Tänk att jorden skulle kunna invaderas av vampyrer, varulvar och satan själv men frireligiösa samfund kommer ändå alltid att vara värre.

Här.

Såsom föredetta Jönköpingsbo kan jag bara hålla med.

För några år sedan var jag Någon Helt Annanstans på internet och kom, via ett gemensamt intresse som inte har med varken feminism eller ilska att göra i kontakt med Åsa. Sen länkade hon till sin dåvarande blogg, Girl Afraid, och jag började läsa den (och hittade via den Annans då levande blogg Sinistrare, via vilken jag hittade hela den svenska bloggosfären, samt Ika och Sleepness) och blev glad. Och arg. För Åsa är arg, och sarkastisk och på intet vis ursäktande, ytterst vältalig och skitsmart. När jag är som argast är jag kanske argare, men jag kommer aldrig i närheten av udden. Jag är inte lika rolig annat än omedvetet, lyteskomiskt.

Sen startade Åsa en ny blogg, Prästfrun (titeln är alltså sarkastisk, citat:)

Jag valde namnet för att drygt ironisera (så som jag blir så älskad för att alltid känna mig manad att göra) kring internetfenomenet att definiera sig utifrån sin partner/sina barn men som den bitterfitta jag är känns det redan lite obekvämt.

Det är fint. Jag gillar’t när det skaver.

… och skrev ett tag. Sen slutade hon. Men nu är hon tillbaka och jag blev ungefär så glad jag kan bli. Jag citerat ur det nya inlägget:

“Upplever du att du är jämställd och supermysigt – men ändå gulligt och liksom tjejigt – feministisk när du handlar kalsonger till älsk och inreder barnkammaren med prinsesskronor och väggord (förlåt men mitt hat mot väggord vet inga gränser) så ÄR DU DET. Nu ska inte jag komma här och vara en surfitta som säkert bara är AVUNDSJUK (där fick ni mig – jag vill också ha en ojämställd relation och ett helt vitt hem där jag får dra tyngsta lasset och kryssa mellan de vitmålade byråarna och Bugaboo-vagnarna, fan att ni såg igenom min bräckliga feministfasad!) och det är så mörkt, så mörkt.

ampersandheartssemicolon! Kom tillbaka och var skitsur  alltid, alltid!

Normer, liksom patriarkatet och alla andra strukturer som genomsyrar den mänskliga vardagen, är inte abstrakta företeelser som vi avviker från genom att bara säga att vi gör det. Vi är alla delaktiga i att skapa dem (och det behöver inte alltid vara negativt – en norm kan lika gärna bygga på att vi tillsammans har kommit fram till att det här med mord inte är så jävla fett). Motståndet mot hemmafruar handlar således inte om att man vill offra överlyckliga självständiga kvinnor på ideologins altare bara för att, utan på att kvinnligt förvärvsarbete och en jämn könsfördelning i arbetslivet är en nyckelfråga i strävan efter ett jämställt samhälle. Hade hemmafruskapet haft en bevisat positiv effekt på välmåendet hade ingen protesterat, men nu är det så att det är just empiri och statistik, inte brist på det, som orsakar motviljan.

Maigad så bra.

Det slår mig, och jag hör min rädsla eka:
jag kan ej veta om jag levt här jämt.
Är mina minnen mina helt bestämt?
Vad ska jag lita till? Och vad förneka?

En tydlig minnesbild, och jag ska tveka.
Har tiden sargat minner, gjort det skämt?
Jag mindes mycket, men har något stämt?
Jag minns, men mina minnen är för veka.

Är det min egen barndom som jag minns?
Det är bedrägligt, jag kan inte veta.
Hur veta vad som funnits när det finns

så mycket som har lyckats med att reta
mitt minne? Det som bryts av ögats lins
är kanske inte sant. Var skall jag leta?

Harper: In my experience, the mind, which is where hallucinations come from, shouldn’t be able to make up anything that wasn’t there to start with, that didn’t enter it from experience, from the real world. Imagination can’t create anything new, can it? It only recycles bits and pieces from the world and reassembles them into visions. Am I making sense right now?
Prior: Given the circumstances, yes
Harper: So when we think we’ve escaped the unbearable ordinariness and, well, untruthfulness of our lives, it’s really only the same old ordinariness and falseness rearranged into the appearance of novelty and truth. Nothing unknown is knowable. Don’t you think it’s depressing?
Prior: The limitations of the imagination?
Harper: Yes.
Prior: It’s something you learn after your second theme party: it’s all been done before.
Harper: The world… finite. Terribly, terribly… Well, this is the most depressing hallucination I’ve ever had.

(ur Angels in America, av Tony Kushner)

Idag har jag AiA spelande i bakgrunden när jag jobbar. Finfint. Happy Friday och trevlig helg på er.

“Mina, they are going to punish her for not giving them what they want, or rather, for giving Dracula what they want. I’d just like you to know that, because when you get back it’s going to be all tears and declarations of (posthumous) adoration, and then they are going to fixate on you next. Keep records of everything, and for goodness sake don’t let old Van Helsing get you alone. For a man of science he’s entirely too fond of charging into ladies’ boudoirs brandishing his holy wafer.”

Letters with Characters – riktiga personer skriver till påhittade. Dagens länk utan konkurrens.

DAGENS VILL HA: Pengar på mitt busskort. Jag ladda dit dem för trettio timmar sedan och de finns inte.
DAGENS KLÄDSEL: Svartvitrandig maxiklänning, svart cardigan
DAGENS SMINK: grund, svart sotig eyeliner, yttepytte rouge
DAGENS FRISYR: dåligt lockig. Tiden tog slut när jag hade tjugi procent kvar i morse = hafs
DAGENS HÄNDELSE: Installerar Photoshop cs5 på jobbet
DAGENS LÅT: River’s Dance, Fireflysoundtracket
DAGENS PLANER: Plantera basilika, kolla Jeopardy, maila frilanskund, kanske disajna lite
DAGENS SAKNAD: iskaffe? Nä. Jag saknar inte så mycket. Helhälsa då.
DAGENS DUMMASTE: Det jävla busskortet. Max 24h sa de. 36 nu.
DAGENS SJUKA: Urinblåsan då som vanligt.
DAGENS DROG: salted caramels tror jag. Eller bara twitter som vanligt.
DAGENS ROLIGASTE: Hanjaglevermeds mejlbeskrivning om hur Nelly ramlade av sängen för att hon inte släppte sin tygkorv.
DAGENS FAVORIT: nya klänningen
DAGENS KÖP: inget alls. Men jag har planerat ett bokköp.
DAGENS HUMÖR: Väldigt bra. Hittils.
DAGENS ORD: html5. #orcacard

Men det var inte det vi skulle prata om. Vi skulle prata om det här fina  fina inlägget hos Neonbibeln, om kulturskymning och om behovet av att remobilisera (kultur)vänstern.

Och nu har vi gjort det.  Your turn.

PS: jag kanske kommer att vara i Småland och Stockholm i december. Berättar mer senare.

Jag är ju inte sämre än att jag kan ändra mig. Och jag har verkligen, verkligen tagit till mig av det de sagt och ser det nu som min livsuppgift att alltid sexualisera alla män som befinner sig i offentlighetens ljus, hur mycket jag än idoliserar dem så är det deras utseende och deras kroppar som jag i första hand är noga med att kommentera på. Så att ingen av dem någonsin skall behöva känna sig osexualiserade eller oobjektifierade, förstås.

Sleepless skriver om det hycklande i att kalla objektifiering  av kvinnor för ett privilegium.

Men det var ju inte det vi skulle prata om idag. Idag skulle vi prata om nya leksaken  – telefonen.

Jag har i princip aldrig ägt en hi-tech telefon. Det finns fortfarande grejer jag helst hade sluppit; kamera, t.ex. Den blir aldrig jättebra iallafall, så varför knöla in en och dra upp priset? Dock oundvikligt, visade det sig. Hela historien börjar i december 2006: bloggerskan är nytillbakakommen till Seattle och behöver en mobil. Eftersom hennes sambo har sin plan på T-Mobile utökar de till familjeplan (mobiler funar lite knöligt här) och skaffar henne en väldigt enkel mobil som är gratis med planen och helt OK. Tror de. Det visade sig efter några veckor att om jag skickade textmeddelanden utanför min leverantör kom de inte fram (maken – som han blivit – hade samma kontrakt och samma telefonmodell med inga problem) vilket blev jävlig meckigt med tiden, speciellt eftersom T-Mobile hävdade att det inte var några problem alls med min textfunktion. La la la. O.s.v. Inga bussupdateringar. Ingen twitter. Inga mess till halva vänskapskretsen. Nu i julas gick iallafall kontrakthelvetet ut, och med flytten och allt har vi äntligen kollat in nya leverantörer. Sprint fick det bli, och jag hade egentligen bara ett krav: QWERTY-tangentbord (maken ville egentligen  ha en iPhone men den konstaden gick inte). Den här blev det:

En Samsung Rant.

Bra saker:
Tangentbord
Fin röd färg (maken har lila)
Hög volym (innan missade jag samtal hela tiden)
Fungerar som flashminne
Kameran är rätt kul faktiskt

Dåliga saker:
Knapplåset är automatiskt och går på alldeles för snabbt
Varken samtal eller meddelanden sparas i utkorg/inkorg/utkast utan i trådar per dag
Ganska ickeintuitiv knappsats.

Hepp! Men nu kan jag uppdatera twitter från bussen och det är i princip att jag vill ha ut av livet, så jag är en väldigt happy camper. Barasåattnivet.