(Nedan kommer jag att gnälla om bröllopsidioti. Heteronormativitet kommer inte att diskuteras, men ni kommer att se varför: överflödigt. Det finns inte rum för något annat än heteropar i bröllopsmytoligin. Alls.)
Jag började utveckla en kritisk syn på bröllopsidustrin som någons slags obligatorisk del av min collegeutbildning. Ni vet, man får reda på hur mycket pengar de tjänar på att reproducera idiotiska könsstereotypa drömmar och hur liten roll det egentligen spelar. Jag tror kursen hette Gender and Communication, och som grupparbete valde vi att analysera bröllopstidskrifter. Det finns ett stort antal bara i Sverige – då kan ni ana hur många det finns här (sist jag kollade en vanlig bokhandel hade de fjorton olika, tror jag.) Analysen gick mest ut på hur genus reproduceras genom bilder och språk, lite om etnicitet (mainstreamtidskrifterna har i princip enbart vita modeller) och en del om klass (svindyra bröllop är mer regel än undantag.) I vilket fall var jag mer analytiskt än personligt kristisk – det fanns något lockande någonstans, prinsessdrömmar osv.
Jag blev därför lite förvånad när jag upptäckte att jag numera backar av personlig avsmak snarare än p.g.a. teori. Bröllop är stort just nu – minst två pers på min direkta bloggrulle ska gifta sig snart, det är dokumentärer på tv, det är reklam, det är ett jävla tjat rent utsagt (nu ska ni inte ta illa upp om ni bröllopsbloggar, “tjat” handlar mer om de två sista kategorierna där.) Och så är det den andra bröllopsfesten för mig och maken om ett par veckor (jag skrev om den första här.) Det blir mycket. Jag tröttnar på traditionerna. Jag tröttnar på estetiken. Jag tröttnar på språket.
“Det är ditt livs lyckligaste dag” – kanske. Men eftersom vi ofta snackar stor fest med många gäster blir det förmodligen stressigt. Dessutom är det så uppenbart att det oftast är bruden som itutas detta – brudgummen, han ska väl sörja att han inte får knulla runt mer? Nu när vi ändå leker artonhundratal liksom? Om ni nu är så kära, kanske er lyckligaste dag var när ni träffades? Bestämde er för att tillbringa livet tillsammans (för om han “överaskningsfriade” borde ni kanske inte gifta er)? Eller annars, varför i helvete inte när du fick det där drömjobbet? Det kostar såna enorma summor pengar, vill man verkligen lägga ut allt på en enda dag? Desstom kommer du inte vara vackrast på festen om du inte redan är det – dyrt smink kan bara göra so much. Har du en snyggare kompis kommer hon fortfarande vara snyggast, och har du valt att gifta dig med en man som inte tycker du är bäst iallafall – ställ in. Nu.
Vitt vitt vitt! Gud så jävla tråkigt, och folk som inte kan historiken och symboliken drives me craaazy. Pasteller hit och dit. Vita dukar. Så fult. Så vulgärt. Klänningarna i sig är illa nog, med de spelar iallafall oftast bara roll i den kvinnliga homosociala delen. Men underkläderna! Så mycket snack, och hela tiden handlar det om den jävla brudgummen. Fina kläder under klänningen, sedan gull-vitt-porrigt till bröllopsnatten (men herregud, ni har knullat innan, han vet hur du ser ut, det blir inte automatmagiskt sex bara för att du har en vit spetskorsett), svart standardporrigt till bröllopsresan, man vill ju göra sin nyblivne make och husbonde nöjd med sin investering. Så han inte sätter på en av tärnorna, liksom.
Det är så anakronistikt. Livet förändras inte bara får att ni skriver på ett papper, jag lovar. Och jag upprepar: våningstårtor är dyra och äckliga. Att lägga ut tusentals kronor på en klänning som ska hänga i garderoben resten av ditt liv är puckat. Att lägga all sin energi i flera månader på ett endagsprojekt är tvivelaktigt. Hippor har förlorat sin kulturella relevans och är idiotiska.
Men jag vet inte. Jag kanske bara är trött på att prata ner min svärmor. Inga pasteller, färre gäster, färre gester, inga pasteller sa jag, nej jag tänker inte ha vit klänning, inga broderade servetter, ingen våningstårta (chokladglasstårta.)
Suck.
