Julia Skott skrev ett förlovningstillkännagivandeblogginlägg (grattis igen!) där hon i även säger:

Man kan få förklara några gånger att ja, det betyder att vi ska gifta oss. Det är tydligen inte alla som hört mig uppröra mig över folk som förlovar sig bara för att förlova sig. (Förkortad version: Jag blir enormt provocerad av det.)

Ett flertal kommenterar håller med om att det är jobbig och provocerande att folk bara förlovar sig utan att ägna giftemål en tanke, alternativ är förlovade i massvis av år först. Och jag bara oj. Jag blev lite nyfiken på varför långtidsförlovningar provocerar, och vad jag förstår beror det mest på förlovningens ursprungliga mening samt definition av order förlovning. Någonstans här blev jag lite för mångordig för ett bloggkommentarsfält, och nu blir det alltså inlägg.

Jag gillar, personligen, inte äktenskapsidén. Det har jag sagt innan; jag gillar inte att relationer mellan vuxna ska lagstadgas, jag tycker inte att staten har något att göra med vem jag knullar med, eller vem jag är kär i. Att jag är gift i alla fall beror helt och hållet på den amerikanska invandringspolitiken: jag fick inte komma och bo här om inte jag och Hanjaglevermed skrev på ett papper, så vi gjorde det. Jag förstår personligen inte varför mina vänner som inte måste gifta sig gör det (eller, okej, försäkringar och skatteförmåner. (Just därför beundrar jag David och Virginia desto mer: de vill inte gifta sig, det kostar dem massvis av pengar varje år och lika mycket oförstående från arbete och familjer, men de viker inte.) Andra låter bli att gifta sig av andra anledning, de vill t.ex kanske inte känna sig fastlåsta (med rätta: skilsmässor är skitkrångliga, och att tvingas samarbeta runt en juridisk process med en människa man inte kan med, eller har blivit sviken av, måste vara något av det motigaste som finns.)

Men att ha en motvilja mot juridiskt inblandning behöver ju knappast betyda motvilja mot relationer i sig. Och det finns bevisligen hundra olika nivåer av relationer, alltifrån kk till fikar-varje-torsdag via distans-on-and-off och alldeles vanliga särbo- och samborförhållanden till flerårsförhållanden som ämnar hålla hela livet. För femtio år sedan gifte man sig om man ville vara tillsammans tills man blev gamla, men det är inte längre ett självklart val. Naturligtvis kan man flytta ihop och använda själva flytten som ett sätt ett annonsera sina långtidsavsikter, men hur många flyttar inte ihop för att det är praktiskt, eller pga bostadsbrist? Jag tror att långtidsförlovningar fyller ett tomrum: man är inte bara ihop, man är ihop med avsikt att alltid vara ihop, eller iallafall så långt det går. Men man skriver inte på papper. Man lovar ingen annan något. Man är lite mer pragmatisk om alltihop, men fortfarande lite traditionsbunden. Lite ritualiserad.

Och  uppslagsboksdefinitionen av förlovning är faktiskt för diskussionen helt irrelevant. Ritualer uppstår genom agerande, inte efter manualer. Lika självklart som att förlovning varit ett förstadium till äktenskapet innan, lika självklart är det att ritualen förändras, och att definitionen kommer att förändras med den. Folk förlovar sig utan att gifta sig, och kommer sannolikt att fortsätta med det. Naturligtvis får man vara irriterad på det, men jag tror inte det kommer någon förändring, och personligen gillar jag förlovningsutvecklingen massvis.

MEN VAD FAN JAG HAR INTE ENS SETT AVSNITTET AV UPPDRAG GRANSKNING ÄN OCH JAG ÄR REDAN ARG.

VAD I HELVETE DN, KOGNITIV FUCKING JÄVLA BETEENDETERAPI? INGEN  JÄVEL ORDINERAR VÄL BETEENDETERAPI FÖR URINVÄGSINFLAMMATION ELLER CANCER?

DÖ DÖ DÖ DÖ DÖ.

Okej. Jag har inte haft riktig, kronisk vestibulit. Min gick över efter två, tre år. Men INTE FAN TÄNKTE JAG BORT DEN.
Detta funkade för mig:
- SLUTA MED P-PILLER. NUUU!  Ta ut hormoninplantat. Okej. Bra. Nu kommer det bara ta några månader innan allt går ur kroppen.
- Inte göra något som gör ont. Inget sex, ingen cykel, inga jeans, sitta på kanten på stolen… Försök inte ens. Du bara skadar slemhinnorna mer.
- Olja före och efter dusch, efter toabesök om det behövs (barnolja utan tillsatser funkar, men vadsomhelst som är milt.)
- Använd någon form av receptfri östrogensalva avsedd för kvinnor i klimakteriet (det var progesteronet i ppillerna som pajade min kropp).
- Undvik klorbad.

Typ så. Men alla jag pratat med har blivit lika arga som jag när man pratar om PSYKISKA JÄVLA ORSAKER. Slemhinnorna har pajat, eller nervsluten funkar inte som de ska, MEN DET ÄR INGEN JÄVLA INBILLNING. Gå och dö nu, idioter.

Jag FATTAR inte varför folk är för jävla dumma för att förstå vad de säger. Hör jag EN ENDA PERSON TILL som använder uttrycket “traditionella könsroller” när de menar “arbetsfördelning enligt femtiotalsmedelklassmodell med vissa inslag av neorousseauisk* syn på känsloliv” KOMMER JAG ATT SKRIKA.

JÄTTEHÖGT.

Fast allså ärligt det gör jag ju var och varannan dag numera så det går väl inflation i det.

VÄRLDEN. JÄVLAR.

Warning: contains language. Och kanske too much info.

Alltid lika smarta Gustav Almestad har skrivit två gånger om undersökningen som sa att 28% av svenskarna är missnöjda med sitt sexliv  – en debattartikel och ett blogginlägg. Båda är bra, båda säger relevanta saker, men ingen av dem hjälper mig. Varför? Well, båda fokuserar på liggscenen, båda handlar mest om singlar eller iallafall letare. Jag är inte singel, och jag letar inte alls just nu. Men de tjugiåtta procenten kan jag sälla mig till iallfall. Varför? Problemet är inte en enskild detalj eller ens en situation. Problemet är jag inte är den sortens människa jag vill vara.

Jag vill inte vara den sortens människa som bara har sex på helgnätterna, om ens då. Jag vill inte vara den sortens människa som inte äger särskilt många sexleksaker. Som har sex med lampan släkt, i sovrummet. Som inte har några intressanta kinks. Jag vill inte vara en sådan som inte orkar, som är för trött och ofta prioriterar andra saker framför knulla. Jag vill absolut inte vara en sådan som inte hånglar. Tillochmed folk som verkar vara nära att skilja sig verkar hångla regelbundet, man kan inte vara en ickehånglare. Jag vill inte vara en sådan som mest missionärsknullar.

Men. Men. Jag har hittils varit hemifrån tolv och en halv timme om dagen om veckorna. Runt sjusnåret när jag kommer hem hinner jag knappt äta, vila lite, plocka undan, packa morgondagens väska och lägga fram kläder och borsta tänderna innan det är dags att somna om jag ska upp vid fem nästa morgon. Det finns ingen tid för knulla. Det finns ingen jävla ork till knulla – veckodagsknullen i vårt liv de senaste tre åren kan räknas på ena handens fingrar.
Och sen är det ju inte bara att knulla, det är en massa tillhörande roddande med. Man ska hångla först, kanske duscha om man inte gjort det den morgonen, ha av sig alla (eller iallafall en del av) kläderna, knulla, sen på toa, kanske duscha igen beroende på hur sexet var, på med klädhelvetena… Man kan inte bara vara lite kåt, det räcker liksom inte. Så det hjälper om man redan är avklädd – cue nätterna, kvällarna, mornarna (och halvsovande sex är bättre, det tar av udden av det otroligt korkade i sex nästan lika bra som den alkohol som jag inte kan dricka just nu och kanske aldrig). Och orka tända lampan, då får man pausa och vänja sig vid ljuset (stearinljus är nono med två galna katter i en liten tvåa.) Så helgnattssex. I mörkret. Jag vill inte vara en sådan människa.
Sexleksaker? Jag vet inte hur det är i Sverige, men här är de dyra. En hyfsad dildo kostar sjuttio dollar, en vibrator fyrtio. Det finns iofs en Babeland i Seattle, men det är knöligt som fan att ta sig dit, tar lång tid, och jag vägrar vägrar vägrar att internetshoppa. Gör man det har man passerat prydhetsgränsen, internethandlar man med ett Babeland i samma stag kan man lika gärna dra på sig polon och bli amish. Jag gillar missionären. Mer än de flesta andra ställningar, mer än att uppepå. Men jag vill inte vara en sådan människa. Och det här med att hångla. Jag har aldrig fattat grejen med att rekreationshångla. Antingen hånglar man, då blir man upphetsad och har någon form av sex. Eller så hånglar man inte. Jag blir bara frusterad och skitarg av att inte få knulla när jag väl blivit kåt. Varför? Gos skulla jag kanske vilja ha mer av, men när i helvete ska vi hinna det?

Fattar ni? Det funkar inte. Jag är en sådan tråkig jävel, “one of those boring fucks” som kommenteraren på Savage Love kallade det men vad fan ska jag göra? Det finns inget annat sätt. Jag vill vara en pigg jävla nymfo som smiter ifrån jobbet tidigare en tisdag i sexiga underkläder och kommer hem och knullar i enochenhalv timme i fem olika ställningar och har tre orgasmer och ger Hanjaglevermed två, som spontanköper en ny vibrator av ingen anledning, som regelbundet uppfinner nya sexlekar medelst sextärning eller kortlek och ställer upp på alla möjliga saker min partner på något sätt hittar på. Flera gången i veckan. Vill jag . Men det är jag inte. Jag har andra prioriteringar. Så tro fan att jag är missnöjd. Men jag vet inte hur jag skulle bli en annan sorts människa.

Nej, jag har fortfarande UVI, men nu är jag arg så jag bloggar iallafall.

Någon  mailar en (gravid) kvinna och frågar Ribbing om hur de ska bete sig mot alla (idioter) som förmanar och berättar skräckhistorier. Iochförsig är Ribbings svar delvis helt korrekt (säg till dem att sluta, godta inte ett nej.) Men sedan säger hon:

Du är inte “degraderad” till enbart gravid kvinna, förstås, även om du uppfattar det så just nu; det är bara det att miraklet, det nya livet i din kropp, säkert ses just som detta även för din omgivning – som tyvärr inte förmår uttrycka sig i vänliga berättigade ord utan tar till sina torftiga berättelser istället.

NEJ, SÅ ÄR DET INTE, IDIOT. Såhär är det: när det kommer till reproduktion, vare sig man väljer det eller väljer bort det, är man som född med fitta INTE SEDD SOM EN EGEN PERSON. Av alla gravida jag känner eller någonsin har talat med eller hört eller läst berättas om, har ALLA upplevt att de går från att ses som en någorlunda vuxen, rationell människa till habil bäbisbehållate utan egna känslor, rättigheter eller tankefunktioner. Folk tar på dem utan lov, okänt äckligt jävla folk tilltalar dem på gatan, alla säger till dem hur de ska leva, tycka, bete sig, äta, se ut, dricka, sova, jobba, träna och jobba. Hjärntvättade barnmorskefittor tvingar dem att amma även om de inte kan eller, eller kritiserar magens för stora eller lilla storlek, samt ignorerar den blivande pappan. SÅ jävla svårt är det inte att se. Och den enda rätta åtgärden är att skälla ut den tjafsande idioten som tror sig vara din fucking förmyndare alternativ smälla dem på käften.

Och snälla, använd normala, beskrivande ord som “fostret” eller “bäbisen”. Jag är så trött på allt mirakelsnack – ja, meios är en förbryllande process, men sexuell reproduktion har funnits i åtminstone en miljard år. Get used to it.

…som inte alla kanske vet är googles valspråk/regel/grej. Och som det lite känns som de misslyckats med nu. Visst, de flesta av oss tyckte bara att Buzz var lite jobbigt. Men om man var stalked av en fd partner? Om man var i garderoben?

Mera

Lite mera

MEN FÖRIHELVETE MÄNNISKOR, FINNS BEGREPPET STRUKTURER ÖHT FORTFARANDE KVAR I SVENSKA SPRÅKET? LÄSER JAG MENINGEN “ATT STIG LARSSON ÄR SVINIG HAR INGET MED KÖN ATT GÖRA” EN ENDA GÅNG TILL LETAR JAG PERSONLIGEN UPP DEN SKYLDIGE POSTAREN, TAR FÖRSTA BÄSTA PLAN TILL SVERIGE OCH TVINGAR HENOM ATT LYSSNA PÅ NÄR JAG CITERAR LÅTTEXTER FOR RESTEN AV LIVET. JÄÄÄÄÄÄÄÄÄVLA IDIOOOOOTER. DET ÄR INTE IRRELEVANT. DET ÄR INTE SAMMA SAK SOM ATT HÄVDA ATT ALLA PERSONER FÖDDA MED KUK ÄR SVINIGA. DET ÄR RECENSENTERS JOBB ATT RECENSERA, DET SKA DE FÅ GÖRA UTAN ATT HOTAS OCH ALLA FUCKING JÄVLA IDIOTJÄVLAR SOM INTE FATTAR ATT EN YNGRE KVINNA BEFINNER SIG I BÅDE KULTURELLT OCH FYSISKT UNDERLÄGE GENTEMOT EN ÄLDRE MAN BORDE FAN TVINGAS GÅ OM MELLANSTADIET.

IDIOOOOOOTER.

Bara en tanke ang. Fis “Feminister har bättre sex” och den efterföljande shitstormen och man ska kunna ha alla sorters sex och relationer och relationer till sex och det finns inte bara en feministm och ja och ja och ja och nej såklart inte.

Men en sak bara:

Det personliga är fortfarande politiskt, det är därför politiken envisas med att ha det personliga att göra, och att säga att feminister ska få ja vilket sorts sex vi vill utan att ifrågasättas (såklart vi ska kunna) FRÅNTAR INGEN ANSVAR FÖR SINA EGNA HANDLINGAR I NÅGOT SAMMANHANG. Allra minst i relationer. PUNKT.

Idag är det Thanksgiving och vi gör ingenting. Skitskönt är det, förutom att verkligen allting är stängt, den stängdaste dagen i hela USA, så istället för hämtthaimat till middag för det blirdet pizza som måste bakas och jävlar vad jobbig. Men hela den svenska bloggosfären fortsätter som inget hänt (för det har det ju inte) så jag njuter av min ledighet genom att blogga, kolla på Star Trek och sticka.

Inlägget nedan är ursprungligen en kommentar i en annan blogg som jag inte länkar till eftersom jag inte är säker på att bloggaren vill ha en massa trafik härifrån (bloggaren: sig till om du vill ha en länk.) Det började med att hon påpekade att inställningen till hemmafruar är väldigt olika i USA och Sverige, att man knappast kan kräva att få vara det i Sverige och att det är mycket vanligare i USA av diverse kulturella och ekonomiska själ o.s.v. Och fick sen mest kommentarer om hur snävt det är i Sverige och hur mycket bättre här och man fååår vara hemma med ungarna och ingen tvingar en att att ha ett självständigt liv och egen inkomst, typ (alltså, det fanns mer nyanserade åsikter, men jag blev så jävla provocerad av att ingen kontexualiserade och tänkte på att hemmafru/mamma i ett patriarkat är en helt annan sak än en hemmavarande förälder skulle vara i ett jämställt samhälle.) Här följer min kommentar, redigerad enbart vad det gäller stavning och grammatik:

---

… självklart kan man inte förvänta sig att bli försörjd, inte hela livet iallafall. Av en massa anledningar, om inte annat för att man aldrig aldrig kan veta vad som händer. Då menar jag inte bara skilsmäss; mannen/pappan (eftersom vi snackar heterogifta med barn) kan ju ramla av en stege och dö. Eller bli alkoholist. Eller visa sig vara en misshandlare, eller bli handikappad, eller bara sticka och försvinna, eller drabbas ev depression eller vadsomhelst. Då står kvinnan där, utan utbildning, eller med, men utan relevant arbetslivserfarenhet. Visst kan hon kanske få något skitjobb, och sen får hon jobba häcken av sig hela livet. Herregud, ska vi glömma allt det senaste seklets feminister har kämpat för? Lika utbildning, lika rätt till arbete och lika lön (som vi FORTFARANDE inte har och som vi aldrig kommer att få om envisas med att bara ser kvinnor som barnvårdade och blivande tvättadinabyxorbetjänter.) Det är förresten inget smart att ha markservice hela livet heller, min morbror pensionerades nyligen och kan knappt koka vatten. Hjärtkirurgi? Check. frukost? Not so much.

Dessutom: för att ett förhållande ska vara jämlikt (in the long run) krävs det helt enkelt att man ger och tar lika mycket. (I längden, alltså. just nu är Hanjaglevermed arbetslös, så han lagar mat och städar, men så fort han har jobb delar vi 50/50 igen.) Det vore jättetrevlig om markservice räknas lika mycket som lönearbete men nu ser. det. inte. ut. så. All obalans påverkar förhållandets egen maktstruktur (som finns. Folk brukar inte vilja erkänna det, men alla mellanmänskliga relationer har maktstrukturer) och tjänar EN person pengar påverkar det andras syn på familjen och familjens syn på sig själv.

Och sen mannen! Vilken jävla press, att vara den som försörjer alla. Alla! Och då smyger auktoriteten så lätt in, du har väl märkt hur mycket mer daddy knows best det är i amerikanska familjer? Utan den det värmen som en pappa som varit pappaledig med sina barn när de var bäbisar utan jobbat som en galning för att ha råd med allt, som det var på femitiotalet i Sverige. Det räcker liksom inte att lira lite baseball när sonen fyllt nio.
Borde det inte vara smartare om båda föräldrar förväntades jobba OCH vara hemma med barnen? Längre mammaledighet (vet många som valde att sluta och bli hemmamammor för att de bara fick några veckor) och pappaledighet. Två inkomster, två lika ansvar för ekonomi OCH uppfostran OCH närhet. Båda får chansen att vara människor utanför familjen lite ibland.

Det viktigaste min mamma lärt mig är alltid vara ekonomiskt och känslomässigt självständig. Relationer är jättebra och familj är fint, men man måste först och främst vara en egen människa, inte ett bihang till vare sig man eller barn eller ens en hel familjeenhet.

Det blev långt och jag ber om ursäkt för de svordomar som blev kvar, jag plockade bort de flesta, men jag blir så upprörd. Hundra års kamp för självständighet och folk bara skiter i det.

---

Det blir naturligtvis ytligt såhär utan inledning och utan kunskap om vem som skulle läsa, men för mig handlar det om att man spottar på våra far- och mormödrar som fick kämpa som fan för att räknas. Det blir lite som när jag skrev på min magisteruppsats i Lund och pojkhjärnorna jag pluggade med satt och romantiserade över vilka perioder de ville leva i, hur mycket de hade gemensamt med John Stuart Mill o.s.v. och när de frågade mig ville jag slå dem i ansiktet. För hundra år sedan hade jag inte ens fått rösta. Inte varit myndig. Och universitetsutbildning och egen inkomst hade liksom inte funnits. Idioter.

I tva olika fall har regeringsrätten gjort en betydligt mildare (och smartare, imo) tolkning av namnlagen än vad som tidigare varit praxis: Madeline får heta Madeleine utan att ändra sitt juridiska kön, efter tjugo år, och Q får heta Q, efter tjugo månader.

Får vi säga jippie? I båda fallen har ordvalet “valet av förnamn är en så personlig angelägenhet att en omfattande valfrihet måste tillerkännas den enskilde” används, och det kan man bara kalla sunt förnuft. Hurra för sunt förnuft.