och hon bor hos oss nu. Hon är världens minsta, trots att hon är ett helt år, och innan bodde hon i en husvagn med tjugo andra katter. Hon har en infektion i örat och inflammerat tandkött, och är liten för att hon var undernärd som nybörjarkatt, men annars mår hon ungefär tre över toppen. Älskar att ha en hel lägenhet att springa omkring i nästan utan konkurrens och tog c:a trettio sekunder att anpassa sig.

Marietta, å andra sidan, är måttligt imponerad. Hon har tillbringat de senaste dagarna i garderober och uppepå skåp, och fattar inte alls vad man ska ha en lillasyster till. Lilla grisen.

Grisen och Krokodilen.

Trollhare skriver om stilrent=sterilt och för en gångs skull håller jag inte med. Jag tvingas dagligen utsättas för den Dåliga Amerikanska Smaken, i former såsom volanger på sängkanter, män som tror att man automatiskt är bög om man använder hårprodukter eller byxor som på en enda punkt nuddar kroppen, gröna diskbänkar och the horror of horrors heltäckningsmattan, så jag hejar på helvita väggar och fulfritt varje dag. Men i jul. I jul har vi varit på bondvischan med Hanjaglevermeds familj och jag vet inte vad. Min svärmor har ett ohejdat sinne för kitch – inte kulkitch, utan hon tycker verkligen det hon åstadkommer med torkade blommor, landskapsakvareller och gamla westernstövlar är Stämningskapande och Snyggt (till hennes försvar är det otroligt konsekvent. Hela huset går i bruna jordtoner och har western/jakttema) . Lägg till det en svärfar som stoppar upp döda djur som hobby, och ni börjar hitta rätt. Men det är inte klart än, nejnej. Julkitch på det. Till slut vet jag inte vart jag ska ta vägen.

Gästrum. Westernfiltar på westernställ och
barndomsbilder på Hjlm.

Stöveln!

Nedervåningen ska alltså se ut som en jakt-
stuga. Kamin, autentiska döda djur, snöskor
samt bokhylla av halv kanot. Hepp!

Nämnde jag att svärmor samlar på tallrikar?

Kviddevitt.

Julaftonskvällen var vi i kyrkan (jag vägrar egentligen, av respekt för de personer där som tror på allvar, men orka ta den fighten med svärföräldrar varannan jul. Hanjaglevermed sitter ju bara där som ett jävla mähä trots att han är uttalad ateist sedan sju år tillbaka, så det skulle vara jag som blev storskurken. Nöjer mig med att inte rabbla med i böner samt att sitta kvar i bänken under nattvarden.) och fick chansen att iakttaga de estetiskt rubbade sidorna av Helenas medelklass. Favoriterna är:

• “The Christmas Sweater”, vanligast på kvinnor över fyrtio. Stickad tröja med julmotiv, såsom t.ex. tomte, julstjärna (blomman), eller i ett fantastiskt fall, älg. Julälg.
• En annan variant: julvästen. Västkustamerikaner är de enda människorna på jorden som fortfarande har väst när det är kallt (armarna fryser de kanske inte om?), men det här är INOMHUSvästar som bärs över illasittande polotröjor. Quiltade eller i filt, ofta med applikationer; personlig favorit var diverse tomtmotiv samt en hel ljusstake på ryggen.
• Alla dessa män i illasittande khakibyxor (“reglerna här är att om det inte är blåjeans är det finbyxor” säger Hanjaglevermed) med omatchande bälten. Och cowboyboots.
• I Montana har personer av manskön cowboyhatt helt oironiskt. Samma sak med rutig flanellskjorta.

Så jag hoppas ni inte tar illa vid om jag sätter mig ner och drömmer om helvita rum med släta helvita väggar och tre helvita möbler. Kanske ett föremål på väggarna. Ett. Kanske. Inga saker. Inga saker alls. Bara rent vitt. Världens finaste.

Såhrärenurå:
Förra fredagen blev Hanjaglevermed av med sitt jobb. Puts väck, ekonomin, osv. Inte roligt alls. Nu får han visserligen faktiskt lite pengar från myndigheterna ett tag, så helt över är inte livet, men iallafall. Han letar jobb och vi snålar och ja, ni vet. Inget napp än dock, så alla positiva tankar i hans riktning vore trevliga.

Jag är egentligen väldigt bra på höst. Jag ligger först i kofta och manchesterbyxor, jag kan hoppa i vattenpölar som ingen annan. Rödoranga löv kan jag sparka mer än vad man kanske skulle tro om någon som är uppvuxen in Smålands barrskogar (ett tips till alla som någon gång befinner sig i Jönköping runt oktober-november är att leta sig ut till Ekhagen, om det fortfarande finns något skogsbryn uppåt Bondberget där. Där är det närapå knädjupt i eklöv och otroligt vackert) och ingen kan halsduk bättre än jag. Men.

Men de sista fem åren har min höst blivit saboterad. Grej efter grej har satt käppar i hjulet, förhindrat mig från att njuta av mörker, kyla och hällregn. Hösten 2005 hade jag precis börjat plugga i Lund, jag bodde med tre knäppa tyskar och en juridiker från Kungälv ute i ett hus i Bjärred. Det i sig var kanske inget problem, men jag insåg snart att jag avskydde Filosofen, avskydde Lund, ogillade Bjärred, ogillade huset, avskydde min D-uppsats (avslutade aldrig),  knappt stod ut i Malmö och höll på att sakna ihjäl mig efter vänner, pojkvän och allt som fanns i Tacoma. Den artonde december skulle Hanjaglevermednumera komma och hälsa på, så hela hösten blev en enda lång nedräkning. Inga vattenpölar, inga pengar till manchesterbyxor, och även om löven föll i Skåne så vart jag inte vidare intresserad.

Hösten  2006 satt jag fast i Jönköping och väntade på visum. Jag hade att astråkigt jobb som personlig assistent och min pappa dog just som han och mamma var på väg att sälja huset, mamma fick precis tag på lägenhet inne i stan och sen bodde jag på en tältsäng  i hennes vardagsrum medan vi tömde ett helt hus och väntade och väntade. Jag långa promenader längst vätterstranden och försökte låta bli att gråta och det blev november och december innan något hände. Den tionde december hade jag visumet i handen och den tolfte landade jag mitt i Seattles största strömavbrott typ någonsin, men då hade det redan blivit vinter och även om hösten var lång och produktiv fanns det inte mycket glädje där.

Ett år senare skulle det bli hur bra som helst, tills vi insåg att vi missat en deadline från immigrationsmyndigheterna och shitshitshit jag kunde i princip bli deporterad närsomhselst och varje dag tvingade jag Hanjaglevermed att kolla posten first thing och ringa mig på jobbet, så kunde jag slappna av fyra-fem timmar om dagen. Den nittonde november fick jag permanent uppehållstillstånd, men det var fan att ta tid, och det var ju nästan Thanksgivings och alltså ingen höst mer.

Jag försöker minnas förra hösten men minns inget annat än getinginvasion med konstant ångest som följd, två översvämningar, en trasig torktumlade och gud vet vad lägenheten lyckades kasta över oss. Vi flyttade inte förren i januari, hur det gick till vet jag inte.

Men nu. Nu. Ska jag dricka varm choklad och te för fem år. Vattenpölstampa och halsduka och tycka om mörkret som inte tvingar mig att visa armarna och benen och massvis av svart smink runt ögonen. Idag bakade jag äppelcupcakes och äppelkanelkolakakor, i år firade jag kanelbullens dag som sig bör, i torsdags satt jag på bussen med Mareld i öronen och bara njöt av alla färgglada löv trots att klockan inte var åtta än. Jag väntar på ett immigrationsärende igen, men det ser lite bättre ut den här gången (jag var på biometri i onsdags och förhoppningsvis hör vi inget förren jag får nya papper, peppar peppar.) Jag har en ny kofta. Vi ska till Green Lake och promenera imorgon, vi har en Halloweenfest vi ska till som verkar rolig. Jag vinner i höst igen.

Jag vet inte. Det kommer inte så mycket ut mitt huvud just nu. Eller, snarare, det kommer saker, men det sitter inte alltid ihop och sen vet jag inte var det hamnar –

Det har varit mycket bröllop och äktenskapstjat nu. Först Prop-8-fiaskot, sen happy thoughts i Sverige i maj. Tre faktiska RL bröllop, ytterliga ngra på min bloggrulle, en wedding shower (den amerikanska festhistoriens kanske mest idiotiska påhitt) och två årsjubilieer, ett av dem vårt. Och jag har tänkt. Jag trivs inte alls med att vara gift. Jag trivs jättebra med Han jag lever med (vi har faktiskt ryckt upp oss ur en längre formsvacka), men jag gillar inte forumet. Låt mig vara ärlig en stund: vi hade aldrig gift oss om det inte varit för immigrationsprocessen. Den kräver äktenskap, så det fick bli äktenskap, och nu är vi Gifta, har så varit it tvåochetthalvt år, och det är jävligt konstigt och obehagligt. Fortfarande.

Det är så fruktansvärt inkonsekvent, alltihop. För att vi är gifta täcker min gratis-sjukförsäkring-via-jobbet honom. För att vi är gifta har jag rätt att bo i USA. För att vi har skrivit på ett papper som institutionaliserar vårt romantiska/sexuella förhållande kan jag skaffa kreditkort trots att jag inte har någon credit history alls.

Är det något jag stör mig på så är det folk som bortser från äktenskapets historia, och dess jämförbara irrelevans, när de ingår det. Nu pratar jag alltså inte bara symboliken i klänningar och bortgivningar (som jag skrev om här) utan i hela institutionen: vad som var ett kontrakt mellan familjer blev ett ägande av en person blev ett halvromantiskt halvpartnerskap blev vaddetnuärviharnu -ett förhållande som nästan aldrig håller hela livet men som vi insisterar på att lova ska göra det iallfall, något man måste vara två i, något det vi förväntar oss att ett hormonellt känslotillstånd (förälskelse) ska hålla oss samman även efter att hormonerna klingat av, och varför i hela friden då? Det ska vara bättre så, att vara med samma person länge. Man bevisar att man är i besittning av diverse trevliga dygder såsom trofasthet, tålamod, mognad och kärleksfullhet när man lever i massvis av år men en och samma människa, och man är således omogen, otåligt och curlad om man erkänner att det blir rätt tråkigt i längden. Ilandsproblemad. Bortskämd. Man kan fan inte ha allt, man kan inte både få trygghet och kräva att faktiskt ha det lite spännande ibland.

Och varför inte? Västra Europa och USA år 2009 är en plats och tid som skiljer sig markant från, säg, Egypten 1507 eller Uppsala 1874. Vi har sambolagstiftningar, aborträtter, allmän rösträtt, enskilda inkomster och kommunaltrafik, alla kuggar i ett stort hjul som driver en högst individbaserad frihet. Vi kan leva tillsammans i frihet, med egna inkomster, hyreskontrakt och vänner i någon slags Perkins-Gilmansk utopi. Vi måste inte binda oss till en annan person och hans efternamn, och lika som fan finns det brudar som plockar upp makens namn oreflekterande, lika som fan finns det folk som gifter sig efter att ha varit ihop i tre månader eller två timmar, och lika som fan finns det folk som tittar snett när andra skiljer sig. Alla tre tycker jag bevisar med all önskvärd tydlighet att äktenskapet med det arv det har, och såsom det ser ut nu, blir mer och mer irrelevant.

Och så förhållanden. Alla passar inte med att leva ihop med andra. Ibland är långa förhållanden bara bevis på att man är rädd för att vara ensam eller inte orkar gå ner tio kilo och börja vaxa överläppen igen så man kan få ragg. Ibland vill man ha spänning i livet och då ska man få söka den spänningen utan att kallas vimsig, omogen eller bortskämd (själv har jag ett extremt lågt spänningsbehov och kan t.ex. drabbas av panik och börja gråta offentligt av att behöva använda lokaltrafik i en främmande stad.)

Vad jag försöker säga (tror jag) är att man kanske inte behöver vara poly eller relationsanarkist eller ens särskilt queer (hur relevant är min bisexualitet när jag är gift med en man?) för att bli frustrerad av rådande sociala bestämmelser om hur förhållanden och bra människor är. Stör jag mig på något så är det folk som lägger sig i hur andra ska knulla eller älska eller skaffa barn eller inte skaffa barn eller inte knulla eller hur många andra människor kan älska och hur länge. Och jag gillar inte att ha mitt namn på ett kontrakt som är en del av en institution som är själva grundstenen, den mest juridiska, normande, delen av hela smeten. Alls.

Joråsåatt.

Jag har ju inte bloggat så mycket på sistone, nä. Dels har den häringa lägenhetsgrejen tagit upp hela min tid, dels…nej, det var nog allt. Jag längtar efter vanliga helger, när allt som ska göras är mathandling och träning. Nu har det varit IKEA-resor och och Lowe’s-besök och målning och gardinsynad och kartongtillplattning och rammålning och allt det. Det är roligt. Jätteroligt. Det börjar blir fint. Jättefint.

Men.

Illustration: när jag var liten hade jag inte särskilt många fritidsaktiviteter. Jag gick på gymnastik (å.k. 0-3),  i scouterna (1-4) och jag tog ridlektioner (4-6.) Jag gillade alltihop, men aldrig var jag så lättad som när aktiviteten var inställd. Då njöt jag i fulla drag av att Bara Vara Hemma. Läsa en bok eller rita eller vad sjutton det var jag gjorde innan datorer fanns. Sen tröttnade jag och slutade — jag kan liksom inte med Aktiviteter i det långa loppet.

Snart alltså: lediga helger igen. Men till helgen kommer svärföräldrarna från Montana, så då blir det att agera turistguider samt blir bjuden på restaurangmat. Och inte slappa. Men det får man leva med. Nu:  bokbloggsdags.

Snön fortsätter. Jag jobbar hemifrån för fjärde dagen i rad imorgon, och resan till Montana känns väldigt lös (vilket är synd, med tanke på att jag har köpt alla presenter och slagit in dem – och våra presenter från familjen, samt familjen själv, befinner sig i Montana). När vi väl kommer över bergen blir allt fina fisken, problemen ligger i att ta sig ur stan och över Snoqualmie (som förresten stängde ett halvt dygn pga stormvindar igår.)

Det här är helt sjukt: värsta vädret sedan fyrtiotalet. Minst. Nu med bilder:

Jag sitter här och krigar med det nya ergonomiska tangentbordet, samt matar min nyligen pånyttfödda Tolkienobsession med choklad och photoshop. Och undrar vad jag ska blogga om. Sen kom jag på det:

Var precis på väg ut genom dörren i eftermiddags när makens telefon ringde. När jag kom tillbaks fr. träningen berättade han att det var hans mamma. Hon hade precis varit och sett Mamma Mia, och hon gillade den. Var mkt road. Men, tyckte hon, var det inte väldigt mycket ABBA-låtar?

Ridå.

Som sagt, de snålar inte med medicinerna här.

Fr. höger:  1) mot illamående 2) mot värk (fungerar skitbra), kan orsaka illmående, därav 1. 3) Lugnade, före operationen. 4) Antibiotika, mot infektion. 4) Mot svullnad.

Jaha. Tiden går. I helgen var vi ute i Montana och firade bröllop en andra gång, men släktingar från båda hållen (hade jag tvingats umgås EN ENDA DAG till med makens bossiga förmiddagssåpetittande farmor hade jag exploderat), åskväder och fyrtiogradig värme. Det är inte dåligt här heller, tack och lov för air condition. Men torrt! jag saknade havsluft så jag kunde dö, speciellt när mitt ansikte började spricka trots trehundra insmörjningar. Min moster och morbror bjöd alla till Tyskland, som sig bör, och Kusin Vitamin kunde inte komma. Men hon kanske tittar förbi senare, när hon är klar med Nya Zeeland.

Nu får nu ursäkta fulbloggandet, men jag har ett par byxor liggande på stolen därborta, och lägger jag inte upp dem ikväll har jag inget att ha på mig i morgon.

PS. Inga Harry Potter-biljetter. Buhuu, mitt liv suger osv.