Men det var inte det vi skulle prata om. Vi skulle prata om det här fina  fina inlägget hos Neonbibeln, om kulturskymning och om behovet av att remobilisera (kultur)vänstern.

Och nu har vi gjort det.  Your turn.

PS: jag kanske kommer att vara i Småland och Stockholm i december. Berättar mer senare.

Tätortstimotej är ett vackert ord, det är ju därför jag valde det, men det är inte ett ord som på något sätt beskriver mig; det är vare sig tätort eller timotej eller ens mittemellan över this tiny child. Men annor finns det massvis av i Sverige och i den svenska bloggosfären, och jag har alltid signerat med tätortstimotej-anna (utom hos Emelie, där jag använder hela mitt förnamn istället, eftersom hon känner mig sedan tidigare) för att inte förvirra andra och försvinna i den aldrig sinande annafloden. Vi kanske skulle sluta med det nu?

Jag har haft tre olika internetnicks sedan jag började finnas på nätet runt 1998. Först AK, vilket fungerade på ett trevligt androgynt sätt när alla ICQ-meddelande man fick som tjej var av a/s/l typen, och när min huvudsakliga närvaro fanns i scifi- och fantasyforum (appropå Emelie skrev hon en dikt om det för mycket länge sedan.) Sen hette jag Sianna länge, länge. Namnet är från början knyckt från en roman av Marion Zimmer Bradley, och är en variant av den keltiska namnformen Sian/Siobahn/Sinead som är walesiska och irlänska varianter av feminina versioner av Johannes och jösses vad vi inte bryr oss. Ivilketfall. Jag har fortfarande en sianna-adress kvar, det finns folk som av slentrian fortfarande kallar mig Sianna och i största allmänhet var det vad jag hette och fanns som på internet i flera år. Sen tröttnade jag och blev onomatopoetry. Själva namnet är att halvt skämt, onomatopoesi heter nämligen inte alls det på engelska, det heter onomatopoeia och onomatopoetiskt heter onomatopeietic. Det är klart att jag ville peta lite på krånglet, och dessutom irriterar det mig att grekiskan översattes olika i två olika sammanhang, och så vart det mitt namn. Länge var det jag och två åttiotalshårdockstexter som ägde onomatopoetry-googlandet. Sen tröttnade jag lite igen och ville personliggöra: numera är jag mest annamatopoetry när jag inte bara är anna.

Men vad kan jag göra? Jag kan börja signera som annamatopoetry, men behålla bloggen som den är. Jag kan byta namn på både mig och bloggen men behålla addressen. Eller så kan jag flytta hela kalaset till en ny adress. Jag vet inte. Jag vet inte ens om jag vill vara annamatopoetry på svenska. Annamatopoesi? Kanske. Finns inte än. Vad tycker ni?

I tisdags gick jag förbi Elliot Bay Book Co, och de hade ett skandinaviskt skyltat skyltfönster (av någon har de alltid supertemade fönster.) Det var böcker med skandinavisk mat, lite deckare av olika nationaliteter (ngn islänsk jepp, och Mankell såklart), Låt den rätte komma in och Populärmusik från Vittula, samt av oförklarlig anledning ett hjul knäckebröd.

Här kommer en asdålig mobildbild på kalaset; om jag mår bättre imorgon ska jag dit igen och då blir det riktig kamera  BILD:

(den är nu ni faktiskt läser artikeln så att min kommentar faktiskt makes sense)

Och ärligt talat? Den är inte dålig heller. Jag vet massor av människor inom fandom som ryser nu, som lösenordskyddar sina konton och inte vet något värre än när mainstreamkulturen uppmärksammar fandom eller fannishness på något sätt. Men.. nä, jag tycker det är ganska kul. Själv har jag varit aktiv i någon form av fandom sedan 1999; skrivit har jag aldrig gjort eftersom jag inte kan, och jag är ganska övertygad om att uppluckringen av fandom (nya grupper kommer in tillfälligt, samtidigt som nördande och överentusiasm blir mer socialt accepterat) är oundviklig. Kul även att Linda Leopold verkar vara något insatt och inte bara tillbringat en halvtimme på ff.net. Dock. Problem: på frågan varför slash? svarar hon

Svaren är flera. Dels säger ­slasharna att de går i gång sexuellt på tanken om två män ihop, på ungefär samma sätt som en del hetero­sexuella män tänder på lesbiskt sex. Dels handlar det om en längtan efter jämlika relationer, vilket många av slasharna tycker enklare uppnås mellan två män än mellan en kvinna och en man. När genren uppstod på sjuttiotalet drömde de slashskrivande kvinnorna också om känslosammare män…

… och det känns ungefär lika välreasearchat och djupsinnigt som att påsta att Nya Testamentet handlar om fisk.Visst finns det jävligt mycket internaliserad misogyni och fetishiserande av bögar lite överallt i fandom (jag har aldrig varit ett Supernatural-fan, men tydligen är det speciellt särskilt illa där), men hon glömmer två otroligt viktiga anledningar: de av oss som ser en queer text för att vi vill det (jag har en vän som använde slash som dels en flykt från ett väldigt homofobiskt sammanhang, dels som en del av sitt eget identifierande som queer [vilket i sig ledde till att hon försvann från fandom när hon träffade sin fru]), dels för att den queera subtexten finns där. Kom igen! T’hy’la betyder visserligen broder, men även själsfrände*. Många vänskapsrelationer heteromän emellan är skrivna på ett sätt som skulle garantera att folk trodde att de knullade om en av parterna varit kvinna. å andra andra sidan tycker man ju att mansrollen borde vara så pass givande att den klarar av nära relationer utan att avheterosera… och om detta diskuterar fandom. Alltid, konstant, högljutt och ofta upprört. Sök på metafandom och ha läsmaterial (meta; texter om texter; teori och diskussioner alltså, inte fiction) i åååår.

Andra disclaimers: all slash är inte porr. Jag vet flera arkiv som inte har ratings över PG13; det handlar relationer snarare än sex. K/S/U är inte en kompromiss, det är ett helt eget hörn av Treksslash. “Fortfarande nästan uteslutande av straighta kvinnor” är inte sant; jag har stor erfarenheter av både lesbiska och bikvinnor och fandom, och en och annan bög, och då gräver jag inte runt utan skummar mest på ytan. Och låt bli ficen hon länkar till, ingen av dem är direkt stor konst.

och just det: var kommer illustrationen ifrån?

Men det var ju inte det vi skulle prata om idag. Idag skulle vi prata om nya leksaken  – telefonen.

Jag har i princip aldrig ägt en hi-tech telefon. Det finns fortfarande grejer jag helst hade sluppit; kamera, t.ex. Den blir aldrig jättebra iallafall, så varför knöla in en och dra upp priset? Dock oundvikligt, visade det sig. Hela historien börjar i december 2006: bloggerskan är nytillbakakommen till Seattle och behöver en mobil. Eftersom hennes sambo har sin plan på T-Mobile utökar de till familjeplan (mobiler funar lite knöligt här) och skaffar henne en väldigt enkel mobil som är gratis med planen och helt OK. Tror de. Det visade sig efter några veckor att om jag skickade textmeddelanden utanför min leverantör kom de inte fram (maken – som han blivit – hade samma kontrakt och samma telefonmodell med inga problem) vilket blev jävlig meckigt med tiden, speciellt eftersom T-Mobile hävdade att det inte var några problem alls med min textfunktion. La la la. O.s.v. Inga bussupdateringar. Ingen twitter. Inga mess till halva vänskapskretsen. Nu i julas gick iallafall kontrakthelvetet ut, och med flytten och allt har vi äntligen kollat in nya leverantörer. Sprint fick det bli, och jag hade egentligen bara ett krav: QWERTY-tangentbord (maken ville egentligen  ha en iPhone men den konstaden gick inte). Den här blev det:

En Samsung Rant.

Bra saker:
Tangentbord
Fin röd färg (maken har lila)
Hög volym (innan missade jag samtal hela tiden)
Fungerar som flashminne
Kameran är rätt kul faktiskt

Dåliga saker:
Knapplåset är automatiskt och går på alldeles för snabbt
Varken samtal eller meddelanden sparas i utkorg/inkorg/utkast utan i trådar per dag
Ganska ickeintuitiv knappsats.

Hepp! Men nu kan jag uppdatera twitter från bussen och det är i princip att jag vill ha ut av livet, så jag är en väldigt happy camper. Barasåattnivet.

Nu har jag läst två grejer på DN.se om mat och matvanor; båda irriterar mig så till den milda grad. Den ena var en flummig teslös grej om livsstilar som ställdes mot varandra,  det här fallet en vegan mot en jepp som bara åt fett och kött i någon slags brutalgalen hyperatkins. Jag fick kväljningar av de äckliga grejerna hon åt (smör med grisfett och bacon, typ) , och avslutningsmeningen (“etik är trevlig, men man måste leva också”), ääääh. Gud. Få akutförstoppning och dö.

Men det var inte det vi skulle prata om. Vi skulle prata om den andra grejen – en fråga till etiketttanten. Brevskrivaren hade hållit middag, och haft en framfusig och krävande gäst, jobbig i det att hon ville att hennes mat skulle tillagas separat… eh? Om du är så jävla dum att du tror att du kan steka veggomat (som säkert var en halv morot och lite broccoli) i köttsaft så tycker jag att du kan skita i att bjuda hem människor. Och etikettanten – hon som vanligtvis tycker att bjudningar är till för gästen – hon säger att har man specialkosts ska man erbjuda sig att att ha med egen mat.

I FUCKING HELEVETE HELLER. Antingen bjuder värden på mat till alla, eller så stannar man hemma. Uppenbarligen ska inte vanliga människor kunna krävas ha kunskap om vad är i maten de lagar; är det bara jag som tycker att man alltid, alltid alltid lagar mat enligt största gemensamma nämnare? Jag är lakto-ovo vegerarian, alltså lagar jag veggomat, med möjligtvis mjölk och ägg, till alla så länge ingen äter striktare än vad jag gör*. Har jag en vegan på bjudning blir det veganmat till alla, och skulle t.ex. Emelie eller Fru A komma hem till mig (iofs inte så troligt då de bor på fel kontinent) skulle all mat som serverades vara glutenfri enligt konstens alla regler**. Inte fan lagar jag två versioner per rätt, det blir bara jobbigare så. Man inte kräva att slippa mat man inte gillar (jag kan inte kräva svampfritt, maken kan inte kräva kokosfritt) men äter man inte något på grund av princip (hälso- eller etik spelar ingen roll) ska en smart värd tillgodose ens behov. Och kommer det dumma jävlar bland de andra gästerna och klagar på bristen av djurlik i middagen kan man skicka hem dem.

Något condoköp blir det inte, det har vi inte råd med än. Däremot ska vi upp ett snäpp till en 2-bedroom som änne inte finns annat än i vår fantasi. Eftersom vi trivs helt okej här har vi inte heller bråttom och kan lungt välja och vraka – hyresdelen av bostadsmarkaden här har jag aldrig riktigt fått grepp om, men brist verkar det iallafall inte vara.

Vår lägenhet måste, enligt sista uppdateringen, ha följande kvaliteter:

• 2 brdm
• i Ballard
• tillåta katt
• garage/carport/stängsel runt parkering
• ingen heltäckningsmatta (sovrum ok)
• snygga färger eller tillåta ommålning
• elspis/ugn – ingen gas*
• separat kyl/frys
• okej storlek på köket

Det är ju egentligen ingen särskilt pretentiös lista, men det kan bli krångligt nog att hitta något som passar. Amerikaner är ju som sagt svårt lagda åt heltäckningsmattor; t.o.m. de annars underbara Canal Station-condosarna har drabbats av detta hemska öde. Amerikaner verkar även leva i villfarelsen att man endast kan hyra ut lägenheter som passar vemsomhelst, och därmed är USAs alla hyreslägenheter anpassade till ingen smak allt, och målade i samma blekbeiga/smutsvita färg. Lov att måla om krävs alltså, oftast mot skriftligt löfte att måla tillbaka innan man flyttar. Det är också vanligt att förbjuda husdjur, mindre med tanke på allergier och mer p.g.a deras potential för förstörelse. Vanligtvis kan man krångla sig in i alla fall, med en s.k. non-refundable deposit, alltså en avgift som täcker ev. skador. Skitdumt, men så är det. Man kan ju undra varför folk föredrar att köpa här. Eller inte.

Letar gör vi iallafall, och tror vi flyttar efter jul. Nu blir det tittande och letande och grejer, jag lovar att raportera regelbundet.

Konstig faktum: även i kaffets mecca köper folk Starbucks. Jag kan inte förstå varför; det kostar lika mycket eller mer än på lokalägda ställen, och har generellt sämre kvalitet. Man behöver knappast var kaffekännare för att märka det; har man provat andra sorters espresso märker man att starbuckskaffe har en vagt metallisk och ganska platt smak, och att baristorna drösar på med alldeles för mycket syrop. Dessutom har man en suspekt företagsstrategi: att fylla upp marknaden med så många kaféer att de konkurrerar ut både lokala och egna ställen. Okej att man dricker Starbucks om man bor i ingenstans i Idaho, men vilket mellanstort samhälle som helst har ordentliga latte numera.

Vad vill jag ha, då?

1) God espresso. Trevlig, rund smak; inte för besk eller platt. Det beror både på bönorna, rostningen, och baristan. Kvaliteten på bönorna och rostningen är generellt ganska jämn hos samma rosteri, så har man hittat ett bra märke kan man hålla sig till det. Baristorna varierar så klart, jag följer principen att ge rejält med dricks till dem jag gillar och komma tillbaka till dem.

2) Ingredienserna jag gillar.  Jag vill ha sojamjölk (helst Silk) iställer för komjölk, och antingen vit choklad eller kola (white moccha/caramel latte.) Inte för mycket syrop, och inte för lite kaffe (hos Starbucks är ett espressoshot standard för en 12oz/över fyra dl, herreguud), två shots för en short, tre för en tall. Större kaffe än så förstår jag inte varför man skulle vilja dricka. Dessutom: blandar man caramel, sojamjölk och espresso rätt får man en underbar dryck som inte smakar som ingredienserna utan som en underbart sötbittermjuk balanserad version av deras allra bästa egenskaper.

Och var får man tag på dem? I Seattle finns Lighthouse Roasters (mina favoriter) och Umbria, båda säljer till andra kaffeer, Trabant som har åtminstone två ställen, Portlands Stumptown Coffee Roasters och Sleepy Monk (som jag inte provat) säljs på en massa ställen.

Fyra bra rosterier, en ändå dricker folk Starbucks. Jag fattar inte.

Idag ska vi prata om väsentligheter i skriftspråk. Jag bor inte ens i Sverige på längre (och språk bryts ner ganska snabbt, vill jag lova), ändå har jag bättre koll¹ på saker än många av er². T.ex:

:: Svenska använder sig generellt inte av sammandragningar i skriftspråk. Du säger nån, du skriver någon. Samma sak gäller något, tagit, sade och en mängd andra ord. Du skulle väl inte skriva egengklen bara för att man säger så?
  Emellertid kan jag köpa argument för sammandragningar om de handlar om språkförändring och utveckling. Okej, dra ihop då. Men använd för guds skull inte apostrofer! De används överhuvudtaget inte i inhemska eller försvenskade ord, helst inte överhuvudtaget. Det finns ingen jävla sån’t, OKEJ?

:: Sluta missbruka citationstecken, de indikerar att utrycket du använder inte är etablerat. Hip hop är etablerat. Likaså bowlinghall. Kanske inte browncoats³, men du kan alltid skriva s.k. innan och förklara i parentesen, eller hur?

:: Apropå apostrofer: Genitiv bildas utan. Utan! Avslutas inte ordet innan⁴ med s-ljud (från ett s eller ett x) läggs ett s till⁵. Max boll. Mias boll. Inte annars. I de få fall lånade ord bildar plural med -s skulle det aldrig ha varit någon apostrof där i något fall. Uppfattas?

:: Ett museum. Det där museet. Två museer. Med eller utan akut accentmarkering (é), bara du kör konsekvent. Ett medium, flera media. Eller flera medier, dock aldrig ett/ett media.

Allt klart? Okej, gå nu, och synda inte mer. 

Men nej, säger folk. Inte han, han skriver sånt som jobbiga gothungar läser, det är inte min grej.

Mööööp*

Och visst, gotherna gillar Sandman, och Sandman gjorde Gaiman välkänd (indo: The Sandman är en serie grafiska romaner eller “serieböcker” med modern mytologisk handling av den mörkare sorten, utgivna av DC comics), men han har skrivit så mycket mer: romaner och noveller, dikter och barnböcker, filmmanus och en biografi över Douglas Adams. Och ja, han har en speciellt stil, när man läser Gaiman vet man aldrig riktigt vad som är verklighet och fantasi, och det spelar egentligen ingen roll, för båda bär lika mycket vikt i det stora hela. Han är dessutom inte den sortens författare som hittade EN vinnande historia och skrev den om och om igen: varje ny Gaimanbok är en helt ny resa.

Min personliga favorit är American Gods (utgiven på svenska som Amerikanska gudar, men läs den på engelska för att göra den rättvisa) om USA, om gudar som folk tog med sig dit men inte tror på länge, och om Shadow som saknar riktning och glöd men träffar en man som kallar sig Wednesday på ett flygplan någonstans över mellanvästern. Neverwhere är en helt annan sorts historia om en kontorsarbetare i London som tar hand om en skadad hemlös flicka; sedan rasar hela hans verklighet. Coraline är en barnskräckis som roar nioåringar och skrämmer vettet ur vuxna. Fragile Things och Smoke and Mirrors är samlingar av noveller och dikter, många av dem prisbelönade. Anansi Boys anknyter löst till mytologin i American Gods, men är (ytterliggare) en helt annan historia om hur otroligt pinsamt livet kan bli om man är Fat Charlie, och ens pappa råkar vara tricksterguden Anansi. The Day I Swapped My Dad For Two Goldish är en söt men ganska konventionell barnbok. Ytterligare en barnbok, som blev teater i London förra året, är den mer intressanta The Wolves in the Walls. Good Omens är skriven tillsammans med Terry Pratchett är och en helt hysterisk skildrig av ett Armageddon där saker blev lite fel, antkrist blev förväxlad på BB, och ängels Aziraphale och demonen Crowley vill inte att någon värld ska gå under alls, de gillar mänskligheten (den har kallars “en blanding av Paradise Lost och Liftarens guide till galaxen”.)

Gaiman har förresten inte bara böcker på sitt samvete, för ett par år sedan skrev han tillsammans med Dave McKean (som illustrerat många av hans böcker) manuset till filmen Mirrormask, som inte gick upp stort i Sverige, men som hade paraleller till både Alice i Underlandet och Labyrinth. I sommar kommer Stardust ut i USA, den var först en bok, en slags gammaldags saga, som blivit film med bl.a. Claire Danes, Robert DeNiro och Michelle Pheiffer.

Knappast en allomfattande lista, men poängen är att alla kan hitta något av Gaiman som de gillar. Dessutom är han bara på allt han skriver; både handling, karaktärer och dialog imponerar. Han är född och uppvuxen i Storbrittanien men har bott stora delar av sitt liv i USA, och klarar av skildringar av båda miljöerna galant.

Summering: Gaiman är bäst. Han är desstom googles första hit på “neil” och har en underbar blogg. Så upp från stolen nu, ut med er och skaffa semesterläsning.

—

*= felljud