En smart metod skulle kunna se ut så här: dela upp personalstyrkan i fem grupper. Dela upp varje grupp i två, skicka ut mail till varje grupp att infinna sig på jobbhälsan fm eller em under en vecka,

En metod de valde att använda sig av: säga åt alla (ALLA) att komma till en aula den fjärde oktober mellan elva och två. Där finns snacks, där finns stadens vedervärdiga fotbollslags maskot, där finns… ALLA dina kollegor. Jag stod i kö i en timme.

Det här händer om man står i kö bland hundratals människor som jobbar med sjuka människor: man blir sjuk. Jag slipper influensa, men har i gengäld varit sjuk i tre veckor nu. Så om ni undrar varför jag inte bloggar, varför jag inte twittrar, och om ni av någon stalkerish anledning har koll på mitt TV-tropeskonto och undrar varför jag inte tropat: jag har sovit. Och hostat. Och snutit mig. Och sovit. Nu är jag frisk, och fick då genast mensvärk.

Jippi.

Spontanmuffins. Vart hungrig och hade ingen mat hemma så jag blandade ihop lite pajdeg och sen ost, spenat och i handjaglevermeds, en skiva överbliven kalkon.

När vi skaffade de här pallarna för typ åttahundra år sen (på IKEA) vad de svarta. I pläder. Varför? Eh, hanjaglevermed tyckte de var bekväma? Eller något? Skulle klätt om dem för länge sedan, men, eh, blev inte av. Förren nu då.

Bokhyllan! Jag önskar lite att jag hade före-bilder, för snygg var den inte. Björkfaner med papp bakom och ett hål där det suttit en lyseknapp. Sen var jag tvungen att ställa tillbaka dvderna i hyllan; mindre lyckat.

Eller, det handlar inte ens om det, det handlar om grundlösa hippieantagande människor som slentriannixar allt, vare sig det handlar om s.k. kommersialism eller läkarvetenskap. T.ex.:

- När underbaraclara slutade färga håret när hon blev med barn. Trots att det inte finns några belagda kopplingar mellan hårfärg (använd på rätt sätt då, jag antar att det skulle vara skadligt att t.ex. äta den) och, well, några som helst effekter på foster. För ni vet de farliga kemmmekaaaarlieeerna.

- På samma tema: no-pooarna. Alltså, att inte använda shampo funkar för en del människor. Men jepparna nöjer sig inte. De ska prångt ge sig på att frälsa världen. Newsflash: det funkar inte för alla. Vi har olika biologi, och en del människors hår och kropp luktar illa och blir smutsig utan tvål (hur mycket kroppen än “vänjer sig”; Mary Roachs Packing for Mars har ett intressant kapitel om hygien.)
Två bloggare som skriver skitbra om sk. naturliga metoder och kemikalier: Finslipad (som iofs verkar ha lite lustiga åsikter om självförtroende vs. skönhetsvård) och Fifty Scents.

- Lite annat tema: en text jag läste för hundra år sedan av Stefan Sundström om när hans partner skulle föda deras första barn och det verkade som hennes bäcken var för smalt. Läkarna ville röntga och kanske kejsarsnitta om det behövdes. Men nej, de hade hört att det här med röntgen vart inge bra (full disclosure: röntgen av foster är inget bra alls, det är förknippat med mycktet högre cancerrisk än motsvarande på vuxna, det är bla därför man ultraljudar, men det handlade alltså om EN röntgenbild på färdigbakad bäbis) och allt gick bra. Av det drog han slutsatsen att man ska inte pilla så mycket på naturliga processer.
…Sen kom spökena av de miljontals kvinnor och barn som skulle klarar livhanken med adekvat läkarvård och spöade honom gul och blå. VAD I HELVETE. GUBBJÄVEL. Jag hatar anekdotiska bevis.

- Antivaxxers i allmänhet. Älskar att man på min nya arbetsplats kräver årligt influensavaccinering och bevis på MPR-vaccinering och vattkoppsskydd (en del av en sjukhusorganisation.)

- Folk (en bekant till oss) som tycker att man ska vara snällare i debatten med de hjärnlösa, livsfarliga idioterna i den amerikanska religiösa högern. “För annars lyssnar de inte.” Eh, de kommer aldrig lyssna, men jag vill att andra människor fattar hur farliga och verklighetsfrånvända de här människorna är.

Nuvarande jobb är inte jättekul, desto bättre då att det är tillfälligt och ska börja på ett annat ställe den tjugonionde. Har åtta arbetsdagar kvar. Innan dess ska mamma hinna hälsa på. Och jag kommer tjäna c:a tolvtusen (siffran med endast pga wow) dollar mer om året än jag gjorde innan. Vilket är bra, pga, well, pengar, mindre bra eftersom det bevisar hur underbetald jag varit de senaste åren. Fan inte konstigt att jag inte haft råd med något.

Men. Tills dess: jobbar sent. Börjar sent med, men inte fan hjälper det.

NÅ! Vi får se. Har iaf kortare restid. Ska tycka saker senare.

Whew.

Får se vad för bloggande som kommer av det.

Idag ska vi prata om att jag har ny arbetsplats! Jag jobbar alltså på samma ställe, jag har samma arbetsgivare, men vi öppnade ett kontor i Seattle (sedan innan fanns det ett huvudkontror i Tacoma och ett kontor i Spokane) i förra veckan. Dels för min och de av mina kollegors som bor häruppes skull, dels för att de som säljer ändå är här uppe flera gånger i veckan och det blev långt att resa, och kanske mest för att potentiella kunder inte tar ett företag utan Seattlenärvaro på allvar…. bla bla.

Nog om detta tråkiga och till det relevanta: till dess har jag stigit upp klockan fem, åkt hemifrån halvsju och kommit hem runt klockan sju på kvällarna. Nu stiger jag upp strax efter kl. sex, åker hemifrån halvåtta och kommer hem runt sexsnåret. Som en vanlig, riktig människa! Jag  har tid att gära något annat än äta, packa frukost och somna när jag kommer hem, särkilt som jag inte behöver lägga mig så satans tidigt. Helt fantastiskt, om jag får säga det själv.

Men. Men. Förra veckan hade jag mindre tid än vanligt i allt flyttande och planernade och bakande och ja, inte bloggande. Det kanske det ska bli ordning på nurå.

Fråga ett, eller inte riktig: jag lovade att berätta hur jag hamnade i USA.

Svar: Redan när jag började gymnasiet hade jag en samling internettkompisar via StarWarsChicks; en del av oss har ramlat bort sen dess, men en kärngrupp finns kvar, även om bara Debbie har en blogg. De flesta i grupen var amerikaner, även om vi hade lite folk i skandinavien, Storbrittanien och Italien med. Det blev naturligtvis att vi pratade om en massa annat än science fiction, och när jag efter Världens Sämsta Teaterlärare i tvåan bestämde mig för att byta mål i livet snackade de flesta av internetvännerna om college. Det, tänkte jag, skulle man kanske prova. Jag ville desperat bort, och varken Lund eller Uppsala verkade tillräckligt långt bort, så jag tog kontakt med syon, som gav mig en massa broschyrer. Via en organisation som hjälpte mig med pappersarbete och visum hamnade jag till slut på Pacific Lutheran University i Tacoma år 2002, och där fastnade jag för en Lucas, för en massa vänner, för norra stillhavskusten och för Rainier tornande vid horisonten. Alltså kom jag tillbaka så snart juridiken tillät.

Fråga: Marianne undrar varför jag flyttade till Seattle.

Svar: för att alla jag känner flyttade hit, och för att det är mindre sunkigt än Tacoma. Och för att maken blev helt kär i Fremonts Solstice Parade.

Fråga: Fr. Cynthia: är det svårt att få jobb i Seattle som svensk med statsvetarexamen och lite arbetserfarenhet?

Svar: Generellt räknas det som svårt att få jobb i Seattle jämfört med andra delar av USA, men jag ser fortfarande det som att det är ett bättre läge än jag upplevt  i Sverige. Jag vet inte hur det ser ut med utländskt examen, men jag har svårt att tro att det skulle försvåra särkilt mycket – bara jämför med motsvarande amerikans examen (BA/MA) och var detaljerad i beskrivningarna av tidigare erfarenhet.
Seattle har en hel del non-profits som jag antar har använding for folk med examen i PolSci/Public Policy, kolla idealist.org… annars vet jag inte riktigt.

Fråga: vad jobbade du med i Sverige innan du flyttade? Och har du bott utomlands förut? -Petra H.

Svar: Jag har aldrig jobbat "på riktigt" i Sverige. Jag har sommarjobbat och deltidsjobbat som vårdbiträde och personlig assistent ett par år, men det är allt. Här är jag som jag kanske nämnt webbutveckare (front-end), fast det har inte heller ngt med min utbildning att göra. Jag bara ramlade in.

Fråga: Jag tänkte fråga hur gammal du är? – Anne

Svar: Tjugofyra.

Nästa! Samma regler som sist: Fråga mig vad som helst. 

Jag lovar att svara, kanske inte helt sanningsenligt om ni blir för snokiga, men svara kommer jag. Kommentera eller maila till sianna (snabel-a) onomatopoetry (punkt) com.

Väl på jobbet inser jag att klänningen kanske ligger lite over standardnivån. Västkusamerikaner är dock väldigt snälla och artiga människor, så jag får bara komplimanger: de gillar min klänning, min klänning är jättefin. Det är då Andrzej, som europé han är, som får ta ned mig på jorden. Han ger mig en blick, höjer på ena ögonbrynet, och frågar om jag ska på fest.

Klockan är inte ens två på eftermiddagen, och jag vill bara soooooova. Jagade zombies hela natten; det blev inte så mycket vila. Men flyga kunde jag.

På tredje koppen kaffe. Det funkar inte; pannan krockar med tangentbordet. Ge mig en säng!

Eller åtminstone ett huvudstöd.