Idag ska jag inte skriva om min bästa vän A. Det ska jag förhoppningsvis göra imorgon istället, idag ska vi prata om för några år sedan och mitt intro i den svenska bloggosfären.

För några år sedan var jag Någon Helt Annanstans på internet och kom, via ett gemensamt intresse som inte har med varken feminism eller ilska att göra i kontakt med Åsa. Sen länkade hon till sin dåvarande blogg, Girl Afraid, och jag började läsa den (och hittade via den Annans då levande blogg Sinistrare, via vilken jag hittade hela den svenska bloggosfären, samt Ika och Sleepness) och blev glad. Och arg. För Åsa är arg, och sarkastisk och på intet vis ursäktande, ytterst vältalig och skitsmart. När jag är som argast är jag kanske argare, men jag kommer aldrig i närheten av udden. Jag är inte lika rolig annat än omedvetet, lyteskomiskt.

Sen startade Åsa en ny blogg, Prästfrun (titeln är alltså sarkastisk, citat:)

Jag valde namnet för att drygt ironisera (så som jag blir så älskad för att alltid känna mig manad att göra) kring internetfenomenet att definiera sig utifrån sin partner/sina barn men som den bitterfitta jag är känns det redan lite obekvämt.

Det är fint. Jag gillar’t när det skaver.

… och skrev ett tag. Sen slutade hon. Men nu är hon tillbaka och jag blev ungefär så glad jag kan bli. Jag citerat ur det nya inlägget:

“Upplever du att du är jämställd och supermysigt – men ändå gulligt och liksom tjejigt – feministisk när du handlar kalsonger till älsk och inreder barnkammaren med prinsesskronor och väggord (förlåt men mitt hat mot väggord vet inga gränser) så ÄR DU DET. Nu ska inte jag komma här och vara en surfitta som säkert bara är AVUNDSJUK (där fick ni mig – jag vill också ha en ojämställd relation och ett helt vitt hem där jag får dra tyngsta lasset och kryssa mellan de vitmålade byråarna och Bugaboo-vagnarna, fan att ni såg igenom min bräckliga feministfasad!) och det är så mörkt, så mörkt.

ampersandheartssemicolon! Kom tillbaka och var skitsur  alltid, alltid!

Idag är jag hemma och sjuk; har haft urinvägsinflammation i flera dagar men klarade det okej till i gårkväll, så förmiddagen tillbringades hos tant doktorn och på apoteket, och nu har jag jättestora antibiotikatabletter som jag sväljer med tranbärsjuice . Sen har jag legat i soffan och kollat på Star Trek. Åh Trek, ILU.

Men det var inte det vi skulle prata om. Vi skulle prata om det här fina  fina inlägget hos Neonbibeln, om kulturskymning och om behovet av att remobilisera (kultur)vänstern.

Och nu har vi gjort det.  Your turn.

PS: jag kanske kommer att vara i Småland och Stockholm i december. Berättar mer senare.

Idag ska vi prata om vad jag heter. Det var kanske dags; jag hittade någon annans sökning på “tätortstimotej”, vilket såklart ledde dem hit, och det känns… inte rätt. Det är ju faktiskt inte mitt ord alls, och att jag usurperat (jo, jag kollade, det finns på svenska) det så totalt är a) något jag aldrig räknat med, b) orättvist, eftersom det inte är mig de letar efter och c) något som får mig att känna mig lite lätt… eh, tonårigt fånig. onödigt fangirlig, påträngande tryhard. Halva problemet kommer att försvinna när jag orkat överföra alla gamla inlägg och kan ta bort blogsome-bloggen helt, men halva blir ju kvar.

Tätortstimotej är ett vackert ord, det är ju därför jag valde det, men det är inte ett ord som på något sätt beskriver mig; det är vare sig tätort eller timotej eller ens mittemellan över this tiny child. Men annor finns det massvis av i Sverige och i den svenska bloggosfären, och jag har alltid signerat med tätortstimotej-anna (utom hos Emelie, där jag använder hela mitt förnamn istället, eftersom hon känner mig sedan tidigare) för att inte förvirra andra och försvinna i den aldrig sinande annafloden. Vi kanske skulle sluta med det nu?

Jag har haft tre olika internetnicks sedan jag började finnas på nätet runt 1998. Först AK, vilket fungerade på ett trevligt androgynt sätt när alla ICQ-meddelande man fick som tjej var av a/s/l typen, och när min huvudsakliga närvaro fanns i scifi- och fantasyforum (appropå Emelie skrev hon en dikt om det för mycket länge sedan.) Sen hette jag Sianna länge, länge. Namnet är från början knyckt från en roman av Marion Zimmer Bradley, och är en variant av den keltiska namnformen Sian/Siobahn/Sinead som är walesiska och irlänska varianter av feminina versioner av Johannes och jösses vad vi inte bryr oss. Ivilketfall. Jag har fortfarande en sianna-adress kvar, det finns folk som av slentrian fortfarande kallar mig Sianna och i största allmänhet var det vad jag hette och fanns som på internet i flera år. Sen tröttnade jag och blev onomatopoetry. Själva namnet är att halvt skämt, onomatopoesi heter nämligen inte alls det på engelska, det heter onomatopoeia och onomatopoetiskt heter onomatopeietic. Det är klart att jag ville peta lite på krånglet, och dessutom irriterar det mig att grekiskan översattes olika i två olika sammanhang, och så vart det mitt namn. Länge var det jag och två åttiotalshårdockstexter som ägde onomatopoetry-googlandet. Sen tröttnade jag lite igen och ville personliggöra: numera är jag mest annamatopoetry när jag inte bara är anna.

Men vad kan jag göra? Jag kan börja signera som annamatopoetry, men behålla bloggen som den är. Jag kan byta namn på både mig och bloggen men behålla addressen. Eller så kan jag flytta hela kalaset till en ny adress. Jag vet inte. Jag vet inte ens om jag vill vara annamatopoetry på svenska. Annamatopoesi? Kanske. Finns inte än. Vad tycker ni?

Jag sitter här och avlider av feber och hosta och andra otrevliga grejer (t.ex. Winnerbäcks nya låt, som låter lite som någon åkt till 1985, men bara fått med sig syntriffen tillbaka – allvarligt talat var allt utom introt bra.) Men det var ju inte det vi skulle prata om. Idag ska vi prata om fina skyltfönster.

I tisdags gick jag förbi Elliot Bay Book Co, och de hade ett skandinaviskt skyltat skyltfönster (av någon har de alltid supertemade fönster.) Det var böcker med skandinavisk mat, lite deckare av olika nationaliteter (ngn islänsk jepp, och Mankell såklart), Låt den rätte komma in och Populärmusik från Vittula, samt av oförklarlig anledning ett hjul knäckebröd.

Här kommer en asdålig mobildbild på kalaset; om jag mår bättre imorgon ska jag dit igen och då blir det riktig kamera  BILD:

Alltså. Jag vet inte riktigt var jag ska börja. Jag har haft FYRA adrenalintoppar idag (ångest en masse, med andra ord) och är helt utmattad, men den här artikeln på DN Kultur fick mig att småle. De skriver om slash, bless their little cotton socks!

(den är nu ni faktiskt läser artikeln så att min kommentar faktiskt makes sense)

Och ärligt talat? Den är inte dålig heller. Jag vet massor av människor inom fandom som ryser nu, som lösenordskyddar sina konton och inte vet något värre än när mainstreamkulturen uppmärksammar fandom eller fannishness på något sätt. Men.. nä, jag tycker det är ganska kul. Själv har jag varit aktiv i någon form av fandom sedan 1999; skrivit har jag aldrig gjort eftersom jag inte kan, och jag är ganska övertygad om att uppluckringen av fandom (nya grupper kommer in tillfälligt, samtidigt som nördande och överentusiasm blir mer socialt accepterat) är oundviklig. Kul även att Linda Leopold verkar vara något insatt och inte bara tillbringat en halvtimme på ff.net. Dock. Problem: på frågan varför slash? svarar hon

Svaren är flera. Dels säger ­slasharna att de går i gång sexuellt på tanken om två män ihop, på ungefär samma sätt som en del hetero­sexuella män tänder på lesbiskt sex. Dels handlar det om en längtan efter jämlika relationer, vilket många av slasharna tycker enklare uppnås mellan två män än mellan en kvinna och en man. När genren uppstod på sjuttiotalet drömde de slashskrivande kvinnorna också om känslosammare män…

… och det känns ungefär lika välreasearchat och djupsinnigt som att påsta att Nya Testamentet handlar om fisk.Visst finns det jävligt mycket internaliserad misogyni och fetishiserande av bögar lite överallt i fandom (jag har aldrig varit ett Supernatural-fan, men tydligen är det speciellt särskilt illa där), men hon glömmer två otroligt viktiga anledningar: de av oss som ser en queer text för att vi vill det (jag har en vän som använde slash som dels en flykt från ett väldigt homofobiskt sammanhang, dels som en del av sitt eget identifierande som queer [vilket i sig ledde till att hon försvann från fandom när hon träffade sin fru]), dels för att den queera subtexten finns där. Kom igen! T’hy’la betyder visserligen broder, men även själsfrände*. Många vänskapsrelationer heteromän emellan är skrivna på ett sätt som skulle garantera att folk trodde att de knullade om en av parterna varit kvinna. å andra andra sidan tycker man ju att mansrollen borde vara så pass givande att den klarar av nära relationer utan att avheterosera… och om detta diskuterar fandom. Alltid, konstant, högljutt och ofta upprört. Sök på metafandom och ha läsmaterial (meta; texter om texter; teori och diskussioner alltså, inte fiction) i åååår.

Andra disclaimers: all slash är inte porr. Jag vet flera arkiv som inte har ratings över PG13; det handlar relationer snarare än sex. K/S/U är inte en kompromiss, det är ett helt eget hörn av Treksslash. “Fortfarande nästan uteslutande av straighta kvinnor” är inte sant; jag har stor erfarenheter av både lesbiska och bikvinnor och fandom, och en och annan bög, och då gräver jag inte runt utan skummar mest på ytan. Och låt bli ficen hon länkar till, ingen av dem är direkt stor konst.

och just det: var kommer illustrationen ifrån?

Innan vi börjar kanske ni undrar vad jag gjorde i söndags (Internationella kvinnodagen, reds anm.) Redovisning: vaknade, satt i soffa och pratade med Jo om hur hungriga vi var och om hur vi önskade att Molly kunde vakna så det blev frukost, åt frukost, städade, åkte bil, drack kaffe, åkte färja, åkte bil, kom hem, pratade med mamma, köpte ny teknoleksak, käkade middag, sov.

Men det var ju inte det vi skulle prata om idag. Idag skulle vi prata om nya leksaken  – telefonen.

Jag har i princip aldrig ägt en hi-tech telefon. Det finns fortfarande grejer jag helst hade sluppit; kamera, t.ex. Den blir aldrig jättebra iallafall, så varför knöla in en och dra upp priset? Dock oundvikligt, visade det sig. Hela historien börjar i december 2006: bloggerskan är nytillbakakommen till Seattle och behöver en mobil. Eftersom hennes sambo har sin plan på T-Mobile utökar de till familjeplan (mobiler funar lite knöligt här) och skaffar henne en väldigt enkel mobil som är gratis med planen och helt OK. Tror de. Det visade sig efter några veckor att om jag skickade textmeddelanden utanför min leverantör kom de inte fram (maken – som han blivit – hade samma kontrakt och samma telefonmodell med inga problem) vilket blev jävlig meckigt med tiden, speciellt eftersom T-Mobile hävdade att det inte var några problem alls med min textfunktion. La la la. O.s.v. Inga bussupdateringar. Ingen twitter. Inga mess till halva vänskapskretsen. Nu i julas gick iallafall kontrakthelvetet ut, och med flytten och allt har vi äntligen kollat in nya leverantörer. Sprint fick det bli, och jag hade egentligen bara ett krav: QWERTY-tangentbord (maken ville egentligen  ha en iPhone men den konstaden gick inte). Den här blev det:

En Samsung Rant.

Bra saker:
Tangentbord
Fin röd färg (maken har lila)
Hög volym (innan missade jag samtal hela tiden)
Fungerar som flashminne
Kameran är rätt kul faktiskt

Dåliga saker:
Knapplåset är automatiskt och går på alldeles för snabbt
Varken samtal eller meddelanden sparas i utkorg/inkorg/utkast utan i trådar per dag
Ganska ickeintuitiv knappsats.

Hepp! Men nu kan jag uppdatera twitter från bussen och det är i princip att jag vill ha ut av livet, så jag är en väldigt happy camper. Barasåattnivet.

Jamen jävla idioter.

Nu har jag läst två grejer på DN.se om mat och matvanor; båda irriterar mig så till den milda grad. Den ena var en flummig teslös grej om livsstilar som ställdes mot varandra,  det här fallet en vegan mot en jepp som bara åt fett och kött i någon slags brutalgalen hyperatkins. Jag fick kväljningar av de äckliga grejerna hon åt (smör med grisfett och bacon, typ) , och avslutningsmeningen (“etik är trevlig, men man måste leva också”), ääääh. Gud. Få akutförstoppning och dö.

Men det var inte det vi skulle prata om. Vi skulle prata om den andra grejen – en fråga till etiketttanten. Brevskrivaren hade hållit middag, och haft en framfusig och krävande gäst, jobbig i det att hon ville att hennes mat skulle tillagas separat… eh? Om du är så jävla dum att du tror att du kan steka veggomat (som säkert var en halv morot och lite broccoli) i köttsaft så tycker jag att du kan skita i att bjuda hem människor. Och etikettanten – hon som vanligtvis tycker att bjudningar är till för gästen – hon säger att har man specialkosts ska man erbjuda sig att att ha med egen mat.

I FUCKING HELEVETE HELLER. Antingen bjuder värden på mat till alla, eller så stannar man hemma. Uppenbarligen ska inte vanliga människor kunna krävas ha kunskap om vad är i maten de lagar; är det bara jag som tycker att man alltid, alltid alltid lagar mat enligt största gemensamma nämnare? Jag är lakto-ovo vegerarian, alltså lagar jag veggomat, med möjligtvis mjölk och ägg, till alla så länge ingen äter striktare än vad jag gör*. Har jag en vegan på bjudning blir det veganmat till alla, och skulle t.ex. Emelie eller Fru A komma hem till mig (iofs inte så troligt då de bor på fel kontinent) skulle all mat som serverades vara glutenfri enligt konstens alla regler**. Inte fan lagar jag två versioner per rätt, det blir bara jobbigare så. Man inte kräva att slippa mat man inte gillar (jag kan inte kräva svampfritt, maken kan inte kräva kokosfritt) men äter man inte något på grund av princip (hälso- eller etik spelar ingen roll) ska en smart värd tillgodose ens behov. Och kommer det dumma jävlar bland de andra gästerna och klagar på bristen av djurlik i middagen kan man skicka hem dem.

Idag ska vi prata om flyttande; Minst halva min bloggrulle har bytt fysiskt adress de senaste månaderna. åsa har flyttat, Ika har flyttat. Emelie har flyttat, Ms KYD har flyttat och Lilla Duktig och Onekligen-Lisa är på väg. Såklart man blir inspirerad. Nu är det min tur!

Något condoköp blir det inte, det har vi inte råd med än. Däremot ska vi upp ett snäpp till en 2-bedroom som änne inte finns annat än i vår fantasi. Eftersom vi trivs helt okej här har vi inte heller bråttom och kan lungt välja och vraka – hyresdelen av bostadsmarkaden här har jag aldrig riktigt fått grepp om, men brist verkar det iallafall inte vara.

Vår lägenhet måste, enligt sista uppdateringen, ha följande kvaliteter:

• 2 brdm
• i Ballard
• tillåta katt
• garage/carport/stängsel runt parkering
• ingen heltäckningsmatta (sovrum ok)
• snygga färger eller tillåta ommålning
• elspis/ugn – ingen gas*
• separat kyl/frys
• okej storlek på köket

Det är ju egentligen ingen särskilt pretentiös lista, men det kan bli krångligt nog att hitta något som passar. Amerikaner är ju som sagt svårt lagda åt heltäckningsmattor; t.o.m. de annars underbara Canal Station-condosarna har drabbats av detta hemska öde. Amerikaner verkar även leva i villfarelsen att man endast kan hyra ut lägenheter som passar vemsomhelst, och därmed är USAs alla hyreslägenheter anpassade till ingen smak allt, och målade i samma blekbeiga/smutsvita färg. Lov att måla om krävs alltså, oftast mot skriftligt löfte att måla tillbaka innan man flyttar. Det är också vanligt att förbjuda husdjur, mindre med tanke på allergier och mer p.g.a deras potential för förstörelse. Vanligtvis kan man krångla sig in i alla fall, med en s.k. non-refundable deposit, alltså en avgift som täcker ev. skador. Skitdumt, men så är det. Man kan ju undra varför folk föredrar att köpa här. Eller inte.

Letar gör vi iallafall, och tror vi flyttar efter jul. Nu blir det tittande och letande och grejer, jag lovar att raportera regelbundet.

Så var det dags då: Idag ska vi prata om kaffe. Jag har skrivit en del om det innan, men då handlade det mest om att få tag på sådant på sättet jag ville i Sverige. Nu befinner jag mig i vad som förmodligen är kaffets amerikanska huvudstad (kaffe och regn är vad de flesta associerar med Seattle) och har inte direkt det problemet. Mitt kaffeliv är trots det inte felfritt; ju mer jag dricker, desto mer petig blir jag.

Konstig faktum: även i kaffets mecca köper folk Starbucks. Jag kan inte förstå varför; det kostar lika mycket eller mer än på lokalägda ställen, och har generellt sämre kvalitet. Man behöver knappast var kaffekännare för att märka det; har man provat andra sorters espresso märker man att starbuckskaffe har en vagt metallisk och ganska platt smak, och att baristorna drösar på med alldeles för mycket syrop. Dessutom har man en suspekt företagsstrategi: att fylla upp marknaden med så många kaféer att de konkurrerar ut både lokala och egna ställen. Okej att man dricker Starbucks om man bor i ingenstans i Idaho, men vilket mellanstort samhälle som helst har ordentliga latte numera.

Vad vill jag ha, då?

1) God espresso. Trevlig, rund smak; inte för besk eller platt. Det beror både på bönorna, rostningen, och baristan. Kvaliteten på bönorna och rostningen är generellt ganska jämn hos samma rosteri, så har man hittat ett bra märke kan man hålla sig till det. Baristorna varierar så klart, jag följer principen att ge rejält med dricks till dem jag gillar och komma tillbaka till dem.

2) Ingredienserna jag gillar.  Jag vill ha sojamjölk (helst Silk) iställer för komjölk, och antingen vit choklad eller kola (white moccha/caramel latte.) Inte för mycket syrop, och inte för lite kaffe (hos Starbucks är ett espressoshot standard för en 12oz/över fyra dl, herreguud), två shots för en short, tre för en tall. Större kaffe än så förstår jag inte varför man skulle vilja dricka. Dessutom: blandar man caramel, sojamjölk och espresso rätt får man en underbar dryck som inte smakar som ingredienserna utan som en underbart sötbittermjuk balanserad version av deras allra bästa egenskaper.

Och var får man tag på dem? I Seattle finns Lighthouse Roasters (mina favoriter) och Umbria, båda säljer till andra kaffeer, Trabant som har åtminstone två ställen, Portlands Stumptown Coffee Roasters och Sleepy Monk (som jag inte provat) säljs på en massa ställen.

Fyra bra rosterier, en ändå dricker folk Starbucks. Jag fattar inte.

Kära svenska folket,

Idag ska vi prata om väsentligheter i skriftspråk. Jag bor inte ens i Sverige på längre (och språk bryts ner ganska snabbt, vill jag lova), ändå har jag bättre koll¹ på saker än många av er². T.ex:

:: Svenska använder sig generellt inte av sammandragningar i skriftspråk. Du säger nån, du skriver någon. Samma sak gäller något, tagit, sade och en mängd andra ord. Du skulle väl inte skriva egengklen bara för att man säger så?
  Emellertid kan jag köpa argument för sammandragningar om de handlar om språkförändring och utveckling. Okej, dra ihop då. Men använd för guds skull inte apostrofer! De används överhuvudtaget inte i inhemska eller försvenskade ord, helst inte överhuvudtaget. Det finns ingen jävla sån’t, OKEJ?

:: Sluta missbruka citationstecken, de indikerar att utrycket du använder inte är etablerat. Hip hop är etablerat. Likaså bowlinghall. Kanske inte browncoats³, men du kan alltid skriva s.k. innan och förklara i parentesen, eller hur?

:: Apropå apostrofer: Genitiv bildas utan. Utan! Avslutas inte ordet innan⁴ med s-ljud (från ett s eller ett x) läggs ett s till⁵. Max boll. Mias boll. Inte annars. I de få fall lånade ord bildar plural med -s skulle det aldrig ha varit någon apostrof där i något fall. Uppfattas?

:: Ett museum. Det där museet. Två museer. Med eller utan akut accentmarkering (é), bara du kör konsekvent. Ett medium, flera media. Eller flera medier, dock aldrig ett/ett media.

Allt klart? Okej, gå nu, och synda inte mer.