Precis vad jag behövde. Mera bajs. Inte bara torsdagar nu.

Bajs hela veckan.

Soffjäveln.

Kortkorta versionen: ingen soffa.

Korta versionen: efter fem månaders väntan är soffan c:a 10 cm för stor för att gå in genom dörren. Och det är inget åbäke till soffa. Inga pengar tillbaka, bara tillgodo. OM, I say OM de kan sälja den. $1048. Sen beställa ny soffa och vänta i tre månader till. Suck.

Jag orkar inte ta den långa versionen en gång till. Och KJ är MIA tills på onsdag.

Fast alla avgudade min grillade aubergine igår.

Ja jävlar vilken morgon.

Jag, well, vi var nere i  Tukwila i morse för att ta biometri (för tredje gången) i morse. Naturligtvis missade vi avfarten, naturligvis fick jag panik (vi var precis vid flygplatsen, jag får panik av flygplatser, av att vara sen, av hotet att de skulle “consider my application abandoned”, vilket skulle vara fallet om jag missade min tid) och fick t.o.m. maken att börja gråta då jag är jävligt elak emellan hyperventileringarna. Iallafall var jag en kvart sen, vilket inte spelade någon som helst roll eftersom jag fick vänta i en och en halv timme, emedan tvn ljudlöst berättade något om skottlossning i Virginia som jag inte fattade. Fick sedan stå ut med att en fet svettig man iklädd plasthandskar tog alla mina fingeravtryck plus handflatan typ tre gånger innan det funkade, foto och näthinnescan. Blä.

Eftersom vi ändå var nere i Southcenter passade vi på att skaffa grejer till min mosaik, och hittade en spegel! Nästan lika stor som den på IKEA, lika prålig och till halva priset. När spegeleländet till slut var inbaxad i bilen fick jag sitta framåtlutad utan säkerhetsbälte hela vägen, och Bowieskivan pajade, så det fick bli radio, där vi fick reda på att 31(edit, 33) pers blivit ihjälskjutna på Virginia Tech. Som om det inte räckte med tjejen här på UW som mördades förra veckan. Gun restriction laws, anyone? Men nej då.

Sen vi pratade sist har jag…

…Duschat. Jag hatar att duscha. Alldeles för mycket jobb (av med kläder, in i duschen, ut ur duschen, sätta igång fläkten, tillbaka in i duschen, tvätta kroppen, tvätta håret, balsam, ut ur duschen, torka sig, på med fuktcreme, deo, torka spegel, torka håret, på med kläder…)

… tagit mig ut i vädret. Det gjorde ingen glad, regn och rusk och fem grader. I måndags och tisdags var det sjutton, vart tog de vägen? Hatade vädret VÄLDIGT mycket idag. Mitt paraply dog c:a tretton ggr.

… fått i mig cheesecake och moccha med vit choklad. Provsmakat deg. Pussat på maken samt stämplat 125 lappar med dagens datum.

… vandrat planlöst utmed Ballard Avenue på jakt efter shoppingterapi.

… inhandlat en st. Buddha och ett par små små örhängen i silver, med pluppar på baksidan.

… tagit kort

… blivit designinspirerad

… misslyckats med att hitta en ram

… kommit hem och hittat ett paket till Lucas, som visat sig vara en tre månader försenad födelsedagspresent till mig. Fragile Things! Glad tätortstimotej.

… steriliserat en synål och fixat det faktum att baksidan på mitt hål i höger öra vuxit ihop (sluta se så äcklade ut, det var inte ens¹ en millimeter.) Satt i nya öronhängen (inköpta specifikt för detta ändamål.)

… ätit en morot pga cheesecake och det faktum att det blir pizza och glass till middag för att undvika ilskeåterfall.

… fortfarande inte hört nåt från KJ.

Jaha. Här sitter jag och dricker fejk-7up med is, ty jag är varm. Det blev vår ute helt plötsligt, kanske till och med försommar, sådär helt appropå (ok. á propos. Whaaaaatever.) Femton grader och sol, collegepojkarna har redan knälånga utility shorts och flip flops, men det kan man ju inte veta innan man gick. Rock tog jag inte, men däremot stickad klänning, om än kort.

Varmt. Jog tog lite kort på blommor, och hittade tre till inredningsbutiker. Nu måste jag skaffa en reproduktion av en gammal karta av Londons tunnelbanesystem och en jättefin kaffespegelklocka. Suck. Men fint.

På vägen hem passade jag på att köpa nya tandborstar och ett stort svart pappersark som bakgrund till Horus-papyrustavlan maken köpte i London. Samt en dricka, eftersom allt jag drack till lunch var en iskaffe. Naturligtvis glömde jag bort dess hela existens tills jag kom hem, för ett pucko är jag, men iallafall.

Om jag nu fick fortsätta hela istemat med att stoppa mina stackars fötter i en hink isvatten vore jag glad, men det går inte, p.g.a a) brist på hink och b) måste laga middag nu. Dhal. Enligt recept, bara det!

Idag ska vi prata om Ballard. Ballard är den del av Seattle vi bor i, belägen i nordvästra delen av staden mellan Fremont, Wallingford och Puget Sound (eller, för de flesta, havet). Innan den var en del av City of Seattle var Ballard en egen stad, och det vimlar fortfarande av lokalpatrioter som avskyr alla former av nybyggnader. Det finns, i mitt tycke, inga rimliga anledningar till detta, då de bygnader som försvinner varken är gamla eller vackra. Till skillnad från många ställen  på norra väskusten finns det faktskt lite äldre hus, även om ’Old Ballard’ är från sekelskiftet 18/1900 och bara något kvarter stort. Restaurangen Madame K’s har en övervåning som var bordell fram till 1910, och husen är av riktigt tegel snarare än betong. Mmm. Jag går dit ibland när jag behöver komma ihåg att världen finns på riktigt. Dessutom är det ”the Swedish neighbourhood”, vilket numera inte innebär något annat än att nya byggnader får fåniga namn, att det finns ”Scandianvian stores”¹ och att svenska flaggor finns utspridda lite varstans.

Till saken hör att Ballard måste ha det högsta antalet inredningsbutiker per capita i hela västra USA. Hela Ballard Avenue är överbefolkat med små mysiga designbutiker, det mesta lokaldesign. Eftersom Seattle har flera konstskolor finns det talang nog att ösa med sked, och någon bestämde dig för att placera mig (för att inte tala om min stackars plånbok) mitt i smeten. Lyckligtvis är inkomstnivån rimlig och designerna okända, så prisnivåerna är helt rimliga, för att inte säga fynd². De stora kedjorna måste man åka till downtown eller köpcentrumen för att hitta, men det finns så mycket mysig här att jag oftast inte känner för det.

Nu är jag trött. Jättetrött. Jag har tvättat väggarna hela dagen.

Ja. Tvättat väggarna. Nu är det inte så att min renlighetsmani har slagit över i alldeles vanlig galenskap, jag har en anledning. Ett syfte. Ett högre mål.

Vi ska måla. Som jag har väntat på det målandet. Min söta man flyttade in i september, och sedan dess har jag väntat, planerat, väntat lite till, och knarkat inredningstv och –böcker tills ögonen blödde.

You see, vår lägenhet är gul. Det är inte en snygg gul. Det är inte en ny gul. Det är en gammal smutsgul färg som ägaren tyckte skulle ge ett mexikansk intryck tillsammans med otroligt tacky eluttag i fejksten.

Nej, det funkade inte. Så nu ska vi måla om. Har man inte turen att bo i ett land där lagen ger en rätt till nya tapeter ibland (jag minns att, men inte hur ofta, från hemkunskapen i åttan) får man skatta sig lycklig om ens hyresvärd låter en måla om själv. Vår är snäll (han hara bara ingen smak), och igår var vi och köpte den beiga kalahari (vardagsrummet), den bruna osso bucco (fondvägg) och en i mitt tycke otroligt snygg bordellröd till sovrummet. Min söta man ville egentligen ha en brunare röd, men test med färgkort bevisade att det var alldeles för mörk, det skulle bara bli mörkt. Anna wins again!

Hyresvärden lade till, när han okejade våra färgval, att “from an architectual perspective” skulle vår bruna vägg göra rummet mindre. “‘From a Swedish perspective’, gör gula väggar att den ser ful och smutsig ut” sa jag. Inte. Folk här blir irriterade när jag berättar att mina polare hemma kollar på amerikanst inredning-TV för att ha nåt att skratta åt, men allvarlig talar, amerikaner har ingen smak. De verkar ju till och med inse det själva; alla de okej programmen har åtminstone en brittisk man som har koll på saker.

I varje fall: vi syns på söndag. Det kommer en fotodokumentär, jag lovar. Nu ska jag gå och undvika att andas in Livsfarlig Spackelånga.