarna är en mix av mytologi och sam- och dåtidsverklighet. Dream, som är huvudkaraktär, och omgiven av diverse mytologiers skapelser (hans eget rike befolkas bl.a. av Kain och Abel, en talande korp, en älva ur Titanias hov samt en grip, han har en son (*ahem*Orpfeus*ahem*) med musan Kalliope, och har vid ett tillfälle ett stort möte med figurer ur diverse myter och sagor). Överhuvudtaget är Gaiman otroligt skickligt på att väva ihop verkligheter i och jag reckar verkligen Sandman, vare sig man vanligtvis gillar grafiska romaner eller inte . Första delen heter Preludes and Nocturnes, och heter du Lilla O och har lust att läsa den men har svårt att hitta i Sverige, kommentera så fixar vi det.

Kan du berätta om en riktigt ytlig bok som du har läst?
Inte nyligen, jag är som sagt petig. Men efter lite letande kommer jag fram till Verbivore’s Feast av Chrysti Smith. Skittråkig bok, som kunde varit en intressant liten samling etymologiska kåserier men istället blir ingenting. Varje bokstav har ett ord, varje ord har en etymologi. Men etymologin skrapar bara på ytan och knappt det, är antingen helt ointressant, välkänd eller rent felaktig (t.ex. tar inte den sexualpolitiska meningen av queer upp alls.) Skitbok.

Yta kan i vissa fall vara avgörande för hur böcker betraktas. Vilket är det vackraste/bästa/coolaste/fulaste/tråkigaste bokomslag du vet?
Theodora Goss In the Forest of Forgetting är jättesnyggt (ser dock ganska alldaglig ut på datorskärm tyvärr), likaså de brittiska vuxenutgåvorna av Harry Potter (ex: HPDH.) Jag äger en jätteful masspocketutgåva av Låt den rätte komma in, annars är Ajvidepocketarna snygga. Allra snyggast är dock de fejkade bokomslagen på Book of the Week Club. Den svenska nyöversättningen av Sagan om ringen (jamen förlåt så jävla mycket då. Härskarringen. Bla!) är i princip det snyggnaste jag sett vad det gäller fantasyomslag, som annars är vad man skulle kunna kalla brott mot alla regler om design, både vad det gäller relevans till innehållet, färger, typografi och balans. Annars är jag minimalist  – en, kanske två färger, ett typsnitt, inga bilder, klara grafiska mönster. Kanske svartvitt. Sånt är idealt. Hatar: motljus, savanner, båtar, fotografisk teckning, gradients, det äckliga typsnittet Papyrus och alla andra “etniska” typsnitt.

Finns det någon avslutad bokserie som du önskar att det fanns ytterligare böcker i?
Uhm… Deverry avslutades nyligen, och fram till förra veckan, då jag lackade ur totalt på författaren efter ett jävligt osmart blogginlägg, hade jag nog velat ha mera Deverry för alltid. Det fanns för mycket att berätta. Annars är jag, och det här anknyter direkt till nämnda urlackning, en stor förespråkare för fanfiction. Ut och leta på internettet nurå.

Whisky brukar vara deckargubbars favoritdryck. Vem är din favoritwhiskeydrickare (eller favoritspritdrickare) i litteraturens värld?
Jag har funderat och funderar, och sen funderade jag lite till. Och jag KOMMER INTE PÅ NÅGOT. Vilket delvis har att göra med att jag inte tar i deckare med tång. Miss Emily Gray, i att flertal noveller av Theodora Goss i samlingen In the Forest of Forgetting är däremot en ivrig tedrickerska, emellan plotter och önskeuppfyllningar och mysterier. Jag gillar henne.

Wienervals är en dans och jag vill att du berättar om en bok där det förekommer minst en dansscen.
Ubwub. Uhmmm. Tja, i Austen dansas det en del. Jag gillar förresten Austen just för att regencyperioden ligger emellan på så många sätt -  emellan konvenansäktenskap och kärleksideal (se Eva-Lis Bjurmans Catrines intressanta blekhet: unga kvinnors möten med de nya kärlekskraven för mer info. Hur intressant som helst), emellan sjuttonhundratalets adel och artonhundratalets medelklass, mellan gamla strukturer och den industriella revolutionens Storbrittanien, och precis i början på vad jag rent modemässigt kallar Den Storta Tråkigheten. Där kvinnor har färgglada klänningar och männen ser ut som pingviner och alla dansar pardans för sig. Men inte än! Än finns det lite färger och än finns det kadriljer. Det gillar jag. Ooops. rant. Det dansas inte mycket i mina böcker annars.

En massa författare på W poppade upp i mitt huvud när jag försökte komma på uppgifter på w. Vem är din favoritförfattare på W?
Jeanette Winterson, utan konkurrens. Hennes språk är helt fantastiskt (kolla under “boksaker” för citat) och man liksom glider igenom hennes böcker, utan ansträngning. Favoriter: The Powerbook, Lighthousekeeping. Man måste läsa Winterson, men om man kommer in via Oranges Are Not the Only Fruit (Det finns annan frukt än apelsiner) eller Written on the Body ska man läsa en till, språkmässigt är de inte representativa.

Tänkte vända mig till älvdalskan för att få till det. Hoppas att den här sidan är korrekt och att wenndag betyder vardag. Vilken bok skildrar vardagslivet bäst?
Vill man ha en deprimerande vardagsskildring ska man läsa Så går en dag ifrån vårt liv och kommer aldrig åter av Jonas Gardell. Den är visserligen alldeles fruktansvärt bra, men jag kan inte läsa den utan att få ont i magen. Det är så hopplöst. Allt är samma, inget löser någonsin, ingen blir riktigt glad och alla relationer är trasiga. Men ändå är det fint. Jag fattar inte.

1. Vilken ungdomsbok skulle du rekommendera till vuxna läsare?
Jamen shit. Om genre är okej skulle jag absolut säga antingen Mortal Engines, av Philip Reeve (De vandrande städerna på svenska) eller Uglies av Scott Westerfield (Ful på svenska). Både är postapokalyptisk science fiction, men väldigt olika; Mortal Engines är en äventyrscomingofagehistora i en värld där städer som fungerar som gigantiska pansarvagnar jagar varande över ett nordeuropeiskt ödelandsskap och huvudpersonen Tom börjar som historikerlärling. Uglies, å andra sidan, utspelar sig i hyperdatoriserad stadsmiljö och handlar om Tally som nästan är sexton och gammal nog att genomgå operationen som gör en snygg, och om varför alla snygga är så korkade och vad som händer om man väljer att medvetet inte passa in. Båda böckerna är bra, men i längden håller Mortal Engines högre kvalitet och är inte tillnärmelsevis lika irriterande att läsa för icketonåringar (och uppföljarna är otroligt mycket bättre; Mortal Engines är första delen i The Hungry City Chronicles som även innefattar Predator’s Gold, Infernal Devices och A Darkling Plain, Uglies uppföljare heter Pretties, Specials och Extras)

2. Finns det några böcker som du undviker?
Genremässigt? Deckare, chicklit, BOATS, samtida vardagsskildringar om de inte blivt personligen hajpade (jag har nog med västerländsk tvåtusentalsvardag i mitt egen liv, tack), kärlekromaner, självhjälpsböcker, böcker som utspelar sig under andra världskriget, agentthrillers, amerikansk dussinskräck… Jag är jävligt petig, tyvärr. Men det kan jag leva med, och då kan du nog det med.

3. Berätta om en riktigt underhållande bok!
Men det beror ju på! Jag gillar som jag sa tidigare Thursday Next-böckerna. Terry Pratchetts Discworldserie, med otaliga delar, är också kul…
Jo, nu vet jag! Good Omens, av Neil Gaiman och Terry Pratchett. Som handlar om en ängel (“Many people, meeting Aziraphale for the first time, formed three impressions: that he was English, that he was intelligent, and that he was gayer than a tree full of monkeys on nitrous oxide“) och en demon (Crowley: An angel who did not fall as much as Saunter Vaguely Downwards) som är vänner, om Riktiga Spådomar, om Apokalypsens fyra motorcykelåkare och en antikrist som förväxlats på BB och som heter Adam. Roligt och fyndigt men inte lika dussinfnissit som Pratchett ensam. Jag gillar hur Gaiman och Prattchett kompletterar varandras stilar; man kan absolut inte säga vem som skrivit vad, men slutresultatet är otroligt kul.

4. Och slutligen vill jag att du tipsar om en bok som är alldeles underbar!

Då måste jag nog säga The End of Mr Y av Scarlett Thomas då. Igen. Det ÄR en favoritbok, den är fantastisk, och jag önskar att jag hade tid att läsa om den snart. Kanske på flyget till Sverige? Som jag förmodligen redan berättat börjar dem som akalitt, blir magisk realism via mysterium, hamnar i någon slags alternativvärldsscifi där kunskap om Derrida och tankteexperiment är praktiskt tillämpbar. Mycket nördig, väldigt rolig, och samtidigt rörande, både när det handlar om ensamma människor och deras minnen av vidriga gympalektioner i lågstadiet och om gudomliga möss (även Thomas tidigare texter är bra, men Mr Y är verkligen boken där hon är bäst. Bäst.) Den handlar dessutom om en bok som inte verkar finnas och som om den finns vilar på en förbannelse. Eller kanske inte. Det går egenligen inte att berätta, den är bara så sjukt bra. Alla ska läsa den. Alla.

Berätta om en bok som handlar om turism!
Inte handlar om turism  i sig kanske, men Jostein Gaarder briljanta barn/ungdoms/allåldersbok  Spelkortsmysteriet utspelar sig till stor del medan huvudpersonen och hans pappa är på bilresa genom Europa – med hållpunkter i Schweiz, Italien och Grekland. Egentligen är de inte på nöjesresa alls, utan letar efter berättarens mamma, som stuckit (av helt begripliga anledningar) och blivit fotomodell i Aten. Hursomhelst är just reseelemented viktigt.

Har du någon favoritbok som blivit tv-serie?
Sist vi hade den frågan var det faktiskt lite tvärtom, om favvoserier som varit böcker. Då svarade jag Bones, men det funkar inte åt andra hållet (Jag gillar inte Kathy Reichs böcker om Temperence Brennan alls.) Sen… jag läser ju inte så himla mycket skönlitt som inte är fantasy så alltså, nej. Blireju.

Vilken är din favorittitel?
Precis som Lilla O gillar jag långa och konstiga titlar. A Madman Dreams of Turing Machines av Janna Levin är dessutom av en mina favoritböcker någonsin (den handlar om Alan Turing, och om Göring, och att de aldrig träffades men ändå levde olika men konstigt parallella liv, att de var genier och lite galna och den är så vackert skriven.) Sen gillar jag titlarna på Johanna Tydells I taket lyser stjärnorna och Det fattas en tärning även om jag inte läst böckerna.

Berätta om en bok där tillfälligheter spelar stor roll
Jag tror inte jag skulle minnas en sådan bok – jag gillar när saker verkar vara tillfälligheter till en början, men sedan visar sig vara delar av ett större sammanhang, eller  noga planerade. Men den enda jag kan komma på just nu är Charles Stross Accelerando, som börjar i en nära framtid en under kort tid skildrar mänsklighetens teknologiska utveckling mot  mot någon helt annat ur en familjs perspektiv. Med tillfälligheter. Men mer kan jag inte berätta.

Bonus: Jag har funderat en del kring trender inom litteraturen. När man studerar litteraturhistoria talas om olika stilar som romantik, naturalism och modernism. Vilka trender som råder just nu skulle du säga karaktäriserar litteraturen just nu?
Well, Lilla O nämnde vampyrer, och även om jag gillar vampyrer annars är inte Twilight, Vampire Diaries eller Charlaine Harris böcker så mycket min grej. Annars är det mycket monster nu, zombie!Austen och en massa urban fantasy och steampunk. Hanjaglever läser rätt mycket av båda, Cherie Priest och Gail Carriger och grejer. Men jag vet inte. Jag gillar svärd och kungar mer än zeppelinare och kloaker. Och så blir det det ju min automatiska antireaktion mot borden.

Varning: rant.

Gud vad jag blir trött på andra människor. Long story short: för ett par veckor sedan var vi på trivia med Doctor Who-tema*; två roliga typer som driver podcasten och hemsidan Seattle Geekly håller i nördtrivia en gång i månaden. I vilket fall var vi sena, och hamnade i samma lag som två hypernördar. Ni vet typen: svart t-shirt med fult nördtematryck, urtvättade svarta illasittande jeans, utvuxen illa hållen frisyr, lätt övervikt, och en alldeles, alldeles för stor förmåga att ta sig själv på allvar. (jag ogillar inte andra nördar egenligen, jag tar också mig själv på för stort allvar**, jag fattar bara inte estetiken or the lackthereof.) I vilket fall. Med gemensamma krafter vann vi ganska stort och alla var glada. En av hypernördarna var ganska trevlig och vi bestämde oss för att spela tillsammans nästa gång och lade till varandra på twitter.

Någon vecka senare kom det ut en otroligt intressant bok om kvinnliga Doctor Who-fans (den heter “Chicks Dig Time Lords”). Den sålde slut på Powell’s på mindre än en dag och jag ville inte befatta mig med Amazon, så jag klagade på twitter. Vår nördbekante befann sig på NorwesCon och erbjöd sig att fixa ett ex åt mig. Bra. Efter mycket om och men beslutade vi att träffas på ett kafe där han skulle träffas med några andra i gårkväll och utbyta bok och femton dollar.

Vi dyker upp. De sitter där, alla stereotypnördar. Vi ställer oss en bit ifrån. Ingen låtsas om oss. Tid går. Jag går därifrån, kommer tillbaka. Får arga blickar från nördar som uppenbarligen tycker illa om att vi står i närheten av dem i en allmän lokal (om de hade rollspelat eller liknande hade jag fattat att hålla mig borta, men de satt helt uppenbarligen bara och diskuterade, ganska lugnt förresten, och utan extrema uppmärksamhetskrav. Och fan förresten, rollspel kan pausas i 5 sekunder.) Eftersom vår bekant inte hade visat med ett enda tecken att han visste att vi var där gick jag och ställde mig närmare honom, för att på ett så ickestörande sätt som möjligt påkalla uppmärksamhet. Fortfarande inte reaktion. Till slut kommer Hanjaglevermed fram och säger den bekante namn, varvid vår bekante räcker ut handen i en irriterad borrviftande gest, tittar på oss, och säger “tio minuter.” Varvid jag INTE sa “Jamen fucking jävla helvete, kukhuvud, ta din jävla bok och stoppa upp den i arslet.” Det tyder på stor självbehärskning. Jag gick, och vi åkte hem och boken blir från amazon iallafall dårå.

Vad som irriterar mig år att situationen kunde undvikas t.ex genom:
- Att han meddelat att vi ABSOLUT INTE fick störa honom.
- Att han vid någon tillfälle haft ögonkontakt med mig, nickat, och jag hade väntat.
- Att han inte varit dum i huvudet och uppfylld av sin egen viktighet

Att ta upp en bok ur väskan hade tagit fem sekunder. Att ge mig boken och ta emot pengarna ytterligare tre. åtta sekunder, men istället fick vi först vänta i femton minuter och fick ytterligare instruktioner att vänta tio till. Nej tack. Idiot.

Vad jag vill säga är att jag blir påmind om varför jag inte umgås med andra nördar – eller åtminstone hypernördar. De flesta jag känner är nördiga på många sätt, men stealthar i vanliga kläder och kombinerar med andra intressen. Varenda gång jag försöker socialisera med typen jag beskriver i första stycket, som umgås i mer än två olika organiserade nördgrupper, blir jag gruvligt besviken. Tanke: “Men vi kan ju prata om Firefly och analysera berättarteman och Serenitys konstruktion och inte behöva dumma ner det.” Verklighet: fikor krockar med åttio organiserade möten och sen pratar de i två timmar om en byggsats deras kusin byggde. (eller så är de världens trevligaste men flyttar till Kanade två veckor senare.) Det funkar inte. Jag blir bara besviken. Men jag lär mig inte.