Nu blev jag trött.

På bekantskapskretsen.

Jag har i princip aldrig ogillat den medelklassinriktning mitt liv tagit de sista två åren, what with lägenhet och make och katt och heltidsjobb och ordentligt lagad mat intagen vid köksbord, städning på fredagar och gudvetallt. Jag gillar trygghet. Jag gillar samma grejer. Jag gillar rent och städat och organiserat och tillrättalagt och har alltid legat i framkant, t.o.m. i vår bekantskapskrets. Men de senaste månaderna har inneburit tre förlovningar och ett bröllop, och jag inser att ALLA vi umgås med är antingen gifta eller förlovade, vita straighta människor. Jag får KRUPP! Inte en enda liten singelkusin i kanten, och därmed blir även fester som inte annonseras som sådana (se: hur Halloween blev tråkig) små parmiddagar där vi sitter i jämna antal och samtalar om våra katter (ingen har skaffat barn än, gudskelov) på lagon nivå och med vårdat språk.

Då blir jag trött.

HJÄLP! JAG ÄR BARA TJUGOFYRA, JAG VILL INTE PENSIONERAS ÄN!

Jag behöver nya kompisar som jag kan squeea över snygga nördar av alla kön med, fester med för hög musik där folk hånglar med främlingar i hörnen, någon som talar till mitt sämre jag och någon som talar till mitt bättre, inte bara mittendelen hela jävla tiden. Uppenbarligen. Men hur hittar man nya kompisar när man pluggar klart?

Nej, jag har inte dött. Nu bloggar jag igen, ju. Kolla bara.

21: PopCo av Scarlett Thomas

Okej, jag erkänner att jag läste PopCo för att jag älskade The End of Mr. Y. PopCo är för leksaksindustrin och kryptologi vad Mr Y är för akademia och filosofi — fast det lät otroligt krångligt. Vad jag menar är att ämnesvalet kunde tilltalat mig mer. Thomas verkar ha en förkärlek för kvinnliga huvudkaraktärer med anpassningsproblem och udda specialintressen; Alice reser enbart nattetid för att slippa röra vid andra människor, hon har haft samma frisyr varje dag sedan hon var nio, och hon löser koder som hobby. Lägg sen till en konferens, ett litet mysterium och ett stort, lite homeopati (igen…) och, tja… Det blir bra. Men inte mer.

22. The World Without Us av Alan Weisman

Wiseman frågar sig vad som skulle hända om mänskligheten försvann. Alltså inte långsamt dog ut, utan bara gick upp i rök. Hur skulle husen klara sig? Vilka djur och växter skulle inte överleva? Vilka skulle ta över? Sen reser han runt i välden och frågar experter i New Yorks tunnelbana, Polen, Chernobyl, Australien… Intressant blir det, och ganska hoppfullt (i många fall har våra klanterier helt läkts inom hundra år.) Boken blev en TV-serie på Discovery, men den blev inte i närheten av lika djup eller intressant

23: A Darkling Plain av Philip Reeve

Ju mer jag tänker på det, desto mera tror jag att fyran är bäst i hela serien. Dessutom gillar jag Reeves filosofi, till skillnad från t.ex. Joss Whedons (jamen jag vet att det blir en himla massa snack om Joss, jag kan inte hjälpa det.) Reeve tror på att saker och ting kan fixas. Lösa trådar kan vävas ihop till en någorlunda tillfredsställande väv. Man kan bli lycklig. Det innebär iochförsig inte att inget går fel, folk dör och dödar. Speciellt Hester.

The woman was tall, and very thin, and she carried a long gun on her shoulder. She was dressed in all black: black boots, black breeches, black waistcoat, and a long black duster coat that flew out behind her like black wings when the wind caught it. In a place where everyone went masked or veiled, you might have expected her to wear a black veil too, but she chose to go bareheaded. Her gray hair had been tied back, as if she wanted everyone to see that she was hideous. A terrible scar ran down her face from forehead to jaw, making it look like a portrait that had been furiously crossed out. Her mouth was wrenched sideways in a permanent sneer, her nose was a smashed stump, and her single eye stared out of the wreckage as gray and chill as a winter sea.

Her name was Hester Shaw, and she killed people.

24: Going Out av Scarlett Thomas

Det finns tusentals Oz-referenser i den här boken. Den kan lätt läsas som en allegori på Oz-temat. Lätt. Eller så kan man, som jag, missa hela den biten och inte inse det förren efteråt. Kanske för att man identifierar sig så mycket med Julie, som är blixtintelligent med rädd för allting (hon gör avancerade sannolikhetskalkyler innan hon prövar en aktivitet, för att se hur stor risken att dö är) och som misslyckades med alla sina examensprov med flit för att slippa flytta och plugga på universitetet. Hennes bästa vän Luke är allergisk mot solljus och vill inget annat än att få gå ut. Lägg sedan till ett regnväder, en lotterivinst, en kollega med cancer, ett antal kvickheter om essex girls och lite annat smått så blir det nog bra till slut. Fast början är bättre.

25: Dead Clever av Scarlett Thomas

Smart brittisk chick-lit deckare? Hepp. Lily Pascale (halvengelsk, halvfransk, med litteraturexamen (hon specialiserar sig på deckare)) lämnar sin loserpojkvän och London för sin barndoms Devon. Där får hon jobb som föreläsare på det lilla universitetet där ett mord har begåtts… Sen vet man typ hur det går, fast inte riktigt. Men nästan. Lily är otroligt ostörd för att vara Thomashjältinna, och hon har en trevlig, välanpassad familj. Riktigt myspys blir det när det inte mördas och har sig. Inte min grej, men lättläst och lätt beroendeframkallande.

26: In your Face av Scarlett Thomas

Mera Lily Pascale.  Nu med pappans psykologflickvän till hjälp. Samma som ettan, fluffigt men relativt gediget hantverk.

27: Seaside av Scarlett Thomas

Meeeeera Lily Pascale – nu med mystisk amerikan och en död tvillingsyster (frågan är bara vilken.) Svagast i serien, men helt OK. Titeln är ett slags grymt skämt som inte uppdagas förren efter ett lååång tag.

28: Soon I will be Invincible av Austin Grossman

Invincible för en million pluspoäng för en skitbra tanke, men flera hundra tusen minus för halvtaskigt utförande; det här är en en seriedningsroman i textform. Alla klassiska ingredienser (superhjältar, utomjordiska hot, fantasifulla dräkter, dödsstrålar, cyborger) men inga bilder, vilket get utrymme för en annan sorts berättande; en inre monolog med bakgrundshistoria. Det blir förstås en hel massa ironi och sarkasm i språket; en otroligt postmodern text som kan ställas mot t.ex. Watchmen. Och som i W måste superhjältar mecka med samma grejer som vanliga dödliga: familjer, skilsmässor, arbetslöshet, mammor från yttre rymden, eh… Men bäst är kanske att Doctor Impossible (superskurk och bokens huvudperson) inte ens försöker förklara sina handlingar. Han är skurk. Någon måste vara skurk, nu blev det han, och han har inget direkt val, så han bygger sina dödsstrålar och sina hemliga fort, han smider sina onda planer och så är det bara, fast han egentligen inte är en särskilt elak person.
Det lyfter som sagt i början, men det håller inte hela vägen. Till slut blir det bara intetsägande och tråkigt, och sen tar det slut. Jaha. Men läs för börjans skull.

29. Övervakning och straff: fängelsets födelse av Michel Foucault
Jamen vad tror ni? Läs.

30. What would Shakespeare Do av Jess Winfield
… Okej. Det fungerar. Det borde vara bajs, men det här är faktiskt en kul bok. Winfield (från så-roliga-att-jag-skrattar-tills-jag-kräks Reduced Shakespeare Company) har helt enkelt skrivit ett gäng om olika moderna saker typ aktiemarknaden och trendiga bantningsmetoder, och sen dragit slutsatser om vad Shakespeare skulle tyckt om dem baserat på lagom lösryckta citat. Borde suga, är kul.

Jag blir, som ni kanske märkt, väldig provocerad av Twilightböckerna. Vadan detta? Det handlar naturligtvis om en hel hög med grejer; att som feminist se en kvinnlig huvudkaraktär som helt saknar personlighet och som med författarens goda minne går upp helt upp i sin pojkvän och förlorar sin mänsklighet på kuppen; en chockande jobbig gruppmentalitet bland fansen*; sandlådenivån på debatten**. Men det handlar samtidigt om något mer: de själ mitt särintresse, de själ mina vampyrer, de gör mina vampyrer mainstream. Plötsligt förstår jag hur alla hardcore-Ringers kände sig när Peter Jacksons filmer kom; de gick och lade på kvällarna med ett någorlunda hemligt specialintresse, och vaknar en morgon i en värld där varenda trettonåring vill lära sig Sindarin. Fast fel. Större delen av nuRingers hade knappt läst böckerna, liksom s.k. fanpires (fult jävla ord förresten) inte kan sin vampyrhistoria bortom Twilight, utan tvingas ta hjälp av en skruttig artikel på DN-kultur.

Jag är en hyfsat välanpassad person. Tjugofyra, going on tjugofem, gift, boende i lägenhet i en stor stad, med make och katt. Heltidsjobb. Hel och ren. Högskoleutbildning med höga betyg. Läsande, lagom intresserad av ord och färger, men knappast besatt. Jag överlevde tonåren med minimala smärtor, jag rökte inte, drack inte, knullade inte runt (det senare önskar jag att jag hade gjort, men jag hade finnar och glasögon so there you go.) Överhuvudtaget skapade jag mycket lite ro hos min ömma moder annat än i mitt vampyrintresse.

Det började när jag var elva och läste Anne Rices En vampyrs bekännelse (Interview with the Vampire). Interview är knappast ett litterärt mästerverk, men den är långt mycket bättre en mycket som ligger och krälar på botten av vampyrgenren. Melodramatiskt? O ja. Båda huvudkaraktärerna, Louis och Lestat, är fruktansvärt melodramatiska, och Rice själv var redan då på gränsen till galen***. Men inte för dens skull av dålig kvalitet. Rice hade sensualiteten, färgerna och även ångesten om driver Vampyrkrönikan****, och de fångade mig redan som elvaåring. Rices vampyrer är mänsklighetens trasiga spegelbilder; de är allt vi är plus övernaturliga förmågor men minus förmågan att förändras. De har frysit fast, och blir mer och mer vilse ju mer deras omvärld förändras. Interview handlar egentligen inte alls om de vuxna vampyrerna, utan om Claudia, den lilla flickan som blir vampyr som femåring och vars tragedi är att hon aldrig kan bli vuxen på riktigt. Claudia är delvis Rices dotter som dog i leukemi, och Interview är delvis terapiarbete, och just därför kan boken upplevas väldigt stark. Sedan tog sensualismen mig. Vampyrer har den kanske starkaste erotiska symboliken av alla övernaturliga varelser: förhöjda sinnesfunktioner, outhärdlig törst, penetrerade av hud, nacken som erogen zon*****, drickande av blod…  Vampyrsexigheten är härligt androgyn; vemsomhelst kan dominera och penetrera vemsomhselst; det funkade på mig som det funkat på många andra. Dessutom kommer vampyrpaketet utan mycket att den mänskliga sexualitetens knöggel; ingen svett eller stön eller ben i kläm. Inga kroppsvätskor annat än blod. Visst, lite död kommer på köpet, men det får man ta.

Och jag behövde Lestat. Jag tog mig igenom tonåren tack vare mina vampyrer. De var lika självcentrerade, melodramariska, törstande och mörka till sinnes som jag var. De förstod mig; när Lestat var fast i Auvergne och ville till Paris var han jag och jag var honom. Men jag hade ingen att dela min fascination med förren en engelsklektion i oktober mitt första år på gymnasiet. Vi skulle diskutera vad vi gillade att läsa, och jag hamnade i samma grupp som A, som läste mycket av samma saker som jag inom fantasygenren; när vi upptäckte vår gemensamma fascination för Rice spontankramades vi, och fru A har varit min bästa vän sen dess. På fullt allvar, fast vi kanske inte hörs lika mycket som vi brukade nu när jag haft den dåliga smaken att flytta utomlands.

(Unnar jag då inte de s.k. fanpires samma sak? Visst gör jag det; det finns bra vampyrböcker på i princip alla bibblor i Sverige. Vuxenböckerna är oftast bättre än ungdomsböckerna. Men hur ska de växa med Twilight? Med Bella, som varken har personlighet eller mål i livet bortom sin pojkvän? Som förlorar sin mänsklighet utan att sörja den? Med Edward, som är kontrolllerande och manipulativ och snarast manodepressiv, som inte ens gillas av Robert Pattison (som spelar honom) och som är lika fast som någonsin Claudia, bara lite större? Twilight är nämligen varken en fantasy- eller skräckhistoria (undantaget andra halvan av Breaking Dawn) utan kärleksromaner med lite huggtänder utspridda i handlingen. Inte alls samma sak, således.)

Efter Rice (vampyrkrönikan består av ett otal böcker, varav jag inte läst alla eftersom de blev så sanslöst dåliga med tiden (läs efter Queen of the Damned)) läste jag Chelsea Quinn Yarbros böcker om St. Germaine, som har en annorlunda tolkning av vampyrvarat (alla författare har naturligtvis en annan tolking av vampyrtemat) men har aldrig riktigt fastnat för någon annan serie. Jag lånade antologin  The Penguin Book of Vampire Stories och läste klassikerna (Carmilla är fantastisk, Dracula är bra och allt, bra men inte min grej) och nytolkningarna (en av mina favoritnoveller någonsin, Fleur de Feu or Bite-Me-Not av Tanith Lee, har vampyrtema.) Jag läste ungdomsböckerna och hittade inte vad jag letade efter (Meyer har klart inspirerats av L.J Smiths The Vampire Diaries-serie.) Jag älskar Joss Whedons Buffy, men inte så mycket för hans vampyrers skull utan för att Whedon är en så fantastisk historieberättare. Jag har spelat The Masquerade och läst de tillhörande böckerna****** (att franchiseböcker till ett rollspel har bättre kvalitet än Twilight säger väl något?)

De vampyrhistorier jag känner för räknas inte som skräcklitteratur utan som dark fantasy; mina vampyrer är inga monster. Mina vampyrer är etiska frågeställande om parasitism och sexualitet. Mina vampyrer är utanförskap och regelbrott, inre och yttre mörker, religion och blod, liv och död. Mina vampyrer är alla vackra tills man tittar närmare, de är miss Havishams ruttnande bröllopsfest. Mina vampyrer har inga sparkles.

Re: Twiligt (jag tjatade här): Lena Kjersén-Edman svarar på all-läsning-är-bra-argumentet i DN.

Nu tycker jag inte att man ska sätta trettonåringar att läsa enbart Tjocka Klassiker, och det tycker inte Kjersén-Edman heller; hon ger exempel på bra ungdomslitteratur. Ärligt talat behöver man inte ens gå så långt, det räcker att läsa okej eller halvdåliga grejer, så länga man skippar dåligt skriven, sexistisk, reaktionistisk* bajs.

Eller okej, låt ungjävlarna läsa skiten. Men vuxna människor ska fan veta bättre, och de ska inte uppmuntra eländet.

Nu får det fan vara nog med Twilighthysterin.

Nej, det är inte riktiga vampyrböcker, det är ungdomkärleksdravel i vampyrkläder. Nej, det är inte okej att ha en sk. hjältinna utan personlighet och utan mål än att vara med sin odöda pojkvän. Nej, själva iden med magiska-själsfränder-bondade-för-(det-eviga-vampyr)livet är inte romantiskt, det är otäckt.  Nej, det är inte okej att missbruka ordet sparkly. Det är inte okej att låta tonårstjejer tro att kärlek ska se ut så. Det är inte okej.

Men allra mest är det inte okej att jämföra med Buffy. Ingen kan på allvar nämna Stephanie Meyer och Joss Whedon i samma mening utan att antingen skratta eller spy, och det handlar inte, som många tror, på Bellas brist på övernaturliga förmågor. Det handlar om författarnas och huvudpersoners integritet. Joss vet att Buffy och Angel inte är bra för varandra; han vet och han vill visa oss varför. Buffy vet det också, även om hon protesterar, och till slut accepterar hon det, trots att hon vid det laget är en ganska djupt skadad invidid. Buffy har personlighet och integritet, hon har vänner och jobb och en syster att ta hand om. Joss har humor och svärta och smarts, och allt Meyer och Bella har är sparklies and djupa blickar i ögonen. SÅ SLUTA FÖR HELVETE MED ATT DRA PARALLELLER. DUMHUVUDEN.

Andra skriver bra om Twilight;
Ika
Minisinoo 1, 2
Summer’s Nook
The Constant Reader
Lena Kjersén-Edman (DN)

Och precis som med de jävla modebloggarna är man tydligen misogyn om man påpekar att böckerna är både helt jävla kass och direkt skadliga. En gång för alla: aktiviteter blir inte automatiskt feministiska bara för att kvinnor, eller ens många kvinnor, ägnar sig åt dem. Det gäller även läsande av värdelösa böcker.

Det är svårt att "vara" "kvinna".

Faktiskt. Det är säkert inte lätt att "vara" "man" heller, det vet jag ingen egen erfarenhet av, men att göra kvinnlighet är fan ingen semester. Man lär sig så klart så länge man lever, men det hjälper att att jag missat de första tonårsläroåren genom att totalvägra ögonskugga, ha på mig trasiga jeans och läsa de Beauvoir (på svenska, den gången) iställlet för att bläddra i VR, fullfnissa tretton stycken i ett liter badrum, och knulla musiker. Jag kan inte normalisera jobbiga grejer, de förblir jobbiga, men eftersom de blir mer och mer jävla obligatoriska ju äldre jag blir är precis lika jobbigt att låta bli.

Det är jobbigt att gå upp en halvtimme innan maken, fast våra bussar går samtidigt, för att ha okej hår. Det är jobbigt att raka/vaxa/eppilera benen/bikinilnjen/under armarna. Det är jävligt jobbigt att duscha hela tiden (mer ett krav i USA, tror jag*), jobbigt att fila fötterna, att hitta en bh som passar, att måla naglarna och fixa till smiket trettiotusen (läs två) gånger under dagen, och det är asjobbigt att gå i klackar. Just klackar skiter jag i, tillika kroppshåret (oftast) men när jag sitter på cykeln på gymmet och Wired eller MacWorld inte finns att få tag i blir jag alldeles chockad över hur normaliserat det skitjobbiga verkar vara för så många. Så många tidningar som upprepar samma saker om samma ögonskuggor och fotfilar och fucking jävla artontimmarsmascara. Det upphör aldrig att förväna mig att folk inte blir trötta och ifrågasätter det nödvändiga i allt detta pillande.

Folk som inte idkar feminism (= dumma jävlar) brukar säga a) att kvinnlighet är natuuuuurligt och b) att hänvisa till patriarkat innebär att man omyndigförklarar biokvinnor. De verkar inte ha tänkt på hur fucking jävla jobbigt det är att kleta på foundation varje dag, eller att den enda anledningen till jag inte är diktator över hela planeten ännu är att jag är upptaken med att hitta den perfekta, kluddfria, mascaran.

Sen kan man bli med barn också; jag undrar ibland hur mycket av åttans sexualkunskapsskrämseltaktik funkade på andra elever. Själv var jag nyligen paranoid och fick igenom ett antal gravtest när mensjäveln var fyra dagar sen, trots att jag aldrig har haft oskyddat KIFsex i hela mitt liv. Tänk om. Bättre att vara säker, bättra att oroa sig utan anledning, astt ha ont i magen halva tiden, det är så komplicerat med abort här, så dyrt och gynekologer gör så ont.

Det är jobbigt att "vara" "kvinna". Mer om skorna en annan gång, nu ska jag till Montana.

—

* Jag skulle nog bli socialt utstött om folk t.ex. på mitt jobb fick reda på att jag bara duschar varannan dag. Att inte duscha varje morgon? Omhmigod, B.O.!

… Seattle PI skrev om svenska sexköpslagen för ett par dagar sen.

Läst om en bok:

“Ganska bra men lite för feministisk för min smak.”

ÅH GUD KAN JAG INTE BARA FÅ SLÅ ALLA MÄNNISKOR*?

Eller kollegan som har slipover och sidbena och läser böcker om hur man uppfostrar sina söner i dagens samhäller utan att emaskulera dem. FÖR DET ÄR JU SÅ SYND OM DEM, DE MÅSTE VÄXA UPP OCH INTE FÅ SLÅ OCH VÅLDTA SINA FRUAR SOM DE VILL, STÅ UT MED ATT DERAS KVINNOR HAR EGENDOM OCH FÅR JOBBA,  DE MÅSTE VISA VISSA BASALA KÄNSLOR, STACKARS JÄVLA UNGAR ALLTSÅ.

Dessutom:

Jag kan fortfarande inte greppa att folk som anser att mäns våld (mot kvinnor och mot varanrda) har kulturella orsaker kallar manshatare, medan de som åberopar (den intrinsikalt våldsamma manliga) natuuuren är the good guys?

Eller jo, det gör jag ju. De kräver ju att folk ändrar på sig. OCH DET VORE JU JÄVLIGT JOBBIGT ATT TVINGAS GÖRA.

Artmord på människosläktet, vore det något? Vi räddar både jorden och vår egen värdighet.

Jag tog bussen ned till downtown idag (ja, igen. Jag har med andra ord varit i downtown varje dag den här veckan.) och klippte av en sisådär tjugofem centimeter hår. Nu har jag en trevlig uppklippt sak i haklängd, knasig lugg igen (men vad i helvete? “Du har en virvel där,” sade hon “så det blir inte rakt även om jag klipper det rakt.” Jamen klipp snett då, så att det ser rakt ut. Det har funkat för mig alla dessa år.)

Men det påminde mig om en sak: vill man ha en “style”, alltså en riktig frisyr och inte bara toppat/kortklippt kostar det mer (eller,  nej, det kostar mindre om man i princip säger “jag vill vara ful.”) Inte konstigt att folk, speciellt män, har så fula frisyrer; oviljan att göra något med håret sitter djupt rotad i den amerikanska maskuliniteten. Maken, t.ex., som målade naglarna regelbundet, har 99% tjejkompisar, var geisha på Halloween enligt egen begäran och helt seriöst etc, vägrar ha “äckliga grejer” (= alla former av hårprodukter) i håret. Världens roligaste Demetri Martin har ett skämt som går “I think hair gel was invented to make it easier to spot assholes from a distance.”

Det säger något om hur lite estetik värderas. Suck. Och nej, helt nöjd är jag inte med håret. Men det går att fixa med en massa styling och lite sax.

(Nedan kommer jag att gnälla om bröllopsidioti. Heteronormativitet kommer inte att diskuteras, men ni kommer att se varför: överflödigt. Det finns inte rum för något annat än heteropar i bröllopsmytoligin. Alls.)

Jag började utveckla en kritisk syn på bröllopsidustrin som någons slags obligatorisk del av min collegeutbildning. Ni vet, man får reda på hur mycket pengar de tjänar på att reproducera idiotiska könsstereotypa drömmar och hur liten roll det egentligen spelar. Jag tror kursen hette Gender and Communication, och som grupparbete valde vi att analysera bröllopstidskrifter. Det finns ett stort antal bara i Sverige – då kan ni ana hur många det finns här (sist jag kollade en vanlig bokhandel hade de fjorton olika, tror jag.) Analysen gick mest ut på hur genus reproduceras genom bilder och språk, lite om etnicitet (mainstreamtidskrifterna har i princip enbart vita modeller) och en del om klass (svindyra bröllop är mer regel än undantag.) I vilket fall var jag mer analytiskt än personligt kristisk – det fanns något lockande någonstans, prinsessdrömmar osv.

Jag blev därför lite förvånad när jag upptäckte att jag numera backar av personlig avsmak snarare än p.g.a. teori. Bröllop är stort just nu – minst två pers på min direkta bloggrulle ska gifta sig snart, det är dokumentärer på tv, det är reklam, det är ett jävla tjat rent utsagt (nu ska ni inte ta illa upp om ni bröllopsbloggar, “tjat” handlar mer om de två sista kategorierna där.) Och så är det den andra bröllopsfesten för mig och maken om ett par veckor (jag skrev om den första här.) Det blir mycket. Jag tröttnar på traditionerna. Jag tröttnar på estetiken. Jag tröttnar på språket.

“Det är ditt livs lyckligaste dag” – kanske. Men eftersom vi ofta snackar stor fest med många gäster blir det förmodligen stressigt. Dessutom är det så uppenbart att det oftast är bruden som itutas detta – brudgummen, han ska väl sörja att han inte får knulla runt mer? Nu när vi ändå leker artonhundratal liksom? Om ni nu är så kära, kanske er lyckligaste dag var när ni träffades? Bestämde er för att tillbringa livet tillsammans (för om han “överaskningsfriade” borde ni kanske inte gifta er)? Eller annars, varför i helvete inte när du fick det där drömjobbet? Det kostar såna enorma summor pengar, vill man verkligen lägga ut allt på en enda dag? Desstom kommer du inte vara vackrast på festen om du inte redan är det – dyrt smink kan bara göra so much. Har du en snyggare kompis kommer hon fortfarande vara snyggast, och har du valt att gifta dig med en man som inte tycker du är bäst iallafall – ställ in. Nu.

Vitt vitt vitt! Gud så jävla tråkigt, och folk som inte kan historiken och symboliken drives me craaazy. Pasteller hit och dit. Vita dukar. Så fult. Så vulgärt. Klänningarna i sig är illa nog, med de spelar iallafall oftast bara roll i den kvinnliga homosociala delen. Men underkläderna! Så mycket snack, och hela tiden handlar det om den jävla brudgummen. Fina kläder under klänningen, sedan gull-vitt-porrigt till bröllopsnatten (men herregud, ni har knullat innan, han vet hur du ser ut, det blir inte automatmagiskt sex bara för att du har en vit spetskorsett), svart standardporrigt till bröllopsresan, man vill ju göra sin nyblivne make och husbonde nöjd med sin investering. Så han inte sätter på en av tärnorna, liksom.

Det är så anakronistikt. Livet förändras inte bara får att ni skriver på ett papper, jag lovar. Och jag upprepar: våningstårtor är dyra och äckliga. Att lägga ut tusentals kronor på en klänning som ska hänga i garderoben resten av ditt liv är puckat. Att lägga all sin energi i flera månader på ett endagsprojekt är tvivelaktigt. Hippor har förlorat sin kulturella relevans och är idiotiska.

Men jag vet inte. Jag kanske bara är trött på att prata ner min svärmor. Inga pasteller, färre gäster, färre gester, inga pasteller sa jag, nej jag tänker inte ha vit klänning, inga broderade servetter, ingen våningstårta (chokladglasstårta.)

Suck.