XXX avslutar brev med kyssar. Någon bokkyss du minns mer än någon annan?
Mmm, faktiskt, en kyss mot slutet av Grail (som jag berättade om i bokstaven A.) Jag kan inte berätta mellan vilka karaktärer utan att avslöja för mycket av handlingen, men det är en fin och oväntat kyss som man ville skulle komma. Dessutom på en båt.

Malcolm X tillhör de stora ledarna i världshistorien. Berätta om en bok som handlar om en eller flera ledare.
Eftersom jag läser fantasy… men  det ska vi inte prata om nu. Nu blir det filosofiskt/feministiskt i The Gate to Women’s Country av Sheri Tepper. Boken är en efter-katastofenskildring som utspelar sig några hundra år in i framtiden. Alla städer är isolerade och befolkade av enbart kvinnor och deras fåtal manliga tjänstefolk medan resten av manligheten lever för sig i krigarläger. Män och kvinnor träffas bara några få gånger om året, under festivaler där alla dricker, dansar och avlar årets barnkull. Handling följer Stavia, dottern till en av rådskvinnorna i Marthastown (och senare rådsmedlem själv) medan hon växer upp och lär sig hur systemet fungerar (egentligen – allt är inte som det ser ut) och hur det blev som det blev. Själva ramhandligen om Stavia är inte alltid jätteintressant, men det politiska systemet är tungt influerat av Platons Staten och ungefär hur bra som helst.

Mina barn är så små att hemmet fortfarande är fritt från xbox eller någon annan spelkonsol. Trots detta (eller just därför) vill jag att du berättar vilken bok du skulle vilja göra om till spel för just xbox (för bokstavens skull då…)
Jag kan tänkta mig att Mortal Engines (den på U, om de vandrande städerna) skulle passa. Annars gillar jag inte den sortens spel tillräckligt för att anstränga tanken – vilken High Fantasy som helst skulle ju kunna bli rpgs, t.ex. Nej.

Den som lider av xenofobi är rädd för det som är främmande. Främlingsfientlig med andra ord. Har du läst någon bra bok som handlar om detta?
Det har jag ståklart, men det står still i huvet. Eller jo.  Begrav mig stående av Isabel Fonseca handlar om östeuropeiska romer och deras (oftast outhärdligt hemska) situation. Boken är en form av…  jag vet inte vad participant observation heter på svenska, men Fonseca har iallafall bott hos romska familjer, följt med på resor och arbetsuppgifter osv. förutom intervjuat. Fin bok, men deprimerande (den kom ut 1996 och det är i stort sätt lika illa fortfarande) och inte alltid smickrande för någon folkgrupp.

Y:

Yggdrasil är världsträdet med tre rötter i den nordiska mytologin där de tre nornorna bor. Berätta om en bok där mytologi har betydelse.
Hehe. Hahahahhaah. Ha. Hahahahahahahahahaha. Hahhahhahaaha.

Kisspaus.

Jag har försökt komma på EN ENDA bok jag gillar som INTE har mytologiska teman, men fail. När jag inte läser regelrät fantasy läser jag  speculative fiction, så det är inte helt lätt att komma undan. Men så mycket av det jag gillar har vi tagit upp innan: Deverry (keltisk mytologi), alla vampyrböcker (östeuropeisk folklore), Fionavar (alla västeuropeiska mytologier), Marion Zimmer Bradley (keltisk och grekisk mytologi), Neil Gaimans American Gods (alla mytologier), Anansi Boys (västafrikansk och västindisk), Good Omens (judeokristen) och Odd and the Frost Giants (nordisk)… men ska vi prata MER Gaiman (och det ska vi) kan jag passa på att tipsa om Sandman. Rent tekniskt är Sandmans värld mycket lik den i American Gods, men Sandman kom först. Skillnaden är att Sandman är en grafiskt romanserie. En jävligt bra sådan. Huvudidén är Gaimans egen, om åtta så kallade Endless, antropomorfiska manifestationer av tänkande varelsers sex mest viktiga idéer/företeelse: Death, Destruction, Dream, Desire, Despair och Delirium, men omgivningarna är en mix av mytologi och sam- och dåtidsverklighet. Dream, som är huvudkaraktär, och omgiven av diverse mytologiers skapelser (hans eget rike befolkas bl.a. av Kain och Abel, en talande korp, en älva ur Titanias hov samt en grip, han har en son (*ahem*Orpfeus*ahem*) med musan Kalliope, och har vid ett tillfälle ett stort möte med figurer ur diverse myter och sagor). Överhuvudtaget är Gaiman otroligt skickligt på att väva ihop verkligheter i och jag reckar verkligen Sandman, vare sig man vanligtvis gillar grafiska romaner eller inte . Första delen heter Preludes and Nocturnes, och heter du Lilla O och har lust att läsa den men har svårt att hitta i Sverige, kommentera så fixar vi det.

Kan du berätta om en riktigt ytlig bok som du har läst?
Inte nyligen, jag är som sagt petig. Men efter lite letande kommer jag fram till Verbivore’s Feast av Chrysti Smith. Skittråkig bok, som kunde varit en intressant liten samling etymologiska kåserier men istället blir ingenting. Varje bokstav har ett ord, varje ord har en etymologi. Men etymologin skrapar bara på ytan och knappt det, är antingen helt ointressant, välkänd eller rent felaktig (t.ex. tar inte den sexualpolitiska meningen av queer upp alls.) Skitbok.

Yta kan i vissa fall vara avgörande för hur böcker betraktas. Vilket är det vackraste/bästa/coolaste/fulaste/tråkigaste bokomslag du vet?
Theodora Goss In the Forest of Forgetting är jättesnyggt (ser dock ganska alldaglig ut på datorskärm tyvärr), likaså de brittiska vuxenutgåvorna av Harry Potter (ex: HPDH.) Jag äger en jätteful masspocketutgåva av Låt den rätte komma in, annars är Ajvidepocketarna snygga. Allra snyggast är dock de fejkade bokomslagen på Book of the Week Club. Den svenska nyöversättningen av Sagan om ringen (jamen förlåt så jävla mycket då. Härskarringen. Bla!) är i princip det snyggnaste jag sett vad det gäller fantasyomslag, som annars är vad man skulle kunna kalla brott mot alla regler om design, både vad det gäller relevans till innehållet, färger, typografi och balans. Annars är jag minimalist  – en, kanske två färger, ett typsnitt, inga bilder, klara grafiska mönster. Kanske svartvitt. Sånt är idealt. Hatar: motljus, savanner, båtar, fotografisk teckning, gradients, det äckliga typsnittet Papyrus och alla andra “etniska” typsnitt.

Finns det någon avslutad bokserie som du önskar att det fanns ytterligare böcker i?
Uhm… Deverry avslutades nyligen, och fram till förra veckan, då jag lackade ur totalt på författaren efter ett jävligt osmart blogginlägg, hade jag nog velat ha mera Deverry för alltid. Det fanns för mycket att berätta. Annars är jag, och det här anknyter direkt till nämnda urlackning, en stor förespråkare för fanfiction. Ut och leta på internettet nurå.

Whisky brukar vara deckargubbars favoritdryck. Vem är din favoritwhiskeydrickare (eller favoritspritdrickare) i litteraturens värld?
Jag har funderat och funderar, och sen funderade jag lite till. Och jag KOMMER INTE PÅ NÅGOT. Vilket delvis har att göra med att jag inte tar i deckare med tång. Miss Emily Gray, i att flertal noveller av Theodora Goss i samlingen In the Forest of Forgetting är däremot en ivrig tedrickerska, emellan plotter och önskeuppfyllningar och mysterier. Jag gillar henne.

Wienervals är en dans och jag vill att du berättar om en bok där det förekommer minst en dansscen.
Ubwub. Uhmmm. Tja, i Austen dansas det en del. Jag gillar förresten Austen just för att regencyperioden ligger emellan på så många sätt -  emellan konvenansäktenskap och kärleksideal (se Eva-Lis Bjurmans Catrines intressanta blekhet: unga kvinnors möten med de nya kärlekskraven för mer info. Hur intressant som helst), emellan sjuttonhundratalets adel och artonhundratalets medelklass, mellan gamla strukturer och den industriella revolutionens Storbrittanien, och precis i början på vad jag rent modemässigt kallar Den Storta Tråkigheten. Där kvinnor har färgglada klänningar och männen ser ut som pingviner och alla dansar pardans för sig. Men inte än! Än finns det lite färger och än finns det kadriljer. Det gillar jag. Ooops. rant. Det dansas inte mycket i mina böcker annars.

En massa författare på W poppade upp i mitt huvud när jag försökte komma på uppgifter på w. Vem är din favoritförfattare på W?
Jeanette Winterson, utan konkurrens. Hennes språk är helt fantastiskt (kolla under “boksaker” för citat) och man liksom glider igenom hennes böcker, utan ansträngning. Favoriter: The Powerbook, Lighthousekeeping. Man måste läsa Winterson, men om man kommer in via Oranges Are Not the Only Fruit (Det finns annan frukt än apelsiner) eller Written on the Body ska man läsa en till, språkmässigt är de inte representativa.

Tänkte vända mig till älvdalskan för att få till det. Hoppas att den här sidan är korrekt och att wenndag betyder vardag. Vilken bok skildrar vardagslivet bäst?
Vill man ha en deprimerande vardagsskildring ska man läsa Så går en dag ifrån vårt liv och kommer aldrig åter av Jonas Gardell. Den är visserligen alldeles fruktansvärt bra, men jag kan inte läsa den utan att få ont i magen. Det är så hopplöst. Allt är samma, inget löser någonsin, ingen blir riktigt glad och alla relationer är trasiga. Men ändå är det fint. Jag fattar inte.

1. Vilken ungdomsbok skulle du rekommendera till vuxna läsare?
Jamen shit. Om genre är okej skulle jag absolut säga antingen Mortal Engines, av Philip Reeve (De vandrande städerna på svenska) eller Uglies av Scott Westerfield (Ful på svenska). Både är postapokalyptisk science fiction, men väldigt olika; Mortal Engines är en äventyrscomingofagehistora i en värld där städer som fungerar som gigantiska pansarvagnar jagar varande över ett nordeuropeiskt ödelandsskap och huvudpersonen Tom börjar som historikerlärling. Uglies, å andra sidan, utspelar sig i hyperdatoriserad stadsmiljö och handlar om Tally som nästan är sexton och gammal nog att genomgå operationen som gör en snygg, och om varför alla snygga är så korkade och vad som händer om man väljer att medvetet inte passa in. Båda böckerna är bra, men i längden håller Mortal Engines högre kvalitet och är inte tillnärmelsevis lika irriterande att läsa för icketonåringar (och uppföljarna är otroligt mycket bättre; Mortal Engines är första delen i The Hungry City Chronicles som även innefattar Predator’s Gold, Infernal Devices och A Darkling Plain, Uglies uppföljare heter Pretties, Specials och Extras)

2. Finns det några böcker som du undviker?
Genremässigt? Deckare, chicklit, BOATS, samtida vardagsskildringar om de inte blivt personligen hajpade (jag har nog med västerländsk tvåtusentalsvardag i mitt egen liv, tack), kärlekromaner, självhjälpsböcker, böcker som utspelar sig under andra världskriget, agentthrillers, amerikansk dussinskräck… Jag är jävligt petig, tyvärr. Men det kan jag leva med, och då kan du nog det med.

3. Berätta om en riktigt underhållande bok!
Men det beror ju på! Jag gillar som jag sa tidigare Thursday Next-böckerna. Terry Pratchetts Discworldserie, med otaliga delar, är också kul…
Jo, nu vet jag! Good Omens, av Neil Gaiman och Terry Pratchett. Som handlar om en ängel (“Many people, meeting Aziraphale for the first time, formed three impressions: that he was English, that he was intelligent, and that he was gayer than a tree full of monkeys on nitrous oxide“) och en demon (Crowley: An angel who did not fall as much as Saunter Vaguely Downwards) som är vänner, om Riktiga Spådomar, om Apokalypsens fyra motorcykelåkare och en antikrist som förväxlats på BB och som heter Adam. Roligt och fyndigt men inte lika dussinfnissit som Pratchett ensam. Jag gillar hur Gaiman och Prattchett kompletterar varandras stilar; man kan absolut inte säga vem som skrivit vad, men slutresultatet är otroligt kul.

4. Och slutligen vill jag att du tipsar om en bok som är alldeles underbar!

Då måste jag nog säga The End of Mr Y av Scarlett Thomas då. Igen. Det ÄR en favoritbok, den är fantastisk, och jag önskar att jag hade tid att läsa om den snart. Kanske på flyget till Sverige? Som jag förmodligen redan berättat börjar dem som akalitt, blir magisk realism via mysterium, hamnar i någon slags alternativvärldsscifi där kunskap om Derrida och tankteexperiment är praktiskt tillämpbar. Mycket nördig, väldigt rolig, och samtidigt rörande, både när det handlar om ensamma människor och deras minnen av vidriga gympalektioner i lågstadiet och om gudomliga möss (även Thomas tidigare texter är bra, men Mr Y är verkligen boken där hon är bäst. Bäst.) Den handlar dessutom om en bok som inte verkar finnas och som om den finns vilar på en förbannelse. Eller kanske inte. Det går egenligen inte att berätta, den är bara så sjukt bra. Alla ska läsa den. Alla.

Berätta om en bok som handlar om turism!
Inte handlar om turism  i sig kanske, men Jostein Gaarder briljanta barn/ungdoms/allåldersbok  Spelkortsmysteriet utspelar sig till stor del medan huvudpersonen och hans pappa är på bilresa genom Europa – med hållpunkter i Schweiz, Italien och Grekland. Egentligen är de inte på nöjesresa alls, utan letar efter berättarens mamma, som stuckit (av helt begripliga anledningar) och blivit fotomodell i Aten. Hursomhelst är just reseelemented viktigt.

Har du någon favoritbok som blivit tv-serie?
Sist vi hade den frågan var det faktiskt lite tvärtom, om favvoserier som varit böcker. Då svarade jag Bones, men det funkar inte åt andra hållet (Jag gillar inte Kathy Reichs böcker om Temperence Brennan alls.) Sen… jag läser ju inte så himla mycket skönlitt som inte är fantasy så alltså, nej. Blireju.

Vilken är din favorittitel?
Precis som Lilla O gillar jag långa och konstiga titlar. A Madman Dreams of Turing Machines av Janna Levin är dessutom av en mina favoritböcker någonsin (den handlar om Alan Turing, och om Göring, och att de aldrig träffades men ändå levde olika men konstigt parallella liv, att de var genier och lite galna och den är så vackert skriven.) Sen gillar jag titlarna på Johanna Tydells I taket lyser stjärnorna och Det fattas en tärning även om jag inte läst böckerna.

Berätta om en bok där tillfälligheter spelar stor roll
Jag tror inte jag skulle minnas en sådan bok – jag gillar när saker verkar vara tillfälligheter till en början, men sedan visar sig vara delar av ett större sammanhang, eller  noga planerade. Men den enda jag kan komma på just nu är Charles Stross Accelerando, som börjar i en nära framtid en under kort tid skildrar mänsklighetens teknologiska utveckling mot  mot någon helt annat ur en familjs perspektiv. Med tillfälligheter. Men mer kan jag inte berätta.

Bonus: Jag har funderat en del kring trender inom litteraturen. När man studerar litteraturhistoria talas om olika stilar som romantik, naturalism och modernism. Vilka trender som råder just nu skulle du säga karaktäriserar litteraturen just nu?
Well, Lilla O nämnde vampyrer, och även om jag gillar vampyrer annars är inte Twilight, Vampire Diaries eller Charlaine Harris böcker så mycket min grej. Annars är det mycket monster nu, zombie!Austen och en massa urban fantasy och steampunk. Hanjaglever läser rätt mycket av båda, Cherie Priest och Gail Carriger och grejer. Men jag vet inte. Jag gillar svärd och kungar mer än zeppelinare och kloaker. Och så blir det det ju min automatiska antireaktion mot borden.

Varning: rant.

Gud vad jag blir trött på andra människor. Long story short: för ett par veckor sedan var vi på trivia med Doctor Who-tema*; två roliga typer som driver podcasten och hemsidan Seattle Geekly håller i nördtrivia en gång i månaden. I vilket fall var vi sena, och hamnade i samma lag som två hypernördar. Ni vet typen: svart t-shirt med fult nördtematryck, urtvättade svarta illasittande jeans, utvuxen illa hållen frisyr, lätt övervikt, och en alldeles, alldeles för stor förmåga att ta sig själv på allvar. (jag ogillar inte andra nördar egenligen, jag tar också mig själv på för stort allvar**, jag fattar bara inte estetiken or the lackthereof.) I vilket fall. Med gemensamma krafter vann vi ganska stort och alla var glada. En av hypernördarna var ganska trevlig och vi bestämde oss för att spela tillsammans nästa gång och lade till varandra på twitter.

Någon vecka senare kom det ut en otroligt intressant bok om kvinnliga Doctor Who-fans (den heter “Chicks Dig Time Lords”). Den sålde slut på Powell’s på mindre än en dag och jag ville inte befatta mig med Amazon, så jag klagade på twitter. Vår nördbekante befann sig på NorwesCon och erbjöd sig att fixa ett ex åt mig. Bra. Efter mycket om och men beslutade vi att träffas på ett kafe där han skulle träffas med några andra i gårkväll och utbyta bok och femton dollar.

Vi dyker upp. De sitter där, alla stereotypnördar. Vi ställer oss en bit ifrån. Ingen låtsas om oss. Tid går. Jag går därifrån, kommer tillbaka. Får arga blickar från nördar som uppenbarligen tycker illa om att vi står i närheten av dem i en allmän lokal (om de hade rollspelat eller liknande hade jag fattat att hålla mig borta, men de satt helt uppenbarligen bara och diskuterade, ganska lugnt förresten, och utan extrema uppmärksamhetskrav. Och fan förresten, rollspel kan pausas i 5 sekunder.) Eftersom vår bekant inte hade visat med ett enda tecken att han visste att vi var där gick jag och ställde mig närmare honom, för att på ett så ickestörande sätt som möjligt påkalla uppmärksamhet. Fortfarande inte reaktion. Till slut kommer Hanjaglevermed fram och säger den bekante namn, varvid vår bekante räcker ut handen i en irriterad borrviftande gest, tittar på oss, och säger “tio minuter.” Varvid jag INTE sa “Jamen fucking jävla helvete, kukhuvud, ta din jävla bok och stoppa upp den i arslet.” Det tyder på stor självbehärskning. Jag gick, och vi åkte hem och boken blir från amazon iallafall dårå.

Vad som irriterar mig år att situationen kunde undvikas t.ex genom:
- Att han meddelat att vi ABSOLUT INTE fick störa honom.
- Att han vid någon tillfälle haft ögonkontakt med mig, nickat, och jag hade väntat.
- Att han inte varit dum i huvudet och uppfylld av sin egen viktighet

Att ta upp en bok ur väskan hade tagit fem sekunder. Att ge mig boken och ta emot pengarna ytterligare tre. åtta sekunder, men istället fick vi först vänta i femton minuter och fick ytterligare instruktioner att vänta tio till. Nej tack. Idiot.

Vad jag vill säga är att jag blir påmind om varför jag inte umgås med andra nördar – eller åtminstone hypernördar. De flesta jag känner är nördiga på många sätt, men stealthar i vanliga kläder och kombinerar med andra intressen. Varenda gång jag försöker socialisera med typen jag beskriver i första stycket, som umgås i mer än två olika organiserade nördgrupper, blir jag gruvligt besviken. Tanke: “Men vi kan ju prata om Firefly och analysera berättarteman och Serenitys konstruktion och inte behöva dumma ner det.” Verklighet: fikor krockar med åttio organiserade möten och sen pratar de i två timmar om en byggsats deras kusin byggde. (eller så är de världens trevligaste men flyttar till Kanade två veckor senare.) Det funkar inte. Jag blir bara besviken. Men jag lär mig inte.

1. Jag är en språknörd. Lika bra att erkänna att en boks språk har stor betydelse för vad jag tycker om den. Vilken författare har det bästa språket enligt dig?
Ganska solklart Jeanette Winterson. Hon skriver både vackert och effektivt, och även om jag vanligtvis anser att de bästa språket är det som inte märks så får hon vinna. Jag har citerat henne här, här och här. Till och med de av hennes böcker där jag inte är 100procentigt fångad av handlingen (Art and Lies, The Passion) är språket asbra. Andra bara språkinsatser: Neil Gaiman in American Gods (ja, ja vet), för hur skickligt han går mellan Shadows karga, känslokyliga språkvärld och de skiftande kulturerna och språken i coming to America-delarna, och Katharine Kerr för att hon lyckas visa att folk i Deverry faktiskt pratar ett annat språk (i det här fallet ett delvis uppfunnet keltiskt språk med rötter i bretonska) utan att svamla till det.

2. Det vimlar av syskon i böckernas värld. Vilka är dina favoriter?
Djeez. Uhm. Egentligen är jag fruktansvär fascinerad av syskonrelationer, men nu kan jag inte komma på ett enda. Istället nämner jag en faktiskt mycket gripande scen i en annars ytterst banal bok, “My Name is Will” av Jess Winfield. Där är det en tonårig William Shakespeare (!) det handlar om. Han har just fått reda på att Anne är gravid och att han kommer att tvingas gifta sig, vilken han absolut inte vill. Som sista utväg har han lyckats få tag på ngn form av fosterfördrivande medel, men natten innan han beger sig till Annes hem kommer hans lillasyster hem och berättar att hon är gravid. Hon är kanske tretton år. Pappan är den lokale makthavarens son, som naturligtvis inte har en tanke på att gifta sig med henne. Will ger flaskan till sin syster och hon får chansen till ett normal liv igen, men finast är att han faktiskt gör något osjälviskt, eftersom han blajat sig igenom hela boken dittils.

3. Sagor hör bandomen till, men funkar även för vuxna. Vilken saga tyckte du bäst om som barn? Har du samma favorit nu?
Jag älskade Sagan om kronan, ur Kungliga sagoboken när jag var liten. Den började “I höga norden fanns i gamla tider ett vackert sagoland. Men landet hade stor sorg, ty den älskade gamla konungen var död…” Och sen vart det nåtgmed en ond typ och en god som hade ett fånigt namn och en tjej som var blond och hette Corona och, tja, ni ser ju hur det gick med mig rent litteraturmässigt. Oops. Annars gillade jag inte folksagor och HC Anderson och annat sagigt man läste för barn, mest för att jag allergisk mot de moralkakor som serverades. Men uppenbarligen har jag fastnat för kungar-och-svärd-grejen, även om min High Fantasy-konsumtion är ganska låg idag (ja läste precis ut Anna Högbergs Fredens pris, och innan dess var det ngn gång förra året jag läste om Guy Gavriel Kays Fionavars vävnad.)

4. Jag läste Fallet Vincent Franke för någon vecka sedan och Christoffer Carlsson har gjort ett soundtrack till den. En spotifylista som du hittar här. Gör ett soundtrack till en favoritbok. En låt, fem, tio eller kanske fler.
Men Lilla O!  Jag ser dig som ett föredöme rent språkligt , och se var du gjorde med de första två meningarna ovan. Skulle det inte vara bättre med ett komma mellan “den” och “en spotifylista”? Eller “Den listan kan..”? Hmm.
Sen har ju jag inte Spotify heller dårå, men utlandsboendet och allt. Så ingen lista.

1. Har du läst någon bok som kretsar kring en rättegång?
Det har jag säkert, men jag kan inte komma på ngn nu.

2. Har du någon romantisk favoritbok?
Vi gör som Emelie och uppfattar romantisk såsom anspelade på den kulturella perioden, eftersom jag inte kan med romaner som fokuserar på själva kärleksförhållandet. Det får bli Northanger Abbey av Jane Austen, eftersom den tar sig an inte bara den mer mainstreamiga romanen utan även den gotiska, protoskräck som både skräck- och fantasylitteratur härstammar från. Dylika böcker – fulla av mystiska slott, vackra arvtagerskor, onda puckelryggar hemliga lönngångar – har huvudpersonen Catherine förläst sig på och när ett gång helt vanliga grejer händer henne övertolkar hon allt in absurdum. Det blir otroligt kul, Austen tar i med humormuskeln t.om. mer än i Stolthet och fördom, och gillar man som jag de gotiska förlagorna är pastischen hur bra som helst.

3. Religion påverkar oss antingen vi är troende eller inte. Berätta om en bok där religionen har betydelse.
Det var rätt länge sidan jag läste den, men Avalons dimmor (The Mists of Avalon) av Marion Zimmer Bradley är en intressant (om än lite frustrerande ibland – jag kommer till det) tolkning av Arthursagan ur ett kvinnligt perspektiv. Kvinnorna i fråga är Elaine (Arthurs mamma), Morgaine, mer känd som Morgan Le Fay, hans halvsyster, drottning Ggwenyfar, och Viviane, hans moster och översteprästinna i Avalon. I den här version ligger Brittanien på gränsen mellan hedendom (om än en inte helt historiskt korrekt version av den, därav min irritation) och prästinnorna och druiderna i Avalon å ena sidan och den kristna kyrkan och det sena romarriket å andra sidan. Arthurs och Morgaines mor är av gammal brittanisk släkt, och han blir kung för att tjäna Avalons syften, men blir sen kristen, mest p.g.a Gwen. Morgaine är huvudperson, och medan hennes bror blir kung utbildas hon till prästinna och sen blir det av uppenbara anledningar konflikter. Det är intressanta är att även om Bradley har velat utmåla den gynocentriska hedendomen som bättre än den inskränkta, kvinnofientliga, kunskapsfientliga kyrkan, ser inte prästinnorna särskilt bättre ut – Viviane och Morgaine utnyttjar, domderar, manipulerar och har sig och säger sen att det var gudinnans vilja. Kanske inte riktigt lika goda kålsupare, men nästan.

4. Slutligen vill jag att du berättar om en riktigt rolig bok!
The Eyre Affair, av Jasper Fforde! jag tror den heter Var är Jane Eyre? på svenska, men jag litar inte översättningar av humor. Fruktansvärt rolig, ju boknördigare man är desto roligare. Bokmetahumor så det sprutat i ur öronen; huvudpersonen Thursday Next bor i ett alternativt Storbrittanien där Krimkriget aldrig slutade, där Wales är en kommunistisk republik, där tidsresor och tidspoliser är ett faktum, och där litteratur tas på Största Allvar (t.ex gängkrig mellan olika traditioner, Shakespeare-automater på stationerna och speciella poliser som har hand om bokrelaterade brott (Thursday är en sådan.)) När en skurk lyckas ta sig in i originalversionen av Jane Eyre och kidnappar huvudperson jagar Thursday efter och wackiness ensues. Hur bra som helst, först i en serie och tvåan är ändå bättre. Sa jag att Thursday har en klonad tam dront?

Här är frågeposten.

Qvinna i världen av Inger Frideborgsdotter handlar om sex kvinnor med olika levnadsöden i olika tider, på olika platser. Berätta om en annan bok som handlar om en kvinna i världen som du tycker är läsvärd!
Uhm… Persepolis av Marjane Satrapi, som är skriven i två delar och i svartvist serieform, om författarens uppväxt i Iran, revolutionen, exil i Europa… skitbra, lyckas vara både regimkritik, barndoms- och ungdomsskildring, studie i rasism… i princip allt. Komplex historia berättad med bedrägligt enkla bilder.

The queen and I är en fantastisk bok om hur kungafamiljen i Storbritannien får omvärdera sitt liv då landet blir republik. Boken är skriven av Adrian Moles morsa Sue Townsend. Berätta om en annan bok som handlar om en drottning!
Man skulle ju kunna tro att att det ligger och dräller med drottningar i fantasygenren, men så är faktiskt inte fallet. Eller, snarare, drottningarna finns ju där, tillochmed de regerande drottningarna, men det handlar väldigt sällan om dem. Vare sig det är Morgase i Sagan om Drakens återkomst, Galadriel i Ringtrilogin, Elaine eller Ggwenyfar i diverse versioner av Artursagan, Hecube, Penthiselea eller ens Helena i M.S.Bs Facklan, eller en av tjoget drottningar i trehundra år av Deverryberättelser, handlar om det om själva drottningen. Hon är mor, eller allierad, eller fiende, eller bara en person som råkar vara där, om än med krona och tron. Men Bellyra då. Det blir Deverry igen, mest Storkonungen, för fan vad Katharine Kerr skriver bra, och hennes kvinnliga huvudpersoner svider när de tvingas leva i ett genomruttet system. Bellyra. Som man tycker så synd om, som tvingas inte bara gifta sig med kronprinsen som fjortonåring, ett barn som fortfarande klättar i träd barfota, utan blir magiskt tvingas att älska honom, som vet att hon inte är mer än ett avelssto, som lider av förlossningsdepression. Jag vill bara ta med hennes hem, se till att hon får lite antidepressiva och en utbildning i arkeologi eftersom älskar att leta efter gamla glömda saker i borgen hon lever i. Jag vill sparka kung Maryn hårt mellan benen för att han inte pratar med henne, för att han har älskarinnor, för att han förolämpar henne offentligt precis efter att deras andra son fötts, och när hon tar livet av sig vill jag faktiskt hoppa in i boken och skjuta honom i huvudet. Fast det egentligen är systemet, och inte han.
Men grejen är att jag får henne att låta tragisk, och det är hon inte. Hon är roligt och envis och smart, helt förmögen att föra sig med värdighet i alla situationer, och folket är henne lojala utan den magi som mer eller mindre tvingar dem att beundra hennes man. Hon är nästan bäst (även om jag gillar henne bättre när hon återföds som bondedotter med mer rörelsemån.)

Qué? Berätta om en bok som du inte alls förstod dig på.
Förstod kanske är att ta ta i, men  jag fattar inte vad som ska vara så jävla bra med Jonathan Strange & Mr Norrel av Susanna Clarke. Jättehypad var den, “som Harry Potter för vuxna.” Eh. Nej. Inte. Jättetråkig, jag klarade mig i två kapitel utan att det hände något alls. Lade ner.

Och till sist gör jag det lite lätt för mig och ber dig berätta om en författare eller bok på Q.
Det blir Queerfeminisktisk agenda av Tiina Rosenberg. Jag tror jag läste den första gången nolltre, när jag hade tråkigt och således plöjde ingenom hela Jönköpings Stadsbiblioteks hela Ohj-sektion (den måste vara kvar på samma ställe när jag hälsas på mamma  april, har de möblerat om får jag panik) och det var lite av en aha-upplevelse. Jag hade inte läst så mycket queer innan nollfyra (även om Nina Björk har mycket Butler i sina böcker lyckades hon missa den delen, varför vet jag inte) och kom fram till att Tiina är bäst  – även om jag tror att jag hade lite beef med ngt vad det gäller bisexualitet, men om det var i boken eller senare minns jag inte.

N

Det går inte riktigt att undvika Nobelpriset i litteratur den här veckan. Alla tycker någon om priset i fråga. Vad har du för relation till priset och pristagarna?
Eh, ingen? Jag har som jag kanske nämnt väldigt svårt för ickegenreskönlitt, och dessutom blir jag automatiskt avog så fort någon vinner (jag vägrar massor av klassiker, inte utav princip utan för att min hjärna funkar så? Måste-läs (den kan det vara Nobelpristagare, bestseller eller China Mieville, det spelar ingen roll) = INTE-läs för this tiny child. Men Selma har jag såklart läst, dessutom Yeats, Sigrid Undset, Elliot, Camus, Sartre om han nu räknas, Harry Martinsson, Morrison, Dario Fo (man kan ta sig igenom mitt ickegenreogill genom att skriva drama, tydligen), Samarago (gillar INTE), och Lessing såklart. Ja, jag kollade listan, och nej, det är inte många.

Vem är din nordiska favoritförfattare?
EN? Ingen. Jag gillar Suzanne Brøgger, Tove Jansson såklart, Sigrid Undset, eh… VET INTE.

Vem är den senaste nykomling du läst?
Eh. Theodora Goss förra året? (väldigt bra!) Hon skriver strange fiction lite som en del av Tanith Lees noveller, jag tror maken fick hennes In the Forest of Forgetting på köpet när han köpte något Lee, och sen läste jag den för att den var snygg.

Finns det någon författare du inte läst, men är nyfiken på?
Jag funkar inte så. Jag läser inte nya saker med flit, jag läser dem av misstag/slump eller för att någon sticker dem i händerna på mig. Sen läser jag allt av författaren/rna om jag gillar boken. Samma som jag funkar med musik, alltså. Så nej.

O

Ännu ett bokpris den här veckan, ett endast för kvinnor Orange Prize for Fiction som delats ut sedan 1996. Vet du något om priset? Har du läst böcker av någon pristagare? Är det bra med ett pris för kvinnliga författare?
Nej jag visste inget om den, och den jävla sajten år svårnavigerad som frusen gröt så det får fan vara. Men ja, så länge det handlar om riktiga böcker och inget jävla chicklitskit.

Berätta om en bok som du tyckte mycket om, trots att du inte trodde att du skulle gilla den. En oväntad favorit alltså!
Men jag funkar inte så sa jag ju! Snarare tvärtom, jag tror jag ska gilla böcker för att tex Hanjaglevermed gillat dem, eller för att jag gillat annat av författaren, och sen blir det bajs av allt. Tex: Lonely Werewolf Girl, och The Girl with Glass Feet nu senast.

Jag är inget fan av Peter Harrysson, men tänker ändå sno ett av hans favorituttryck. Jag vill att du berättar om en bok som var olidligt spännande!
The End of Mr Y, av Scarlett Thomas. En av mina favoritböcker någonsin, en konstig sak som är filosofi, alternativvärldsfantasi, magiskt realism och akaporr på samma gång. Men jag kan inte avslöja ngt av handlingen.

Och slutligen vill jag höra om en bok om ett mindre trevligt ämne. Har du läst någon bok om otrohet som du tycker är bra?
Efter lite eftertanke kom jag på Stjärnor utan svindel av Louise Boije af Gennäs. Egentligen har jag skitsvårt för otrohet som grej och en otrogen huvudperson är helt enkelt för osympatisk för att jag ska kunna gilla henom, men i Stjärnor ligger fokus lite annorlunda. Man sitter och ropar år huvudpersonen att hon ska fatta att hon är kär i tjejen, och bara det tar sin tid. Att huvudpersonens man är en idiot hjälper med.

P:

Pseudonymer används ibland av författare. Vad tycker du om det? Vilken pseudonym skulle du rekommendera oss att läsa?
Nuförtiden känns det lite onödigt väl?  George Sand, såklart.

Vem är din favoritpappa i litteraturens värld?
Nu Blir Det Mera Deverry Hörrninini! Cullyn. Faktiskt. Bortsett från den dära svagheten då (spoiler). Cullyn av Cerrmor hade kunnat säga “jaha, jag gjorde en barflicka med barn, nu sticker jag, tjo!”. Men han kom tillbaka med pengar, tänkte köpa en gård och ta hand om sin familj, och när Seryan hade dött tod han Jill med sig. Han hade kunnat överge henne hur lätt som  helst, men istället uppfostrar han Jill och hon får ett på många sätt bättre liv än andra flickor. Eftersom man inte kan dalta med flickebarn som legosoldat uppfostras hon som en pojke skulle uppfostrats, med kort hår och svärd. Hon slipper gifta sig som trettonåring, hon kan försvara sig själv och inge respekt trots att Deverry är ett egentligen kvinnoförtryckande land. Tack vare Cullyn.

Popularitet vs. kvalitet. Vad har du för åsikter om detta dilemma?
Kvalitet blir ibland populärt. Ibland.

Pocket eller inbunden?
INBUNDET ALLA DAGAR I VECKAN OCH EN DAG TILL. Som Beatleslåten. Varför? a) Böcker är bruksföremål, man ska kunna läsa dem tretusen gånger, vika bakåt, spilla kaffe, använda som projektil, ha i väskan, tappa lite varsom… pocket håller inte. Ryggen bryts, fläckar tränger igenom bla bla. b) jag är design- och typografinörd, och även om utsidan på pocketar kanske är snygg ibland är typsnitt, radavstånd, marginaler och framförallt papperskvalitet rent åt skogen. Exempel: de på utsidan otroigt snygga Rubel Tollede-illustrerade pocketarna. Blä.

Jajajagvet. Inte mycket blogg på sistone. Men jag har varit sjuk (är fortfarande) och fixat med Cynthias blogg och plockat ihop ett skribord och underlåtit att baka semlor. Hör av mig igen när jag inte kissar var tjugonde minut.

—

Berätta om en bok där mat har stor betydelse.
Nu är jag frestad att skriva om fantasy, kanske speciellt Deverry igen, mest för att de äter så mycket dåliga stuvningar och dricker så mycket mjöd. Men det ska jag inte. Och då blir det svårt. Jag är väldigt ointresserad av mat som sådan – tycker middag är rätt tråkigt och föredrar efterrätten. Så om romaner jag läst haft mycket mat i sig är det ganska troligt att det helt gått mig förbli. Nej, det får bli en nästan regelrätt kokbok, Diet for a Small Planet, av Frances Moore Lappe. Alla recepten är både välbalanserade, vegetariska och utformade för minsta möjliga miljöförstörelse. Och goda (utom den med ingerfärsriset.)

Vems memoarer skulle du helst av allt vilja läsa?
Shit. Jag har läst Simone de Beauvoirs memoarer, räcker inte det? Jag vet faktiskt inte.

Man Booker Prize for Fiction har delats ut till en författare inom det fd. brittiska samväldet sedan 1969. Här finns alla vinnarna. Här du någon favorit?
Som sagt, jag läser få ickegenreromaner, och här har jag faktiskt inte läst en enda. Har dock Salman Rushdies Midnight’s Children (81) på min att-läsa-snart lista.

Jag söker också en bok om makt.
Eh. Jo! American Gods, av Neil Gaiman. Inte bra för att den är en av mina absoluta favoritböcker någonsin, utan för att det passar. Om makt som försvinner utan någon att ha makt över (som i fallet med gudarna), eller maktlösheten som drev folk till en ny kontinent (som i Coming to America-delarna), eller om Shadow som liksom bara driver i början och innan boken och sen tar makten över sitt eget liv. Och, som sagt, skitbra. köp, kids.