Idag ska vi prata om flyttande; Minst halva min bloggrulle har bytt fysiskt adress de senaste månaderna. åsa har flyttat, Ika har flyttat. Emelie har flyttat, Ms KYD har flyttat och Lilla Duktig och Onekligen-Lisa är på väg. Såklart man blir inspirerad. Nu är det min tur!

Något condoköp blir det inte, det har vi inte råd med än. Däremot ska vi upp ett snäpp till en 2-bedroom som änne inte finns annat än i vår fantasi. Eftersom vi trivs helt okej här har vi inte heller bråttom och kan lungt välja och vraka - hyresdelen av bostadsmarkaden här har jag aldrig riktigt fått grepp om, men brist verkar det iallafall inte vara.

Vår lägenhet måste, enligt sista uppdateringen, ha följande kvaliteter:

• 2 brdm
• i Ballard
• tillåta katt
• garage/carport/stängsel runt parkering
• ingen heltäckningsmatta (sovrum ok)
• snygga färger eller tillåta ommålning
• elspis/ugn - ingen gas*
• separat kyl/frys
• okej storlek på köket

Det är ju egentligen ingen särskilt pretentiös lista, men det kan bli krångligt nog att hitta något som passar. Amerikaner är ju som sagt svårt lagda åt heltäckningsmattor; t.o.m. de annars underbara Canal Station-condosarna har drabbats av detta hemska öde. Amerikaner verkar även leva i villfarelsen att man endast kan hyra ut lägenheter som passar vemsomhelst, och därmed är USAs alla hyreslägenheter anpassade till ingen smak allt, och målade i samma blekbeiga/smutsvita färg. Lov att måla om krävs alltså, oftast mot skriftligt löfte att måla tillbaka innan man flyttar. Det är också vanligt att förbjuda husdjur, mindre med tanke på allergier och mer p.g.a deras potential för förstörelse. Vanligtvis kan man krångla sig in i alla fall, med en s.k. non-refundable deposit, alltså en avgift som täcker ev. skador. Skitdumt, men så är det. Man kan ju undra varför folk föredrar att köpa här. Eller inte.

Letar gör vi iallafall, och tror vi flyttar efter jul. Nu blir det tittande och letande och grejer, jag lovar att raportera regelbundet.

Åsa kommer väl sky mig som pesten efter det här (fondväggen är iallafall inte med på bilderna, whew), men jag bestämde mig för att haka på Show and Tell, en utmaning som åker runt bland utlandssvenskarna i bloggosfären. Lite. Fast jag följer inte reglerna, jag stjäl Annes före och efter-tema istället. Ok: Mycket heminredning - medelklasstanter är vi allihopa - men tro mig, man kan behöva lite svenskestetik när man regelbundet utsätts för blommiga dushdraperier med volanger och heltäckningsmattor i badrummet. Beuh.

Okej.

Badrummet  -före är precis när maken flyttade in. Efter är för ngn månad sen. Vi har målat det gula vitt, satt in skåp, växter, speglar, draperi… Numera hänger dock toapappret på en krok uppe vid taket, då en viss griskrokodil käkar det till frukost annars (husdjur mentioned! åsahatpoäng #2; check.)

Sovrum - före är när förra hyresgästen bodde här. Efter är i februari- vi har målat det gula porrrött, flyttat in en jättegammal säng ärvd fr. makens farföräldrar, en gammal kista, satt upp tavlor och klockor och bilder (och en karta över Londons tunnebanesystem som skymtar fram i ena hörnet), samt en jättespegel och två stora bokhyllor som inte syns på bilden. Sedan dess har vi även satt upp persienner.

Ni får inga bilder på vardagsrummet/köket, eftersom jag inte har ngn bra bild på köket, och ingen aktuell av vardagsrummet med vinkel motsvarande de gamla bilderna. Ni får en kaktusbild istället.

Fina kaktusar.

… men jag ska inte klaga. Vi var på IKEA i helgen. Jag tror inte svenskar i Sverige riktigt kan uppfatta hur viktigt IKEA kan bli om man inte kan resa tillbaka regelbundet. Det handlar delvis om en miljö som ser likadan ut överallt, men även om en estetik: allt på IKEA är inte snyggt, men i princip allt följer ett stilideal svenskar blivit uppfostrade de senaste fyrtio åren. Att slippa sängkjolar och gammelrosa blommor är en jävla lättnad, måste jag säga. Men allt handlar inte om möbler, eller ens saker. Det handlar om ord. Inte ens ord, förresten: lingvistiska mönster. Saker heter saker på svenska. Eller som konstiga platser som trots allt är svenska - eller ibland norska - och därmed ser svenska ut på skyltarna. Det känns tryggt på en helt omedveten nivå, samma nivå som skakades på djupet de första månaderna av gula streck på gatorna och vattenspridare som liksom pulserar istället för att luta fram och tillbaka. Jag sitter i restaurangen Småland och käkar lingonsylt med min vegetariska lasagne (vad fan? Jag gillar inte ens lingon.) och liksom myyyser. Cholkaden, osten, oboyen och möblerna är bara extrapynt.

Men grejer blev det. Krukor och växter och mattor, en och annan bokhylla och kanske en dyna till griskrokodilmonstret*. Lägenheten tar sig, tammetusan. Skrymsle efter skrymsle betas av, snart är allt fult gömt. Då kan vi flytta :)

Ja jävlar vilken morgon.

Jag, well, vi var nere i  Tukwila i morse för att ta biometri (för tredje gången) i morse. Naturligtvis missade vi avfarten, naturligvis fick jag panik (vi var precis vid flygplatsen, jag får panik av flygplatser, av att vara sen, av hotet att de skulle “consider my application abandoned”, vilket skulle vara fallet om jag missade min tid) och fick t.o.m. maken att börja gråta då jag är jävligt elak emellan hyperventileringarna. Iallafall var jag en kvart sen, vilket inte spelade någon som helst roll eftersom jag fick vänta i en och en halv timme, emedan tvn ljudlöst berättade något om skottlossning i Virginia som jag inte fattade. Fick sedan stå ut med att en fet svettig man iklädd plasthandskar tog alla mina fingeravtryck plus handflatan typ tre gånger innan det funkade, foto och näthinnescan. Blä.

Eftersom vi ändå var nere i Southcenter passade vi på att skaffa grejer till min mosaik, och hittade en spegel! Nästan lika stor som den på IKEA, lika prålig och till halva priset. När spegeleländet till slut var inbaxad i bilen fick jag sitta framåtlutad utan säkerhetsbälte hela vägen, och Bowieskivan pajade, så det fick bli radio, där vi fick reda på att 31(edit, 33) pers blivit ihjälskjutna på Virginia Tech. Som om det inte räckte med tjejen här på UW som mördades förra veckan. Gun restriction laws, anyone? Men nej då.

Sen vi pratade sist har jag…

…Duschat. Jag hatar att duscha. Alldeles för mycket jobb (av med kläder, in i duschen, ut ur duschen, sätta igång fläkten, tillbaka in i duschen, tvätta kroppen, tvätta håret, balsam, ut ur duschen, torka sig, på med fuktcreme, deo, torka spegel, torka håret, på med kläder…)

… tagit mig ut i vädret. Det gjorde ingen glad, regn och rusk och fem grader. I måndags och tisdags var det sjutton, vart tog de vägen? Hatade vädret VÄLDIGT mycket idag. Mitt paraply dog c:a tretton ggr.

… fått i mig cheesecake och moccha med vit choklad. Provsmakat deg. Pussat på maken samt stämplat 125 lappar med dagens datum.

… vandrat planlöst utmed Ballard Avenue på jakt efter shoppingterapi.

… inhandlat en st. Buddha och ett par små små örhängen i silver, med pluppar på baksidan.

… tagit kort

… blivit designinspirerad

… misslyckats med att hitta en ram

… kommit hem och hittat ett paket till Lucas, som visat sig vara en tre månader försenad födelsedagspresent till mig. Fragile Things! Glad tätortstimotej.

… steriliserat en synål och fixat det faktum att baksidan på mitt hål i höger öra vuxit ihop (sluta se så äcklade ut, det var inte ens¹ en millimeter.) Satt i nya öronhängen (inköpta specifikt för detta ändamål.)

… ätit en morot pga cheesecake och det faktum att det blir pizza och glass till middag för att undvika ilskeåterfall.

… fortfarande inte hört nåt från KJ.

Jaha. Här sitter jag och dricker fejk-7up med is, ty jag är varm. Det blev vår ute helt plötsligt, kanske till och med försommar, sådär helt appropå (ok. á propos. Whaaaaatever.) Femton grader och sol, collegepojkarna har redan knälånga utility shorts och flip flops, men det kan man ju inte veta innan man gick. Rock tog jag inte, men däremot stickad klänning, om än kort.

Varmt. Jog tog lite kort på blommor, och hittade tre till inredningsbutiker. Nu måste jag skaffa en reproduktion av en gammal karta av Londons tunnelbanesystem och en jättefin kaffespegelklocka. Suck. Men fint.

På vägen hem passade jag på att köpa nya tandborstar och ett stort svart pappersark som bakgrund till Horus-papyrustavlan maken köpte i London. Samt en dricka, eftersom allt jag drack till lunch var en iskaffe. Naturligtvis glömde jag bort dess hela existens tills jag kom hem, för ett pucko är jag, men iallafall.

Om jag nu fick fortsätta hela istemat med att stoppa mina stackars fötter i en hink isvatten vore jag glad, men det går inte, p.g.a a) brist på hink och b) måste laga middag nu. Dhal. Enligt recept, bara det!

Idag ska vi prata om Ballard. Ballard är den del av Seattle vi bor i, belägen i nordvästra delen av staden mellan Fremont, Wallingford och Puget Sound (eller, för de flesta, havet). Innan den var en del av City of Seattle var Ballard en egen stad, och det vimlar fortfarande av lokalpatrioter som avskyr alla former av nybyggnader. Det finns, i mitt tycke, inga rimliga anledningar till detta, då de bygnader som försvinner varken är gamla eller vackra. Till skillnad från många ställen  på norra väskusten finns det faktskt lite äldre hus, även om ’Old Ballard’ är från sekelskiftet 18/1900 och bara något kvarter stort. Restaurangen Madame K’s har en övervåning som var bordell fram till 1910, och husen är av riktigt tegel snarare än betong. Mmm. Jag går dit ibland när jag behöver komma ihåg att världen finns på riktigt. Dessutom är det ”the Swedish neighbourhood”, vilket numera inte innebär något annat än att nya byggnader får fåniga namn, att det finns ”Scandianvian stores”¹ och att svenska flaggor finns utspridda lite varstans.

Till saken hör att Ballard måste ha det högsta antalet inredningsbutiker per capita i hela västra USA. Hela Ballard Avenue är överbefolkat med små mysiga designbutiker, det mesta lokaldesign. Eftersom Seattle har flera konstskolor finns det talang nog att ösa med sked, och någon bestämde dig för att placera mig (för att inte tala om min stackars plånbok) mitt i smeten. Lyckligtvis är inkomstnivån rimlig och designerna okända, så prisnivåerna är helt rimliga, för att inte säga fynd². De stora kedjorna måste man åka till downtown eller köpcentrumen för att hitta, men det finns så mycket mysig här att jag oftast inte känner för det.

Nu är jag trött. Jättetrött. Jag har tvättat väggarna hela dagen.

Ja. Tvättat väggarna. Nu är det inte så att min renlighetsmani har slagit över i alldeles vanlig galenskap, jag har en anledning. Ett syfte. Ett högre mål.

Vi ska måla. Som jag har väntat på det målandet. Min söta man flyttade in i september, och sedan dess har jag väntat, planerat, väntat lite till, och knarkat inredningstv och –böcker tills ögonen blödde.

You see, vår lägenhet är gul. Det är inte en snygg gul. Det är inte en ny gul. Det är en gammal smutsgul färg som ägaren tyckte skulle ge ett mexikansk intryck tillsammans med otroligt tacky eluttag i fejksten.

Nej, det funkade inte. Så nu ska vi måla om. Har man inte turen att bo i ett land där lagen ger en rätt till nya tapeter ibland (jag minns att, men inte hur ofta, från hemkunskapen i åttan) får man skatta sig lycklig om ens hyresvärd låter en måla om själv. Vår är snäll (han hara bara ingen smak), och igår var vi och köpte den beiga kalahari (vardagsrummet), den bruna osso bucco (fondvägg) och en i mitt tycke otroligt snygg bordellröd till sovrummet. Min söta man ville egentligen ha en brunare röd, men test med färgkort bevisade att det var alldeles för mörk, det skulle bara bli mörkt. Anna wins again!

Hyresvärden lade till, när han okejade våra färgval, att “from an architectual perspective” skulle vår bruna vägg göra rummet mindre. “‘From a Swedish perspective’, gör gula väggar att den ser ful och smutsig ut” sa jag. Inte. Folk här blir irriterade när jag berättar att mina polare hemma kollar på amerikanst inredning-TV för att ha nåt att skratta åt, men allvarlig talar, amerikaner har ingen smak. De verkar ju till och med inse det själva; alla de okej programmen har åtminstone en brittisk man som har koll på saker.

I varje fall: vi syns på söndag. Det kommer en fotodokumentär, jag lovar. Nu ska jag gå och undvika att andas in Livsfarlig Spackelånga.