Jag vet inte. Det kommer inte så mycket ut mitt huvud just nu. Eller, snarare, det kommer saker, men det sitter inte alltid ihop och sen vet jag inte var det hamnar –
Det har varit mycket bröllop och äktenskapstjat nu. Först Prop-8-fiaskot, sen happy thoughts i Sverige i maj. Tre faktiska RL bröllop, ytterliga ngra på min bloggrulle, en wedding shower (den amerikanska festhistoriens kanske mest idiotiska påhitt) och två årsjubilieer, ett av dem vårt. Och jag har tänkt. Jag trivs inte alls med att vara gift. Jag trivs jättebra med Han jag lever med (vi har faktiskt ryckt upp oss ur en längre formsvacka), men jag gillar inte forumet. Låt mig vara ärlig en stund: vi hade aldrig gift oss om det inte varit för immigrationsprocessen. Den kräver äktenskap, så det fick bli äktenskap, och nu är vi Gifta, har så varit it tvåochetthalvt år, och det är jävligt konstigt och obehagligt. Fortfarande.
Det är så fruktansvärt inkonsekvent, alltihop. För att vi är gifta täcker min gratis-sjukförsäkring-via-jobbet honom. För att vi är gifta har jag rätt att bo i USA. För att vi har skrivit på ett papper som institutionaliserar vårt romantiska/sexuella förhållande kan jag skaffa kreditkort trots att jag inte har någon credit history alls.
Är det något jag stör mig på så är det folk som bortser från äktenskapets historia, och dess jämförbara irrelevans, när de ingår det. Nu pratar jag alltså inte bara symboliken i klänningar och bortgivningar (som jag skrev om här) utan i hela institutionen: vad som var ett kontrakt mellan familjer blev ett ägande av en person blev ett halvromantiskt halvpartnerskap blev vaddetnuärviharnu -ett förhållande som nästan aldrig håller hela livet men som vi insisterar på att lova ska göra det iallfall, något man måste vara två i, något det vi förväntar oss att ett hormonellt känslotillstånd (förälskelse) ska hålla oss samman även efter att hormonerna klingat av, och varför i hela friden då? Det ska vara bättre så, att vara med samma person länge. Man bevisar att man är i besittning av diverse trevliga dygder såsom trofasthet, tålamod, mognad och kärleksfullhet när man lever i massvis av år men en och samma människa, och man är således omogen, otåligt och curlad om man erkänner att det blir rätt tråkigt i längden. Ilandsproblemad. Bortskämd. Man kan fan inte ha allt, man kan inte både få trygghet och kräva att faktiskt ha det lite spännande ibland.
Och varför inte? Västra Europa och USA år 2009 är en plats och tid som skiljer sig markant från, säg, Egypten 1507 eller Uppsala 1874. Vi har sambolagstiftningar, aborträtter, allmän rösträtt, enskilda inkomster och kommunaltrafik, alla kuggar i ett stort hjul som driver en högst individbaserad frihet. Vi kan leva tillsammans i frihet, med egna inkomster, hyreskontrakt och vänner i någon slags Perkins-Gilmansk utopi. Vi måste inte binda oss till en annan person och hans efternamn, och lika som fan finns det brudar som plockar upp makens namn oreflekterande, lika som fan finns det folk som gifter sig efter att ha varit ihop i tre månader eller två timmar, och lika som fan finns det folk som tittar snett när andra skiljer sig. Alla tre tycker jag bevisar med all önskvärd tydlighet att äktenskapet med det arv det har, och såsom det ser ut nu, blir mer och mer irrelevant.
Och så förhållanden. Alla passar inte med att leva ihop med andra. Ibland är långa förhållanden bara bevis på att man är rädd för att vara ensam eller inte orkar gå ner tio kilo och börja vaxa överläppen igen så man kan få ragg. Ibland vill man ha spänning i livet och då ska man få söka den spänningen utan att kallas vimsig, omogen eller bortskämd (själv har jag ett extremt lågt spänningsbehov och kan t.ex. drabbas av panik och börja gråta offentligt av att behöva använda lokaltrafik i en främmande stad.)
Vad jag försöker säga (tror jag) är att man kanske inte behöver vara poly eller relationsanarkist eller ens särskilt queer (hur relevant är min bisexualitet när jag är gift med en man?) för att bli frustrerad av rådande sociala bestämmelser om hur förhållanden och bra människor är. Stör jag mig på något så är det folk som lägger sig i hur andra ska knulla eller älska eller skaffa barn eller inte skaffa barn eller inte knulla eller hur många andra människor kan älska och hur länge. Och jag gillar inte att ha mitt namn på ett kontrakt som är en del av en institution som är själva grundstenen, den mest juridiska, normande, delen av hela smeten. Alls.