För ett par veckor sedan beklagar sig Elin Grelsson över att inte gilla “overkliga” böcker nu när fantasy är sååååå trendigt (eh. en teveserie) och tillochmed har egna fester (här åsyftas Johanna Koljonens fantastiska  Nalen-fest-inititiv, som en gång, en gång, hade Game of Thrones-tema.)

Alltså förlåt men jag orkar inte med människor som inte kan med “overkliga”, aka övernaturliga eller scifiliknande, inslag. Hur jävla dålig förmåga till willful suspension of disbelief har man då, kan man inte kolla på teve eller film för man vet ju att det där är ingen riktig polis, det är Brad Pitt, det där är ingen riktig seriemördare, det är Kevin Bacon. Va, va?

Sen i lördags twittar någon Hanna Jedvik att vuxna som sysslar med Halloween är underliga, och när Hanna Friden svarar lite halvirriterat att det är väl roligt om man gillar att klä ut sig får hon svaret “Som sagt…” med en blinkade jävla smilie på slutet.

Men det är egentligen inte så konstigt. Lajvare och cosplayers (lajvare spelar rollspel i dräkter, cosplayers kan nöja sig med att tillverka och ha dem på sig) anses fortfarande vara the weirdest of weird, även i en värld där vi tror vi beundrar nördar, där en fantasyroman blir en hitserie och miljontals människor sörjer en död utvecklare. Jag vet inte om det är värre i Sverige pga den svenska besattheten vid autenticitet eller bara pga bristande mångfald man FAN vad det blir tröttsamt. Det är åkej att säga att “din hobby är mindre värd och den borde bara barn ägna sig åt” om man är cosplayer, men inte om man spelar fucking fotboll. Folk i Star Trek-uniformer på cons anser fotfarande vara höjden av losernörd, och när det hölls nordiskt fantasy- och scificon för ett par månader sedan klädde de flesta inte ens ut sig. Vad är det för jävla roligt att gå på con om man inte klär ut sig eller kan kolla på folks dräkter?

Fin text om cosplaying och psykologi.

Om ett par månader är det ECCC. Jag ska gå som Idris:

Eller, det handlar inte ens om det, det handlar om grundlösa hippieantagande människor som slentriannixar allt, vare sig det handlar om s.k. kommersialism eller läkarvetenskap. T.ex.:

- När underbaraclara slutade färga håret när hon blev med barn. Trots att det inte finns några belagda kopplingar mellan hårfärg (använd på rätt sätt då, jag antar att det skulle vara skadligt att t.ex. äta den) och, well, några som helst effekter på foster. För ni vet de farliga kemmmekaaaarlieeerna.

- På samma tema: no-pooarna. Alltså, att inte använda shampo funkar för en del människor. Men jepparna nöjer sig inte. De ska prångt ge sig på att frälsa världen. Newsflash: det funkar inte för alla. Vi har olika biologi, och en del människors hår och kropp luktar illa och blir smutsig utan tvål (hur mycket kroppen än “vänjer sig”; Mary Roachs Packing for Mars har ett intressant kapitel om hygien.)
Två bloggare som skriver skitbra om sk. naturliga metoder och kemikalier: Finslipad (som iofs verkar ha lite lustiga åsikter om självförtroende vs. skönhetsvård) och Fifty Scents.

- Lite annat tema: en text jag läste för hundra år sedan av Stefan Sundström om när hans partner skulle föda deras första barn och det verkade som hennes bäcken var för smalt. Läkarna ville röntga och kanske kejsarsnitta om det behövdes. Men nej, de hade hört att det här med röntgen vart inge bra (full disclosure: röntgen av foster är inget bra alls, det är förknippat med mycktet högre cancerrisk än motsvarande på vuxna, det är bla därför man ultraljudar, men det handlade alltså om EN röntgenbild på färdigbakad bäbis) och allt gick bra. Av det drog han slutsatsen att man ska inte pilla så mycket på naturliga processer.
…Sen kom spökena av de miljontals kvinnor och barn som skulle klarar livhanken med adekvat läkarvård och spöade honom gul och blå. VAD I HELVETE. GUBBJÄVEL. Jag hatar anekdotiska bevis.

- Antivaxxers i allmänhet. Älskar att man på min nya arbetsplats kräver årligt influensavaccinering och bevis på MPR-vaccinering och vattkoppsskydd (en del av en sjukhusorganisation.)

- Folk (en bekant till oss) som tycker att man ska vara snällare i debatten med de hjärnlösa, livsfarliga idioterna i den amerikanska religiösa högern. “För annars lyssnar de inte.” Eh, de kommer aldrig lyssna, men jag vill att andra människor fattar hur farliga och verklighetsfrånvända de här människorna är.

Annars är de värsta ställena byggvaruhusen och Fred Meyer. Fred Meyer är lite som Ica Maxi eller Coop Forum; de har mat och elektronik och textil och lite möbler och växter och pappersmaterial och målarfärg och… mycket. Även: personal som inte vet någonting. Alls. En gång hittade vi en repkrok att hänga gardinersnörena i så att katterna inte har ihjäl sig/varandra medelst hängning, och när vi några veckor senare ville ha en till hade de möblerat om. Personalen? Personalen på färg- och byggavdelningen? Visste inte ens vad en repkrok var. Vi fick köpa på internet.

Grejen är att man alltid drar sig för att fråga personalen, eftersom man vet att de är dummare än en död get, så man letar som en galning på alla möjliga ställen. Sen ger man upp och måste fråga, och var gör de? Vet de vad som finns? Nej. Letar de i datorn då? Nej. Istället utspelar sig följande:

På Fred Meyer:
Jag: Ursäkta, har nu en tapetborse?
Färgansvarig personal: Vad är det?
Jag: (förklarar)
Personalkuk: Det vet jag inte, har du tittat vid målarverktygen?

På Home Depot, ett byggvaruhus:
Jag: ursäkta, har ni tapetklister?
Färgansvarig personal: Jag vet inte, du menar sånt man sätter upp tapeter med?
Jag: …ja.
Dumfittan: Nej, men vi ska titta härborta.
Jag: (dödar mig själv)
Kukfitthuvud: Nuskavise… här borde det vara.
Jag: Jo, jag har letat i hela den här hyllan. Och den och den här och, tja, överallt.
Pissidioten: Men här är ju något.
Jag: Det är lösningsmedel för tapetborttagning.
Grissfittan: Ojdå.
Jag: Jo.
Kärringjäveln: Men den här då. Nej, det var visst färg.
Jag: (sepukku)

Grejen är att det här ALLTID händer. Gångerna jag hittar det jag ville ha med hjälp av en kunnig personen är så få att jag minns dem direkt. Ofta består deras enda hjälp av att de luskar ut vilken avdelning grejen borde vara i och med lite tur, och om ingen har möblerat om de senaste veckorna, pekar i rätt riktning.

Jag fattar att det inte är roligt att jobba i handeln. Jag gör det. Men fan, jag prauade på varuhus i högstadiet och lärde mig mer om sortimentet på två veckor än vad de här människorna kan om sin egen avdelning. Visst har jag varit med om personal som inte hittat saker i Sverige med, men aldrig har ointresset och inkompetensen varit i avgrundsdjup. Man har hittar en annan personal, eller en avdelningschef, eller letat i datorn. Vete fan vad det beror på (personalgenomströmning? Dålig lön?) med det är fan helt olidligt. Och jag blir lika trött varje gång. Men det går ju fan inte att undvika butikspersonal i all evighet.

“Förskolläraren” är så plågsamt jävla dum i huvudet att det är ett under att hens hjärna klarar av att hålla igång kroppen. “Förskolläraren” är så vansinnig puckad att hen borde strypts vid födseln. “Förskolläraren” är så uppenbart i avsaknad av alla normala mänskliga funktioner att det är ett under att en barmhärtig människa inte drämt en yxa i skallen på henom i syfte att skydda oskyldiga förskolebarn från hens giftiga inflytande. Alt skjutit fanskapet i huvudet. “Förskolläraren” är värd mindre än en vanskapt gets tånagel. ÅÅÅÅH DUMFITTA DUMFITTA DUMFITTA DUMFITTA HÅLL KÄFTEN OCH DÖ.

För två månader sen flyttade vi. Typ tjugo meter. Vi har ett till rum och mer utrymme i de rum som finns, och dessutom chansen att göra det lite snyggare. Mer fönster, mer ljus, dock fortfarande samma gröna jävla diskbänk (den dagen vi köper eget är det för att jag avlidit av brist på rostfri diskbänk och kökskakel.) Och det har vi ju. Vi har skaffat köksbord och ny teve, målar väggat och en massa bokhyllor och tapetserat och åkt till IKEA (alla ni som skriker svennebanan nu, försök leva det småblommiga duschdraperiets och sängkjolarnas förlovade land en jävla månad utan att vilja skrika) och, tja. Fixat. Men vi har ett väggutrymme, en yta som inte fanns i den gamla lägenheten och därför inte har något syfte annat än att vi behöver någonstans att ställa vinglas. Cue silence. I två månader. Till jag kom på det: en stringhylla med tre hyllplan, i mörkt trä med vita gavlar och tre hyllplan, ett till glas och två till snygga saker. Bra, eller hur? Inte så svår amirite?

FEL.

FEL FEL OCH DUBBELFEL.

Problem: stringhyllor finns inte att få tag på i USA. ALLS. Visst finns de hyllade i diverse inredningsbloggar men att köpa? INGENSTANS. Men köp från Sverige då, säger du. Visst. Problem: de säljer bara äkta stringhyllor och jag har ingen lust att betala tvåtusenfemhundra i dollar, och hade jag det skulle jag inte ha lust att betala frakten för något så tungt och hade jag den spelar det ändå ingen roll, för den enda affären som skickar till USA har inte den stora hyllan, bara en miniversion och FAN FAN FAN.

Visst. Det finns DYI. Men jag vill inte ha DYI, ALLT i vårt hem är DYI och jag är fan trött på det. Jag vill ha riktiga möbler som man köper i en affär. Men jag har verkligen inga lösningar. Jag kan inte blockethandla, för ingen bor nära min mamma och hon har iallafall ingen lust att skicka jättestort paket. Fan. Fanfanfan. Några ideer?

600 miles, eller sisådär en nästan hundra mil i vardera riktningen har vi varit ute och åkt över jul. Samma julkitch som förra året, en tant med riktig hockeyfrilla i kyrkan, ett rådjurs bröstkorg liggandes skräpande på gården, svärmors ocdaktiga bortstädande av mina vattenglas (rekordt: fyra på en dag) och faan vad trött jag blir på de där människorna. Hanjaglevermeds familj.

Det finns liksom ingenting som stämmer – vi kommer till det – men till råga på vansinnet blir man inte arg hemma hos dem. Man höjer bara rösten om den man pratar med råkar befinna sig på andra sidan garaget. Känner man mig förstår man hur ohållbart det blir i längen. I riktiga livet har jag inte capslockskrikattacker varje dag, jag lovar, men jag blir lack rätt fort.  Om skärbrädehelvetet kanar runt dänger jag handen i diskbänken och svär lite. Klipper jag fel surar jag till i några sekunder. Trassel, bränn och kladd har jag inget som helst tålamod med, men å andra sidan går det över lika snabbt. Min egen ömma moder är likadan, vi har hälften av våra konversationer skrikandes – inte för att vi är jättearga, utan för att vi är lite irriterade och funkar på den volymen. Och är vi glada skrattar vi. Man skrattar inte hos Hanjaglevermeds familj. Man ler lite.

Men hanjaglevermeds mamma. Hon. Hon är lågmäld och blond och liten och otroligt enerverande med sitt Lågmälda Pratande som får allt att verka som Saker Man Har Viktiga, Allvarliga Samtal om. Hon höjer inte rösten och tittar på en ungefär som om man var ett ufo som hotat henne med kniv om man svär åt lite potatisvatten som kokat över. Så jag agerar tryckkokare, håller inne på arget och exploderar så småningom.

Nu är de egentligen trevliga människor. Men jag kommer aldrig över det faktum att de skulle föredra en tjej med hästsvans som pluggade till mellanstadielärare och rodde på universitet, kommer från väskusten, som bär bootcut jeans och läppglans och gillar friluftsliv. Som ler när hon är glad och säjer “ojdå” när något går fel (själv skulle jag föredra svärföräldrar som var veggo, levde i ett jämställt förhållande i en stor stad och inte var politiska idioter, men vafan.) Fan vad jag skulle hata den sortens brud.

Nu är vi iallafall hemma, och vi fick fina presenter och ingen grälade trots allt. Och naturen är ju fin. Eller nåt.

- Antivaxxers här
- En man på io9 som anser att det vore föredömligt att döda dödskalleapor med alfastrålning, inte så mycket för att forskningen är viktig eller räddar liv eller så, utan för att aporna ändå är disposable (hittar inget bra svenskt ord.)
- En man på twitter, den värsta sortens fanboy, som hävdar att även om Assange verkligen begått våldtäkt så borde han inte åtalas iallfall, för han är Viktig och Revolutionär och står över lagen, och om jag inte håller med stöder jag inte WL tillräcklig, jag borde kunna acceptera lite “collateral damage.”

Jag sov inte mycket i natt.

från kxcd.com

Läser jag en enda jävla antivaccinationsidiotblogg till kommer jag att MÖRDA idioten som helt utan vetenskaplig utbildning eller kunskap använder sig åt Wahlgrensretorik.

Man vaccinerar sig och sina barn och för att skydda dem. Ibland. Ibland löper ens egna barn ingen risk (t.ex. vid influensa), då vaccinerar man dem för att skydda ANDRA. Nyfödda, barn med immunnedsättningar, folk som genomgår cellgiftsbehandling, AIDS-sjuka. Hur jävla svårt kan det vara? Småbarn som är för små för att vaccineras vaccineras inte. IDIOTER. Riskerna med vaccinationer är otroligt mycket mindre än riskerna med att låta bli.

Nästa gång ska jag blir troll och PERSONLIGEN anklaga bloggaren för de döda nyfödda i Kalifornien (de dog i kikhosta.)

Lösning: alla som säger nej till vaccination av sig själva skickas till en isolerad ö där de inte utgör ngt hot.  Barnen får tas om hand av mer ansvarskännande släktingar. THERE I FIXED IT.

(Technicolor brukar skriva mindre affektivt om samma sak.)

Mina föräldrar fanns/finns uppenbarligen, annars skulle jag inte finnas. Puckolista.

Nu ska jag äta mera banoffee pie.

Men. Men. Nu är det inte höst mer, nu är det vinter och katastrofer är fortfarande möjliga, om än inte lika garanterade. Har det inträffat någon i år? Inget stort personligt. Men protonazister i riksdagen och fyra till år av utförsäkrarligan i regeringen i Sverige och en tappad senat och en massa jävla konservativa teapartiers överallt och en jävla låtsaspresident som vägrar fixa DADT räcker väl. Fan vad jag är trött på högermänniskor, och inte blir det bättre av att t.o.m väntermänniskorna är högermänniskor här. Jag har slutar vara tålmodig och låtsas acceptera, jag bara skriker och hatar. Bry dig inte om andra människor då, dromedarjävel, fortsätt dyrka er jävla militärmaskin, men förvänta dig ingen jävla medkänsla.

Puh. Nu blev jag arg igen. Vad jag ville säga var: I’m back. Lite oftare nu. De närmaste dagarna ska jag blogga mer regelbundet, enligt den stora listan som så många andra bloggar, visad nedan:

Dag 01 – Presentera dig
Dag 02 – Din första kärlek
Dag 03 – Dina föräldar
Dag 04 – Vad du åt idag
Dag 05 – Din defenition av kärlek
Dag 06 – Din dag
Dag 07 – Din bästa vän
Dag 08 – Ett ögonblock
Dag 09 – Vad du tror på
Dag 10 – Vad du hade på dig idag
Dag 11 – Dina syskon
Dag 12 – Vad du har i din väska
Dag 13 – Din vecka
Dag 14 – Vad du hade på dig idag
Dag 15 – Dina drömmar
Dag 16 – Din första kyss
Dag 17 – Ditt bästa minne
Dag 18 – Din bästa födelsedag
Dag 19 – Något du ångrar
Dag 20 – Den här månaden
Dag 21 – Ett till ögonblick
Dag 22 – Något som upprör dig
Dag 23 – Något som får dig att må bättre
Dag 24 – Något som får dig att gråta
Dag 25 – En första
Dag 26 – Dina rädslor
Dag 27 – Din favoritplats
Dag 28 – Något du saknar
Dag 29 – Vad du strävar efter
Dag 30 – Ett sista ögonblick