Jamen jävla idioter.

Nu har jag läst två grejer på DN.se om mat och matvanor; båda irriterar mig så till den milda grad. Den ena var en flummig teslös grej om livsstilar som ställdes mot varandra,  det här fallet en vegan mot en jepp som bara åt fett och kött i någon slags brutalgalen hyperatkins. Jag fick kväljningar av de äckliga grejerna hon åt (smör med grisfett och bacon, typ) , och avslutningsmeningen (”etik är trevlig, men man måste leva också”), ääääh. Gud. Få akutförstoppning och dö.

Men det var inte det vi skulle prata om. Vi skulle prata om den andra grejen - en fråga till etiketttanten. Brevskrivaren hade hållit middag, och haft en framfusig och krävande gäst, jobbig i det att hon ville att hennes mat skulle tillagas separat… eh? Om du är så jävla dum att du tror att du kan steka veggomat (som säkert var en halv morot och lite broccoli) i köttsaft så tycker jag att du kan skita i att bjuda hem människor. Och etikettanten - hon som vanligtvis tycker att bjudningar är till för gästen - hon säger att har man specialkosts ska man erbjuda sig att att ha med egen mat.

I FUCKING HELEVETE HELLER. Antingen bjuder värden på mat till alla, eller så stannar man hemma. Uppenbarligen ska inte vanliga människor kunna krävas ha kunskap om vad är i maten de lagar; är det bara jag som tycker att man alltid, alltid alltid lagar mat enligt största gemensamma nämnare? Jag är lakto-ovo vegerarian, alltså lagar jag veggomat, med möjligtvis mjölk och ägg, till alla så länge ingen äter striktare än vad jag gör*. Har jag en vegan på bjudning blir det veganmat till alla, och skulle t.ex. Emelie eller Fru A komma hem till mig (iofs inte så troligt då de bor på fel kontinent) skulle all mat som serverades vara glutenfri enligt konstens alla regler**. Inte fan lagar jag två versioner per rätt, det blir bara jobbigare så. Man inte kräva att slippa mat man inte gillar (jag kan inte kräva svampfritt, maken kan inte kräva kokosfritt) men äter man inte något på grund av princip (hälso- eller etik spelar ingen roll) ska en smart värd tillgodose ens behov. Och kommer det dumma jävlar bland de andra gästerna och klagar på bristen av djurlik i middagen kan man skicka hem dem.

Idag ska vi prata om flyttande; Minst halva min bloggrulle har bytt fysiskt adress de senaste månaderna. åsa har flyttat, Ika har flyttat. Emelie har flyttat, Ms KYD har flyttat och Lilla Duktig och Onekligen-Lisa är på väg. Såklart man blir inspirerad. Nu är det min tur!

Något condoköp blir det inte, det har vi inte råd med än. Däremot ska vi upp ett snäpp till en 2-bedroom som änne inte finns annat än i vår fantasi. Eftersom vi trivs helt okej här har vi inte heller bråttom och kan lungt välja och vraka - hyresdelen av bostadsmarkaden här har jag aldrig riktigt fått grepp om, men brist verkar det iallafall inte vara.

Vår lägenhet måste, enligt sista uppdateringen, ha följande kvaliteter:

• 2 brdm
• i Ballard
• tillåta katt
• garage/carport/stängsel runt parkering
• ingen heltäckningsmatta (sovrum ok)
• snygga färger eller tillåta ommålning
• elspis/ugn - ingen gas*
• separat kyl/frys
• okej storlek på köket

Det är ju egentligen ingen särskilt pretentiös lista, men det kan bli krångligt nog att hitta något som passar. Amerikaner är ju som sagt svårt lagda åt heltäckningsmattor; t.o.m. de annars underbara Canal Station-condosarna har drabbats av detta hemska öde. Amerikaner verkar även leva i villfarelsen att man endast kan hyra ut lägenheter som passar vemsomhelst, och därmed är USAs alla hyreslägenheter anpassade till ingen smak allt, och målade i samma blekbeiga/smutsvita färg. Lov att måla om krävs alltså, oftast mot skriftligt löfte att måla tillbaka innan man flyttar. Det är också vanligt att förbjuda husdjur, mindre med tanke på allergier och mer p.g.a deras potential för förstörelse. Vanligtvis kan man krångla sig in i alla fall, med en s.k. non-refundable deposit, alltså en avgift som täcker ev. skador. Skitdumt, men så är det. Man kan ju undra varför folk föredrar att köpa här. Eller inte.

Letar gör vi iallafall, och tror vi flyttar efter jul. Nu blir det tittande och letande och grejer, jag lovar att raportera regelbundet.

Så var det dags då: Idag ska vi prata om kaffe. Jag har skrivit en del om det innan, men då handlade det mest om att få tag på sådant på sättet jag ville i Sverige. Nu befinner jag mig i vad som förmodligen är kaffets amerikanska huvudstad (kaffe och regn är vad de flesta associerar med Seattle) och har inte direkt det problemet. Mitt kaffeliv är trots det inte felfritt; ju mer jag dricker, desto mer petig blir jag.

Konstig faktum: även i kaffets mecca köper folk Starbucks. Jag kan inte förstå varför; det kostar lika mycket eller mer än på lokalägda ställen, och har generellt sämre kvalitet. Man behöver knappast var kaffekännare för att märka det; har man provat andra sorters espresso märker man att starbuckskaffe har en vagt metallisk och ganska platt smak, och att baristorna drösar på med alldeles för mycket syrop. Dessutom har man en suspekt företagsstrategi: att fylla upp marknaden med så många kaféer att de konkurrerar ut både lokala och egna ställen. Okej att man dricker Starbucks om man bor i ingenstans i Idaho, men vilket mellanstort samhälle som helst har ordentliga latte numera.

Vad vill jag ha, då?

1) God espresso. Trevlig, rund smak; inte för besk eller platt. Det beror både på bönorna, rostningen, och baristan. Kvaliteten på bönorna och rostningen är generellt ganska jämn hos samma rosteri, så har man hittat ett bra märke kan man hålla sig till det. Baristorna varierar så klart, jag följer principen att ge rejält med dricks till dem jag gillar och komma tillbaka till dem.

2) Ingredienserna jag gillar.  Jag vill ha sojamjölk (helst Silk) iställer för komjölk, och antingen vit choklad eller kola (white moccha/caramel latte.) Inte för mycket syrop, och inte för lite kaffe (hos Starbucks är ett espressoshot standard för en 12oz/över fyra dl, herreguud), två shots för en short, tre för en tall. Större kaffe än så förstår jag inte varför man skulle vilja dricka. Dessutom: blandar man caramel, sojamjölk och espresso rätt får man en underbar dryck som inte smakar som ingredienserna utan som en underbart sötbittermjuk balanserad version av deras allra bästa egenskaper.

Och var får man tag på dem? I Seattle finns Lighthouse Roasters (mina favoriter) och Umbria, båda säljer till andra kaffeer, Trabant som har åtminstone två ställen, Portlands Stumptown Coffee Roasters och Sleepy Monk (som jag inte provat) säljs på en massa ställen.

Fyra bra rosterier, en ändå dricker folk Starbucks. Jag fattar inte.

Kära svenska folket,

Idag ska vi prata om väsentligheter i skriftspråk. Jag bor inte ens i Sverige på längre (och språk bryts ner ganska snabbt, vill jag lova), ändå har jag bättre koll¹ på saker än många av er². T.ex:

:: Svenska använder sig generellt inte av sammandragningar i skriftspråk. Du säger nån, du skriver någon. Samma sak gäller något, tagit, sade och en mängd andra ord. Du skulle väl inte skriva egengklen bara för att man säger så?
  Emellertid kan jag köpa argument för sammandragningar om de handlar om språkförändring och utveckling. Okej, dra ihop då. Men använd för guds skull inte apostrofer! De används överhuvudtaget inte i inhemska eller försvenskade ord, helst inte överhuvudtaget. Det finns ingen jävla sån’t, OKEJ?

:: Sluta missbruka citationstecken, de indikerar att utrycket du använder inte är etablerat. Hip hop är etablerat. Likaså bowlinghall. Kanske inte browncoats³, men du kan alltid skriva s.k. innan och förklara i parentesen, eller hur?

:: Apropå apostrofer: Genitiv bildas utan. Utan! Avslutas inte ordet innan⁴ med s-ljud (från ett s eller ett x) läggs ett s till⁵. Max boll. Mias boll. Inte annars. I de få fall lånade ord bildar plural med -s skulle det aldrig ha varit någon apostrof där i något fall. Uppfattas?

:: Ett museum. Det där museet. Två museer. Med eller utan akut accentmarkering (é), bara du kör konsekvent. Ett medium, flera media. Eller flera medier, dock aldrig ett/ett media.

Allt klart? Okej, gå nu, och synda inte mer. 

Åsa skrev om klassträffar, och sånt vill man inte vara med om om man är jag, men när jag springer in i en blogg tillhörande en klasskompis från gymnasiet som jag verkligen gillade, då blir jag glad. Gladkaka? :)

(Nu tittar maken lite trött på mig. Jag och min blogg, la la la. Etc.)

Men! Det var inte det vi skulle prata om idag. Vi skulle bli inspirerade av Åsiktstorped-Micke istället, och prata gångstilar. Alla går olika, det vet vi, och jag går speciellt fult, men det var inte temat, det heller. Det handlar om Jönköping.

En sak vi ofta lade märke till där och då var att en viss sorts killar – jag vet riktigt hur jag ska klassificera dem, men spänntyper helt enkelt, gick omkring och såg ut som om de bar omkring på en tyngre, otymplig apparat. Svags bakåtlutad, bredbent fast med fötterna ihop, armarna böjda… Inte bara killar förresten, teaterläraren på gymnasiet fick en gång säga till en klasskompis till mig att hon inte kunde gå “som om du bar på en teve.” En annan gång höll en polares bekant på att åka på stryk då han i onyktert tillstånd ropade till en lika överförfriskad typ någon i stil med ” Öh, sätt ner kylskåpet!”

Okej. Men finns det här på andra ställen? Jag märkte det aldrig i Lund, men Lund var så jävla fullt av brats, och spänntyper läser väl inte vid universitetet? De får jobb på Manpower eller blir elektriker. Här i USA har jag sett typen, men inte gångstilen. Finns den där du bor? Är det en svensk håla-företeelse? En svensk spänn-företeelse? Eller bara Jkpg? Tål att undersökas.

Jag kan rekommendera Ben & Jerry’s-butiken på Market Street och deras jordgubb/kiwisorbet. Och så har jag en intervju nästa onsdag, om en och en halv vecka alltså.

Vanligtvis kör jag på Microsoft Word – det är relativt enkelt att ställa det så att speciellt knapptryckningar som t.ex shift+e+a blir ä. Busenkelt efter ett tag, när man har vant sig. Problemet är att det bara funkar i word, och man orkar inte alltid plocka upp word när man ska skriva en åtta ord lång kommentar.

Räddningen? HTML + ASCII. ASCII är ett set av 95 tecken, alla siffor och bokstäver i det engelska alfabetet plus killarna som bor ovanför siffrorna på era tangentbord (på samma tangenter alltså, inte F1-12) och några till. Med hjälv av dem kan man få en sida att visa ungefär vilken karaktär som helst. Iden är enkel: ett andersamp (&, vad du förmodligne kallar “och-knorren” eller något sånt), en teckenkod, och ett semikolon som avslutning.

Ä (litet) är alltså ä (uml är kort för umlaut, tyskarnas namn på prickar). Samma princip för é (é) och andersamp själv (&), eftersom man inte kan använda det “naket” (då tror datorn att man försöker starta en karaktär, och det slutar sällan väl.)

Men. Det är ju jag. Och eftersom a) koden är känslig och inte klarar av att man skiver fel och b) jag är extremt bra på osannolika typografiska fel, blir det ofta konstigt. Jag skriver å fast jag menar ä, eller dubbelgarderar mig och skriver &aouml; och det ser inte klokt ut i era stackars kommentarer.

Fast nu vet ni varför.

Idag ska vi prata om Ballard. Ballard är den del av Seattle vi bor i, belägen i nordvästra delen av staden mellan Fremont, Wallingford och Puget Sound (eller, för de flesta, havet). Innan den var en del av City of Seattle var Ballard en egen stad, och det vimlar fortfarande av lokalpatrioter som avskyr alla former av nybyggnader. Det finns, i mitt tycke, inga rimliga anledningar till detta, då de bygnader som försvinner varken är gamla eller vackra. Till skillnad från många ställen  på norra väskusten finns det faktskt lite äldre hus, även om ’Old Ballard’ är från sekelskiftet 18/1900 och bara något kvarter stort. Restaurangen Madame K’s har en övervåning som var bordell fram till 1910, och husen är av riktigt tegel snarare än betong. Mmm. Jag går dit ibland när jag behöver komma ihåg att världen finns på riktigt. Dessutom är det ”the Swedish neighbourhood”, vilket numera inte innebär något annat än att nya byggnader får fåniga namn, att det finns ”Scandianvian stores”¹ och att svenska flaggor finns utspridda lite varstans.

Till saken hör att Ballard måste ha det högsta antalet inredningsbutiker per capita i hela västra USA. Hela Ballard Avenue är överbefolkat med små mysiga designbutiker, det mesta lokaldesign. Eftersom Seattle har flera konstskolor finns det talang nog att ösa med sked, och någon bestämde dig för att placera mig (för att inte tala om min stackars plånbok) mitt i smeten. Lyckligtvis är inkomstnivån rimlig och designerna okända, så prisnivåerna är helt rimliga, för att inte säga fynd². De stora kedjorna måste man åka till downtown eller köpcentrumen för att hitta, men det finns så mycket mysig här att jag oftast inte känner för det.

Idag ska vi prata om Wilcox.

Wilcox är chokladmjök. Eller, förresten, Wilcox är till chokladmjölk vad Marabou är till någon polsk skitmjölkchoklad från Netto. Wilcox är allt en mjölkchoklad ska vara: krämig, chokladig, lokalproducerad och totalt fri från lågkaloriprodukter.

Jag smakade underverket första gången dagen innan jag åkte hem till Sverige efter mitt första år på college, och sen saknade jag smaken hela sommaren.

Wilcox är egentligen inte chokladmjölk, det är mer som chokladgrädde. Väldigt lätt grädde, men iallafall. När man duckit ur men glömt att skölja ur glaset efteråt blir det en hinna av fett, precis som med grädde. Nu ska jag inte oroa er; jag man dricker inte Wilcox. Det vore både ohälsosamt och slöseri med smak. Istället häller man upp ett halvt glas och sitter och småsmuttar, så mellan mig och min söta man räcker en halvlitersflaska till utgångsdatum (dessutom är det i princip det enda mjölkfett jag får i mig, då jag dricker sojamjölk och käkar margarin istället för mjölk och smör.) Inga förhöjda blodfetter här inte. Än.