Har jag inte, tack och lov. Men jag kom att tänka på det när jag läste en annan blogg, om medicinska rön och allehanda otrevligheter.

Min ömma moder är utbildad till sjuksköterska. Hon hade redan omskolat sig till lärare när jag föddes, men sköterskeutbildningen var från sextiotalet, och en del grejer satt i. T.ex. upptäckte jag när jag ansökte om visum att jag tillsammans med vaccinationspapperna hade hela feberkurvor från varje gång jag var sjuk under hela åttiotalet. Och t.ex. så ansågs det, och därmed mamma, att det var dåligt att vara för varm när man hade feber, även under fasen när febern stiger och man fryser. Allså fick jag bara ha max en extra filt och inga extra kläder i sängen när jag var sjuk.

Sedan dess har rönen ändrats, jag såg en artikel av en barnläkare för något år sidan (jag nu inte för mitt liv minnas var) där han angav att man numera inte anser det inte finnas någon fara med att låta barnet (eller vuxna) få känna sig så varma som möjligt, så länge kläderna eller filtarna kan tas av så fort febern vänder (gäller ej för barn under 6 månader, som inte kan reglerna sin egen kroppstemperatur utan drabbas av överhettning förhållandevis lätt.) Och stöd finns bl.a på Sjukvårdsupplysningen, de säger:

Det kan vara skönt att ha det svalt, men inte kallt, i rummet. Det är vanligt att man huttrar och fryser när febern stiger. Då kan man ta på sig extra tills man känner sig varm och sedan klä av sig igen.

och webMD har följande info:

Attempts to cool the skin may only make you more uncomfortable. This may also cause shivering, which will actually increase your body temperature if the fever is being caused by an infection.

Apoteket har tyvärr kvar gamla uppgifter om att hålla sig sval och inte använda täcke osv… och egenligen skulle det här inlägget handlat om hur glad jag är att vara vuxen, om hur skönt det var första gången jag hade feber när jag flyttat hemifrån. Inte skönt att ha feber såklart, och inte att vara ensam utan någon som kunde ge mig apelsinjuice eller köpa en tidning, men skönt att få ta på sig dubbla pjamasar och ha två extra filtar ovanpå täcket om det behövs. För jag FRYSER när jag feberfryser – svettfasen när febern sjunker brukar bara vara någon timme, men frysa kan jag göra i dagar. Frysa så jag skakar. Frysa så jag inte kan tänka på något annat – jag är inte varm i vanliga fall, och när jag har feber blir det liksom gånger tretusen. Och det är som sagt inte alla som håller reda på att läkarvetenskapen äntrat sig – när jag letade info hamnande jag på otaliga föräldraforum där nerkylding rekommenderas. T.ex skulle man ge kalla drycker eller glass (vilket frysande barn vill ha glass?) Eller, sa någon, kan man ta med sig ungen ut på balkongen om det är kallt.

VA? VAD I HELA HELVETET ÄR DET FÖR FEL PÅ MÄNNISKOR? (nedkylning är inte helt fel, och används inom sjukvården i extrema fall, eller då patienten inte kan behandlas med, eller inte svara på, farmakologisk febernedsättning.) Men det handlar inte om extremfebriga bäbisar, utan treåringar med trettionio. Som tas med ut på BALKONGEN. Förmodligen storgråtande och matta och undrande varför mamma eller pappa plågar dem så. Och jag minns hur det var och vara liten och ligga och inte orka gråta mer och bara vilja försvinna för jag frös så, och jag trodde jag aldrig skulle bli varm igen. Och jag undrar hur dumjävlarna bara kan med att vara så okänsliga. Vad de tror de uppnår. Och jag skulle gärna sticka en spik genom huvudet på dem just nu, eller köra över dem med en buss.

(för att klargöra: min mamma var och är en mycket god mor, hon tog hand om mig när jag var sjuk, såg till att jag fick vätska och var någorlunda underhållen, tog temp och förde feberkurva, tröstade mig och allt. Men ingen extravärme dårå.)

Nu har jag alltså varit på le semester i Sverige. Jag lyckades att hinna med nästan allt, förutom att träffa Emelie och Daniel, ena Stockholmsdagen, och umgås så mycket vi faktiskt ville med Fru A och Rickard (det blev två kvällar, men iallafall.)

Annars gick utresan bra. Problemet var ju att SAS inte har direktflyg Seattle-Köpenhamn längre (helvetes jävla skit), så vi fick flyga över Dulles i DC. Sju timmar extra, ny flygplats, ett extra byte… panikgodis för mig! Jag har alltså inte några problem med att flyga, jag har problem med att resa, med att hinna alla dessa deadlines där ingen bryr sig om man missar ett plan, saker försvinner, taxibilar är försenade, man får inga pengar tillbaka, och går minsta lilla sak fel går allt allt ALLT fel och man kan inte görs något åt det för flygbolag och flygplatser har regler mot allt och det kostar så fucking jävla mycket pengar.. Lägg till det då ett EXTRA steg, en flygplats jag inte hittar på. Det är ett under att jag inte panikgrät under hela resan dit (bara lite i början, när taxin var fem minuter sen. JAG SA JU ATT MAN INTE SKA LITA PÅ ANDRA MÄNNISKOR.)
Hemresan var sju resor värre – fucking United lät inte vare sig Skyways (Jkpg) eller SAS (Köpenhamn) checka in oss på Dulles-Seatac-flyget, vilket innebär att vi hade totalt fyrtio minuter att ta oss från planet, genom emigrationskontroll och bagagetull till någonstans där det fanns en Unitedrepresantant med en dator, innan sista incheckningstiden. Eh, kommer inte hända (särskilt som Dulles hade långsamma jävla bussar mellan terminalbyggnaderna). Jag är van vid att bara immigratonskön tar en timme. Vi hade tänkt dela på oss, så att Hanjaglevermed kunde kuta som en jävla gnu genom flygplatsen och kanskekanske hinna och iallafall kunna hämta vårt bagage så det inte försvann. Men det gick, på grund av en massa grejer; a) vi landade en halvtimme före schema, b) Dulles delar på immigration/tull för inresande och vidareresande, så det var grymt färre folk, c) jag fick så i den snabba kön för medborgare och folk med uppehållstillstånd och d) det fanns en United-representant i bageagetullhallen. Men shit. Vilket jävla spel. Jag panikgrät i princip i tolv timmar.

MEN SJÄLVA SEMESTER DÅ? Jorå. Den var mindre platsbaserad och mer person- och matbaserad. Iallafall. Vi bodde hos mamma i Jkpg, och planen var att bara småhandla lite (saker och kläder som var onödiga att packa) första dagarna, och sen använda semesterkassan i Stockholm måndag-tisdag. Fast tji på det; jag letade som en TOK, och trots att jag hade sex-sju butikskedjor att leta runt i (mot två i USA) hittade jag nästan ingenting att ha på mig först. Vilket inte var bra alls, eftersom jag bara hade två ombyten med mig. Annars var de första dagarna mest präglade av mindervärdeskomplex, då den svenska utseendestandarden ligger rätt mycket högre än den svenska. Tweet:

onomatopoetry: you know, at least American teenagers wear poorly composed, ugly makeup #hereIfeelinferior

Ja, det var ju det. Eftersom det finns större tillgång till snygga, rimligt moderiktiga kläder har ALLA dem, och även om jag ligger i framkant med amerikanska mått, såg jag otroligt småstadssvennebrud ut. Fast en grej var faktiskt värre i Sverige: alla dessa ungar som fått för sig att leggins är byxor. Leggings är inte byxor. Ta på er byxor om ni inte har klänning eller tunika. Bara leggings och tröja är inte okej. Okej? Iallafall fick jag tag på ett par jeans och en klänning och en tunika, och sen frös jag ihjäl för fuck vad kallt det var.

Mat. Eller, mat och mat. Mat och godis. Lösgodis åt jag, och maltesers och dajmchoklad och oköttbullar med snabbmakaroner och mammas potatismos och spagetti och sås enligt mammas recept (medan maken och mamman åt köttbullar och potatis och sås, falukorv och sen köttfärssås till sin spaghetti. Icahandlarnas veggopizza en dag, och utepizza (jag: africana med kebabsås iställer för tomat, maken kebabpizza) en annan. Falafel i Kalmar; dyr och inte jättegod jämfört med Lundafalafel, men till Lund kom vi inte. Typ arton chokladbollar. Så många ostmackor. I love ostfralla. Om nom ostfralla. Nu saknar jag dem, men att bara lika goda frallor = omöjligt.

Och så människor då; gravida Fru A och Rickard och rooiboste som jag kunde dricka, vi kollade på Äppelkriget och maken hängde med, sista kvällen spelade vi Trivial Pursuit på ettochetthalvt språk och det var så roligt att jag önskar att vi kommit på det tidigare, vi diskuterade sjukvård och familjepolitik i ganska högt tempo och volym (där hängde maken inte med) (fru A är som första människa jag talat med helt nöjd med sin gravidvård hittils.)
På söndagen åkte vi till Kalmar och Elise, lärde oss att sydöstra Sverige är kommunikationens u-land (varken riktig motorväg eller bra tågförbindelser fanns. Resan kunde tagit två timmar med tog fyra) och att kaffe helt enkelt inte funkar i Sverige jämfört med Seattle även om cafeet var världens mysigaste och Elise var jättetrevlig och så kollade vi på slottet och grejer. Sen åkte vi hem.

På måndagen skulle vi åkt till Stockholm, men pga strul, först med Molnet, och sen med min bank, hade vi inte kunnat boka biljetter eller hotell i förväg så det blev endagarsresa på tisdagen istället. Hanjaglevermed var dunderförkyld och vi letade efter kaffe till honom – ett generellt råd om du befinner dig i Jönköping är att undvika Waynes Coffee och Bernhards City – i båda fallen verkar utbildade baristas saknas, och Hanjaglevermed (som f.ö. har helt hyfsad baristaträning) kunde inte ens dricka sin spro, så besk var den (jag har fortfarande kaffeförbud, ytterst tyvärr).
Men! Men. I Stockholm hade vi en lista på okej ställen, och även om vi aldrig kom till ställena Micke rekommenderade över lunch hittade vi ett helt okej ställe vid götgatsbacken. Annars intressantast med dagen i Stockholm: Hjlms reaktion på Götgatan Stories-skylten (re: Fringe), nämnda lunchen med Micke, det faktum att jag inte köpte en enda grej trots lång lång lista på affärer där jag var i alla utom Acne medan Hjlm handlade jeans, och att vi åkte hem tidigare för att vi var utmattade. Och så kladdkaka då.

Det var väl typ det. Sen gjorde vi inte mycket mer än bara var, drev omkring, parkerade maken på kafeer, orsakade språkförvirring, var irriterade på kassörer som inte kunde sköta sina egna kortmaskiner (Cervera!) och underlät att besöka museer. Och det var ju också roligt.

I sammanfattning: roligast var TP med A&R, och chokladbollar. Vi kanske kommer tillbaks i jul.
(Jag ljög förresten när jag sa att jag inte har några problem med att flyga. Jag har inga mentala problem med att flyga. Rent fysiskt gör det skitont. När alla andra har “lite lock” har jag så ont i öronen att jag tror trumhinnan ska spricka. Maken var mycket oroad när jag satt och skakade och grät – vi har inte rest ordentligt tillsammans innan. Har någon annan samma problem eller vet vad det beror på? Specialöronpropparna gör nada. Men annars gillar jag själva flygprocessen.)

Igår: ha panik på jobbet. Tillbringa timmar i SAS telefonköer eftersom jag upptäckte att vi inte ha fått reda på våra sittplatser. Telefonen dog. Hanjaglevermed fick göra om samma övning med United.  Skriva ut bokningsdokument. Plocka undan skräp, färga håret, läsa flygpackningsregler, ha panik, plocka upp väskor, laga handbagaget.

Idag: jobba, maila kontakter, ringa banken, ringa mamma, överväga att ringa Skyways, inte ringa Skyways, inte veta hur man reser utan pappersbiljetter eftersom jag reste hur många gånger om året som helst men nu inte har det sedan 2005, ha panik, skriva hyrescheck med lapp att de inte får lösa den innan den första maj inte inte INTE, ha panik.
Senare idag: ringa taxi, optiker, köpa sista presenterna, lämna tillbaka bibblanbok, köpa små genomskinliga flaskor, ha panik, ha panik.

Imorg0n kl 0500: checka in. Flyga i sexton timmar. Ingen panik once vi är på Köpenhamnsflyget.

Jag vill hälsa på mamma. Jag vill till Sverige. Men jag HATAR HATAR verkligen att resa.

och hon bor hos oss nu. Hon är världens minsta, trots att hon är ett helt år, och innan bodde hon i en husvagn med tjugo andra katter. Hon har en infektion i örat och inflammerat tandkött, och är liten för att hon var undernärd som nybörjarkatt, men annars mår hon ungefär tre över toppen. Älskar att ha en hel lägenhet att springa omkring i nästan utan konkurrens och tog c:a trettio sekunder att anpassa sig.

Marietta, å andra sidan, är måttligt imponerad. Hon har tillbringat de senaste dagarna i garderober och uppepå skåp, och fattar inte alls vad man ska ha en lillasyster till. Lilla grisen.

Grisen och Krokodilen.

Trollhare skriver om stilrent=sterilt och för en gångs skull håller jag inte med. Jag tvingas dagligen utsättas för den Dåliga Amerikanska Smaken, i former såsom volanger på sängkanter, män som tror att man automatiskt är bög om man använder hårprodukter eller byxor som på en enda punkt nuddar kroppen, gröna diskbänkar och the horror of horrors heltäckningsmattan, så jag hejar på helvita väggar och fulfritt varje dag. Men i jul. I jul har vi varit på bondvischan med Hanjaglevermeds familj och jag vet inte vad. Min svärmor har ett ohejdat sinne för kitch – inte kulkitch, utan hon tycker verkligen det hon åstadkommer med torkade blommor, landskapsakvareller och gamla westernstövlar är Stämningskapande och Snyggt (till hennes försvar är det otroligt konsekvent. Hela huset går i bruna jordtoner och har western/jakttema) . Lägg till det en svärfar som stoppar upp döda djur som hobby, och ni börjar hitta rätt. Men det är inte klart än, nejnej. Julkitch på det. Till slut vet jag inte vart jag ska ta vägen.

Gästrum. Westernfiltar på westernställ och
barndomsbilder på Hjlm.

Stöveln!

Nedervåningen ska alltså se ut som en jakt-
stuga. Kamin, autentiska döda djur, snöskor
samt bokhylla av halv kanot. Hepp!

Nämnde jag att svärmor samlar på tallrikar?

Kviddevitt.

Julaftonskvällen var vi i kyrkan (jag vägrar egentligen, av respekt för de personer där som tror på allvar, men orka ta den fighten med svärföräldrar varannan jul. Hanjaglevermed sitter ju bara där som ett jävla mähä trots att han är uttalad ateist sedan sju år tillbaka, så det skulle vara jag som blev storskurken. Nöjer mig med att inte rabbla med i böner samt att sitta kvar i bänken under nattvarden.) och fick chansen att iakttaga de estetiskt rubbade sidorna av Helenas medelklass. Favoriterna är:

• “The Christmas Sweater”, vanligast på kvinnor över fyrtio. Stickad tröja med julmotiv, såsom t.ex. tomte, julstjärna (blomman), eller i ett fantastiskt fall, älg. Julälg.
• En annan variant: julvästen. Västkustamerikaner är de enda människorna på jorden som fortfarande har väst när det är kallt (armarna fryser de kanske inte om?), men det här är INOMHUSvästar som bärs över illasittande polotröjor. Quiltade eller i filt, ofta med applikationer; personlig favorit var diverse tomtmotiv samt en hel ljusstake på ryggen.
• Alla dessa män i illasittande khakibyxor (“reglerna här är att om det inte är blåjeans är det finbyxor” säger Hanjaglevermed) med omatchande bälten. Och cowboyboots.
• I Montana har personer av manskön cowboyhatt helt oironiskt. Samma sak med rutig flanellskjorta.

Så jag hoppas ni inte tar illa vid om jag sätter mig ner och drömmer om helvita rum med släta helvita väggar och tre helvita möbler. Kanske ett föremål på väggarna. Ett. Kanske. Inga saker. Inga saker alls. Bara rent vitt. Världens finaste.

Såhrärenurå:
Förra fredagen blev Hanjaglevermed av med sitt jobb. Puts väck, ekonomin, osv. Inte roligt alls. Nu får han visserligen faktiskt lite pengar från myndigheterna ett tag, så helt över är inte livet, men iallafall. Han letar jobb och vi snålar och ja, ni vet. Inget napp än dock, så alla positiva tankar i hans riktning vore trevliga.

Jag är egentligen väldigt bra på höst. Jag ligger först i kofta och manchesterbyxor, jag kan hoppa i vattenpölar som ingen annan. Rödoranga löv kan jag sparka mer än vad man kanske skulle tro om någon som är uppvuxen in Smålands barrskogar (ett tips till alla som någon gång befinner sig i Jönköping runt oktober-november är att leta sig ut till Ekhagen, om det fortfarande finns något skogsbryn uppåt Bondberget där. Där är det närapå knädjupt i eklöv och otroligt vackert) och ingen kan halsduk bättre än jag. Men.

Men de sista fem åren har min höst blivit saboterad. Grej efter grej har satt käppar i hjulet, förhindrat mig från att njuta av mörker, kyla och hällregn. Hösten 2005 hade jag precis börjat plugga i Lund, jag bodde med tre knäppa tyskar och en juridiker från Kungälv ute i ett hus i Bjärred. Det i sig var kanske inget problem, men jag insåg snart att jag avskydde Filosofen, avskydde Lund, ogillade Bjärred, ogillade huset, avskydde min D-uppsats (avslutade aldrig),  knappt stod ut i Malmö och höll på att sakna ihjäl mig efter vänner, pojkvän och allt som fanns i Tacoma. Den artonde december skulle Hanjaglevermednumera komma och hälsa på, så hela hösten blev en enda lång nedräkning. Inga vattenpölar, inga pengar till manchesterbyxor, och även om löven föll i Skåne så vart jag inte vidare intresserad.

Hösten  2006 satt jag fast i Jönköping och väntade på visum. Jag hade att astråkigt jobb som personlig assistent och min pappa dog just som han och mamma var på väg att sälja huset, mamma fick precis tag på lägenhet inne i stan och sen bodde jag på en tältsäng  i hennes vardagsrum medan vi tömde ett helt hus och väntade och väntade. Jag långa promenader längst vätterstranden och försökte låta bli att gråta och det blev november och december innan något hände. Den tionde december hade jag visumet i handen och den tolfte landade jag mitt i Seattles största strömavbrott typ någonsin, men då hade det redan blivit vinter och även om hösten var lång och produktiv fanns det inte mycket glädje där.

Ett år senare skulle det bli hur bra som helst, tills vi insåg att vi missat en deadline från immigrationsmyndigheterna och shitshitshit jag kunde i princip bli deporterad närsomhselst och varje dag tvingade jag Hanjaglevermed att kolla posten first thing och ringa mig på jobbet, så kunde jag slappna av fyra-fem timmar om dagen. Den nittonde november fick jag permanent uppehållstillstånd, men det var fan att ta tid, och det var ju nästan Thanksgivings och alltså ingen höst mer.

Jag försöker minnas förra hösten men minns inget annat än getinginvasion med konstant ångest som följd, två översvämningar, en trasig torktumlade och gud vet vad lägenheten lyckades kasta över oss. Vi flyttade inte förren i januari, hur det gick till vet jag inte.

Men nu. Nu. Ska jag dricka varm choklad och te för fem år. Vattenpölstampa och halsduka och tycka om mörkret som inte tvingar mig att visa armarna och benen och massvis av svart smink runt ögonen. Idag bakade jag äppelcupcakes och äppelkanelkolakakor, i år firade jag kanelbullens dag som sig bör, i torsdags satt jag på bussen med Mareld i öronen och bara njöt av alla färgglada löv trots att klockan inte var åtta än. Jag väntar på ett immigrationsärende igen, men det ser lite bättre ut den här gången (jag var på biometri i onsdags och förhoppningsvis hör vi inget förren jag får nya papper, peppar peppar.) Jag har en ny kofta. Vi ska till Green Lake och promenera imorgon, vi har en Halloweenfest vi ska till som verkar rolig. Jag vinner i höst igen.

Jag vet inte. Det kommer inte så mycket ut mitt huvud just nu. Eller, snarare, det kommer saker, men det sitter inte alltid ihop och sen vet jag inte var det hamnar –

Det har varit mycket bröllop och äktenskapstjat nu. Först Prop-8-fiaskot, sen happy thoughts i Sverige i maj. Tre faktiska RL bröllop, ytterliga ngra på min bloggrulle, en wedding shower (den amerikanska festhistoriens kanske mest idiotiska påhitt) och två årsjubilieer, ett av dem vårt. Och jag har tänkt. Jag trivs inte alls med att vara gift. Jag trivs jättebra med Han jag lever med (vi har faktiskt ryckt upp oss ur en längre formsvacka), men jag gillar inte forumet. Låt mig vara ärlig en stund: vi hade aldrig gift oss om det inte varit för immigrationsprocessen. Den kräver äktenskap, så det fick bli äktenskap, och nu är vi Gifta, har så varit it tvåochetthalvt år, och det är jävligt konstigt och obehagligt. Fortfarande.

Det är så fruktansvärt inkonsekvent, alltihop. För att vi är gifta täcker min gratis-sjukförsäkring-via-jobbet honom. För att vi är gifta har jag rätt att bo i USA. För att vi har skrivit på ett papper som institutionaliserar vårt romantiska/sexuella förhållande kan jag skaffa kreditkort trots att jag inte har någon credit history alls.

Är det något jag stör mig på så är det folk som bortser från äktenskapets historia, och dess jämförbara irrelevans, när de ingår det. Nu pratar jag alltså inte bara symboliken i klänningar och bortgivningar (som jag skrev om här) utan i hela institutionen: vad som var ett kontrakt mellan familjer blev ett ägande av en person blev ett halvromantiskt halvpartnerskap blev vaddetnuärviharnu -ett förhållande som nästan aldrig håller hela livet men som vi insisterar på att lova ska göra det iallfall, något man måste vara två i, något det vi förväntar oss att ett hormonellt känslotillstånd (förälskelse) ska hålla oss samman även efter att hormonerna klingat av, och varför i hela friden då? Det ska vara bättre så, att vara med samma person länge. Man bevisar att man är i besittning av diverse trevliga dygder såsom trofasthet, tålamod, mognad och kärleksfullhet när man lever i massvis av år men en och samma människa, och man är således omogen, otåligt och curlad om man erkänner att det blir rätt tråkigt i längden. Ilandsproblemad. Bortskämd. Man kan fan inte ha allt, man kan inte både få trygghet och kräva att faktiskt ha det lite spännande ibland.

Och varför inte? Västra Europa och USA år 2009 är en plats och tid som skiljer sig markant från, säg, Egypten 1507 eller Uppsala 1874. Vi har sambolagstiftningar, aborträtter, allmän rösträtt, enskilda inkomster och kommunaltrafik, alla kuggar i ett stort hjul som driver en högst individbaserad frihet. Vi kan leva tillsammans i frihet, med egna inkomster, hyreskontrakt och vänner i någon slags Perkins-Gilmansk utopi. Vi måste inte binda oss till en annan person och hans efternamn, och lika som fan finns det brudar som plockar upp makens namn oreflekterande, lika som fan finns det folk som gifter sig efter att ha varit ihop i tre månader eller två timmar, och lika som fan finns det folk som tittar snett när andra skiljer sig. Alla tre tycker jag bevisar med all önskvärd tydlighet att äktenskapet med det arv det har, och såsom det ser ut nu, blir mer och mer irrelevant.

Och så förhållanden. Alla passar inte med att leva ihop med andra. Ibland är långa förhållanden bara bevis på att man är rädd för att vara ensam eller inte orkar gå ner tio kilo och börja vaxa överläppen igen så man kan få ragg. Ibland vill man ha spänning i livet och då ska man få söka den spänningen utan att kallas vimsig, omogen eller bortskämd (själv har jag ett extremt lågt spänningsbehov och kan t.ex. drabbas av panik och börja gråta offentligt av att behöva använda lokaltrafik i en främmande stad.)

Vad jag försöker säga (tror jag) är att man kanske inte behöver vara poly eller relationsanarkist eller ens särskilt queer (hur relevant är min bisexualitet när jag är gift med en man?) för att bli frustrerad av rådande sociala bestämmelser om hur förhållanden och bra människor är. Stör jag mig på något så är det folk som lägger sig i hur andra ska knulla eller älska eller skaffa barn eller inte skaffa barn eller inte knulla eller hur många andra människor kan älska och hur länge. Och jag gillar inte att ha mitt namn på ett kontrakt som är en del av en institution som är själva grundstenen, den mest juridiska, normande, delen av hela smeten. Alls.

Joråsåatt.

Jag har ju inte bloggat så mycket på sistone, nä. Dels har den häringa lägenhetsgrejen tagit upp hela min tid, dels…nej, det var nog allt. Jag längtar efter vanliga helger, när allt som ska göras är mathandling och träning. Nu har det varit IKEA-resor och och Lowe’s-besök och målning och gardinsynad och kartongtillplattning och rammålning och allt det. Det är roligt. Jätteroligt. Det börjar blir fint. Jättefint.

Men.

Illustration: när jag var liten hade jag inte särskilt många fritidsaktiviteter. Jag gick på gymnastik (å.k. 0-3),  i scouterna (1-4) och jag tog ridlektioner (4-6.) Jag gillade alltihop, men aldrig var jag så lättad som när aktiviteten var inställd. Då njöt jag i fulla drag av att Bara Vara Hemma. Läsa en bok eller rita eller vad sjutton det var jag gjorde innan datorer fanns. Sen tröttnade jag och slutade — jag kan liksom inte med Aktiviteter i det långa loppet.

Snart alltså: lediga helger igen. Men till helgen kommer svärföräldrarna från Montana, så då blir det att agera turistguider samt blir bjuden på restaurangmat. Och inte slappa. Men det får man leva med. Nu:  bokbloggsdags.

Snön fortsätter. Jag jobbar hemifrån för fjärde dagen i rad imorgon, och resan till Montana känns väldigt lös (vilket är synd, med tanke på att jag har köpt alla presenter och slagit in dem – och våra presenter från familjen, samt familjen själv, befinner sig i Montana). När vi väl kommer över bergen blir allt fina fisken, problemen ligger i att ta sig ur stan och över Snoqualmie (som förresten stängde ett halvt dygn pga stormvindar igår.)

Det här är helt sjukt: värsta vädret sedan fyrtiotalet. Minst. Nu med bilder: