I tva olika fall har regeringsrätten gjort en betydligt mildare (och smartare, imo) tolkning av namnlagen än vad som tidigare varit praxis: Madeline får heta Madeleine utan att ändra sitt juridiska kön, efter tjugo år, och Q får heta Q, efter tjugo månader.

Får vi säga jippie? I båda fallen har ordvalet “valet av förnamn är en så personlig angelägenhet att en omfattande valfrihet måste tillerkännas den enskilde” används, och det kan man bara kalla sunt förnuft. Hurra för sunt förnuft.

Jag är ju inte sämre än att jag kan ändra mig. Och jag har verkligen, verkligen tagit till mig av det de sagt och ser det nu som min livsuppgift att alltid sexualisera alla män som befinner sig i offentlighetens ljus, hur mycket jag än idoliserar dem så är det deras utseende och deras kroppar som jag i första hand är noga med att kommentera på. Så att ingen av dem någonsin skall behöva känna sig osexualiserade eller oobjektifierade, förstås.

Sleepless skriver om det hycklande i att kalla objektifiering  av kvinnor för ett privilegium.

Jag börjar vid den där jävlar rapporten om tonåringar nätsexualitet då, men den har Elin Grelsson och Tanja Suhinina redan skrivit så bra om, så där stannar jag inte länge. Istället kommer jag att tänka på ett annat, relaterat inlägg på ablativ. Det börjar med tonårskillar som inte får ligga (jag LOVAR att “ligga” inte var intransativt när jag bodde i Sverige, när hände det?) och Tanja nämnde att tonårstjejers sexualitet i princip aldrig skildras på det där distanserade boyswillbeboyssättet som killars. Så här skrev jag:

Absolut. En av mina absolute petpeeves i ungdomslitteratur, t.ex. är alla dessa tonårsflickor som angstar över att deras pojkvänner vill, med genrens egna ord “gå hela vägen” eftersom de inte har en TANKE i den riktningen. Jag kände aldrig igen mig, jag hade slängt mig efter första bästa som velat knulla mig sen jag var typ tolv (men jag hade finnar, glasögon och pluggorykte så tji fick jag.) Jag hade lååånga diskussioner med jämnåriga tjejer om hur mycket vi vill ligga /…/ men som sagt, de tjejerna syns inte alls.

Det gjorde mig irriterad redan då, pre-feminist knappt-tonårig Anna läste trots allt ganska mycket amerikansk skräplitt (hej, läslusen!) och alltid, alltid var brudarna otroooligt kära i sina pojkvänner, men blev helt låsta när pojkstackarn ville typ hålla dem i handen. Det handlar såklart inte om att man inte får vara försiktig i sin sexualitet, men när varje sextonårig tjej i varje bok* tycker att det är obehagligt att killen fumlar lite över kläderna, då är det någon som inte stämmer. Inte bara böcker förresten, det var teve med. Alltid kära brudar, aldrig kåta.

Det är egentligen konstigt, och kanske KPs Kropp&Knopp och senare Fridas och VRs frågespalters förtjänst, att jag aldrig såg mig själv som miffo (eller, det gjorde jag såklart, finnarna och glasögonen och oförmågan att klä mig eller hantera mitt hår, och den där nästan undermedvetna oviljan att sälja mig som dummare än jag var då. Men inte för kåthetens skull.) Jag har alltid varit bra på att skylla ifrån mig, och förstod tidigt att det böckerna som ljög. Men hur tänker de? Har kvinnliga författare helt glömt hur det är att vara femton? Ljuger de medvetet å moralens vägnar? Lyckades de ta sig genom puberteten utan hormonstormar? Jag menar inte att vända på kakan och låta alla knulla sig genom ungdomslitten, men den konstanta ickesexualiteten förbryllar mig eftersom jag aldrig såg någon motsvarighet i min verkligheten. De snygga (elleralltsåjagvetinte, populära iaf. de som inte var jag) brudarna fick hångla och klart som fan att de gjorde det. Vi som inte fick gick och hoppade jämfota av sexuellt frustration tills någon ville ha oss, så enkelt var det.

Inte svårt alls.

Jag vet inte. Det kommer inte så mycket ut mitt huvud just nu. Eller, snarare, det kommer saker, men det sitter inte alltid ihop och sen vet jag inte var det hamnar –

Det har varit mycket bröllop och äktenskapstjat nu. Först Prop-8-fiaskot, sen happy thoughts i Sverige i maj. Tre faktiska RL bröllop, ytterliga ngra på min bloggrulle, en wedding shower (den amerikanska festhistoriens kanske mest idiotiska påhitt) och två årsjubilieer, ett av dem vårt. Och jag har tänkt. Jag trivs inte alls med att vara gift. Jag trivs jättebra med Han jag lever med (vi har faktiskt ryckt upp oss ur en längre formsvacka), men jag gillar inte forumet. Låt mig vara ärlig en stund: vi hade aldrig gift oss om det inte varit för immigrationsprocessen. Den kräver äktenskap, så det fick bli äktenskap, och nu är vi Gifta, har så varit it tvåochetthalvt år, och det är jävligt konstigt och obehagligt. Fortfarande.

Det är så fruktansvärt inkonsekvent, alltihop. För att vi är gifta täcker min gratis-sjukförsäkring-via-jobbet honom. För att vi är gifta har jag rätt att bo i USA. För att vi har skrivit på ett papper som institutionaliserar vårt romantiska/sexuella förhållande kan jag skaffa kreditkort trots att jag inte har någon credit history alls.

Är det något jag stör mig på så är det folk som bortser från äktenskapets historia, och dess jämförbara irrelevans, när de ingår det. Nu pratar jag alltså inte bara symboliken i klänningar och bortgivningar (som jag skrev om här) utan i hela institutionen: vad som var ett kontrakt mellan familjer blev ett ägande av en person blev ett halvromantiskt halvpartnerskap blev vaddetnuärviharnu -ett förhållande som nästan aldrig håller hela livet men som vi insisterar på att lova ska göra det iallfall, något man måste vara två i, något det vi förväntar oss att ett hormonellt känslotillstånd (förälskelse) ska hålla oss samman även efter att hormonerna klingat av, och varför i hela friden då? Det ska vara bättre så, att vara med samma person länge. Man bevisar att man är i besittning av diverse trevliga dygder såsom trofasthet, tålamod, mognad och kärleksfullhet när man lever i massvis av år men en och samma människa, och man är således omogen, otåligt och curlad om man erkänner att det blir rätt tråkigt i längden. Ilandsproblemad. Bortskämd. Man kan fan inte ha allt, man kan inte både få trygghet och kräva att faktiskt ha det lite spännande ibland.

Och varför inte? Västra Europa och USA år 2009 är en plats och tid som skiljer sig markant från, säg, Egypten 1507 eller Uppsala 1874. Vi har sambolagstiftningar, aborträtter, allmän rösträtt, enskilda inkomster och kommunaltrafik, alla kuggar i ett stort hjul som driver en högst individbaserad frihet. Vi kan leva tillsammans i frihet, med egna inkomster, hyreskontrakt och vänner i någon slags Perkins-Gilmansk utopi. Vi måste inte binda oss till en annan person och hans efternamn, och lika som fan finns det brudar som plockar upp makens namn oreflekterande, lika som fan finns det folk som gifter sig efter att ha varit ihop i tre månader eller två timmar, och lika som fan finns det folk som tittar snett när andra skiljer sig. Alla tre tycker jag bevisar med all önskvärd tydlighet att äktenskapet med det arv det har, och såsom det ser ut nu, blir mer och mer irrelevant.

Och så förhållanden. Alla passar inte med att leva ihop med andra. Ibland är långa förhållanden bara bevis på att man är rädd för att vara ensam eller inte orkar gå ner tio kilo och börja vaxa överläppen igen så man kan få ragg. Ibland vill man ha spänning i livet och då ska man få söka den spänningen utan att kallas vimsig, omogen eller bortskämd (själv har jag ett extremt lågt spänningsbehov och kan t.ex. drabbas av panik och börja gråta offentligt av att behöva använda lokaltrafik i en främmande stad.)

Vad jag försöker säga (tror jag) är att man kanske inte behöver vara poly eller relationsanarkist eller ens särskilt queer (hur relevant är min bisexualitet när jag är gift med en man?) för att bli frustrerad av rådande sociala bestämmelser om hur förhållanden och bra människor är. Stör jag mig på något så är det folk som lägger sig i hur andra ska knulla eller älska eller skaffa barn eller inte skaffa barn eller inte knulla eller hur många andra människor kan älska och hur länge. Och jag gillar inte att ha mitt namn på ett kontrakt som är en del av en institution som är själva grundstenen, den mest juridiska, normande, delen av hela smeten. Alls.

“Det är fascinerande hur olika alla barn är, oberoende av kön, men kanske ännu mer fascinerande hur ilskna folk kan bli så fort man säger ordet “pojke” och “klänning” i samma mening. Det spelar egentligen ingen roll vilka ord man säger däremellan, de är som kaliumklorat och antimonsulfid i rigmorska öron.”

Sara Lövestam är fullkomligt brill. Som vanligt.

Alltså. Jag vet inte riktigt var jag ska börja. Jag har haft FYRA adrenalintoppar idag (ångest en masse, med andra ord) och är helt utmattad, men den här artikeln på DN Kultur fick mig att småle. De skriver om slash, bless their little cotton socks!

(den är nu ni faktiskt läser artikeln så att min kommentar faktiskt makes sense)

Och ärligt talat? Den är inte dålig heller. Jag vet massor av människor inom fandom som ryser nu, som lösenordskyddar sina konton och inte vet något värre än när mainstreamkulturen uppmärksammar fandom eller fannishness på något sätt. Men.. nä, jag tycker det är ganska kul. Själv har jag varit aktiv i någon form av fandom sedan 1999; skrivit har jag aldrig gjort eftersom jag inte kan, och jag är ganska övertygad om att uppluckringen av fandom (nya grupper kommer in tillfälligt, samtidigt som nördande och överentusiasm blir mer socialt accepterat) är oundviklig. Kul även att Linda Leopold verkar vara något insatt och inte bara tillbringat en halvtimme på ff.net. Dock. Problem: på frågan varför slash? svarar hon

Svaren är flera. Dels säger ­slasharna att de går i gång sexuellt på tanken om två män ihop, på ungefär samma sätt som en del hetero­sexuella män tänder på lesbiskt sex. Dels handlar det om en längtan efter jämlika relationer, vilket många av slasharna tycker enklare uppnås mellan två män än mellan en kvinna och en man. När genren uppstod på sjuttiotalet drömde de slashskrivande kvinnorna också om känslosammare män…

… och det känns ungefär lika välreasearchat och djupsinnigt som att påsta att Nya Testamentet handlar om fisk.Visst finns det jävligt mycket internaliserad misogyni och fetishiserande av bögar lite överallt i fandom (jag har aldrig varit ett Supernatural-fan, men tydligen är det speciellt särskilt illa där), men hon glömmer två otroligt viktiga anledningar: de av oss som ser en queer text för att vi vill det (jag har en vän som använde slash som dels en flykt från ett väldigt homofobiskt sammanhang, dels som en del av sitt eget identifierande som queer [vilket i sig ledde till att hon försvann från fandom när hon träffade sin fru]), dels för att den queera subtexten finns där. Kom igen! T’hy’la betyder visserligen broder, men även själsfrände*. Många vänskapsrelationer heteromän emellan är skrivna på ett sätt som skulle garantera att folk trodde att de knullade om en av parterna varit kvinna. å andra andra sidan tycker man ju att mansrollen borde vara så pass givande att den klarar av nära relationer utan att avheterosera… och om detta diskuterar fandom. Alltid, konstant, högljutt och ofta upprört. Sök på metafandom och ha läsmaterial (meta; texter om texter; teori och diskussioner alltså, inte fiction) i åååår.

Andra disclaimers: all slash är inte porr. Jag vet flera arkiv som inte har ratings över PG13; det handlar relationer snarare än sex. K/S/U är inte en kompromiss, det är ett helt eget hörn av Treksslash. “Fortfarande nästan uteslutande av straighta kvinnor” är inte sant; jag har stor erfarenheter av både lesbiska och bikvinnor och fandom, och en och annan bög, och då gräver jag inte runt utan skummar mest på ytan. Och låt bli ficen hon länkar till, ingen av dem är direkt stor konst.

och just det: var kommer illustrationen ifrån?

Oumbärligt. Jag testade lite, kollade (medelst tankekraft)  hur jag skulle klara mig utan diverse grejer, både abstrakta och mer konkreta, och allt var jättetråkigt  -syre? meh. Mat. Meh. Vätska. Eh. Inkomst, tak, social samvaro, webbstandardlydande css… meh, meh och mera meh. Men sen kom jag på det.

Ajpodden.

Ju.

Jag är allergisk mot mina med(mot-)människor. Eller  – snarare – jag är introvert, vilket i praktiken innebär att jag samlar energi när jag är för mig själv och använder energi när jag tvingas umgås med andra (extroverta personer gör alltså precis tvärtom: de samlar på sig energi när de umgås och tar av energiförråden när de är ensamma. Jag sitter i ett öppet kontorslandskap hela dagarna, och trots att vi har ett väldigt tyst kontor (alla har hörlurar och skickar ichatmeddelande hellre än att ropa) blir det ett socialt sammanhang hela tiden. Sen ska jag sitta på bussen i en och en halv timma tillsammans med en massa andra mer eller mindre galna individer: naturligtvis skulle jag inte överleva utan podden.

Det  här är grå Nayda i sin röda tröja. Hon håller bara 4GB, så det är nog dags att byta upp sig snart; hon är på tredje paret hörlurar (jag vet inte var jag gör för fel) och används till följande: ljuddraperi och klocka. Hon hade förstås inte varit ägd av en riktig nörd om hon inte hetat ngt; jag namnger mina teknoprylar efter karaktärer i Roger Zelaznys Amberserie: stora datorer efter huvudkaraktärer (Florimel, Random, Corwin, Julian*) och småprylar efter mindre jeppar (bonus: Nayda är adelsdottern var kropp Ty’igan lånar och (och fastnar i) for att kunna följa efter Merlin, egentligen ville jag döpa henne efter Vinta Bayle med kunde inte komma ihåg namnet.)

Innehåller följande:
Musik/Artister: Alanis Morrissette, The Ark, Beatles, Chieftains, David Bowie, Dubliners, Franz Ferdinand, Hedwig & The Angry Inch, Josh Ritter, Jakob Hellman, Lars Winnerbäck, Nick Cave, Pogues, Queen, Republica, Sargasso Trio, Suzanne Vega.

Just nu.

Mer får inte plats (och då har jag ändå inte hela diskografier däruppe (okej, med undantag for Vega och Winnerbäck)), sa jag byter ut grejer eftersom, vilket i praktiken innebär att jag nästan aldrig har exakt det jag vill lyssna på. I morse fanns det inget Sabbath, t.ex. Stackars mig.

Podcasts: Grammar Grater, 9 olyssnade avsnitt. Ooops. Jag har inte  tålamod med hela radioprogram, inte ens fantastiska Wait, Wait, Don’t Tell Me, jag har oftast inte ens tålamod med en hel låt, det brukar bli att jag byter efter 2/3. Det är kanske därför jag inte laddar ner svensk radio? Fast jag lyssnade på Sommar i somras. Faktiskt.

Summa summarum: ajpodden Nayda är oumbärlig. Det vet jag, eftersom jag glömt henne på jobbet några ggr och närapå avlidet. Det ni.

Titta, ni ser ju själva. En  slumpmässigt utvald omvårdadsprofessor med åsikter expert har uttalat sig på alltombarn.se via en seriös kanal.

SLUTA VARA SJÄLVISKA, KVINNOR! Sluta vilja ha ett egen liv, sluta vilja bättra på era chanser för långa förhållanden, sluta vilja ha en stabil ekonomiskt grund. Sluta upp med att ta egna beslut, lyssna på experterna: skaffa barn! Skaffa barn nu! ERA LIVMÖDRAR RUTTNAR AS WE SPEAK, NUCKOR! Tid för ungar, tid för ungar. Har ni fyllt 25? DET KAN VARA FÖR SENT. Helst borde du ha startat när du var tolv, för efter tjugo går fertiliteten rakt neråt.

Ni måste uppfylla ert uppdrag, kvinnor, ni måste föda fram soldater åt Sparta soldater åt Tredje Riket konsumenter åt den globala ekonomin. Påskynda växthuseffekten. Påskynda världens överbefolkning. SKAFFA UNGAR, KÄRRINGJÄVLAR. Ragga upp första bästa illaluktande icke-dammsugande sockförsäljare och sätt igång och knulla då. Annars kommer era liv sakna meeeeeening för all framtid.

Nu blev jag trött.

På bekantskapskretsen.

Jag har i princip aldrig ogillat den medelklassinriktning mitt liv tagit de sista två åren, what with lägenhet och make och katt och heltidsjobb och ordentligt lagad mat intagen vid köksbord, städning på fredagar och gudvetallt. Jag gillar trygghet. Jag gillar samma grejer. Jag gillar rent och städat och organiserat och tillrättalagt och har alltid legat i framkant, t.o.m. i vår bekantskapskrets. Men de senaste månaderna har inneburit tre förlovningar och ett bröllop, och jag inser att ALLA vi umgås med är antingen gifta eller förlovade, vita straighta människor. Jag får KRUPP! Inte en enda liten singelkusin i kanten, och därmed blir även fester som inte annonseras som sådana (se: hur Halloween blev tråkig) små parmiddagar där vi sitter i jämna antal och samtalar om våra katter (ingen har skaffat barn än, gudskelov) på lagon nivå och med vårdat språk.

Då blir jag trött.

HJÄLP! JAG ÄR BARA TJUGOFYRA, JAG VILL INTE PENSIONERAS ÄN!

Jag behöver nya kompisar som jag kan squeea över snygga nördar av alla kön med, fester med för hög musik där folk hånglar med främlingar i hörnen, någon som talar till mitt sämre jag och någon som talar till mitt bättre, inte bara mittendelen hela jävla tiden. Uppenbarligen. Men hur hittar man nya kompisar när man pluggar klart?

Nej, jag har inte dött. Nu bloggar jag igen, ju. Kolla bara.

21: PopCo av Scarlett Thomas

Okej, jag erkänner att jag läste PopCo för att jag älskade The End of Mr. Y. PopCo är för leksaksindustrin och kryptologi vad Mr Y är för akademia och filosofi — fast det lät otroligt krångligt. Vad jag menar är att ämnesvalet kunde tilltalat mig mer. Thomas verkar ha en förkärlek för kvinnliga huvudkaraktärer med anpassningsproblem och udda specialintressen; Alice reser enbart nattetid för att slippa röra vid andra människor, hon har haft samma frisyr varje dag sedan hon var nio, och hon löser koder som hobby. Lägg sen till en konferens, ett litet mysterium och ett stort, lite homeopati (igen…) och, tja… Det blir bra. Men inte mer.

22. The World Without Us av Alan Weisman

Wiseman frågar sig vad som skulle hända om mänskligheten försvann. Alltså inte långsamt dog ut, utan bara gick upp i rök. Hur skulle husen klara sig? Vilka djur och växter skulle inte överleva? Vilka skulle ta över? Sen reser han runt i välden och frågar experter i New Yorks tunnelbana, Polen, Chernobyl, Australien… Intressant blir det, och ganska hoppfullt (i många fall har våra klanterier helt läkts inom hundra år.) Boken blev en TV-serie på Discovery, men den blev inte i närheten av lika djup eller intressant

23: A Darkling Plain av Philip Reeve

Ju mer jag tänker på det, desto mera tror jag att fyran är bäst i hela serien. Dessutom gillar jag Reeves filosofi, till skillnad från t.ex. Joss Whedons (jamen jag vet att det blir en himla massa snack om Joss, jag kan inte hjälpa det.) Reeve tror på att saker och ting kan fixas. Lösa trådar kan vävas ihop till en någorlunda tillfredsställande väv. Man kan bli lycklig. Det innebär iochförsig inte att inget går fel, folk dör och dödar. Speciellt Hester.

The woman was tall, and very thin, and she carried a long gun on her shoulder. She was dressed in all black: black boots, black breeches, black waistcoat, and a long black duster coat that flew out behind her like black wings when the wind caught it. In a place where everyone went masked or veiled, you might have expected her to wear a black veil too, but she chose to go bareheaded. Her gray hair had been tied back, as if she wanted everyone to see that she was hideous. A terrible scar ran down her face from forehead to jaw, making it look like a portrait that had been furiously crossed out. Her mouth was wrenched sideways in a permanent sneer, her nose was a smashed stump, and her single eye stared out of the wreckage as gray and chill as a winter sea.

Her name was Hester Shaw, and she killed people.

24: Going Out av Scarlett Thomas

Det finns tusentals Oz-referenser i den här boken. Den kan lätt läsas som en allegori på Oz-temat. Lätt. Eller så kan man, som jag, missa hela den biten och inte inse det förren efteråt. Kanske för att man identifierar sig så mycket med Julie, som är blixtintelligent med rädd för allting (hon gör avancerade sannolikhetskalkyler innan hon prövar en aktivitet, för att se hur stor risken att dö är) och som misslyckades med alla sina examensprov med flit för att slippa flytta och plugga på universitetet. Hennes bästa vän Luke är allergisk mot solljus och vill inget annat än att få gå ut. Lägg sedan till ett regnväder, en lotterivinst, en kollega med cancer, ett antal kvickheter om essex girls och lite annat smått så blir det nog bra till slut. Fast början är bättre.

25: Dead Clever av Scarlett Thomas

Smart brittisk chick-lit deckare? Hepp. Lily Pascale (halvengelsk, halvfransk, med litteraturexamen (hon specialiserar sig på deckare)) lämnar sin loserpojkvän och London för sin barndoms Devon. Där får hon jobb som föreläsare på det lilla universitetet där ett mord har begåtts… Sen vet man typ hur det går, fast inte riktigt. Men nästan. Lily är otroligt ostörd för att vara Thomashjältinna, och hon har en trevlig, välanpassad familj. Riktigt myspys blir det när det inte mördas och har sig. Inte min grej, men lättläst och lätt beroendeframkallande.

26: In your Face av Scarlett Thomas

Mera Lily Pascale.  Nu med pappans psykologflickvän till hjälp. Samma som ettan, fluffigt men relativt gediget hantverk.

27: Seaside av Scarlett Thomas

Meeeeera Lily Pascale – nu med mystisk amerikan och en död tvillingsyster (frågan är bara vilken.) Svagast i serien, men helt OK. Titeln är ett slags grymt skämt som inte uppdagas förren efter ett lååång tag.

28: Soon I will be Invincible av Austin Grossman

Invincible för en million pluspoäng för en skitbra tanke, men flera hundra tusen minus för halvtaskigt utförande; det här är en en seriedningsroman i textform. Alla klassiska ingredienser (superhjältar, utomjordiska hot, fantasifulla dräkter, dödsstrålar, cyborger) men inga bilder, vilket get utrymme för en annan sorts berättande; en inre monolog med bakgrundshistoria. Det blir förstås en hel massa ironi och sarkasm i språket; en otroligt postmodern text som kan ställas mot t.ex. Watchmen. Och som i W måste superhjältar mecka med samma grejer som vanliga dödliga: familjer, skilsmässor, arbetslöshet, mammor från yttre rymden, eh… Men bäst är kanske att Doctor Impossible (superskurk och bokens huvudperson) inte ens försöker förklara sina handlingar. Han är skurk. Någon måste vara skurk, nu blev det han, och han har inget direkt val, så han bygger sina dödsstrålar och sina hemliga fort, han smider sina onda planer och så är det bara, fast han egentligen inte är en särskilt elak person.
Det lyfter som sagt i början, men det håller inte hela vägen. Till slut blir det bara intetsägande och tråkigt, och sen tar det slut. Jaha. Men läs för börjans skull.

29. Övervakning och straff: fängelsets födelse av Michel Foucault
Jamen vad tror ni? Läs.

30. What would Shakespeare Do av Jess Winfield
… Okej. Det fungerar. Det borde vara bajs, men det här är faktiskt en kul bok. Winfield (från så-roliga-att-jag-skrattar-tills-jag-kräks Reduced Shakespeare Company) har helt enkelt skrivit ett gäng om olika moderna saker typ aktiemarknaden och trendiga bantningsmetoder, och sen dragit slutsatser om vad Shakespeare skulle tyckt om dem baserat på lagom lösryckta citat. Borde suga, är kul.