Åsa skrev om klassträffar, och sånt vill man inte vara med om om man är jag, men när jag springer in i en blogg tillhörande en klasskompis från gymnasiet som jag verkligen gillade, då blir jag glad. Gladkaka? :)

(Nu tittar maken lite trött på mig. Jag och min blogg, la la la. Etc.)

Men! Det var inte det vi skulle prata om idag. Vi skulle bli inspirerade av Åsiktstorped-Micke istället, och prata gångstilar. Alla går olika, det vet vi, och jag går speciellt fult, men det var inte temat, det heller. Det handlar om Jönköping.

En sak vi ofta lade märke till där och då var att en viss sorts killar – jag vet riktigt hur jag ska klassificera dem, men spänntyper helt enkelt, gick omkring och såg ut som om de bar omkring på en tyngre, otymplig apparat. Svags bakåtlutad, bredbent fast med fötterna ihop, armarna böjda… Inte bara killar förresten, teaterläraren på gymnasiet fick en gång säga till en klasskompis till mig att hon inte kunde gå “som om du bar på en teve.” En annan gång höll en polares bekant på att åka på stryk då han i onyktert tillstånd ropade till en lika överförfriskad typ någon i stil med ” Öh, sätt ner kylskåpet!”

Okej. Men finns det här på andra ställen? Jag märkte det aldrig i Lund, men Lund var så jävla fullt av brats, och spänntyper läser väl inte vid universitetet? De får jobb på Manpower eller blir elektriker. Här i USA har jag sett typen, men inte gångstilen. Finns den där du bor? Är det en svensk håla-företeelse? En svensk spänn-företeelse? Eller bara Jkpg? Tål att undersökas.

Jag kan rekommendera Ben & Jerry’s-butiken på Market Street och deras jordgubb/kiwisorbet. Och så har jag en intervju nästa onsdag, om en och en halv vecka alltså.

Vanligtvis kör jag på Microsoft Word – det är relativt enkelt att ställa det så att speciellt knapptryckningar som t.ex shift+e+a blir ä. Busenkelt efter ett tag, när man har vant sig. Problemet är att det bara funkar i word, och man orkar inte alltid plocka upp word när man ska skriva en åtta ord lång kommentar.

Räddningen? HTML + ASCII. ASCII är ett set av 95 tecken, alla siffor och bokstäver i det engelska alfabetet plus killarna som bor ovanför siffrorna på era tangentbord (på samma tangenter alltså, inte F1-12) och några till. Med hjälv av dem kan man få en sida att visa ungefär vilken karaktär som helst. Iden är enkel: ett andersamp (&, vad du förmodligne kallar “och-knorren” eller något sånt), en teckenkod, och ett semikolon som avslutning.

Ä (litet) är alltså ä (uml är kort för umlaut, tyskarnas namn på prickar). Samma princip för é (é) och andersamp själv (&), eftersom man inte kan använda det “naket” (då tror datorn att man försöker starta en karaktär, och det slutar sällan väl.)

Men. Det är ju jag. Och eftersom a) koden är känslig och inte klarar av att man skiver fel och b) jag är extremt bra på osannolika typografiska fel, blir det ofta konstigt. Jag skriver å fast jag menar ä, eller dubbelgarderar mig och skriver &aouml; och det ser inte klokt ut i era stackars kommentarer.

Fast nu vet ni varför.

Idag ska vi prata om Ballard. Ballard är den del av Seattle vi bor i, belägen i nordvästra delen av staden mellan Fremont, Wallingford och Puget Sound (eller, för de flesta, havet). Innan den var en del av City of Seattle var Ballard en egen stad, och det vimlar fortfarande av lokalpatrioter som avskyr alla former av nybyggnader. Det finns, i mitt tycke, inga rimliga anledningar till detta, då de bygnader som försvinner varken är gamla eller vackra. Till skillnad från många ställen  på norra väskusten finns det faktskt lite äldre hus, även om ’Old Ballard’ är från sekelskiftet 18/1900 och bara något kvarter stort. Restaurangen Madame K’s har en övervåning som var bordell fram till 1910, och husen är av riktigt tegel snarare än betong. Mmm. Jag går dit ibland när jag behöver komma ihåg att världen finns på riktigt. Dessutom är det ”the Swedish neighbourhood”, vilket numera inte innebär något annat än att nya byggnader får fåniga namn, att det finns ”Scandianvian stores”¹ och att svenska flaggor finns utspridda lite varstans.

Till saken hör att Ballard måste ha det högsta antalet inredningsbutiker per capita i hela västra USA. Hela Ballard Avenue är överbefolkat med små mysiga designbutiker, det mesta lokaldesign. Eftersom Seattle har flera konstskolor finns det talang nog att ösa med sked, och någon bestämde dig för att placera mig (för att inte tala om min stackars plånbok) mitt i smeten. Lyckligtvis är inkomstnivån rimlig och designerna okända, så prisnivåerna är helt rimliga, för att inte säga fynd². De stora kedjorna måste man åka till downtown eller köpcentrumen för att hitta, men det finns så mycket mysig här att jag oftast inte känner för det.

Idag ska vi prata om Wilcox.

Wilcox är chokladmjök. Eller, förresten, Wilcox är till chokladmjölk vad Marabou är till någon polsk skitmjölkchoklad från Netto. Wilcox är allt en mjölkchoklad ska vara: krämig, chokladig, lokalproducerad och totalt fri från lågkaloriprodukter.

Jag smakade underverket första gången dagen innan jag åkte hem till Sverige efter mitt första år på college, och sen saknade jag smaken hela sommaren.

Wilcox är egentligen inte chokladmjölk, det är mer som chokladgrädde. Väldigt lätt grädde, men iallafall. När man duckit ur men glömt att skölja ur glaset efteråt blir det en hinna av fett, precis som med grädde. Nu ska jag inte oroa er; jag man dricker inte Wilcox. Det vore både ohälsosamt och slöseri med smak. Istället häller man upp ett halvt glas och sitter och småsmuttar, så mellan mig och min söta man räcker en halvlitersflaska till utgångsdatum (dessutom är det i princip det enda mjölkfett jag får i mig, då jag dricker sojamjölk och käkar margarin istället för mjölk och smör.) Inga förhöjda blodfetter här inte. Än.